1 Nyland har gifvit åt Finland en hufvudstad, ett fäste, idoga småstäder, forntida kyrkor, borgar och herregårdar, bördig jord, odlade bygder, hamnar, fabriker, bergverk, krigsära och nederlag , vetenskap och konst, minnen af det förgångna och nutidsförhoppningar. Men Nyland har äfven gifvit sitt land Paikkari torp. Hatten af för den fattiga kojan i en vrå af Europa!
2 Betrakta detta landskap! Är det icke älskligt, är det icke såsom en bit ur Finlands hjärta, så storartadt lugnt, så ensligt skönt? Ingen mästare i byggnadskonst eller trädgårdsodling har kommit sin hand vid denna jungfruliga natur. Ingen sandad gångstig leder dit mellan klippta häckar och fagra rosengårdar. Dessa björkar, der vårens fåglar sjunga, hafva såtts af vind och sol, der det bäst behagat dem. Inga runor ha ristats i dessa berg, inga ångare har plöjt denna glänsande sjö. Hit når icke världens larm, här tystna dess strider. Sorgen och armodet kunna nå ända hit, men ingen ser dem, ingen annan än Gud hör deras tysta suck.
3 Betrakta detta landskap en tidig morgon i Juni! Helsa i luften, dagg i gräset, perlor i björkarna, glans öfver sjön, bergen rodnande i soluppgången och den djupa tystnaden afbruten endast af kvittret från skogen. Hvilket ensligt och dock hvilket strålande lugn!
4 I alla tider har ensligheten varit stora tankars moder. En fattig gosse träder ut ur kojan, närmar sig stranden och ror bort i en ekstock till fiske i Valkjärvi sjö. Han skymmes en stund af strandens skugga, men när han kommit ungefär till midten af fjärden, hvilar han årorna. Han har sett denna fjärd mången gång förr, han är icke van att drömma i arbetet; den fattige har ej råd att vara känslofull. Men naturens fägring öfverraskar honom, han försjunker några ögonblick i en stum begrundning, knäpper sina händer och läser en morgonbön ...
5 Hvem är denne pilt? Hvad skall han blifva en dag som man? Ingen vet. Fråga den koja, der Mikael Agricola föddes åt Finland. Tusen och åter tusen hafva, som denne pilt, rott ut på sin sjö från armodets hem och vändt tillbaka till armodets lott att namnlöst förgätas. Hvarför skulle just han få en annan lott och ett namn som ej glömmes? Hvarför? Det vet den Mästaren, som gick förbi de rikes palatser och valde sina apostlar i fattige fiskares kojor.
6 Sammatti heter ett litet kapell i nordvästra Nyland. Nejden är ett vildskönt bergland norr om Lojo sjö och har blifvit kallad »Nylands Schweiz». Moderförsamlingen, Karislojo, en socken utan fattiga, svedjar på bördiga sluttningar aldrig frysande skördar. Den smala vägen derifrån till Sammatti går öfver dalar och moar vid foten af höjder, bevuxna med tät barrskog. Ensliga, glimmande sjöar smyga fram mellan berget och mon. Här och der ses ett enstaka skogstorp, ett gärde, en betande ko, sällan en människa. Nejden blir fattigare, mon hårdare. Vägen kröker sig åt höger förbi en ytterst anspråkslös träkyrka, förlorar sig åter i ödemarken och uppnår slutligen Haarjärvi by med fem hemman. Härifrån synas, omkring en verst till höger, de resliga björkarna vid Paikkari torp.
7 Betrakta nu omgifningarna. Nejden och folket äro icke mycket förändrade sedan 80 år. Boningshusen äro bättre uppförda, sederna något förfinade. Ingen karl går numera i knäbyxor, ingen kvinna i skörttröja. Polskan har lemnat gästabudet och efterträdts af nymodiga dansar, den förr okända kaffepannan sjuder i hvarje spis, och man har lärt sig att vid högtidliga tillfällen dricka punsch. Tiden stänker sitt skum ända hit bakom bergen, men under dess yta lefver och rör sig samma folk som vid seklets början.
