1 De österbottniska festerna ha vanligen inledts med ett föredrag af allvarligare halt. Men för att inbespara en kort kvällstund, som icke räcker till alt, börja vi nu icke med ett föredrag, utan med en berättelse. Jag har hedrats med förtroendet att på denna minnesdag för vårt land, för vårt universitet och för österbottniska afdelningen, – på den 50:de Porthans festen, på det Porthanska minnets guldbröllop –, vid den mans minne, hvilken redan hans närmaste eftervärld kallat »den oförgätlige» – framlägga några hågkomster från den första Porthansfesten. Jag skall söka motsvara denna önskan såsom en kär plikt, ty tidernas arf förpliktigar, och när min Gud har oförskyldt sparat mig så länge, att jag kan vittna om en af Edra vackraste traditioner för andra släkten, är jag skyldig att göra det, om ock ofullkomligt. Jag vill icke upptaga för|2| mycken tid. Det förgångna bör icke glömma, att äfven det nuvarande, som står mellan minnet och hoppet, med sin rot i det förra, sin knopp i det senare, lefver sitt själfständiga lif och är berättigadt att gifva uttryck åt sina synpunkter, sina känslor. Det är endast om den första Porthansfesten och hvad därmed sammanhänger jag ber att få yttra några ord.
2 Den studentgeneration, i hvilken jag vuxit upp bland österbottningarne, var nära fäst vid sin brödrakrets inom afdelningen. Man beskylde österbottningarneoriginal: österbottninningarne vid denna tid för lokal patriotism, separatism, ärelystnad, anstolthet och en öfvermodig önskan att vilja gå i spetsen för den dåvarande studentkåren. Jag vill icke påstå, att dessa beskyllningar voro alldeles obefogade, ty där fans värkligen denna ärelystnad att vilja gå i det främsta ledet, och där funnos ju flera berömliga anor, än i de flesta andra afdelningar. Men utan att vilja försvara det ungdomliga öfvermodet, som törhända ibland steg nog långt fram, så följde därmed det goda, att afdelningen blef mera solidarisk inom sig. Hvar och en kände sig förpliktigad att icke vara desse ärorike fäder ovärdig. Det var dock en klippa af minnen, på hvilka studenten hade sitt fäste. Däraf kom, att denna afdelning, kanske trängre än någon annan, slöt sig tillsamman. Det fanns visserligen då, som alltid, omväxlande tider af lifskraftig blomstring och tider af afmattning; men för österbottningarne särskildt var afdelningen en medborgerlig uppfostringsanstalt. Hon var det lilla fosterlandet vid den tid, då det stora fosterlandet ännu icke kommit till klart|3| medvetande i ynglingens hjärta. Inom afdelningen lärde sig en yngling att söka någonting annat, än sina små, personliga, sjelfviska intressen. Han lärde att strida för det goda, att, där det behöfdes, försaka eller uppoffra sig för det allmänna, och äfven i senare tid, då fosterlandet trädde klarare och mäktigare fram i ungdomens håg, har icke afdelningsinstitutionen alldeles förlorat denna betydelse af en uppfostringsanstalt för medborgaren. Icke utan skäl kan man förmoda, att den student, som i unga år visar sig likgiltig för sin afdelning och dess lifsfrågor, han skall i mognade år visa sig likgiltig för sitt land och för hvarje högre mål i lifvet.
3 Jag kan ej nu gifva någon skildring af österbottningarnes tidigare öden före Porthans festerna. Jag vill endast erinra därom, att, enligt konsistorii beslut, blef denna afdelning den 6 nov. 1837 klufven i två. Den tidens åsikter på höjderna ansågo ungdomen ej böra stiga för sjelfständigt fram, ej trotsa på sin manstyrka; hällre fördelas i mindre och mera maktlösa korporationer. Afdelningen blef således klufven i en nordösterbottnisk och en sydösterbottnisk. Men det märkvärdiga inträffade, att, oaktadt denna klyfning, stodo de två hälfterna af det gamla brödraförbundet trofast tillsamman i 7 års tid, intill dess de styrandes åsikter hade förändrats och konsistorium slutligen biföll båda afdelningarnas anhållan om en återförening våren 1844. Den första Porthansfesten inträffade nu under detta illegala förhållande, när den klufna afdelningen dock var en.
