Inbjudning till Kejserliga Alexanders-Universitetets i Finland
minnesfest öfver
Professoren Johan Ludvig Runeberg

den 6 Maj 1878.

Nascentem Melpomene placido aspexit lumine.språk: latin

1 »Poesin är ej ett tidehvarfs kortlifvade barn, som måste dö i ett annat. Hon är jemnårig med menskligheten, lika evig som förnuftet, hvars klaraste spegel hon aldrig upphör att vara. Hon vexlar blott former och gestalter; hennes ande är alltid densamma, hennes bemödande alltid ett: att uppfatta och bevara de aningar, de föreställningar, det oändliga hopp, hvarigenom hon hänger tillsamman med en högre osynlig verld och som utgöra den dunkla kedja, hvarigenom hon är fästad vid himmelen. I hennes sköte, som på den enda heliga, rena plats på jorden, har menniskan nedlagt denna sin dyrbaraste egendom. Alla religioner hafva från tidernas början klädt sig i hennes färger, och den heligaste religion i verlden försmår ej hennes språk. Hon är den enda, som äfven har ett uttryck för det obegripliga, högsta, som alltid flyr utom begreppets bestämda gräns; den enda, som äfven gör detta uppenbart i sina förtjusande bilder. Huru hon förmår detta, huru hon mäktar ingifva en oändlig ande i sina skapelser och liksom låta det osynliga framgå för ögat, detta under kan också blott tydas på det sätt, att hon är ett yttrande af den högsta förmågan hos menniskan, som man af ålder kunnat tänka sig endast såsom något underbart och gudomligt; med ett ord: hon är ett yttrande af snillet!»

2 Dessa ord tillhöra E. G. Geijer. Sjelf en af Gud och naturen invigd skald, är han, såsom tillika tänkare och vetenskapsman, i alla afseenden en kompetent domare. Det här något ensidiga framhållandet af poesins samband med det öfversinnliga förklaras deraf, att framställningen gällde|2| »inbillningsgåfvans fördelar för menniskors moraliska uppfostran»*)Saml. Skrifter, II: 5, sid. 20.. Naturgrunden låg här mera i fjerran. För öfrigt behöfver man icke läsa årtalet under dessa rader (1810), för att igenkänna en ung skald, som talar. Från hans högstämda uppfattning af poesin är blott ett steg till den snilledyrkan, som så lätt uppstår ur en idealisk verldsåskådning. Förf. reserverar sig deremot: han uppfattar snillet i »dess högsta och strängaste bemärkelse». Men äfven i denna begränsning åtskiljer han icke nog bestämdt mellan reflexen och ljuskällan. I det att han uppfattar poesin i dess höghet såsom en gudaingifvelse, en återspegling af gudsbelätet i menniskan, förgäter han, att detta beläte, i en fallen verld, är endast den alltid sköna, alltid rörande, men dock alltid styckevis framträdande spillran af ett brustet helt, som blott i en högre tillvaro finner sin fulländning. Är skaldekonsten en gudaingifvelse, så upphör den icke derför att vara behäftad med mensklig brist, så är äfven den högst utkorade, ur helhetens synpunkt, endast »stycken af en skald», såsom Geijer, böjande sig för ett högre, yttrar om sig sjelf. Snillet, – detta sväfvande uttryck för en relativ ljusstyrka – betingar så litet den enda »rena», långt mindre den enda »heliga» förvaringsplatsen för mensklighetens dyrbaraste egendom, att denna lika väl kan förvaras hos den okunnigaste, den minst med snille begåfvade, ja, att fastmer just snillet är framför andra underkastadt de i skönhetens mest förföriska färgprakt klädda frestelserna af orena inflytanden. Stoft låder vid den höga sångmöns vingar, såsnart hon mäter sig med det högsta, och det bästa man om henne kan säga är, att hon äfven i fallet behållit en återglans af sin ursprungliga englagestalt.

3 Det bör tilläggas, att en ande med Geijers rika utveckling icke stadnat vid ofvananförda, till dyrkan gränsande uppfattning af poesin. Han är långt ifrån att förguda skalderne. I qvädet om en skald af de kolossala dimensioner som Shakespeare – »der Centralmenschspråk: tyska» – öfverfaller honom tanken på »detta lifvets flärd och hemska tomhet.» Byron kallar han|3| en skald af djupet och natten, ett gråtande menniskobröst, och när han, sjelf vid sin lefnads afton (1846), besjunger Tegnérs död, hör man i sången vänskapens tårar droppa, men knappt något mer om »nordens största sångarminne».

4 Nu, när det gäller ett annat sångarminne, det största för oss, har jag velat anföra dessa en af de ädlaste svenske föregångares ord om hvad poesin är – och icke är, – för att, genom jemförelsen, i någon mån antyda det omätliga framsteg i uppfattningen af skaldekonstens rätta väsende, som för de nordiska folken betecknas genom Johan Ludvig Runebergs framträdande.

