Om det religiösa momentet i finska folkbildningen

Lästext

|1|

Om det religiösa momentet i finska folkbildningen. Tal hållet vid bibelsällskapets i Helsingfors årsdag den 21 April 1852.

1 MM. HH.Mina Herrar

2 Då bibelsällskapet i Helsingfors hedrat mig med det förtroende att vid detta tillfälle säga några ord, ber jag eder, MM. HH.Mina Herrar, om öfverseende för det mycket ofullkomliga sätt, på hvilket jag ser mig i stånd att motsvara sällskapets förtroende, jag skall söka att välja ett ämne, som nära sammanhänger med det upphöjda och välsignelserika mål, som utgör sällskapets syftemål. Men jag måste dervid beklaga, att min tid varit så delad, att jag ej hunnit egna detta ämne en uppmärksamhet, hvilken jag är viss uppå att det förtjenar. Min redan derförutan bristfälliga framställning torde derigenom komma att lida af än mera i ögonen fallande luckor.

|2| |3|

3 När man betraktar kristendomens stora civilisationsarbete genom årtusenden, måste man häpna vid anblicken af den lefvande mäktiga ande, som lefvande och lifgifvande genomtränger denna redan gamla och dock evigt unga lära. Man frågar sig, om det icke är det största af alla underverk, att en lära, uppkommen, såsom den kristna, i en vrå af verlden, förmått genom sanningens och öfvertygelsens kraft förmått derifrån utgå till hela verlden och, såsom den sjelf profetiskt förkunnar, ”döpa allt folk”. Likasom stjernkikaren, på sin ensliga höjd, ju skarpare han med sitt väpnade öga betraktar himlahvalfvet, desto oräkneligare verldar upptäcker hans blick – så vidgas betraktarens synkrets, ju längre och uppmärksamare han betraktar menniskan, denna verld i smått, men af en oändelig mångfald. Denna omätliga mångfald af individer och folk, så ytterst olika gestaltade efter medfödda egenheter, efter natur och klimat, efter framfarna öden och alla tiders inflytanden, allt detta verldsbrokiga hvimmel har kristendomen icke våldsamt kufvat, såsom muhamedanismen, icke intvingat i trånga nationela former, såsom judendomen, icke hämmat och förslafvat såsom Buddhalärorna, – den har fritt öfvertygande indragit det i kretsen af sitt ljus, förädlat, upplyft och bildat folken samt lyckats uti hvad aldrig någonsin en maensklig lära förmått, – att förena den söndrade menskligheten kring vissa stora principer, hvilka, under all olikhet i former och bekännelser, dock städse förblifva en föreningspunkt för alla sannt menskliga sträfvanden – det enda stora broderskap som på jorden är möjligt.

|4|

4 Hvilket skådespel, MM. HH.Mina Herrar, af en lära, hvars spänstiga kraft tillåter den henne att ansluta sig till alla ma tänkbara former af den menskliga tillvaron, på samma gång som hon oryggeligt vidhåller sina fundamentala principer – en lära så afrundad och hel, att hon varnar för vidrörandet af hennes minsta jota, och likväl så elastisk, att hon, länge belastad med en ofantlig börda af menskliga tillsatser, dock städse behållit sin oförstörbara grund och städse med seger framgått ur villfarelsen!

5 Hemligheten af hennes kristendomens underbara framgång är visserligen främst att söka i den enda sanna fyllnad hon gifver åt mensklighetens största behof, nödvändigheten af en tro. Men ur historisk synpunkt betraktad, är en af hennes märkvärdigaste egenskaper den, att otvunget lämpa sig efter olika individualiteters kraf. Enkel för den obildade, sublim för den tänkande, står hon lika nära för hvarje fattningsförmåga. Och på samma gång lika otvungedt acklimatiserar hon sig i hvarje luftstreck, blir en inföding i Lappens koja såväl som i Hinduens hydda af bamburöet, höfverallt hemma, öfverallt förstådd, i väsendet densamma och dock i sitt yttre uppträdande så olika. När det låg i försynens plan att utkora ett enda folk, gaf hon upphof åt judendomen; men när tiden var kommen att ”ordet skulle blifva menniskornas ljus”, då lätsände den allsmäktige en lära, i hvilken alla former af den menskliga anden godt fingo rum, en lära och för att nyttja ett bekant uttryck – ”en flod, der ett lejon kan simma och ett lam kan gå.”