4 Höstterminen 1839 räknade nordösterbottniska afdelningen under sin inspektor prof. Jakob Teng|4|ström och under sin till namnet kvarstående, men i värkligheten frånvarande kurator, Johan Wilh. Snellman 36 ledamöter. Den sydösterbottniska räknade under sin inspektor prof. Gustaf af Hällström och sin nyvalde kurator Fredr. Cygnæus 64 ledamöter, således båda tillsamman jämt 100. Af dessa 100 varmblodiga, lifskraftiga, löftesrika unga män, som då firade första Porthansfesten, återstår nu, 50 år därefter, jag tror 12 eller 14 grånade gubbar kvar*)Då närvarande. Kvar från 1839 återstå flera., hvilka, om de ock behållit en rest af sin ungdom och kunna glädjas åt ungdomens framsteg, likväl af sin ålder närmast hänvisas att skåda tillbaka. Af dessa 100 ynglingar, som firade första Porthansfesten, hafva de flesta gått bort i det tysta med alla sina ungdomsdrömmar, sina stolta förhoppningar, sina sorger, sina fröjder, sina strider. Men de hafva icke alla gått bort, utan att lämna ett spår efter sig i sin tid och sitt samhälle. Såsom vittnesbörd därom vill jag nämna några få namn:
5 Ur österbottniska studentkretsen hösten 1839 framgick det finska folkets förste häfdatecknare på finska språket Johan Fredrik Cajan; – den förste professorn i samma språk, ordnaren af den finska myten och upptäckaren af det finska folkets vagga Mathias Alexander Castrén; – den förste professorn i pedagogik Lars Stenbäck, skalden. Ur denna krets framgingo de två för sin tid och äfven för kommande tider så inflytelserike teologerne Karl Gustaf von Essen, kvarlefvande, och Anders Vilhelm Ingman, jämte en tredje, som ingrep i denna tids and|5|liga rörelse, Jakob Henrik Roos, skalden. Ur denna krets framgick Karl Alexander Alcenius, den finska skolans förste häfdatecknare; den förste professorn i botanik såsom afskildt läroämne William Nylander, kvarlefvande såsom europeisk celebritet i Paris; den finska fjärilfaunans ordnare Johan Martin af Tengström, kvarlefvande och närvarande*)1889.. Ur denna krets framgick Finlands, såsom jag tror, första infödda järnvägsbyggare Alfred Wasastjerna. Ur denna krets framgick den förste vetenskapligt utbildade veterinärläkaren i landet, Johan Alarik Wegelius. Ur denna krets framgick studentsångens då så allmänt älskade ledare före Pacius, kompositören Fredrik Ehrström. Jag har velat nämna endast banbrytare. Jag nämner icke ens de för kamratlifvet käraste namn, såsom Rudolf Israel Holsti, dialektikern, Lars Isak Ahlstubbe, studentkårens främste talare före Cygnæus, icke ens så verksamma män, som Gustaf Cannelin, Karl Helander och många, många andra.
6 Jag har anfört dessa få namn för att bevittna de krafter, som då mognade för en framtid. Bakom dem stodo stormännen. Här stod Johan Ludvig Runeberg,hvilkenoriginal: kvilken, väl flyttad till Borgå, men då ännu, innan han tillhörde hela sitt land, slutligen hela norden och slutligen världen, fortfor att betrakta sig såsom österbottning. Där stod Joh. Wilhelm Snellman, som hade klädt blodig skjorta för afdelningen, när han, under den kritiska tid, som åtföljde klyfningen, afsade sig konsistorii förordnande att vara nordösterbottniska afdelningens ku|6|rator. Där stod J. J. Nervander, hvilken 3 dagar före samma klyfning hade i vredesmod afsagt sig kuratelet för österbottningarne och dock hängde vid dem med sitt varmaste hjärta. Där stod slutligen Fredrik Cygnæus, hvilken icke var född en af de våra, han var född tavastländing. Hans bana hade gått i en annan riktning förut. Men när han fick en anställning i Helsingfors, dröjde det ej länge, innan österbottningarne igenkände hos honom något storartadt, som kom oss att välja honom till vår kurator. Denna befattning behöll han för båda afdelningarna med konsistorii samtycke, ehuruväl Snellman stod kvar till namnet för den nordösterbottniska afdelningen.
