Calonius.

Der stod en man med välfriserad lock,

Med hatt i hand, med ryggen krökt i båge,

Med blicken ödmjuk, segerviss ändock,

Liksom han redan sig vid målet såge.

5– Herr prokuratorn känner min merit,

Och får jag sysslan, skall jag med all flit

För vederbörande mitt nit ej spara.

– Godt herre; med ert nit är ingen fara.

Jag känner er, ni är en flink jurist,

10Ni tog examen utan brist,

Ni praktiserat mer än många andra,

Kort sagdt, meriterna kan ingen klandra,

Och kompetent till sysslan är ni visst.

– Jag får ödmjukast tacka för den heder

15Herr prokuratorn täckes visa mig,

Och jag skall alltid ...

– Nej, var god, sitt neder,

Och spar er tack tilldess den lönar sig.

Er moder lefver?

20– Ja, som Gud behagar,

– Välbergad, hoppas jag, och lycklig nog,

Att ha en tacksam son på gamla dagar?

– Jag smickrar mig ...

– Det gör ni ej med fog,

25Jag känner allt. Ni sköter edra baler,

Ni lefver godt, ni som en furste bor,

Ni räknar ej på tusende riksdaler

För er mätress, min herre! Men er mor,

Er mor, hon stickar strumpor för betalning,

30Och medan sonen slösar som en galning,

Så blandar hon sin enda läckerhet,

Sin droppe mjölk, med vatten, som ni vet,

För det att han, som låg vid hennes bröst,

Förgäter henne nu i ålderns höst.

35Se der meriten, som jag främst betraktar!

Begär ej tjenst af mig i detta land,

Som är er moder och som ni föraktar!

Det skall ej lemnas skyddslöst i en hand,

Som sjelfvisk söndersliter hvarje band.

40Kan jag till någon tjenst för öfrigt vara

För er och all er lyckoriddarskara,

Var god, genera er allsicke, säg!

Den fine herrn slank bugande sin väg

Och svor inom sig öfver jesuiter,

45Som blanda i en tjenstemans meriter

Det, som alldeles ej till saken hör.

– Hvad tusan d-r rår väl jag derför?

Z. T.