6 I det historien sålunda beundrar kristendomens utomordentliga förmåga att gestalta sig efter det menskliga medvetandets olika phaser, är det ett icke mindre storartadt skå|5|despel att betrakta de den uppenbarade lärans snart tvåtusenåriga kamp med de naturliga eller falska religionerna, med mytherna, med det i materien fångna medvetandet, med hela den sinnliga och naturliga verldsåskådningen öfverhufvud. Och visserligen är det en af de allramärkvärdigaste företeelser, att en lära, hvilken så att säga låter nationaliteterna, folk– och menniskoegendomligheterna sitta i orubbadt bo, likväl frambringar så omätliga revolutioner i andens verldar, att ingenting kraft i hela historien kan är af ettn så genomgripande inverkan och så väsendtligt förändrat hela verldens ställning inbördes och till det förflutna. I denna mening är kristendomen det mest revolutionära element som någonsin funnits, hvarföre hon ock betecknande säger om sig sjelf: ”Jag är icke kommen att föra frid på jorden, utan svärdet.” När hon griper rätt genomtränger ett folk, går hon till roten af dess innersta, omkastar hela dess föreställningssätt och bygger dess andliga lif på väsendtligen nya grunder. En så stor omhvälfning kan icke skue utan en väldig kamp på lif och död mellan det gamla som vill stå qvar och det nya som vill komma upp. Hela kristendomens verldsarbete är en sådan kamp, der ingen neutralitet och ingen miskund gifves, emedan sanningen ej kan klyfvas i tu, och den mildaste af alla religioner för dess, för den eviga sanningens skull väl erkänner gåfvornas mångfald, men tillika predikar att anden är en och mot den ljumma toleransens, som dagtingar med öfvertygelsen, slungar det fruktansvärda alternativet: den som icke|6| är med oss, han är emot oss.

7 Det är i högsta grad intressant och lärorikt att se ett helt folk, ett helt tidehvarf vacklande och svigtande mellan detta oändligt betydelsefulla för eller emot. Ett sådant skådespel finnes i alla tider sedan verldens begynnelse, det är lika gammalt som dualismen söndringen emellan natur och ande, och den striden kämpas än i dag i alla hjertans djup och skall kämpas så länge verlden står. Men i vissa märkvärdiga tidpunkter träder striden våldsamare, öppnare fram ur det tysta djupet af menniskoanden, den drager i sin hvirfvel hela folk och trycker sin omisskännliga stämpel på hela verldsåldrar, sådana tider äro de när den andliga väckelsen först träder upp med brinnande nit i sin ungdomskraft, för att kullhäfva välden och throner i andens riken. Då blir det visserligen en lång, fast om ock blodlös strid, och det händer att slägte efter slägte går bort utan att skåda den stridens slut, men så evigt ung är kristendomen, att den efter hvarje skenbart nederlag reser sig upp med fördubblad kraft, för att nå sitt slutliga mål, som, efter dess egna ord, är att alla tungor och slägten skola bekänna Herren.

8 När ett folk för första gången omvändes till kristendomen – jag säger för första gången, emedan sådana stora luttringsprocesser, som t. ex. reformationen, i sjelfva verket äro en ny omvändelse – så beror stridens långvarighet uppå många samverkande omständigheter,.men främst uppå den motstån Ännu efter aderton seklers förlopp har kristendomen|7| icke förmått fatta fast fot i det inre af den heta zonens kontinenter i gamla verlden, der de klimatiska inflytelserna med starkaste band hålla menniskan bunden vid sinneverlden och der andra andra sinnligare religioner af dessa inflytelser hämta en ständigt ny näring. Men dernäst beror stridens längd uppå den motståndskraft de fordna traditionela lärorna förmå uppställa mot kristendomen. Märkvärdigast i detta hänseende är den än som en lik en mumie döda hafvets förstenade floder spökande judendomen, hvars förunderliga seghet, – i fall man får söka ett annat motiv än den gudomliga Nemesis, – uppkommer af styrkan i dess gudomliga tradition. Bland de vesterländska folken, är det med den tempererade zonens tillgänglighet för ett rikare själslif, har kristendomens tidigare eller senare seger väsendtligen berott uppå förnufts bildningens eller mythens motstånd. Trehundrade år behöfde den nya läran för att fullständigt besegra genomtränga den så oändligt rika grekiska och romerska bildningen med alla dess philosopherner, och det oaktadt dess Roms gudar redan vid kejsar Augusti tid hade upphört att vara lefva och i folktron och qvarstodo blott somsåsom ett dödta system bilder af marmor af öfvervägande konstnärligt eller politiskt syfte. De flesta germaniska folk blefvo deremot bildningen kristendomens lätta eröfring, för det första emedan de ingen sjelfvisk bildning hade att ställa deremot och emedan det sjelfviska förnuftet utan svårighet böjde sig för uppenbarelsen – för det andra , emedan mythen hos dem var så föga utbildad, att dess skugglika gudar, af träd, intet mot dess heliga lunder intet motstånd gjorde.

|8|

9 Märkvärdigare var det ihärdiga motstånd, hvarmed de skandinaviska folken försvarade sin gamla gudalära. Här fanns ej heller en förnuftsbildning vid sidan af den religiösa tron, men denna var i stället desto st mera utbildad och desto starkare rotad både i folkmedvetandet och alla institutioner af stats– och samhällslifvet. En tidrymd af fyra sekler låg emellan Tysklands första omvändelse och den skandinaviska nordens. Dessa fyrahundrade år (400–800) voro af omätelig vigt, emedan just under denna tid den skandinaviska gudaläran hann utveckla sig till en fullfärdig frisk och egendomlig myth med klara bestämda gudagestalter, utan att den derunder hann öfverlefva sig sjelf och, lik de grekiska gudarne, söderfa undergräfna af tviflet, sönderfalla i sin egen tomhet. Liksom det gamla trädet först begynner att vissna i topparna, så röjde sig väl ochså stundom ochså här ett trots mot ”molnets gudar”; men den skandinaviska mythens rot var frisk och derföre stod dess stam ännu upprätt i tre århundraden efter Ansgarius. Just vid den tid när kristendomen Hvarje ung lära drager ut att eröfra verlden. Just vid den tid när kristendomens seger i Sverige var afgjord, drog den ut i härtåg att eröfra Finland. Sveriges första helgon blef Finlands första eröfrare.