7 Hittills hade nu alla afdelningar, mer eller mindre regelbundet, firat sina terminsfester, hvilka i en senare tid hafva blifvit årsfester. Så hände sig hösten 1836, att Lars Isak Ahlstubbe vid österbottniska afdelningens terminsfest höll ett föredrag om H. G. Porthan. Den store läraren låg, så att säga, i tidens luft. Hans minne, som i 30 år varit begrafvet i bibliotekernas dam, hade åter uppstått, i följd af besläktade riktningar vid universitetet, finska literatursällskapets stiftelse 1831 och Kalevalas framträdande 1835. Nu blef detta namn åter nämdt bland österbottningarne. Jag vet ej, om Ahlstubbes föredrag lämnade spår efter sig, men det är visst, att redan 1838 om våren framkastade någon, jag vet icke hvem, inom österbottniska afdelningen det förslag, att man borde nästa år fira Porthans 100:de födelsedag. Måhända hade detta förslag stannat blott vid en önskan, därest icke Cygnæus adopterat det.|7|Cygnæi specialitet var att gripa de tankar, som lågo i tidens luft. Det var hans storhet, att i honom klappade samtidens hjärta. Han förstod, att stunden var kommen för Porthans minne och framstälde i sept. 1839 ett förslag att fira detta 100-åriga minne med en allmän studentfest. Förslaget gick från österbottningarne ut till de öfriga afdelningarna och vann enhälligt godkännande. Alla hade nämligen, utom det Porthanska minnet, också en annan anledning. De hade våren förut ingått med en anhållan till vicekansler att åter, efter 4 års paus, få fira en gemensam majfest, och denna hade blifvit afslagen. I det Porthanska minnet fanns ett nytt föreningsband, hvilket de voro glada att få återknyta.
8 Men den, som var af annan mening, det var dåvarande vicekansler, generallöjtnanten och adjointen hos generalguvernören i FinlandAlexander Amatus Thesleff. Han var en i normala förhållanden godmodig och välmenande man, men lättskrämd, något häftig till lynnet och isynnerhet oförmögen att betrakta styrelsen af ett universitet under andra synpunkter, än högsta maktens gunst eller ogunst. Så hade vi den tiden också byråkratins mest lysande period. Där saknades ej häller tjänstvilliga röster, hvilka intalade vicekansler, att studenternes friheter begynte gå för långt. Det vore tid att något tilldraga tyglarna, och isynnerhet vore rektorn vid trivialskolan, magister Cygnæus, en ganska vådlig person. Följden blef, att icke allenast anhållan om gemensam Porthansfest blef afslagen, utan äfven Cygnæus uppkallad till vicekansler och förständigad, att, därest han icke förhindrade denna Porthansfest,|8| skulle det kosta honom hans docentur, som var i görningen, och hela hans framtid vid universitetet. När detta kom till österbottningarnes öron, var det att tända eld i blår. Där sammankallades i hast, lördagen den 19 oktober 1839, ett talrikt besökt möte. Där fattades det enhälliga beslut, att afdelningen borde stå som en man bakom sin kurator. För hans ord ville de alla vara solidariska, och en förklaring borde afsändas till vicekansler, att icke kurator, utan afdelningen i sin helhet, önskade fira en fest till Porthans minne. Följande morgon, söndagen den 20 okt., hade Castrén uppsatt ett protokollsutdrag öfver mötet dagen förut, och för att framlämna denna förklaring till vicekansler utsågs en deputation af 18 cives. Jag var en af desse 18, och jag vet icke hvad som skulle hindra mig att nu, efter så många års förlopp, meddela tillgången vid denna deputation, utan att därför vilja nedsätta någon. De döda må hvila i ro.
9 Ej heller tillmäter jag denna tilldragelse någon vikt, men den är på sitt sätt karaktäristisk och betecknande för den uppfattning, som då hystes på höjderna om studentlifvet och universitetets styrelse.
10 Vi gingo, dessa 18, först till universitetets rektor, professor Nils Abraham Ursin, nyligen tillsatt (i sept.) och framstälde för honom vår afsikt att gå till vicekansler. Rektors ställning var i sjelfva värket ömtålig och dåvarande rektorn icke den man, som ville riskera sin ställning. Han afrådde oss från att drifva saken till sin spets. Vi borde icke framträda för vår förman med ett så rebelliskt papper, det kunde stå oss dyrt. Men de, som icke lyssnade|9| på detta faderliga råd, det var de 18. De gingo oförskräckt fram direkte från rektor till vicekansler, fingo vänta ¼ på företräde, men fingo det slutligen. Vicekansler kom mycket vänligt emot oss, – en kortvuxen, något korpulent, hvithårig gubbe med ovanligt uttryckslösa, nästan glasartade ögon, – och frågade:
11 »Är det något hemligt? Hvem är talman?» – Det hör till saken, att hans första språk hade varit tyskan, det andra ryskan; han uttryckte sig tämligen styft på svenska.
