|23|

Den Resande Studenten.

Hans röstman hörde på afstånd ren,

Hans gyllne lyra i solen sken,

Hans piska small och i raskt galopp

Han körde till gården opp.

5Så långt man mindes han var sig lik,

Ej mera fattig, ej mera rik,

Men lika modig och lika ung,

Och alltid glad som en kung.

Det var han sjelf, det var hans gestalt,

10Hans rock, hans kappa, hans vest och allt,

Hans röda gördel med tofsar på,

Puffert och flaska också.

Det var hans kärra, man mindes den,

Hans kappsäck kände man väl igen,

|24|

15Hans masurpipa med nött beslag,

Den var sig lik än i dag.

Och regnet ifrån hans kappa dröp,

Men gårdens flickor i kind han nöp,

Och slog åt värden ett glas till rand

20Och skakade gladt hans hand.

”Och käre herre, hvi år från år

Ni far den vägen, fast tiden går?”

”Du gamle tok, det är menskolott

Att vanka och vandra blott.”

25”Men blir ni då ej fullärd en gång?

Säg, vill ni tyda ut fåglasång?”

– ”Bah, sådant för mig en småsak är!

Jag konsten att lefva lär.”

”Här mycket ändrats sen ni for sist:

30Vår gamla kyrkherre ha vi mist.

Han dog af ålder.” – ”Nåväl, min vän,

Ni fån väl en ann’ igen.”

”Er vän, vår länsman, är enkling nu” –

”Då tar han sig väl en annan fru” –

35”Adjunkten gift sig” – – ”Då gjorde han

Detsamma som mången ann.”

|25|

”Och flickan borta i torpet der,

Ni hade ju henne fordom kär,

Hon gömdes i går i kyrkomull,

40Och, herre, det var er skull.”

Då har studenten ett ord ej svart,

Men bort han ilat med vindens fart;

Ett år man väntat och väntat fler’,

Men sett honom aldrig mer.