10 Likasom alla stora omhvälfningar i folkens andliga lif tillika om märkbart omkasta deras yttre förhållanden, så har kristendomen öfverallt der den framträdt tillika spelat en politisk roll. Öfverallt, i Rom, i Tyskland, i England, i Skandinavien, ja än i dag i China och Afrika, har kristendomen, om icke omedelbart med svärdet, likväl medelbart genom sina följder infört främmande inflytanden och sålunda blifvit verldens största kommunikationsmedel.

11 Dent första anmärknin man derföre har att observera vid en blick på Finlands omvändelse, är den omständighet, att kristendomen här uppträdde såsom en politisk eröfrare utrustad med svärd, sköld och hjelm för att underkufva landet. Så blef den äfven under de första hundradefemtio åren efter Erik den helige uppfattad af finska folket. Dessa halfvildar,|9| – våra förfäder, – som vid sina ensliga insjöstränder aldrig lydt hvarken konungars makt eller främmande folkslags herravälde ... de som från sina första hemvist borta vid det afl fjerran Altai tågat tusende mil för icke trängas med andra om besittningen af sin tufva – och som skulle tågat än längre, derest icke Lapplands eviga snö hade satt en gräns för deras flykt – de sågo nu främlingarna intränga på deras fridlysta mark, i afsigt a icke för att plundra på vikingavis, utan i den fasta föresatsen att der förblifva. Hvad förstodo de väl, när den jernklädde främmande krigearen dref dem med hot och våld till källorna och när den svarte munken biskopen med sin mitra och sin kräkla eller den svartklädde munken med sin rakade hjessa öste en handfull vatten öfver deras hjessa hufvuden, eller när de latinska psalmerna messorna ljödo för deras öron som främmande ofattliga ljud – hvad förstodo de då, att denna nya lära, som påtrugades dem utan deras samtycke och öfvertygelse, var en sublim, en gudomlig lära, bestämd af försynen att en dag blifva deras dyrbaraste arfvedel! De Hvad korset var och hvad presterna voro och hvem den evige Guden var som de skulle tillbedja, det var för dem en mörk och fruktans och fruktansvärd hemlighet; men deremot förstode de alltför väl hvad svärdet var – detta svärd som redan slagit dem så djupa sår och som hotade att göra dem till trälar under ett främmande välde. Derföre syntes i deras ögon kristendom och träldom detsamma – och de reste sig upp deremot med hela kraften af sin kärlek för frihet och|10| fosterland – när de stötte sina spjut i presternes hjertan, trodde de sig hafva dödat en tyrann som ville stjäla deras oberoende – och när de trampade korset under sina fötter, trodde de sig med detsamma förtrampa det svenska väldet och det svenska svärdet, som hade ett kors till handtag.. Ja när Lallis yxa fällde biskop HenrikKjulo sjö, får man icke förglömma, att detta ej skedde för trons skull, utan emedan den vredgade Finnen trodde sig hafva lidit öfvervåld i sitt hus af en främmande man. Och Finnarnes mening om den nya läran hade sin goda grund. Det var ett stort tragiskt öde, att detta folk måste för frihet och fosterland kämpa mot kristendomens ljus, och Gud allsmäktig, som hvars blick skådar menniskors handlingar efter deras motiver, skall icke förtörnas öfver detta arma folk, emedan det kam för det att det sex mansåldrar igenom kämpat för desst heligaste på jorden emot det heligaste i himmelen.

12 Det är säkert attDet heter väl i Olai Petri krönika, att konung Erik drog ut ”till att förvidga Christi tro in i Finland”, men säkert är dock att Svenskarne sjelfva ställde det politiska syftet främst, ehuru allt under dessa korstågens tidehvarf så lätt antog gestalten af en strid för den kristna tron. Eröfringen var deras mål och religionen var deras medel. Der hör man talas om korståg mot Finland och korståg mot Ryssland, och dock var det svärdståg svärdståg mera än korståg; och det vapen som Svenskarne reste i Finlands sköld var ett lejon med lyftadt svärd och sjelfve den helige Sankt Henrik afbildas med en stridsyxa vid sidan.. Men en kall berakn och hjertlös beräkning var icke Svenskarnes tåg; de drogo till strids med munkar och messor i den öfvertygelsen att strida för Guds och korsets saeger – hvarföre och påfvarne i sina bullor kalla Svenskarnes fiender ”korsets fiender”.

|11|

13 Det ligger ej inom detta ämne att visa huru Svenskarne tid efter annan och steg för steg befästade sitt politiska välde i Finland. Jag vill endast anmärka huru religionen, som alltifrån början var eröfringens medel, äfven sedan ständigt förblef det ända till reformationen, ja ända intill slutet af 16500 talet. Den makt som äfven här åtog sig att förbättra bibeln, i det den bevisade att Christi rike också kunde vara af denna verlden, var hierarkin.