12 Castrén framträdde då och började sitt andragande: »I anledning däraf, att studentkåren varit sinnad att fira Porthans minne med en fest» ...konsekvensändrat/normaliserat
13 Längre hann han icke, innan vicekansler, högröd af vrede, afbröt honom med lifliga gester. »Jag skall säga herrarna, det går inte an att herrarna ställer till några fester och kalaser, hans majestät vill inte det. Herrarna kalasera med sina böcker. Och herrarna få inte här hålla några eklatanta kalaser och bespotta och begabba sina lärare». – Castrén vågade då anmärka: »Ers excellens tillåter oss nämna, att vi icke kommit hit för att anhålla om någon fest, utan för att förklara, att Cygnæus icke är upphofsman till den ifrågavarande festen». – Vicekansler återtog: »Men jag skall säga herrarna, jag känner Cygnæus mycket väl, han är en exalterad menniska. Jag har länge misstänkt honom. Hans mor var också en sådan menniska, och det är alltid fallet, att föräldrarnas egenskaper gå i arf till barnen». – Castrén försökte då utreda, att Cygnæus icke ens varit österbottningarnas kurator, när detta förslag till en Porthans fest framkastades.
|10|
14 – »Nå, jag vet», – återtog vicekansler något lugnare – »att herrarna alltid komma till mig som vänner; men säga herrarna också uppriktigt? Kan jag också tro, hvad herrarna försäkra om rektor Cygnæus?»
15 »Ja», ropade alla med en röst. – »Nå, nå, mina söta herrar, inte skall vi hålla några eklatanta kalaser och majfester. Hvad skall herrarna bry sig om Porthan? Han var ju en enskild menniska; hvad ha vi med honom att göra?» – Då åtog sig Castrén att gifva en liten lektion i literaturhistoria och berättade, att Porthan var en man, som först grundlagt den finska literaturen och lämnat i arf vår forntid och våra häfder, hvarpå vicekansler inföll med den för oss förbluffande frågan: »Nå, känner herrarna Porthan? Ha herrarna sett honom?»
16 – »Nej, vi ha af våra fäder hört hans namn och lärt oss att vörda det. Prof. Porthan föddes för jämt hundra år sedan». – »Men», fortfor vicekansler, »hvad skall herrarna då bry sig om honom? Då ha’ ju inte ens herrarnas pappor sett honom, utan deras pappor. Han lefde under andra förhållanden, och herrarna ha mycket mera eklatanta perioder att fira. Jag skall säga herrarna, att jag står på en högre punkt, och herrarna känner ej alla de principer jag har att följa. Herrarna gå alla hem till sig och göra som jag. Jag bjuder mina vänner till mig en gång i veckan. Och då kunna ju herrarna bjuda fast 20 buteljer champagne.»
17 Dåoriginal: Dä inföll Otto Simelius, som var en spjufver och kände vicekanslerns sparsamhet: »Men det blir mycket dyrare att hålla kalas ensam». – »Nå men»,|11| var svaret, – »de, som nu ställa till sådana kalaser, de ha väl råd till det. Det är annat med dem, som måste tala väl med pappa och mamma för att få pengar till sådana eklatanta kalaser».
18 Längre kommo vi icke med denna vår anhållan, och därmed slutade audiensen. Men det vanns likväl, att Cygnæus kort därefter blef docent utan något förhinder, ehuru han fortfarande stod något meriterad i tidens svarta bok. Den tillämnade allmänna studentfesten för Porthans minne förvandlades till en österbottnisk afdelningsfest. Vi gjorde hvad vi förmådde för att gifva den en allmännare betydelse. Samtliga konsistorii ledamöter voro inbjudna jämte de flesta yngre lärare, äfvensom 3 studenter af hvarje mindre och fyra från hvarje större afdelning. Denna sed att inbjuda cives från öfriga afdelningar daterar sig icke egentligen från vår Porthansfest, ty åtminstone nyländingarne hade gjort en början; de hade dagen förut den 8 nov. firat en terminsfest, där också medlemmar från andra afdelningar voro inbjudne, och vid denna fest ihågkoms äfven Porthan, men festens hufvudperson var afgående kuratorn, vice bibliotekarien Sven Johan Backman.
