Vid Konstnärsgillets Årsfest

Helsingfors 4–5 Febr. 1865.

Hvem lekte ej engång som barn på stranden

Och lyssnade på vågornas musik

Och formade ett hus, en bild i sanden,

Såg löfven speglas i den lugna vik?

5Allt hade lif! Allt hade själ och tunga!

Dryaden nickade i björkens blad,

I källan plaskade en skämtande najad,

Och fjället talade, och skogen kunde sjunga.

Kom så en annan tid, då nya verldar

10Uppdykade ur lifvets ocean

Och på de fordom spegelblanka fjärdar

Gick våg på våg sin stormigt sköna ban,

Hvem var ej ung, – en kung i mussleskalet!

Hvem doppade ej djerfva penseln då

15I hjertats sol och skref på aftonhimlens blå,

I runor utaf eld, det höga idealet!

Och åter kom en tid. Den strålekrona,

Som skimrat kring naturens anlete,

Vardt blek. Der kom ett frostigt lugn att throna

20På hjertats ”Stilla ocean.” Och se,

Den mjuka penseln, bytt mot vandringsstafven,

Skref qvitton uti lifvets hushållsbok;

Den djerfve målaren var blifven praktiskt klok;

Men idealet sjönk som qvällens sol i hafven.

[]

25Då hände någon gång, att detta ljusa,

Bildsköna englabarn, – detsamma, som

Kom förr så gladt att våra lekar tjusa

Och vände sedan skyggt till himlen om;

– Detsamma outsägligt underbara,

30Gåtlika väsen, som var ständigt gömdt

I allt det skönaste vår flydda ungdom drömt –

Det kom en snabb sekund att än sig uppenbara.

Det kom med vårens onämnbara fägring

Att värma hjertat i vårt dufna bröst;

35Det kom med längtans makt och minnets hägring.

Der flög ett solsken öfver natt och höst.

Vi sade: ack, det är ju blott en saga

Om bättre verldar, hopplöst, hopplöst drömd;

En rotlös fantasi, i morgon åter glömd

40Och född för stundens nyck, att gyckla och bedraga!

Men nej! Du är det, höga Konst! som suger

Ur sjelfva nordens is din sommardoft;

Du, som är sanning, der så mycket ljuger,

Och evighet, der mycket är ett stoft.

45Hur gladt och dock allvarligt stort du tecknar!

Du lyser tingens mörka grund och ser

I menskohjertats längst fördolda afgrund ner

Och blottar dessa djup, som ingen ziffra räknar.

I brutna strålar kommer du till jorden:

50Färg, född af ljus; ljus, klart af färger födt;

Gnista ur stenen; form ur Chaos vorden;

Ljud ur det tysta alltet; lif ur dödt.

Hvad här syns brustet, ger du samladt åter

I skapelsens ursanna harmoni;

55All lifvets bundna skönhet gör du åter fri

Och ler så himmelskt då, men än mer himmelskt gråter.

De lasta dig. De säga att förmäten

Du plundrat Gud Allsmäktig på Hans lof

[]

Och satt uppå hans thron en dygdförgäten

60Afgudabild, med lasterna till hof.

Hvad heligt finns, som ej vi menskor svike?

Och dock, der du är sann, der du är ren,

Hur ödmjuk böjer du ej knä för Gud allen

Och beder, äfven du, att tjena få Hans rike!

65Nu samla vi dig här en aftontimma,

När hjertat fryser vid den kulna pol,

Att tjusas af din glada morgonstrimma

Och värmas af din milda sommarsol.

Af färg, af bilder och af toner klara

70Vi knyta här en enkel krans, och gladt

Vi lägga blommorna vid Skaldens fot, för att,

När han i fjerran är, vår kärleks vittnen vara.

Är det hans dag, som flyr, och vår, som randas?

Nej, vår är qvällen, morgonen är hans!

75Så länge hjertan slå och menskor andas,

Skall denna morgonstjerna stå i glans.

Sjung, glada ton! Kom, vackra bild, att kröna

Vår hyllning med ditt leende behag!

Vi skola slockna bort, men efter oss en dag,

80En bättre dag, skall gry för konsten och det sköna.