14 Denna märkvärdiga institution, som i sig förenar tvenne verldar, politiken och religionen, vann i Finland en utomordentlig fasthet och glans redan af den skickelse, att den förste biskopen, Henrik, dog martyrdöden samt blef förklarad för helgon och Finlands skyddspatron; den andra, Rudolf, beseglade likaledes sin tro med sitt lif, i det han blef bortförd mördad af hedniske sjöröfvare; den tredjes död är oviss; den fjerde dog i landsflykt, och först den femte, biskop Bero, dog fredligt på sin post samt begrofs i Räntämäki kyrka. Bland deras efterträdare funnos utmärkte män, hvilka, gynnade af Fin sin aflägsenhet från den verdsliga maktens hufvudsäte, gjorde af Finlands biskopssäte en thron. Der var biskop Hemming dDen finska hierarkins mäktige stiftare och sjelf, kanoniseradt helgon 1514, Den finska hierarkins egentlige och mäktige stiftare var biskop Hemming, sedermera kanoniseradt helgon; hvad han grundlagt det fullföljde och utvidgade med högsta glans den oafbrutna raden af lysande och mäktige män, som från och med sjuttonde biskopen Magnus Olai till med den 23:dje, Arvid Kurck, den siste katholiken,|12| bestego Finlands biskopssäte. VPå deras tid vaoro icke höfdingarne i Åbo eller Wiborg, utan biskopen i Åbo for Finlands förnämste man. Omgifven af furstlig glans, med hela den katholska kyrkans ståt, herskade han på engång öfver samveten och viljor; han var en konung utan konunganamn, ty hans beroende af Sveriges regenter vanmäktige regenter var endast skenbar; det var endast blott en makt uppå jorden för hvilken den stolte prelaten böjde sin hjessa, och denna makt residerade fjerran i det eviga Rom. Från sitt Kuustö slott sträckte han, bindande eller lösande, sin mäktiga arm öfver hela Finland; och kring honom på hans vink reste sig de sedan grusade klosterren och alla kyrkor dessa forntida trånga kyrkor med deras genom hvilkas små fönster och spetsiga tak, hvilka med deras målade svårläst p.g.a. överskrivningrutor himmelens dager blott sparsamt strålade ned på ett knäböjande folk.

15 Ära åt dessa män för hvad godt de gjort och för hvad ondt de icke gjort, fast de det kunnat. Ty öfver dem stod endast en jordisk makt, och denna makt stod ganska fjerran borta i det eviga Rom. Men svårläst p.g.a. överskrivningtätt invid deras sida hade försynen lagt en hård gissel, och dess verk var att icke Finland blef en än fullständig theokrati. Denna gissel var fienden och elden – fienden som gång efter gång förhärjade Finland och tvang den stolte bispen att söka den verldsliga maktens hjelp – elden som likaledes gång efter gång förhärjade hans slott, hans stad, hans domkyrka och ödde den lysande prakt, som utgjorde en af hans väldes hemligheter. I sådana tider af nöd och ofärd syntes mer än engång hierarkins|13| konstiga byggnad nära att ramla – den reste sig åter med den seghet som utmärkte den, men blott för att slutligen med den ädle olycklige biskop Arvid Kurk finna sin graf i Bottniska vikens vågor.

16 Jag skall strax utbedja mig att få nämna några ordVid denna tid inbrötDerefter kom en ny tid. Luthers reformation kullstörtade biskoparnes furstliga thron och omvände den ordning, på hvilken hierarkin i sjuhundrade år så nitiskt arbetat. Konunga Staten Kyrkan blef ånyo staten underdånig – dess glans öfvergick från mitran till kronan. Mer än sextio år varade i Finland hierarkins dödskamp och lutherdomens första andliga kamp alltintill Uppsala mötes beslut. Jag skall strax ha den äran att visa huru ett lands omvändelse – och den reformationen var en ny omvändelse – icke kan begränsas begränsas inom trånga tidsrymder och vissa bestämda åratal, utan fastmera forstsätter sitt arbete oupphörligt genom seklernas lopp och icke ens i denna dag kan anses fullkomligt afslutadt

17 Finland har aldrig i samma mening som största delen det germaniska och Europa haft en medeltid. Der saknas Den germaniska medeltidens feodala former ro visa sig här blott i svaga och spridda försök, som ingen rot hade i folket, och det är för Finlands kulturhistorie af icke ringa vigt, att det aldrig haft en utbildad inhemsk adel, blott en här acklimatiserad svensk med enskilda telningar af inhemsk rot. Det är således hierarkin, som ensam bör representera ett helt tidehvarf, och den gör det ock fullständigt nog.