8 Paikkari torp underlyder ett kornettsboställe af samma namn i byn, hvilket förklarar, hvarför det ej kunnat utlösas till enskild egendom. Några hundrade steg från torpet reser sig Isomäki berg, från hvars topp man förr kunnat se sex sjöar – Valkjärvi, Haarikka, Ruokojärvi, Kaitasilme, Heilampi och Kirmunen – numera skymmas de två sistnämnda af vexande skog. Torpet är uppfört på strandhöjden vid det af berg omgärdade Valkjärvi. Man ser en åker, en äng, en stenbacke. Tjugu alnar från stugan stod fordom en väldig fura, Isomänty benämnd, i hvars grenar det var ett mandomsprof för torpets söner att uppklättra och i hvars skugga barnen brukade leka. Isomänty har för länge sedan fallit för tid och storm, men ännu har man stundom sett en grånad man, sittande på dess stubbe, erinra sig barndomens lekar.
9 Paikkaris lilla växtrike har nu blifvit civiliseradt, det har fått några äppleträd. Af de aspar, björkar och rönnar, som fordom omgåfvo torpet, qvarstår endast ett yngre slägte af björkar, – det nordiska landskapets trogna älsklingar, så lättrörda för hvarje mild fläkt af sitt lands vindar och dock så kärnfast starka mot stormarnas hot.
10 Torpets byggnader äro få, enkla och föga förändrade. Hvarken stall eller ria. Så fattigt var förr detta hem, att det icke ens hade råd att bestå sig den dyrbara lyxen af egen badstuga. Hvarje lördagsafton vandrade torpets inbyggare att bada hos grannen, och i hans ria tröskades åkerns få skylar. Nu har torpet fått ladugård med halmlada, särskildt visthus och eget bad.
|15|
11 Boningsstugan är oförändrad sådan hon var för 80 år sedan, endast att äldste sonen tillbyggt en förstuga med kammare. Af stugans forna inredning återstå tre väggfasta sängar, två öfver hvarandra i hörnet mot dörrväggen gentemot spiselmuren, som står i det andra hörnet. Tredje sängen står vid motsatta gafvelväggen. Vaggan från 1802 är bevarad, men icke i torpet. Det öfriga tarfliga bohaget är senare tillkommet och förändradt med inbyggarne.
12 I denna låga koja vid Valkjärvi sjö föddes, 9 April 1802, i armod och glömska sonen med det profetiska namnet Elias, han som en dag skulle göra det finska folket så rikt genom sångens arf, så minnesvärdt genom dess forntid, så hoppfullt genom att lägga en fast grund för dess lefvande folkande. Tillnamnet Lönnrot togs af en liten bäck, benämnd Vahteroja, vid farfaderns torp, och skulle således i öfversättning rätteligen heta Lönnbäck.
13 Fadern var sockneskräddaren, torparen Fredrik Johan Lönnrot, modern Ulrika Andersdotter. Kring dem uppväxte i torpet sju barn: fem söner och två döttrar. Sönerne voro, i ordning efter åldern, Henrik Johan, Adolf Fredrik, Gustaf Evert, Elias, Gabriel Martin; döttrarna Johanna och Henrika. Af dessa sju återstår numera endast fjerde sonen Elias och af hans barndoms öfriga vänner ingen. Den sista, en tre eller fyra år äldre enka, gårdsdotter i det torp, der Paikkaris ungdom brukade bada, dog för ett år sedan. Paikkaris hem har vuxit ut till ett fädernesland, dess söner och döttrar ha blifvit ett tacksamt folk.