19 Våra tillställare voro F. Snellman och F. Nylander. I det samma år nybygda Kajsaniemi värdshus, som ännu är tämligen oförändradt, med undantag af verandorna, församlade sig den 9 nov. 1839 kl. 7 på aftonen inemot 200 värdar och gäster. Det var en församling, föga olik nutidens; blott den skilnad mellan första och 50:de Porthansfesten, att deltagarne äro andra. Glanspunkten i denna fest var|12|Cygnæi tal för Porthans minne och hans för tillfället författade verser. Jag behöfver icke referera dessa, emedan såväl tal som verser ingå tryckta i Cygnæi samlade skrifter. F. Ehrström hade komponerat ny musik till verserna, som sjöngos jublande. Talet var ett varmt och högstämdt minne af den fräjdade läraren. När man läser det tryckt, förekommer det snarare blekt och kallt. Cygnæus måste alltid höras för att förstås rätt. Hans hänförande makt öfver ungdomen låg i talets inre glöd, i stämmans utomordentliga böjlighet att kunna nyansera känslan i dess finaste skiftningar från vreden och föraktet ända till de mest rörande uttryck af beundran och kärlek. Det var hjärta och kraft i hvarje ord, därför tog det alla med storm. När man sedan läser detta tal i tryck, är det ungefär som om ett positiv skulle upprepa en hänförande sång af Ida Basilier-Magelsen. Sedan följde de vid studentfester vanliga talen och skålarna, men denna gång alla med en fjäder af stål. Äfven de, som annars ej varit kände som talare, uppträdde nu med oväntad kraft. Cygnæus talade till rektor, men icke om hans person, han talade om ett rektorsämbete, om nödvändigheten att ledaren för en intelligent ungdom måste förstå denna ungdom, om den skall förstå honom. Lars Stenbäck föreslog Runebergs skål; icke häller han talade om personen, icke ens om hans dikter. Han talade om den inre värld, som lefver i hvarje menniskas bröst och färgar sig olika. Ur denna värld framgå icke endast skaldens drömmar, utan ock medborgarens handlingar, hans uppfattning af lifvet.
|13|
20 Karl von Essen talade till de öfriga afdelningarne; äfven han tog det stort om universitetsbildningens syften, medel och vägar. Jag stod bland åhörarne, bredvid mig stod prof. Laurell. Han hviskade till sin granne prof. Sundvall: »Den där säger oss, huru vi böra föreläsa». – Därefter talade Karl Helander för Snellman så frimodigt, att jag åter hörde en af de yngre konsistoriiledamöterne, prof. Sjöman, halfhögt utbrista: »dugtiga pojkar!» – När kl. slog 12, framträdde Lars Stenbäck med ett fyldt glas. »Mina herrar», sade han, »kl. är 12, nu inträder en annan stor mans födelsedag: Martin Luthers». Medan han talade, afbröt han plötsligt sig sjelf. »Det var ej så man borde fira Luthers födelsedag»; hvarpå han sade: »eller så här», och så kastade han sitt odruckna, fyllda glas till golfvet. Följden blef ett komiskt missförstånd, som ingalunda var talarens mening. Åhörarne trodde detta vara ett eftertryckligt sätt att fira Luthers minne, så att de först tömde sina glas och sedan slogo dem till golfvet. Hela salen i Kajsaniemi var beströdd med glasskärfvor. Vid hvarje annat tillfälle skulle detta ha framkallat ett af dessa vilda dryckeslag, som beklagligen så ofta i denna tid förnedrade studentfesterna. Men en annan stämning tog öfverhand under denna dags mäktiga intryck. Glasskärfvorna undanröjdes, en talare uppträdde och föreslog Franzéns skål; en annan föreslog Lönnrots skål. Såsom genom en underbar omkastning klappade åter studenternas hjärta för alt hvad lifvet äger renast och högst.
21 Det var också då Cygnæus sade dessa ord, som vi kunna ihågkomma i dag: »de som efter 100 år|14| fira Porthansfesten, skola säga om oss, att den, hvilken, om också blott för ett ögonblick, har lefvat för det som lifvet äger ädlast och bäst, den har icke lefvat förgäfves».
22 Kl. 2 på natten begynte gästerna aftåga. Kl. 4 på morgonen var Kajsaniemi åter försänkt i mörker och tystnad, utan efterspel.
23 Stämningen hade varit så olik andra fester, att till och med de inom österbottniska afdelningen förut vid lifvade tillfällen brukliga, tämligen råa homeriska härskrien denna gång uteblefvo. Festen efterlämnade ett oförgätligt intryck hos alla närvarande. Den blef epokgörande för studentfesterna, den värkade förädlande och höjande framåt i tiden.