18 Frågar man nu hvad denna stolta lysande hierarki, som utgör den finska medeltidens mest utmärkande drag, uträttat för fi Finlands omvändelse, så finner man, att huru dess första inverkan varit den, att med kyrkans yttre ståt imponera uppå naturmenniskan och betaga henne den skräck som vapnen injagat. När den med våld och hot lockelser till dopet förde Finnen vid Henriksmessomarknaden i Åbo betraktade|14| ceremoniernas prakt och hela den främmande för honom obegripliga apparatur af messor och processioner, låg det intrycket nära, att den Gud, hvilken man så praktfullt tillbad, måste dock vara en mäktig, en ansedd Gud. Dernäst verkade hierarkin genom vallfärderna till Sankt Henriks ben och genom helgonens underverk. Man bör erinra sig att kristendomen uppträdde såsom ett hemli mysterium, öfver hvars inre betydelse, hvilade den tätaste slöja hvilade. Det mystiska och underbara har i allmänhet för naturmenniskan en djupt anslående kraft. Särdeles uppå Finnen med hans starka böjelse för magin har denna katholska mysticism gjort ett starkt intryck, och han har sagt till sig sjelf: de kristnes Gud är en mäktig trollkarl; han måste derföre vara en stor Gud. – Vidare har hierarkin verkat genom kyrkornas byggande. När vid sidan af den låga kojan i ödemarken reste sig en byggnad af sten, som, stor i förhållande s till sin omgifning, tycktes trotsa himlen med djerft branta tak, då har den okunnige landtbon med förundran mätt dessa ovanliga dimensioner och åter sagt till sig sjelf: de kristnes Gud behöfver en stor boning; han måste då vara en stor Gud! – Slutligen har hierarkin genom kyrkans yttre organisation, genom dess rikedomar, dess högtidsdagar och särdeles genom tionden imponerat på massorna. Ty den Gud, som till sin betjening behöfde så mycket folk och till sitt uppehälle så många ägodelar, han måste visserligen vara en furste bland Gudar och vida förmer än den fattige Wäinämöinen, som ensam i sin yllejacka bodde under dent låga pörtets tak och hamrade på himlens lock, eller den flitige Ilmarinen som sjelf fördne sin slägga i smedjan, eller den m ja förmer än sjelfve den i molnet|15| dolde Ukko, som utan medhjelpare och skatter skötte sin blixt på egen hand.

19 Detta allt var ett yttre verk, och i samma yttre former har kristendomen funnit insteg hos de flesta obildade folk. Hvad deremot hierarkin uträttat för För dDden egentliga läran, för för folkets undervisning i kristendomen på öfvertygelsens väg , det har hierarkin måhända gjort mera än man tror, men dock i det hela ringa. Dess och öfverhufvud katholicismens högsta intresse fordrade att hålla sitt folk i blind undergifvenhet, i en fullkomligt reflexionslös tro, som utan betänkande svor uppå mästarens lära. Det var samma hierarki som förföljde reste sina bål för kättarne, som brände Huss, som brände sjelfva bibeln, när den djerfdes förkunna sin lära begriplig folket – samma hierarki som skulle ha upprest brännt eller korsfästat Christus sjelf, om han nedstigit från sin himmelska thron för att predika: ”lärer allt folk!” och ”mitt rike är icke af denna verlden!” Samma hierarki som s i en sednare tid uppfann jesuitismen, för att sätta en dam mot det nya ljuset, huru skulle väl den i Finland hafva med allvar arbetat på folkets andliga upplysning! Man måste medgifva att den här hade att kämpa med stora svårigheter. Den nya trons mysterier voro för folkets fattningsförmåga så godt som obegripliga, språket var fattigt och outbildadt, presterne, i början idel utlänningar i början, likasom de åtta förste biskoparne, idel utlänningar och måste länge begagna tolkar. Det är bekant hvilka sällsama medel man stundaom användelitade för omvändelsens verk. Till de mildare af dessa hörde de andliga skådespelen: här uppfördes hela passionshistorien,|16| och ehuru åskådarne väl sällan kunde särskilja skådespelaren från den heliga person han skulle föreställa, utbreddes var dock denna predikan fattligare än den muntliga, vanställd af tolken. Skolor och böcker funnos vid klostren, isynnerhet i Nådendal och Raumo – men lärda skolor, der blifvande prester studerade kyrkofäderne på latin. Bland I folkets hand sågs aldrig en bok Väl sällan hade en bok Vid den tid när en bok skattades lika i värde med ett behållet hemman, hade väl sällan en sådan förirrat sig till riddarens gård och aldrig till folkets boningar; af det enkla skäl att ingen annan än presterne kunde läsa, hvad skulle den med böcker som ej kunde läsa! Vår tid har svårt att tänka sig tillbaka till en annan, då hvarken bibel, katekes eller psalmbok funnos i bondens hydda, då det var en stor lärdom att läsa innantill, då i dessa gamla kyrkor som än stå qvar en okunnig prest förrättade sin latinska messa efter Missale Aboense, och hela församlingen, följande hans exempel, korsade sig för de i träd skurna helgonabilderna samt mumlade sina pa förvrängda pat obegripliga paternoster efter radband af lergjorda af ler och nötter. Och likväl var det så, och allt hvad det finska folket efter första omvändelsen lär visste om sin Gud och sin tro kunde inrymmas i följande ord: trosbekännelse: Jag tror att Gud är stor och att påfven är Guds afbild. Jag tror att jungfru Maria, gGuds moder, är det största af alla helgon, och dernäst på Christus och kan som hjelparinna i nöden anropas vid hunger och missvext, vid pest och krig; dernäst tror jag att Christus Guds son är ett stort helgon som ock med födel kan anropas vid många tillfällen och föga mindre mäktiga äro Sankt Henrik och alla|17| de öfriga helgon i himmelen. Jag tror att sakramenterna äro trollmedel, hvilkas mening jag icke förstår, men som äro nyttiga att användas vid vissa tillfällen. Jag tror användas som besvärjelseformer. Jag tror att helgonens ben och en vallfart till deras grafvar är ett godt medel mot många sjukdomar. Jag tror att man måste stå väl med presterne, erlägga deras tionde och iakttaga fastor, högtidsdagar och andra kyrkobruken, emedan annars den verldsliga makten straffar mig och man jag icke kan veta om ej, till straff för min olydnad, min boskap dör b vilddjuren slita min boskap i stycken, frosten förstör min gröda och Jungfru Maria låter låter min hustru och mina barn dö. Jag tror att skärselden är mycket fruktansvärd och måste afvändas med ett visst antal böner på radbandet, men isynnerhet med messor i kyrkorna, för hvilkena jag måste väl betala. Deremot tror alljag att den eviga syndernas förlåtelse och den eviga saligheten icke äro lätta äro svåra att vinna, allenast jag genom skänker till kyrkor och kloster eller gåfvor till presterna, eller vallfärder eller fastor eller andra goda gerningar köper mig helgonens ynnest. Och hvad jag mot allt detta bryter vill jag engång om året bigta; men lefver och dör jag på denna tro, skola helgo vore det af Jungfru Maria och helgonen alla himmelens helgon mycket orättvist att förneka mig den eviga tro pa Paradisets glädje.