14 Sedan seklets början har torpet flere gånger ombytt invånare. Det innehades en tid af äldste brodren Henrik Johan, senare af en brorsdotters man Vesterholm, och bebos för närvarande af landthandlaren Hänninen. Efter långa vandringar har torpets Elias åter hamnat i födelsebygden. På sitt Niku hemman i Haarjärvi by (numer försåldt till den finska folkskolans fader, öfverinspektorn Uno Cygnæus), skref han ordboken och trollrunorna. På sitt ensliga Lammi ordnar han nu en rik och förbättrad upplaga af Kanteletar.
15 Huru han från Paikkari torp banade sig väg genom lifvet – huru han vid 6 års ålder kunde Svebilii katekes på finska utantill och dermed ansågs vara bestämd till prest – huru han med hemmets ringa sparpenning vandrade till Ekenäs pedagogi, utan att känna ett svenskt ord, och der i två terminer fick för andra gången inlära Svebilius på svenska, – huru han, utan medel att fortsätta studierna, återvände till hemorten och i flere år biträdde fadern vid skräddarehandtverket, – huru han, efter att åter ha glömt sin svenska, 10 år gammal, försökte sin lycka i Åbo katedralskola, svarade vid inträdesförhöret på finska och för denna okunnighet med knapp nöd undgick att hemsändas med oförrättadt ärende, – huru han, efter tre klassers skola, än en gång för fattigdom nödgades återgå till sin faders yrke, – huru en välvillig kapellan förberedde honom till Borgå gymnasium, – huru han som gymnasist vandrade kring under ferierna och hopsjöng 6 tunnor råg, – huru han tjenstgjorde en tid som apotekselev i Tavastehus och ändtligen vid tjugu års ålder blef student i Åbo, – allt detta tillhör icke blott historien om en pilt från Paikkari, det tillhör fäderneslandets och mensklighetens historia, allmaktens sätt att utkora sina redskap, det finska folkets kamp för kultur och sjelfmedvetande. Hvem säger oss hvar den evige anden utsår sina frön bland menniskors barn? Hans gång genom verlden har blifvit förliknad med vindens. Hvem vågar peka blott på de lyckligas boningar, der intet medel saknas att utbilda ett barns anlag till stora gåfvor, och säga: sök här ditt lands framtid, ditt folks framåtskridande! Öppna allas, allas fönster mot världen, räkna ej rutornas mängd eller takens höjd, låt äfven de ringa, de fattiga skåda himlens dag! Tag vara på gåfvorna, hvar de än dölja sig. Hvem kan säga huru mången Elias aldrig haft medel att vandra den långa vägen till skolan, eller, om han vandrat den, åter hemskickats, för att han ej kände bildningens språk? Paikkari torp är ett vältaligt votum i dagens skolfrågaor.
16 Detta obetydliga, aflägsna, fattiga torp, hur mycket har det ej gifvit oss, hur mycket har det ej lärt oss! Det skall icke kringbyggas med sten, det skall icke inlösas till ett evärdeligt minne, det skall spårlöst försvinna, odlarens plog skall gå öfver dess grund, efterkommande skola förgäfves leta dess plats på Finlands karta. Men då skola ännu Valkjärvis vågor säga till hvarandra, när de sorla mot stranden: här, här! Vinden skall föra deras tal från sjö till sjö, från berg till berg i det vida landet och upprepa: der! der! Och i de djupa lederna af folket skall detta samma ord gå från slägte till slägte: der! der! Är detta ej ära nog för ett fattigt torp? Huru månget palats af marmor och guld får en sådan eftervärld?
17 Z. T.
Kommentar
Kommentar
Topelius skrev uppsatsen till Elias Lönnrots 80-årsdag 1882 och den trycktes i en påkostad festskrift, Elias Lönnrot. Ett minnesblad. Den 9 april 1882, utgiven på G. W. Edlunds förlag. Texten översattes även för ett komprimerat finskspråkigt festblad, Elias Lönnrot. Muistoksi 9 päivästä Huhtikuuta 1882. Inför Lönnrots 80-årsdag skrev Topelius även artikeln »Ett folks kärlek» samt festtalet »Till Elias Lönnrot på hans 80:de födelsedag».