24 Österbottniska afdelningen har nu redan, under 50 år, firat 47 eller 48 Porthansfester; jag har haft den glädjen att vara med om 40. Men den första Porthansfesten var ett inlägg uti de stora frågor, som från denna tid begynte komma upp, såsom det snart visade sig vid jubelfesten 1840 och sedan vidare framåt. Där uppvaknade ett på nytt födt fosterland.
25 Jag har nu, om ock ofullkomligt, till österbottningarna framfört en hälsning från deras fäder den 9 november 1839. Jag sänder denna hälsning vidare 50 år framåt i tiden. Kommen i håg det, österbottningar, ni som, måhända två bland 10, blifven besparade till den 100:de Porthansfesten, må ni då framföra det fylda seklets arf från festerna 1839 och 1889 till den 9:de november 1939!
Österbottniska avdelningen höll sina årsfester kring H. G. Porthans dödsdag den 11 november med början 1839, hundra år efter hans födelse. Femtio år senare, vid årsfesten den 9 november 1889, skildrar Topelius i sitt tal avdelningens första, minnesvärda fest. Topelius återger tilldragelsen i dagboken 9/11 1839.
Den första Porthansfesten 1839,
skildrad af Z. Topelius 1889.
1 De österbottniska festerna ha vanligen inledts med ett föredrag af allvarligare halt. Men för att inbespara en kort kvällstund, som icke räcker till alt, börja vi nu icke med ett föredrag, utan med en berättelse. Jag har hedrats med förtroendet att på denna minnesdag för vårt land, för vårt universitet och för österbottniska afdelningen, – på den 50:de Porthans festen, på det Porthanska minnets guldbröllop –, vid den mans minne, hvilken redan hans närmaste eftervärld kallat »den oförgätlige» – framlägga några hågkomster från den första Porthansfesten. Jag skall söka motsvara denna önskan såsom en kär plikt, ty tidernas arf förpliktigar, och när min Gud har oförskyldt sparat mig så länge, att jag kan vittna om en af Edra vackraste traditioner för andra släkten, är jag skyldig att göra det, om ock ofullkomligt. Jag vill icke upptaga för|2| mycken tid. Det förgångna bör icke glömma, att äfven det nuvarande, som står mellan minnet och hoppet, med sin rot i det förra, sin knopp i det senare, lefver sitt själfständiga lif och är berättigadt att gifva uttryck åt sina synpunkter, sina känslor. Det är endast om den första Porthansfesten och hvad därmed sammanhänger jag ber att få yttra några ord.
2 Den studentgeneration, i hvilken jag vuxit upp bland österbottningarne, var nära fäst vid sin brödrakrets inom afdelningen. Man beskylde österbottningarneoriginal: österbottninningarne vid denna tid för lokal patriotism, separatism, ärelystnad, anstolthet och en öfvermodig önskan att vilja gå i spetsen för den dåvarande studentkåren. Jag vill icke påstå, att dessa beskyllningar voro alldeles obefogade, ty där fans värkligen denna ärelystnad att vilja gå i det främsta ledet, och där funnos ju flera berömliga anor, än i de flesta andra afdelningar. Men utan att vilja försvara det ungdomliga öfvermodet, som törhända ibland steg nog långt fram, så följde därmed det goda, att afdelningen blef mera solidarisk inom sig. Hvar och en kände sig förpliktigad att icke vara desse ärorike fäder ovärdig. Det var dock en klippa af minnen, på hvilka studenten hade sitt fäste. Däraf kom, att denna afdelning, kanske trängre än någon annan, slöt sig tillsamman. Det fanns visserligen då, som alltid, omväxlande tider af lifskraftig blomstring och tider af afmattning; men för österbottningarne särskildt var afdelningen en medborgerlig uppfostringsanstalt. Hon var det lilla fosterlandet vid den tid, då det stora fosterlandet ännu icke kommit till klart|3| medvetande i ynglingens hjärta. Inom afdelningen lärde sig en yngling att söka någonting annat, än sina små, personliga, sjelfviska intressen. Han lärde att strida för det goda, att, där det behöfdes, försaka eller uppoffra sig för det allmänna, och äfven i senare tid, då fosterlandet trädde klarare och mäktigare fram i ungdomens håg, har icke afdelningsinstitutionen alldeles förlorat denna betydelse af en uppfostringsanstalt för medborgaren. Icke utan skäl kan man förmoda, att den student, som i unga år visar sig likgiltig för sin afdelning och dess lifsfrågor, han skall i mognade år visa sig likgiltig för sitt land och för hvarje högre mål i lifvet.