5 Föga estheticerande, såsom Runeberg var, och långt mera böjd att i skaldeverk uttala sin uppfattning af poesin, än att sammanfatta den i en Ars Poetica, har han nedlagt sina bästa och finaste theoretiska iakttagelser derutinnan i dessa fria, ofta så humoristiska, för åhörarne så oförgätliga samtal, dem ingen stenograf antecknat för efterverlden. I de af honom redigerade första årgångarne af Morgonbladet finner man dock några sammanfattade anmärkningar, hvilka tydligt nog angifva hans ståndpunkt. Jag inskränker mig till att anföra några rader ur kritiken öfver Sveriges då gällande poetiska literatur (1832), hvari förf., efter en skarp mönstring med den äldre franska skolan och fosforisterne, låter alla dagens storheter – utom Geijer – passera revy och yttrar sig om Tegnér på följande sätt:*)Rbgs Saml. Skrifter 1874. del. 6, sid. 77.

6 »Tegnérs poesi är än mera ytlig. Hos honom ser man föga någon skymt af ideal, ja icke ens en strid, som skulle röja hans aning om ett sådant. Det lugn och den friskhet hans poesi uttalar äro icke följder af en glad blick i en natur, som blottat för honom sin skönhet, utan fastmer af en reflexionsförmåga, som är stolt i sin kraft, och af ett välde öfver den yttre formen, för hvilket ingen svårighet är oöfvervinnerlig. Tegnér har derför ett stort tycke af Leopold, så himmelsvidt skilde än desse författare förefalla oss vid första påseendet, och det är ganska säkert, att de, omkastade i tid och rum, nästan varit hvarandra. Det kan ej beskrifvas, huru litet|4| intryck en sådan poesi gör på ett sinne, för hvilket naturen klarare visat sin herrlighet. För ett sådant är denna skimrande glans som för den djupt religiöse en predikan af Lehnberg. – Inom hvarje menniska bor naturen i alla dess möjliga idéer, och att menniskan icke är allt och ser allt, kommer deraf, att många eller alla dessa idéer slumra i hennes medvetande, likasom oanslagna toner i ett instrument. Om derför någon har en ren och klar åskådning af en idé, en naturens uppenbarelseform, och kan i mensklig förmedling framställa dess skönhet, så svara tusende sinom tusende hjertan på den ton han angifvit, han blir för dem en Columbus i andligt afseende, och menskligheten har genom honom upptäckt en ny verld, som väl fanns inom dess område förut, men låg insvept i natt. Men hvar och en, som rent insett skönheten af en idé, har också derigenom fått en måttstock för det sköna i hela naturen, öfver hvars räkning intet kan gå och under hvars mätning allt är otillfredställande.»konsekvensändrat/normaliserat

7 Vid detaljerna af denna djerfva kritik, som Runeberg i en lugnare ålder icke vidhållit, torde man icke böra fästa för mycken vigt. Men man äger intet bevis, att hans vid 28 år uttalade grundåsigter om poesins väsende skulle sednare undergått någon märkbar förändring. Tvärtom utvisa hans egna skaldeverk just det postulat han här uppställer, nemligen »den rena och klara åskådningen af en idé, en naturens uppenbarelseform, hvars skönhet framställes i mensklig förmedling». Reducerad till sitt kortaste uttryck, innebär denna tanke, under förutsättning af naturen och menniskan såsom utgångspunkter, de tre grundvilkoren: enkelhet, sanning, skönhet. Att ur dessa vilkor framgå nödvändigheten af en harmonisk form och ett följdriktigt innehåll, behöfver knappt tilläggas. Om den förra nödvändigheten har Runeberg mångenstädes uttalat sig, och få skalder hafva, under all tankens frihet, med så mycken stränghet utmejslat en på engång korrekt, enkel, skön och uttrycksfull form. Om följdriktighetenoriginal: följdriktigketen yttrar han*)Saml. Skrifter, 6: 86. i recensionen af Törnrosens Bok (1835): ”I dikten skall allt vara ordning, allt sammanhang,|5| allt historiskt i den höga bemärkelse, att allt skall hafva sin förklaring i den helhet, i hvilken det förekommer, och betinga blott ögon för att erkännas. Sådan skall dikten vara, en bild af den gudomliga ordningen, en bild af den historiska ordningen, sådan den afslöjat sig äfven för det menskliga ögat i vissa storartade, genomgripande grupper.»konsekvensändrat/normaliserat – Och kort förut säges: »Allt hvad som diktas harmoniskt och naturenligt är faktiskt och historiskt sannt, det vill säga, har varit eller skall blifva, ty äfven det tillkommande är historiskt, sedan man fångat det.»konsekvensändrat/normaliserat