Topelius återkommer i många verk till torpet i Sammatti. I skildringarna av det oansenliga torpet och Lönnrots livsgärning framträder de dygder som Topelius ofta lyfte fram: det enkla livet, gudfruktigheten och det strävsamma arbetet. Samtidigt blev Topelius den som gjorde Paikkari allmänt känt. Han presenterade torpet första gången redan i Finland framställdt i teckningar (1845–1852), och senare bl. a. i Boken om Vårt Land (1875) samt Läsning för barn (»Gossen från Sammatti» 1884). Se inledningen till Nya blad och Ljung, ZTS II 2019.
Paikkari torp
1 Nyland har gifvit åt Finland en hufvudstad, ett fäste, idoga småstäder, forntida kyrkor, borgar och herregårdar, bördig jord, odlade bygder, hamnar, fabriker, bergverk, krigsära och nederlag , vetenskap och konst, minnen af det förgångna och nutidsförhoppningar. Men Nyland har äfven gifvit sitt land Paikkari torp. Hatten af för den fattiga kojan i en vrå af Europa!
2 Betrakta detta landskap! Är det icke älskligt, är det icke såsom en bit ur Finlands hjärta, så storartadt lugnt, så ensligt skönt? Ingen mästare i byggnadskonst eller trädgårdsodling har kommit sin hand vid denna jungfruliga natur. Ingen sandad gångstig leder dit mellan klippta häckar och fagra rosengårdar. Dessa björkar, der vårens fåglar sjunga, hafva såtts af vind och sol, der det bäst behagat dem. Inga runor ha ristats i dessa berg, inga ångare har plöjt denna glänsande sjö. Hit når icke världens larm, här tystna dess strider. Sorgen och armodet kunna nå ända hit, men ingen ser dem, ingen annan än Gud hör deras tysta suck.
3 Betrakta detta landskap en tidig morgon i Juni! Helsa i luften, dagg i gräset, perlor i björkarna, glans öfver sjön, bergen rodnande i soluppgången och den djupa tystnaden afbruten endast af kvittret från skogen. Hvilket ensligt och dock hvilket strålande lugn!
4 I alla tider har ensligheten varit stora tankars moder. En fattig gosse träder ut ur kojan, närmar sig stranden och ror bort i en ekstock till fiske i Valkjärvi sjö. Han skymmes en stund af strandens skugga, men när han kommit ungefär till midten af fjärden, hvilar han årorna. Han har sett denna fjärd mången gång förr, han är icke van att drömma i arbetet; den fattige har ej råd att vara känslofull. Men naturens fägring öfverraskar honom, han försjunker några ögonblick i en stum begrundning, knäpper sina händer och läser en morgonbön ...
5 Hvem är denne pilt? Hvad skall han blifva en dag som man? Ingen vet. Fråga den koja, der Mikael Agricola föddes åt Finland. Tusen och åter tusen hafva, som denne pilt, rott ut på sin sjö från armodets hem och vändt tillbaka till armodets lott att namnlöst förgätas. Hvarför skulle just han få en annan lott och ett namn som ej glömmes? Hvarför? Det vet den Mästaren, som gick förbi de rikes palatser och valde sina apostlar i fattige fiskares kojor.
6 Sammatti heter ett litet kapell i nordvästra Nyland. Nejden är ett vildskönt bergland norr om Lojo sjö och har blifvit kallad »Nylands Schweiz». Moderförsamlingen, Karislojo, en socken utan fattiga, svedjar på bördiga sluttningar aldrig frysande skördar. Den smala vägen derifrån till Sammatti går öfver dalar och moar vid foten af höjder, bevuxna med tät barrskog. Ensliga, glimmande sjöar smyga fram mellan berget och mon. Här och der ses ett enstaka skogstorp, ett gärde, en betande ko, sällan en människa. Nejden blir fattigare, mon hårdare. Vägen kröker sig åt höger förbi en ytterst anspråkslös träkyrka, förlorar sig åter i ödemarken och uppnår slutligen Haarjärvi by med fem hemman. Härifrån synas, omkring en verst till höger, de resliga björkarna vid Paikkari torp.