20 Mina herrar, när man tänker att denna var det arma folkets tysta trosbekännelse i nära fyrahundrade år, så skall man förstå hvarför Luthers reformation var en ny omvändelse, man skall förstå hvad det lefvande klara|18| Guds ord uträttat i en bibel på landets språk, man skall förstå katekesens psalmbokens och de andliga skrifternas stilla verk i folkets hyddor och hjertan – och man skall tacka Gud som låtit oss skåda en bättre dagar tid, när uppenbarelsens ljus icke mera ställs under skeppan, utan fritt arbetar och utan afbrott och välsignadt arbetar sitt tysta arbete för eviga skördar.

21 Kave Ukko

22 Vid första svenska eröfringen var den finska mythen ännu stadd i sin barndoms fulla vextlighet. Dess föreställningar voro ännu outredda, svagt begränsade, formfattiga, gudagestalterna oupplösligt bundna vid naturföremålen, ofria, vanmäktiga och menniskan underdåniga. Fjerran i det mörka molnet framskymtade den högste gudens bild – Ukko, den gamle, åskans herre, hvilken den på jorden förorättade anropade om hämd och som sände sina blixtar ned att krossa den brottslige. Hade nu Ukko, lik Bjarmernas Jumala, fått tid att vexa – det vill säga, om Finnarne ännu ett par århundrade i fred fått utbilda sina föreställningar om det|19| högsta väsendet, så är det sannolikt att han klarnat i folktron, om icke till en Grekernes Zeus, så likväl till något som liknat Skandinavernes Thor. Nu deremot begynnte kristendomen sitt förstörelseverk på en halffärdig verld af for hedniska föreställningar, hvilka derigenom afklipptes i sin halfva vext och för alltid förblefvo ofulländade. Den gamle Ukko förblef hvad han var, lik Grekernes Romarnes Fatum, en dunkel dimhöljd gestalt långt bort bakom tingens yttersta bakgrund, fast bunden vid åskmolnet, utan förmåga att derifrån sjelfständigt nedstiga och direkt inverka på menniskors öden. Likaså voro de lägre gudamakterna idel personifikationer af naturen, mythens skolgossar utan frihet att stiga fram från sitt gifna område. Tapio, skogens gud, gick aldrig från skogen, vågens makter, Ahti, Ahtis döttrar, Veden ementä, löste löstes aldrig från vågen och kunde ej tänkas utom den. Hvad angår Wäinämöinen, Ilmarinen, Lemminkäinen och alla Kalevalas hufvudpersoner voro inga gudar – de voro sagans heroer, hjeltar, – med eller utan historisk tillvaro, det kan vara likgiltigt, endast man uppfattar dem som personifikationer af menniskans vishet, kraft och passioner – sångernas älsklingar, på hvilka folkets fantasi har slösat sina rikaste färger.

23 Man skulle tycka att kristendomen här, med likasom fordom i Tyskland, bordt öfver dessa halffärdiga, ofria gudamakter, hvilka dessutom saknadte en gemensam medelpunkt, tempel och allmänna offer. bordt vinna en lätt och hastig seger. Men det var icke så. Det finnes tvärtom i hela den kristna verlden, med undantag af Zigenarne, intet folk, hvilket så ihärdigt och länge kämpat för sina gamla tro gudar emot kristendomen. Orsaken härtill är en af hed att Finnarne mer än något annat folk varit och ännu delvis äro genomträngda|20| af hedendomens segaste motståndskraft, trollvisdomen, magin.