8 Redan dessa få drag torde angifva konturerna af den höga och stränga uppgift Runeberg, först bland Sveriges och Finlands diktare, uppställde för skalden. Huru han sjelf förverkligat denna uppgift samt hvilket inflytande han derigenom utöfvat på hela nordens diktkonst, detta tillhör literaturhistorien att utreda och ligger utom gränsen för dessa blad. Endast det säregna må anmärkas, att Runeberg, är en bland de få store skalder, som icke efterlemnat en diktareskola, i den mening man vanligen tänker en sådan. Han har ej saknat lärjungar, som från hans läppar uppfångat sångens och vishetens ord samt af dem behållit ett minne för lifvet; lika litet saknas strödda spår af efterbildningar, – misslyckade, som alla sådana. Men lärjungar, som, jemte de stora grundvilkoren af enkelhet, sanning och skönhet, skulle i någon märkbarare mån hafva tillegnat sig hans uppfattning och hans framställningssätt, söker man fåfängt. Orsaken torde främst vara den omfattande, universela, allmänt menskliga karakteren af Runebergs sångmö, hvaraf följer, att en efterbildare aldrig kunnat tillegna sig mer än enskilda ljusreflexer af denna väldige diktarande, utan att vara lika hel och omfattande, som mästaren sjelf. Vidare har den beundransvärda objektivitet i uppfattningen, hvilken hos Runeberg var en frukt af den grekiska antikens studium, icke lätteligen kunnat uppnås af en senare generation, som för dessa studier blifvit alltmera främmande. Och slutligen kan, som förklaring öfver bristen på en skola, antagas, att den sällsynta saknaden af manér i framställningen, äfvensom frånvaron af sådana egendomliga små utsprång – i studentlifvet kallade »knoppar», – som efterbildare vanligen med förkärlek till|6|egna sig, gjort imitationen vanskelig. Någon önskan att bilda en skola omkring sig röjdes aldrig hos denne skald, som tvärtom hos sina åhörare älskade att inskärpa friheten från andliga bojor såsom en grundsats och aldrig underlät att med loford anmärka hvarje sjelfständig uppfattning hos de yngre diktare, dem han – alltid höjande andra till sig – brukade hedra med det förtroliga namnet »smeder» och yrkesbröder.

9 Till literaturhistorien höra äfven de olika inflytanden Runebergs sångmö sjelf emottagit. Ett af de tidigaste var utan tvifvel Franzéns. Tre decennier igenom sjöngos dennes älskliga visor, stundom blandade med en och annan af Choræus, vid hvarje vagga i Finlands bildade hem. Och denna ömma, oskuldsfulla sång, hvilken i sig förenade allt det som rör oförderfvade hjertan, blef äfven för Runeberg barndomsintrycket, hvilket sedan, alltid älskadt, aldrig förgick och tydligt afspeglar sig i efterträdarens första slag på lyran. I skolan kom med romarespråket Virgilii Eneid, som åter vid akademin blef förstugan till det gamla Grekeland och skaldefadren Homerus. Efter denne, som blef bestämmande för skaldens hela uppfattning, kom Sofokles och med honom blomman af den antika skaldekonsten, allt detta tidigt nog, för att i en ung själ bygga en fast grund för skönhetslagarna. På denna grund intryckte efterhand nutidens då berömdaste mästare, Göthe och Walter Scott, sina friska spår, medan Cervantes – då nyss iklädd svensk drägt – log med dem sina odödliga löjen. Bland de i molnen sväfvande nyromantikerne blef Uhland den käraste, emedan han var den sannaste. Dante, Shakespeare, Ossian blefvo först i en senare ålder skaldens förtrogne, men de franske diktarne, vare sig klassiker eller romantiker, förblefvo alltid för Runeberg främmande och de sista mönster han velat välja för skaldekonsten.

10 Från den skandinaviska literaturens alltför starka inflytande räddades Runeberg genom antikstudierna. Utan tvifvel läste han i unga år lika mycket, som han under sin kraftiga diktareålder läste litet. Sveriges efter den franska smaken utbildade Gustavianer anslogo honom icke, och, med all värma i öfrigt för svenska minnen, var han för mycket Finne, för att finna behag|7| i vitterhetens berserkar och poetiska örnar. Af Oehlenschläger kan man knappt upptäcka ett spår hos den finske diktaren, och om man ej kan undgå att märka sådana af Tegnér, som på 1820-talet oemotståndligt ryckte ungdomen med sig, finne vi af ofvanstående kritik, att hänförelsen snart förgick. Bland Danskarne förblef den samtida Christian Winther alltid den närmaste själafränden, sannolikt för den blommande doft af natur, som andas i »Hindens Flykt» och »Träsnitten».

11 Svårare är att förklara den strängt logiske, strängt objektive finske mästarens omisskänneliga förkärlek för ett så ytterst nyckfullt, i alla möjliga och omöjliga rymder af diktens verldar kringfladdrande snille, som Carl Jonas Ludvig Almqvist, och likväl är det visst, att ingen enda svensk diktare, äldre eller yngre, af Runeberg ställts så högt. Frändskapen mellan två så olika danade och så olika utbildade skaldelynnen – frändskapen åtminstone från finsk sida, ty det är icke bekant, att Almqvist erkände någon annans öfverlägsenhet, än sin egen – är ett psychologiskt fenomen af desto större intresse, när man minnes, att Almqvist fann sina varmaste beundrare öfverallt i Finland, medan svenske läsares omdömen om honom voro de mest delade.