7 Betrakta nu omgifningarna. Nejden och folket äro icke mycket förändrade sedan 80 år. Boningshusen äro bättre uppförda, sederna något förfinade. Ingen karl går numera i knäbyxor, ingen kvinna i skörttröja. Polskan har lemnat gästabudet och efterträdts af nymodiga dansar, den förr okända kaffepannan sjuder i hvarje spis, och man har lärt sig att vid högtidliga tillfällen dricka punsch. Tiden stänker sitt skum ända hit bakom bergen, men under dess yta lefver och rör sig samma folk som vid seklets början.
8 Paikkari torp underlyder ett kornettsboställe af samma namn i byn, hvilket förklarar, hvarför det ej kunnat utlösas till enskild egendom. Några hundrade steg från torpet reser sig Isomäki berg, från hvars topp man förr kunnat se sex sjöar – Valkjärvi, Haarikka, Ruokojärvi, Kaitasilme, Heilampi och Kirmunen – numera skymmas de två sistnämnda af vexande skog. Torpet är uppfört på strandhöjden vid det af berg omgärdade Valkjärvi. Man ser en åker, en äng, en stenbacke. Tjugu alnar från stugan stod fordom en väldig fura, Isomänty benämnd, i hvars grenar det var ett mandomsprof för torpets söner att uppklättra och i hvars skugga barnen brukade leka. Isomänty har för länge sedan fallit för tid och storm, men ännu har man stundom sett en grånad man, sittande på dess stubbe, erinra sig barndomens lekar.
9 Paikkaris lilla växtrike har nu blifvit civiliseradt, det har fått några äppleträd. Af de aspar, björkar och rönnar, som fordom omgåfvo torpet, qvarstår endast ett yngre slägte af björkar, – det nordiska landskapets trogna älsklingar, så lättrörda för hvarje mild fläkt af sitt lands vindar och dock så kärnfast starka mot stormarnas hot.
10 Torpets byggnader äro få, enkla och föga förändrade. Hvarken stall eller ria. Så fattigt var förr detta hem, att det icke ens hade råd att bestå sig den dyrbara lyxen af egen badstuga. Hvarje lördagsafton vandrade torpets inbyggare att bada hos grannen, och i hans ria tröskades åkerns få skylar. Nu har torpet fått ladugård med halmlada, särskildt visthus och eget bad.
|15|11 Boningsstugan är oförändrad sådan hon var för 80 år sedan, endast att äldste sonen tillbyggt en förstuga med kammare. Af stugans forna inredning återstå tre väggfasta sängar, två öfver hvarandra i hörnet mot dörrväggen gentemot spiselmuren, som står i det andra hörnet. Tredje sängen står vid motsatta gafvelväggen. Vaggan från 1802 är bevarad, men icke i torpet. Det öfriga tarfliga bohaget är senare tillkommet och förändradt med inbyggarne.
12 I denna låga koja vid Valkjärvi sjö föddes, 9 April 1802, i armod och glömska sonen med det profetiska namnet Elias, han som en dag skulle göra det finska folket så rikt genom sångens arf, så minnesvärdt genom dess forntid, så hoppfullt genom att lägga en fast grund för dess lefvande folkande. Tillnamnet Lönnrot togs af en liten bäck, benämnd Vahteroja, vid farfaderns torp, och skulle således i öfversättning rätteligen heta Lönnbäck.
13 Fadern var sockneskräddaren, torparen Fredrik Johan Lönnrot, modern Ulrika Andersdotter. Kring dem uppväxte i torpet sju barn: fem söner och två döttrar. Sönerne voro, i ordning efter åldern, Henrik Johan, Adolf Fredrik, Gustaf Evert, Elias, Gabriel Martin; döttrarna Johanna och Henrika. Af dessa sju återstår numera endast fjerde sonen Elias och af hans barndoms öfriga vänner ingen. Den sista, en tre eller fyra år äldre enka, gårdsdotter i det torp, der Paikkaris ungdom brukade bada, dog för ett år sedan. Paikkaris hem har vuxit ut till ett fädernesland, dess söner och döttrar ha blifvit ett tacksamt folk.