24 Det är någonting mycket egendomligt med denna underbara företeelse i menniskosjälens historia. Den början m utgår från en princip, hvilken man vid första påseendet vore böjd att anse för rent kristlig, nemligen att Ordet, d. v. s. visheten, Anden är den som allt verkar i alla. Ordet är det som skapar, Ordet är det som vidmakthåller kufvar och beherskar hela werlden, soå att – såsom MM. HH.Mina Herrar kunna erinra sig från hundrade ställen i Kalevala – detta ord kan uträtta de allramäktigaste ting både i godt och ondt, och deremot, när det enda ordet fattas, de allramäktigaste män blifva fullkomligt vanmäktiga. När man då erinrar sig att Ordet i Kalevala skapat hela verlden af ett ägg, d. v. s. af något så litet och obetydligt, att det kommer alldeles nära den kristna föreställningen om verldens upphof ur intet – och när härtill kommer att Ordet i den finska mythen får den allraskönaste och ädlaste form, nemligen sångens, så frågar man sig huru det är möjligt att en så sublimt andlig uppfattning af tingens väsende kunnat resa sig till kamp emot kristendomens lära om likalydande lära att anden är en, som allt verkar i alla.

25 Förklaringen häruppå är att söka i magins innersta väsende, hvilket uppställer menniskan som Gud. Dess lära är att det gudomliga och menskliga förnuftet äro ett, så att menniskan, genom att uppfatta denna enhet, upphäfver sig till naturens herre och skapare, ja till Gud sjelf. När man härmed jemför Genes första Moseboks 3. kap. och 22 vers: ”Si Adam är vorden såsom en af oss”, så finner man att just detta menniskans uppställande som Gud från begynnelsen varit syndens rot och första|21| upphofvet till den fruktansvärda söndringen mellan naturen och anden, verlden och Gud, hvars förmedling och försoning är kristendomens kall uppå jorden. När i likhet med den således magin säger: mitt förnuft är Gud och, svarar kristendomen: ditt förnuft och jag sjelf Guds like – såsom den moderna atheismen i Feuerbachs mun säger: lemma startDer Mensch ist unser Gott, unser Erlöser, unser Alles im Lebenspråk: tyskakommentar – svarar kristendomen: ditt förnuft är mot Gud fiendtligt, blindt och förfallet till evigt mörker, derest icke en högre Christi försoning mellankommer. Så snörrätt mot hvarandra stridande läror måste, när de råkas, råka i en kamp på lif och död ... och hela Finlands forntid och nutid historik alltsedan kristendomens första ankomst till landet är uppfylld af denna kamp. Kaleva Redan Kalevala röjer häraf ett märkvärdigt spår. Wäinämöinen dömer det nyfödda Jesusbarnet att föras ut på kärret, der dess hufvud borde med en klubba sönderbråkas. Barnet åter angriper sin fiendes enda sårbaraste punkt, i det att det säger:

Du en trollkarl från Karelen,

Nu du fällt ett dårligt domslut,

27 och afkläder sålunda genom det oskyldiga barnets mun den gudatrotsande magin just den egenskap som utgör källan till dess stolthet och trots nemligen visheten. Derefter D Mellan de båda kan ingen försoning ske; förgrymmad sätter sig nu den gamle Wäinämöinen vredgades och greps af blygsel, sätter sig i sin kopparskuta och seglar bort i evig landsflykt.

28 Men med hans flykt var icke magin besegrad, den drog sig endast steg för steg tillbaka till folkets och landets innersta. Ju längre kristendomen framträngde, dess mera vek trolldomens mörka makt tillbaka.|22| och har slutligen blott i den aflägsnaste norden funnit en fristad. Derföre kan kristendomens landvinning säkrast i Finland säkrast beräknas efter försvinnande trolldomens försvinnande. Vi ha sett huru under den katholska hierarkin under sitt väldes tid hade hvarken viljan eller förmågoan att gifva folket en positiv tro. Derföre var ock trolldomens välde då ännu ganska stort; med munnen bekändes den kristna läran, men i hjertat satt hedendomen qvar och hade endast lärt sig att skrymta. Först efter reformationensn begynnte dess rätta förstöring för en liten tid; men ännu på fick den nytt lif af sextonhundratalets hexprocesser, derefter blef den småningom sällsyntare och har i nittonde seklet dragit för det mesta dragit sig tillbaka till O norra Österbotten, der, som man vet, ännu i dag mången sjukdom botas med läsningar och den s.k. hänryckningen ännu förekommer. Men ingenstädes i landet är den fullt utrotad, den lefver qvar i hundrade vidskepelser, hvilka f i hemlighet fortsätta sin kamp mot kristendomen och finna en näring i folktraditionerna.

29 Det finns ett annat, ehuru mindre tillförlitligt sätt att beräkna kristendomens framsteg, och det är de forntida runornas utdöende på folkets läppar. Ensam är icke kristendomen dertill skuld, men dock väsendtligen, emedan de gamla sångerna genom dess inverkan kommit att i folkets föreställning framstå såsom något hedniskt och syndigt, hvilket man borde hellre glömma än minnas. Att sluta deraf, skulle kristendomen under de sednaste femtio åren hafva rotat sig vida djupare än förr, och detta vinner en ny bekräftelse|23| när man erinrar sig de sednaste femtio årens andliga väckelser, särdeles i östra delen af landet, som härtills varit runornas sista tillflyktsort.