3 Jag kan ej nu gifva någon skildring af österbottningarnes tidigare öden före Porthans festerna. Jag vill endast erinra därom, att, enligt konsistorii beslut, blef denna afdelning den 6 nov. 1837 klufven i två. Den tidens åsikter på höjderna ansågo ungdomen ej böra stiga för sjelfständigt fram, ej trotsa på sin manstyrka; hällre fördelas i mindre och mera maktlösa korporationer. Afdelningen blef således klufven i en nordösterbottnisk och en sydösterbottnisk. Men det märkvärdiga inträffade, att, oaktadt denna klyfning, stodo de två hälfterna af det gamla brödraförbundet trofast tillsamman i 7 års tid, intill dess de styrandes åsikter hade förändrats och konsistorium slutligen biföll båda afdelningarnas anhållan om en återförening våren 1844. Den första Porthansfesten inträffade nu under detta illegala förhållande, när den klufna afdelningen dock var en.
4 Höstterminen 1839 räknade nordösterbottniska afdelningen under sin inspektor prof. Jakob Teng|4|ström och under sin till namnet kvarstående, men i värkligheten frånvarande kurator, Johan Wilh. Snellman 36 ledamöter. Den sydösterbottniska räknade under sin inspektor prof. Gustaf af Hällström och sin nyvalde kurator Fredr. Cygnæus 64 ledamöter, således båda tillsamman jämt 100. Af dessa 100 varmblodiga, lifskraftiga, löftesrika unga män, som då firade första Porthansfesten, återstår nu, 50 år därefter, jag tror 12 eller 14 grånade gubbar kvar*)Då närvarande. Kvar från 1839 återstå flera., hvilka, om de ock behållit en rest af sin ungdom och kunna glädjas åt ungdomens framsteg, likväl af sin ålder närmast hänvisas att skåda tillbaka. Af dessa 100 ynglingar, som firade första Porthansfesten, hafva de flesta gått bort i det tysta med alla sina ungdomsdrömmar, sina stolta förhoppningar, sina sorger, sina fröjder, sina strider. Men de hafva icke alla gått bort, utan att lämna ett spår efter sig i sin tid och sitt samhälle. Såsom vittnesbörd därom vill jag nämna några få namn:
5 Ur österbottniska studentkretsen hösten 1839 framgick det finska folkets förste häfdatecknare på finska språket Johan Fredrik Cajan; – den förste professorn i samma språk, ordnaren af den finska myten och upptäckaren af det finska folkets vagga Mathias Alexander Castrén; – den förste professorn i pedagogik Lars Stenbäck, skalden. Ur denna krets framgingo de två för sin tid och äfven för kommande tider så inflytelserike teologerne Karl Gustaf von Essen, kvarlefvande, och Anders Vilhelm Ingman, jämte en tredje, som ingrep i denna tids and|5|liga rörelse, Jakob Henrik Roos, skalden. Ur denna krets framgick Karl Alexander Alcenius, den finska skolans förste häfdatecknare; den förste professorn i botanik såsom afskildt läroämne William Nylander, kvarlefvande såsom europeisk celebritet i Paris; den finska fjärilfaunans ordnare Johan Martin af Tengström, kvarlefvande och närvarande*)1889.. Ur denna krets framgick Finlands, såsom jag tror, första infödda järnvägsbyggare Alfred Wasastjerna. Ur denna krets framgick den förste vetenskapligt utbildade veterinärläkaren i landet, Johan Alarik Wegelius. Ur denna krets framgick studentsångens då så allmänt älskade ledare före Pacius, kompositören Fredrik Ehrström. Jag har velat nämna endast banbrytare. Jag nämner icke ens de för kamratlifvet käraste namn, såsom Rudolf Israel Holsti, dialektikern, Lars Isak Ahlstubbe, studentkårens främste talare före Cygnæus, icke ens så verksamma män, som Gustaf Cannelin, Karl Helander och många, många andra.