12 Med kännedom af de djupa antitheserna i dessa båda skalders hela uppfattning af lifvet, vore man frestad att söka förklaringen just deruti, – det är, i motsatsernas inbördes dragningskraft. Vid närmare betraktande finner man dock, att beröringspunkter ej saknas i denna olika uppfattning. Almqvist var sjelf en verld af motsatser, men, – säger om honom Runeberg,*)Saml. Skr. 6: 82. – »författarens ojemnhet är af det slag, som skiftar mellan skönhet och fel, aldrig mellan platthet och medelmåtta.»konsekvensändrat/normaliserat Längre fram yttrar han: »Det hör till det skönas natur att vara mäktigare än det icke sköna, och man må rycka an med tusen fel, finnes blott en enda väsentlig skönhet att ställas mot dem, så falla de till obetydenhet. Vi hafva funnit ett sådant förhållande i Törnrosens Bok.»konsekvensändrat/normaliserat

13 Alltså: det bästa hos Almqvist stod Runeberg nära, och detta bästa fanns utströdt i lika slösande mått, som det, hvilket samtiden kallat demoniskt, men hvilket Runeberg betecknar med det milda uttrycket fel. Att hafva »skiftat mellan skönhet och fel», – för att begagna Runebergs ord – är icke blott historien om Almqvist, utan historien om ett menniskolif, och den uppfattning, som glömmer de tusen felen för en enda skönhet, står så nära som möjligt den högsta kärlekens dom. Runebergs yttrande om Almqvist sommaren 1851: »Vår Herre spelar ofta en vacker visa på en sprucken fiol» är, i stor mensklig betydelse, sådan han uttalade det, värdigt en Shakespeare.

14 En beröringspunkt mellan de båda skalderne torde igenkännas i följande ord af recensenten om Törnrosens Bok, sedan han yttrat, att anden deri är omöjlig att teckna: »Om man vill likna det hela vid någonting, så kunde man ställa det i jemförelse med en djup, aningsfull skog, genom hvilken man vandrar med ofta besvärad gång, men öfverallt likasom omgifven af osynliga andar. Man störs, man väcks, man ler; men i nästa minut är man gripen åter och väntar med klappande hjerta en uppenbarelse.»konsekvensändrat/normaliserat – När man känner den otillfredställelse, den trötthet, den mättnad, med hvilken Runeberg i början af 1830-konsekvensändrat/normaliserattalet betraktade Sveriges dåvarande poetiska literatur och förutsade dess undergång*)»Och så är min öfvertygelse, att en ny revolution, lik den förra (fosforismens), skall inträffa i Sveriges vitterhet ännu, då allt hvad för närvarande är högt ansedt skall kastas lägre ned, än det i sig sjelf är, och nya, till äfventyrs lika falska toner blifva ansedda som oöfverträffliga». Saml. Skrift. 6: 75., förstår man den glädje, med hvilken han helsade uppträdandet af en ny författare med den dittills oerhörda begåfning, som Almqvist, och hvilken – om ock i spridda drag – förmådde aflocka naturen dess hemligaste suckar i en doft och en finhet, som ingen annan, icke ens Runeberg sjelf, har uppnått. Om deremot Almqvists, för tidens ungdom så öfverväldigande inflytande någonstädes kan upptäckas i den då redan mognade finske diktarens verk, är tvifvelaktigt. Man har trott sig finna spår deraf i tredje delen af Runebergs lyriska dikter och i Nadeschda; – i sådant fall, lätta försvinnande spår i stämning och|9| uttryck. Engång fullvingad i diktens verld, förblef Runeberg sig sjelf så fullständigt som få och afkastade alla bojor*)Sannt säger härom G. Lagus (»Den Finsk-Svenska Litteraturens Utveckling», sid. 137): »Runeberg hade aldrig för sig uppställt något ideal, efter hvilket han sökte forma sina känslor och tankar, aldrig hyllat någon poetisk lära, som gifvit honom rätt att sjunga så som han sjöng. Hans styrka och hans rätt bestodo i förmågan att helt och hållet sammansmälta med sitt föremål, och derigenom bevarade han såväl dettas egendomlighet, som sin egen frihet.»konsekvensändrat/normaliserat. Att han lefde sig in i Ossians åskådning, såsom han, vorden psalmdiktare, lefde sig in i Davids, band lika litet hans vingar, som den nordiska flyttfågeln uti Egypten qvittrar en främmande ton. Det enda band han underkastade sig, och äfven detta med reservation, var den kyrkliga uppfattningens fordringar uti psalmen.

15 Till yngre års inflytanden på Runebergs sångmö måste man räkna de främmande folksånger, af hvilka ett så stort antal öfversättningar, utom de särskildt utgifna serviska, ingå i diktsamlingen: från England, Skottland, Tyskland, Böhmen, Lithauen, Ryssland, Ny-Grekeland, Grönland, Lappland, Madagaskar. Detta var en skalds resor, hvilken för öfrigt aldrig, utom en enda kort utflygt till Sverige, öfverskridit sitt lands gränser. Han reste i andens verldar. Fri som skyarnas lärka i denna oändliga rymd, hvilken icke bindes af tidens eller rummets inskränkningar, lärde han sig känna gamla och nya folk i de spår deras ande efterlemnat och blef, under dessa resor, mera förtrogen med menskligheten, än mången, som under en stor del af sin lefnad kringflackat verlden. Sjelf folkelig och älskande hvarje oförkonstlad yttring af folkanden, mottog han af dessa intryck, understödda af en mäktig fantasi och höga förebilder, den universela, den objektiva uppfattning af lifvet, som antikens studium redan hos honom grundlagt. Utan dem, utan denna förtrogna bekantskap med olika folk, hade han aldrig blifvit den folkskald, som med lika objektiv sanning besjungit österns och vesterns olika lifsåskådning. Hvad honom brast i personlig bekantskap med en annan natur var endast egnadt att bevara intrycken af eget land i dess fulla friskhet. Han hade aldrig lärt genom den flyktiga jemförelse, som är så vanlig hos turister i denna beresta tid, att hvarken förringa eller öfver|10|skatta hemlandet: för honom förblef det alltid vårt land, fattigt i håfvor, rikt i kärlek, hårdt i sin fordran på obetingad försakelse, men skönt som en moder vid barndomens vagga. Och detta land hade han icke lärt af andra att älska, det invexte i honom, och han vexte derur, som furan ur mon, men derför vexte han hög nog att kringskåda verlden och stark nog att besjunga sin rot.