30 Will man hafva ett klart begreppFör öfrigt är det märkvärdigt, att den katholska tidens minnen för, likasom runorna, i folkets föreställning antagit ett hedniskt och demoniskt utseende. Man behöfver endast erinra sig huru Munkkilaisetspråk: finska, Munkfolket, i många orters folksägner framstå som onda och mot menniskan fiendtliga väsenden, och huru de äldsta katholska kyrkornas byggnad öfverallt tillskrifves jättarne. Det är ständigt så; när en lära är ung och ännu står frisk i sin fulla ungdomskraft, skjuter den gerna allt annat åt sidan och blir intolerant. Att kristendomen i Finland ännu är ganska ung, det bevisas således ochså deraf, att på dene flesta orter i folkets hyddor bok vill betyder detsamma som gudelig bok ... gif i dessa nejder ett vetenskapligt eller verdsligt berättande arbete i bondens landtmannens hand och han skall med misstro betrakta dess innehåll ... han skall behöfva tid att begripa dess värde – och den dag skall komma när han det gör. ... Deremot finnes det en bok, vid hvars anblick den redlige, enkle landtmannens anlete alltid klarnar ... en bok, som, pres vare genom ädle folkvänners omsorg, snart är att tillgänglig skåda i hvarje hydda och hvarje hand ... känd öfverallt, kär öfverallt, och likväl ständigt ny och ständigt mera förtjent att läsas och älskas ... en bok, hvars första framträdande på Finlands språk gjort en epok i Finlands historia ... en bok som ensam uträttat mer än

31 En bok känner han bäst ... en bok är honom kärare än alla visdomens ... när vid dess anblick klarnar hans mulna panna, ty den boken är så enkel som|24| ett barns bekännelse och likväl så vis outgrundlig och hög som den högsta vishet ... Han älskar den boken för hvad han deraf lärt ... för den lärdom i lifvet och den tröst i döden han rikligen öst derutur ... men han han vet icke allt hvad den boken – hvad bibeln gjort. Han vet icke hvad I MM HH.Mina Herrar veten, att den boken, så gammal och dock så evigt ung, har omskapat verlden och ännu i sig bär frön till nya tidehvarf. Han vet icke hvad den boken varit och är för Finland; på hundrade år efter Agricolas tid då Nya testamentet först utkom ut på landets språk, har den boken uträttat mer än den katholska hierarkin i all sin ståt förut på fyrahundrade ... Och när den bok bibeln i sin helhet trycktes på finska år 1642 ... Det är ett årtal som borde med gyllene skrift inristas i Finlands häfder, det är årtalet 1642, då bibeln först i sin helhet kom ut på finskan, det är mer än ett årtal, det är en epok ... ty från den tiden har Finnen förstått sin Gud och sin tro, från den tiden har han haägt den fasta stödpunkt i lifvet som gör att man gjort att han kunnat bära hvad han burit utan att förtvifla. – MMHH.Mina Herrar Jag gör icke anspråk uppå att ha kunnat framställa ens grunddragen till ett så rikt ämne som Finlands omvändelse; men jag skulle önska att det jag haft äran framställa måtte rätt klart ada lägga i dagen af hvilken oändeligt vigt det varit att äga det rena klara Guds ord på landets språk. varit Ty först när man ser hvad Finland varit utan sin bibel – huru länge det gudomliga ljuset svårläst p.g.a. strykning har kämpat om segern i detta land, som dock behöfver det mer än något annat – först då förstår man rätt hvad bibeln verkat och verkar med glädje det ringa man kan, för att allt rikare sprida i Finland ordets sanning, på det att den gamla hedendomens lära en dag ljus, om hvilket evangelisten säger: genom det är allting gjordt, och det förutan är intet gjordt det gjordt är.

 

 

    Kommentar

    Kommentar

    Topelius höll festtalet vid Bibelsällskapets i Helsingfors årshögtid i universitetets solennitetssal den 21 april 1852. Enligt referatet från årsfesten löd rubriken »Ett blad ur Finlands omvändelsehistorie» (Finlands Allmänna Tidning). Finska Bibelsällskapet instiftades 1812 av skotten John Paterson och verkade för spridning av bibeln i Finland. Se inledningen, »Universitetsstudierna».

    Topelius diskuterar den kristna kyrkans historia och kristendomens utbredning i norr. Han behandlar den fundamentala frågan om svenskarnas erövring av Finland på 1100-talet, »med svärd, sköld och hjelm» (stycke 11), som ställde det kristna väldet mot finska folket och dess egna hednagudar, magi och trolldom. Föredraget framhåller kyrkans ledande roll i den finländska medeltidskulturen, reformationstidevarvets uppgörelser och den finska kyrkans stormän. Inför Bibelsällskapet betonas givetvis bibelns betydelse på folkets språk. Forsgård noterar att Topelius här framför den tanke som han senare upptog i »Det providentiela i verldshistorien» 1890: när historien fullbordas ska alla folk vara döpta till kristendomen (stycke 7).

    Föredraget har inte tryckts och ingår som manuskript i Topeliussamlingen på Nationalbiblioteket, 244.108.

    Punktkommentarer

    stycke – textställe – kommentar

    25 Der Mensch ist [...] Alles im Leben (ty.) Människan är vår gud, vår frälsare, vårt allt i livet.

    Bibliografi

    Finlands Allmänna Tidning 28/4 1852; Forsgård, I det femte inseglets tecken 1998, s. 181

    Faksimil