14 Sedan seklets början har torpet flere gånger ombytt invånare. Det innehades en tid af äldste brodren Henrik Johan, senare af en brorsdotters man Vesterholm, och bebos för närvarande af landthandlaren Hänninen. Efter långa vandringar har torpets Elias åter hamnat i födelsebygden. På sitt Niku hemman i Haarjärvi by (numer försåldt till den finska folkskolans fader, öfverinspektorn Uno Cygnæus), skref han ordboken och trollrunorna. På sitt ensliga Lammi ordnar han nu en rik och förbättrad upplaga af Kanteletar.
15 Huru han från Paikkari torp banade sig väg genom lifvet – huru han vid 6 års ålder kunde Svebilii katekes på finska utantill och dermed ansågs vara bestämd till prest – huru han med hemmets ringa sparpenning vandrade till Ekenäs pedagogi, utan att känna ett svenskt ord, och der i två terminer fick för andra gången inlära Svebilius på svenska, – huru han, utan medel att fortsätta studierna, återvände till hemorten och i flere år biträdde fadern vid skräddarehandtverket, – huru han, efter att åter ha glömt sin svenska, 10 år gammal, försökte sin lycka i Åbo katedralskola, svarade vid inträdesförhöret på finska och för denna okunnighet med knapp nöd undgick att hemsändas med oförrättadt ärende, – huru han, efter tre klassers skola, än en gång för fattigdom nödgades återgå till sin faders yrke, – huru en välvillig kapellan förberedde honom till Borgå gymnasium, – huru han som gymnasist vandrade kring under ferierna och hopsjöng 6 tunnor råg, – huru han tjenstgjorde en tid som apotekselev i Tavastehus och ändtligen vid tjugu års ålder blef student i Åbo, – allt detta tillhör icke blott historien om en pilt från Paikkari, det tillhör fäderneslandets och mensklighetens historia, allmaktens sätt att utkora sina redskap, det finska folkets kamp för kultur och sjelfmedvetande. Hvem säger oss hvar den evige anden utsår sina frön bland menniskors barn? Hans gång genom verlden har blifvit förliknad med vindens. Hvem vågar peka blott på de lyckligas boningar, der intet medel saknas att utbilda ett barns anlag till stora gåfvor, och säga: sök här ditt lands framtid, ditt folks framåtskridande! Öppna allas, allas fönster mot världen, räkna ej rutornas mängd eller takens höjd, låt äfven de ringa, de fattiga skåda himlens dag! Tag vara på gåfvorna, hvar de än dölja sig. Hvem kan säga huru mången Elias aldrig haft medel att vandra den långa vägen till skolan, eller, om han vandrat den, åter hemskickats, för att han ej kände bildningens språk? Paikkari torp är ett vältaligt votum i dagens skolfrågaor.
16 Detta obetydliga, aflägsna, fattiga torp, hur mycket har det ej gifvit oss, hur mycket har det ej lärt oss! Det skall icke kringbyggas med sten, det skall icke inlösas till ett evärdeligt minne, det skall spårlöst försvinna, odlarens plog skall gå öfver dess grund, efterkommande skola förgäfves leta dess plats på Finlands karta. Men då skola ännu Valkjärvis vågor säga till hvarandra, när de sorla mot stranden: här, här! Vinden skall föra deras tal från sjö till sjö, från berg till berg i det vida landet och upprepa: der! der! Och i de djupa lederna af folket skall detta samma ord gå från slägte till slägte: der! der! Är detta ej ära nog för ett fattigt torp? Huru månget palats af marmor och guld får en sådan eftervärld?
17 Z. T.