16 Det mäktiga inflytande Runeberg mottog af eget land och folk och som han rikt återgäldade, sammanhänger så nära med hvad han verkat för land och folk, att detta fordrar en mera utförlig belysning. Här endast några ord om arfskiftet af det dyrbara namn, hvilket Sverige bördar som sin andliga egendom och Finland nödigt vill dela ens med kulturkällan.

17 Hvarför tvista om namn, som tillhöra verlden? I sin uppfattning af konsten var Runeberg universel. Att han blef skald, var en skickelse, måhända den lyckligaste; men 40 år sednare och under gynnsamma förhållanden skulle han med samma storhet och kraft hafva blifvit en konstnär, – blifvit det hvad den tredje sonen i vår tid blifvit med ärfda anlag: en skald af mejseln. Nästan allt hans epos, all hans dram och en god del af hans lyrik är en i tankens marmor utmejslad skulptur, der icke ett drag kan ändras, utan intrång i bildens harmoni eller i formens skönhet. Den sköna måttan och det antika lugnet hvila öfver denna ädla skulptur. Om derför något land äger anspråk uppå att vara Runebergs sångmös amma, så torde företrädet tillhöra det gamla Grekeland. Några få, säkerligen mot hans egen önskan bevarade diktförsök från den tidigaste ynglingaåldern, före bekantskapen med Homerus, vittna om den kart, som föregick frukten. Man finner der en hurtig pojkes obesvärade gyckel, men knappt en aning om det ömma, känsliga, begrundande skaldelynne, som utmärker Franzéns första blyga vingslag redan i barndomen. Runebergs själ var byggd af ett hårdare virke, utvecklades långsamt och mognade sent. Utan tvifvel korsades många olika inflytanden redan i modershemmet och ömsom i svenska, ömsom i finska talande bygder (Jakobstad, Uleåborg, Wasa), likasom dylika trängde igenom vid Åbo akademi. Men fattigdomens stränga arbete,|11| deladt med hågen att ströfva i skog och mark, synes hafva bevarat ynglingen friskt mottaglig för den inströmmande lifsluften af en antik verldsåskådning. Strödda, ännu oklara, oordnade intryck från andra håll blefvo i denna luft renade och mottogo från den sin belysning. Lika otvifvelaktigt, som Runeberg omedelbart i språk, slägtskap, vänskap, idéförbindelser och medelbart i allmän kultur mottagit svenska intryck, kännt sig med dem förtrogen samt på denna grund kan reklameras af Sverige, lika otvifvelaktigt tillhör han, såsom skald, genom den grekiska skolan, hela menskligheten. Hans fädernesland i trängre betydelse behöfver icke täfla, som sådant, om företrädet. Dess anspråk grunda sig på andra förutsättningar. Den jord, som frambragt ett rikt fruktträd, behöfver icke tvista med sol, regn och vårluft om äran att vara en ädel företeelses vagga.

18 För att åskådliggöra huru Runeberg under alla inflytanden förblef finsk i sitt väsens rot, behöfver man icke välja dem bland hans verk, der skådeplatsen är förlagd inom eget land, eller som i andra afseenden direkt anslå hemlandstoner. Jag skall anföra ett af hans äldre och mindre betydande lyriska stycken, hvars närmaste intresse ligger i hans dåvarande uppfattning af skaldeidealet, nemligen »Barden». Denne bard är så kosmopolitiskt hållen, som gerna är möjligt, och kan lika naturligt tänkas hafva uppträdt på Island, eller i Tyskland, som annorstädes. Motivet och stämningen tillhöra den tyska romantiken och återfinnas hos Uhland*)Der Sänger. Uhlands Gedichtespråk: tyska, 1851 års uppl. sid. 248.konsekvensändrat/normaliseratEr kommt zum Völkerfeste,Er singt im Königssaal,Ihm staunen alle Gäste,Sein Lied verklärt das Mahl;Der Frauen schönste krönenMit lichten Blumen ihn;Er senkt das Aug’ in Thränen,Und seine Wangen glühn.konsekvensändrat/normaliserat. Men med allt detta hafva den finske diktarens uppfattning och framställning icke kunnat undgå att antaga en egendomlig färg af hans land och hans folk.

20 Icke mindre än 5 af styckets 11 verser skildra bardens första utveckling: hans lugna barndomsdal med källan vid hans hydda; hans trånga verld, som dock naturen gjorde stor och skön; elfvens kraftiga språk, skogens ensliga saknad, klippan i hafvets stormar och vårens tjusning; – allt en naturmålning med hemlandsdrag. Der vexte han, omedveten af framtidens värf, obekant och sluten i sig sjelf, men stor i sin tysta håg, såsom han måste vexa i ett sådant land. Hans barm blef bekant med fröjder och qval, han tog farväl af moder och hembygd, och nu följer i 4 verser hans korta vandringssaga. Han drog ut i verlden, han sjöng för slafvar och konungar, riddarsköldarne dånade, tärnan rodnade under stormen af okända känslor. I de två sista verserna återfinna vi hemlandsdraget. Gammal vorden, drog barden åter till fosterbygden, grep ännu en djup ackord på sin lyra och »gaf åt andens fosterbygder anden». Sekler förgå, vården grusas öfver hans graf, men hans sång lefver, och »hjertan glöda vid den ädles minne».

21 För jemförelsen med en svensk uppfattning af samma ämne må här anföras en bekant och framstående dikt af Geijer. »Den siste skalden» vandrar ensam i qvällen, grånad och kämpahög, klappar på konungens port och inträder midtunder en glad fest. Tyst blir salen, månget hjerta bäfvar, konungen gör korstecknet och bjuder främlingen mjödbägaren. Den hundraårige skalden kommer från Frälsarens graf och beder att än engång få i fädernebygden höja festens ära. Han sjunger i forntida runor länge förgångna dagars minnen, huru han då satt vid kungabord, drog med hären till strid, tände hjeltevrede i kämparnes bröst, der de tyste i natten räknade stjernornas lopp, och hörde ur dånet af forsen röster mana till Valhall. Än mins han den natt, när branden bröt ut i Upsala tempel, de åldriga murar störtade ned och de gamle gudar drogo ur landet. Då blef han döpt i Fyris blodiga å, och åttio år har han sedan väntat; men de gamle gudar vända ej åter, derför måste han gå till dem, och de kristnes gud skall ej vredgas, om skalden från fordom nu går att byta himlen mot Odins sal och sjunga sin sång med Brage den gamle. Vid dessa ord upp|13|står i salen ett harmfullt sorl, konungen uppstår att straffa hedningens trots, men skalden famnar sin harpa, och med dess sista klang bortsväfvar hans själ ur stoftets bojor.

22 Hvilken kraft, hvilken verldssmärta, hvilket brak af ett fallande tidehvarf inrymmas icke i denna tragiska skildring! I jemförelse med den ljuder »Bardens» sång, i saknad af tidsfärg, blott som ett blekt återljud. Men om den svenske skalden utvecklar sig, såsom Geijers sköna bild, ur ett land af fjällar och jern, ur hugstora minnen, ur väldiga kämpabragder och stormaktstankar, så utvecklar sig den finske skalden, ej mindre följdriktigt, ur den lugna dalen, ur skogarnas enslighet, ur vårens tjusning och hjertats stridande känslor. Storhet finnes hos båda, men hos den ene utåtstormande, hos den andre inåtvänd; kraft finnes hos båda, men hos den ene i handling, hos den andre i resignation; kärlek finnes hos båda, men hos den ene i höjd och vidd, hos den andre i djup. Trognare kan man icke afspegla den svenska och finska folkanden, än desse författare i dikternas slutscen. Geijers Skald stupar, midti ackordet, under protest mot en ny verldsåskådning; Runebergs Bard utandas sitt lif, midti ackordet, utan ett ord. Så låter äfven Franzén »den gamle knekten» sluta i tystnad: man vet endast, att han »ej syntes mer der han var van». Men svenskt, som alltid, låter Geijer »den siste kämpen» sluta ett lif af bragder med ett språng ifrån ättestupan. Det är ej skalderne, det är folken, som sjunga.

23 Lyran var Apollos ära, och Sånggudinnorna hafva i alla tider helsats som ljusbringarinnor för folken. Alexanders-Universitetet, som, enligt § 1 i dess statuter, är kalladt till en målsman för vetenskap och fri konst, har denna gång velat i främsta rummet betyga sin aktning för den store skald, hvars minne är kärt för hela fosterlandet. Från Johannes Paulinus (Lillienstedt) ända till Franz Michael Franzén upphörde sången icke att ljuda genom seklerna vid Auras gamla lärosäte, och flyttande till en annan strand, hafva dess Muser lyssnat till Johan Ludvig Runebergs första fulltoniga slag|14| på en högstämd lyra. Universitetet skall alltid räkna det såsom en ära att hafva två gånger räckt denne Apollos älskling lagern, första gången då han, ännu okänd och bragdlös, doldes bland ynglingaskaran, andra gången när hans namn flög på ryktets vingar kring verlden; men denna gång kransade lagern hans nyss i blommor bäddade graf.

24 Ofvanstående anteckningar hafva blott kunnat sprida en sparsam belysning öfver Runebergs egen uppfattning af skaldekonsten samt några af de inflytanden, som betingat hans uppträdande. Tidens, landets och folkets inverkan derpå skola vid dagens fest närmare antydas. En så rik andes innehåll kan dock ej af hvar fattig man läggas i dagen. Djupa källor tömmas icke med små skopor. Skalderne sjelfve frukta att torrläggas genom en sådan utsilning, och den hädangångne Mästaren var ingen vän af de herrar naturforskare, som kallblodigt afplocka poesins vingar, för att mäta fjädrarnas längd och bredd. Må hans ädla skugga förlåta, om en af hans lärjungar, nödd och tvungen, vidrört de strängar, som skärast vibrera i kärlekens hågkomst.

25 Professor Runeberg tillhörde detta universitet, icke blott såsom student och graduerad, utan ock såsom akademisk lärare. Näst titeln af menniska, medborgare och skald, var den akademiska titeln honom kär, och han förskonades intill sin död från att utbyta den mot en annan. Den korta historien om hans akademiska lärarebana äger bland många sköna blad äfven ett dunkelt, som senare generationer betecknat med sorgkant: det om skilsmessan från universitetet. Men såsom hela denna bana var utmärkt af en frisk, lifvande verksamhet för vetenskapen och den allmänna bildningen, så blef äfven skilsmessan fruktbar, och afskedets saknad mildrades, såsom detta universitet sällan bevittnat, af äldres och yngres hänförelse.

26 J. L. Runeberg blef student den 2 Oktober 1822, filosofiekanditat vårterminen 1827 och promoverad filosofie doktor den 10 Juli samma år. Matrikeln upptager icke studentvitsordet, och kandidatvitsorden hafva gått förlorade, men derpå ligger ingen vigt. Den 24 Febr. 1830 börjades tjenstebanan med en amanuensplats vid konsistorium, och den 25 Aug. 1830|15| utnämndes doktor Runeberg till docent i vältaligheten, hvarmed då förstodos latinska språket och literaturen. Som specimen för denna docentur hade han utgifvit och försvarat en afhandling på latinska språket, innehållande en jemförelse mellan Euripides’ tragedi Medea med samma ämne behandladt af Seneca. Opponenten prof. Linséns utlåtande om detta specimen godkänner detsamma i summarisk korthet »med afseende å språkets och framställningens förtjenster». – Den 30 Nov. 1833 utgaf och försvarade Runeberg, äfvenledes på latin, »några anmärkningar om den tragiska choren» hos Grekerne, ett arbete, som, oaktadt dess korthet (30 sidor 4:to), vann ett förtjent vetenskapligt anseende. Sedan opponenten prof. Linsén anmärkt huru liknande åsigter blifvit antydda af Solger och Wilh. von Schlegel, bedömer han afhandlingen såsom »en fri och i många hänseenden sjelfständig utveckling af det valda ämnet, vid hvilken framställningens obestridliga förtjenst förhöjes af det egna intresse läsaren känner, då han vet, att dessa den högre esthetikens grundsatser här blifvit uttalade af en författare, som sjelf vid konstens utöfning lyckligt följt desamma. Den röjer derjemte ett flitigt studium af de grekiske tragederne, i synnerhet af den herrlige Sofokles, och motsvarar således utan tvifvel ändamålet med dess utgifvande, äfvensom densamma på ett tillfredställande sätt blifvit försvarad».

27 »Ändamålet» var en ansökning om då lediga adjunkturen i grekiska språket och literaturen. De sökande voro endast två, men om företrädet mellan dem utspann sig en lång och het strid af ett märkeligt betecknande innehåll. Tiden är ännu ej kommen, när ett fullständigt och oväldigt ljus kan spridas öfver denna för Runebergs ställning så afgörande meningskamp; men den tillhör otvifvelaktigt Finlands kulturhistoria. Af femton röstande uppförde fyra, nemligen professorerne Linsén, Sjöström, Ekelund och P. A. von Bornsdorff, den förstnämnde och sistnämnde med varma, utförligt motiverade vota, docent Runeberg på första förslagsrummet. Elfva voterade för medtäflaren, som erhöll tjensten.

28 Efter denna seger för konsistorii dåvarande pluralitet stördes vetenskapernas lugn tid efter annan af häftiga strider. Trängd åt sidan och tyngd af de|16| omsorger, som binda bly vid Sånggudinnornas fötter, beslöt sig den obemedlade docenten att ansöka en ledig lektorsplats vid Borgå gymnasium. För att qvarhålla honom vid universitetet, föreslog och utverkade prof. Rein den 31 December 1836 en underdånig hemställan till Kansler om ett årligt anslag af 2 konsekvensändrat/normaliserat000 rubel banco assignationer, att af docenten Runeberg åtnjutas, så länge han qvarstod vid universitetet, i stället för ett dittills uppburet sparsamt literärt understöd. Innan likväl svar härå hann anlända, afsade sig Runeberg nämnde anslag och utnämndes den 19 April 1837 till lektor i romerska literaturen vid Borgå gymnasium.

29 Härmed afbröts hans akademiska bana. Hans vetenskapliga verksamhet reducerades till elementarundervisningens ständigt återkommande kurs; men om grundliga studier, om kärlek till vetande, om den klara intelligensens förmåga att tränga till tingens djup och omfatta deras lagar berättiga till äran att kallas en vetenskapsman, så förblef Runeberg en sådan under hela sitt lif. I sitt ofvananförda votum bevisar prof. Linsén, sedan han lofordat Runebergs »sköna latinitet» och utmärkta föredrag, den stora vigten deraf, att vid klassiska studier icke blott formen, utan ock innehållet af de gamles skrifter uppfattas. Men under det att språkkännedomen är ett resultat af flit, är uppfattningen af den klassiska forntidens lifsåskådning, hvilken uppfattning utgör vetenskapens rätta kärna, förbehållen endast få och högre begåfvade. Der då den högre intelligensen saknas, röjer sig alltid ett yrkande att flitens resultat må uppställas såsom det enda vetenskapliga, och om detta möjligen kan anses berättigadt för elementarundervisningen, hvarpå vi tvifle, så är dock visst, att universiteternas högre vetenskapliga utveckling ofta blifvit på ett betänkligt sätt retarderad genom en sådan trång uppfattning, som den, hvilken beröfvade vårt lands universitet och generationer af studerande ungdom Runebergs inflytande såsom vetenskapsman. – Men, säger samme professor, om ock någre instämma med Cicero (pro Archia) deri, att skaldens namn, som icke ens barbaren ohelgar, bör vara oss heligt, så är likväl antalet vida större af dem, hvilka i tysthet bekänna sig till samma åsigt, som en utgifvare af Ciceros orationer (4:de Westeråsupplagan 1809)|17| bekänner i följande lärda not: »I gamla tider var en Poet ett stort Creatur, som t. ex. Homerus. Dock i sjelfva verket skämde de bort Lärdom och vishet, inveklande densamma i så många mörkheter och Fabler, at man ännu icke hunnit at hitta på deras rätta uplösning.»konsekvensändrat/normaliserat – Och – fortfar L. – »bland dem, som beundra poesin, smärtar det i alla fall rätt få, att om henne kan sägas: laudatur et alget.språk: latin»

30 Den 8 Maj 1837 samlades omkring 300 af skaldens äldre och yngre beundrare till en afskedsfest på en villa, då bekant under namnet Sparbanken. En enda välgångsskål förenade uttrycket af alla närvarandes saknad och kärlek. Rörd ända till tårar, svarade Runeberg, kort som hans vana var, sägande sig »alltid bevara i kärt minne detta universitet, der han snart i 15 år lärt sig skåda lifvet ljust och icke mörkt.» Under intrycket af hans hänförande samtal glömdes tidens lopp. I den ljusa vårmorgonen ledsagades skalden åter till sin bostad. Vid långa bron, der ett sund inflödar, sjöngo studenterne »Källan». När vi kommit till versen:

»Och spegelns ljus och mörker skall

Likväl af dem bero»,

32 afbröt han oss. »Nej, nej», utropade han, – »sen denna spegel! Är den ren, skall ingen sky förmörka den, – ingen, ty den bär sitt ljus i sig sjelf!»

33 Och denne man fick universitetet icke behålla.

34 Kejserliga Alexanders-Universitetet har härmed äran inbjuda Skaldekonstens och Vetenskapens högtärade Gynnare och Vänner att hedra med deras närvaro den

Minnesfest,

35 som Universitetet, måndagen den 6 innevarande Maj klockan sex (6) på aftonen, vill Gud, skall fira i dess Solennitetssal, i ändamål att dermed egna en vördnadens och saknadens åminnelse åt dess framlidne medlem och lärare,|18| Skalden och Vetenskapsmannen Professor Johan Ludvig Runeberg på årsdagen af hans bortgång ur lifvet.

36 Universitetet hoppas att vid denna fest få såsom kära gäster helsa den bortgångnes vördnadsvärda Maka, Fru Professorskan Fredrikaoriginal: Fedrika Runeberg, född Tengström, jemte hans Söner, Systrar och öfrige anförvandter.

37 Vördsamt anhålles, att Friherre B. Indrenius, såsom Föredragande hos H. K. H. Kansler, Hans Excellens Generalguvernören, Kejserliga Senatens Vice Ordförande och Ledamöter, Länets Herr Guvernör, härvarande Generaler och Officerare, Chefer och Embetsmän, stadens Presterskap, Skollärare, Borgmästare, Råd och Stadsfullmäktige, äfvensom andre, hvilka i kär hågkomst bevara den hädangångne, nu ville, jemte Universitetets Herr t. f. Vice Kansler, Lärare, Tjenstemän och Studerande Ungdom, med sin närvaro hedra detta dyrbara minne.

38 Härvarande Konstnärsgille har önskat egna skalden sin hyllning genom att medverka vid festsalens artistiska dekorering. Vid festen utföres, under herr R. Faltins ledning samt under medverkan af en talrik sångkör, delar af Cherubinis Requiem, en för tillfället komponerad festkantat af Mag. M. Wegelius, med text ur Runebergs arbeten, samt en likaledes för tillfället komponerad marsch af herr G. Linsén. Ett poem på finska språket skall framsägas af herr professor A. Ahlqvist samt ett tal på svenska språket af undertecknad om betydelsen af J. L. Runebergs lif för fäderneslandet.

39 Helsingfors 4 Maj 1878.

40 Z. Topelius, K. Alex. Univ:s n. v.nuvarande Rektor.