6 Jag har anfört dessa få namn för att bevittna de krafter, som då mognade för en framtid. Bakom dem stodo stormännen. Här stod Johan Ludvig Runeberg, hvilkenoriginal: kvilken, väl flyttad till Borgå, men då ännu, innan han tillhörde hela sitt land, slutligen hela norden och slutligen världen, fortfor att betrakta sig såsom österbottning. Där stod Joh. Wilhelm Snellman, som hade klädt blodig skjorta för afdelningen, när han, under den kritiska tid, som åtföljde klyfningen, afsade sig konsistorii förordnande att vara nordösterbottniska afdelningens ku|6|rator. Där stod J. J. Nervander, hvilken 3 dagar före samma klyfning hade i vredesmod afsagt sig kuratelet för österbottningarne och dock hängde vid dem med sitt varmaste hjärta. Där stod slutligen Fredrik Cygnæus, hvilken icke var född en af de våra, han var född tavastländing. Hans bana hade gått i en annan riktning förut. Men när han fick en anställning i Helsingfors, dröjde det ej länge, innan österbottningarne igenkände hos honom något storartadt, som kom oss att välja honom till vår kurator. Denna befattning behöll han för båda afdelningarna med konsistorii samtycke, ehuruväl Snellman stod kvar till namnet för den nordösterbottniska afdelningen.
7 Hittills hade nu alla afdelningar, mer eller mindre regelbundet, firat sina terminsfester, hvilka i en senare tid hafva blifvit årsfester. Så hände sig hösten 1836, att Lars Isak Ahlstubbe vid österbottniska afdelningens terminsfest höll ett föredrag om H. G. Porthan. Den store läraren låg, så att säga, i tidens luft. Hans minne, som i 30 år varit begrafvet i bibliotekernas dam, hade åter uppstått, i följd af besläktade riktningar vid universitetet, finska literatursällskapets stiftelse 1831 och Kalevalas framträdande 1835. Nu blef detta namn åter nämdt bland österbottningarne. Jag vet ej, om Ahlstubbes föredrag lämnade spår efter sig, men det är visst, att redan 1838 om våren framkastade någon, jag vet icke hvem, inom österbottniska afdelningen det förslag, att man borde nästa år fira Porthans 100:de födelsedag. Måhända hade detta förslag stannat blott vid en önskan, därest icke Cygnæus adopterat det.|7| Cygnæi specialitet var att gripa de tankar, som lågo i tidens luft. Det var hans storhet, att i honom klappade samtidens hjärta. Han förstod, att stunden var kommen för Porthans minne och framstälde i sept. 1839 ett förslag att fira detta 100-åriga minne med en allmän studentfest. Förslaget gick från österbottningarne ut till de öfriga afdelningarna och vann enhälligt godkännande. Alla hade nämligen, utom det Porthanska minnet, också en annan anledning. De hade våren förut ingått med en anhållan till vicekansler att åter, efter 4 års paus, få fira en gemensam majfest, och denna hade blifvit afslagen. I det Porthanska minnet fanns ett nytt föreningsband, hvilket de voro glada att få återknyta.
8 Men den, som var af annan mening, det var dåvarande vicekansler, generallöjtnanten och adjointen hos generalguvernören i Finland Alexander Amatus Thesleff. Han var en i normala förhållanden godmodig och välmenande man, men lättskrämd, något häftig till lynnet och isynnerhet oförmögen att betrakta styrelsen af ett universitet under andra synpunkter, än högsta maktens gunst eller ogunst. Så hade vi den tiden också byråkratins mest lysande period. Där saknades ej häller tjänstvilliga röster, hvilka intalade vicekansler, att studenternes friheter begynte gå för långt. Det vore tid att något tilldraga tyglarna, och isynnerhet vore rektorn vid trivialskolan, magister Cygnæus, en ganska vådlig person. Följden blef, att icke allenast anhållan om gemensam Porthansfest blef afslagen, utan äfven Cygnæus uppkallad till vicekansler och förständigad, att, därest han icke förhindrade denna Porthansfest,|8| skulle det kosta honom hans docentur, som var i görningen, och hela hans framtid vid universitetet. När detta kom till österbottningarnes öron, var det att tända eld i blår. Där sammankallades i hast, lördagen den 19 oktober 1839, ett talrikt besökt möte. Där fattades det enhälliga beslut, att afdelningen borde stå som en man bakom sin kurator. För hans ord ville de alla vara solidariska, och en förklaring borde afsändas till vicekansler, att icke kurator, utan afdelningen i sin helhet, önskade fira en fest till Porthans minne. Följande morgon, söndagen den 20 okt., hade Castrén uppsatt ett protokollsutdrag öfver mötet dagen förut, och för att framlämna denna förklaring till vicekansler utsågs en deputation af 18 cives. Jag var en af desse 18, och jag vet icke hvad som skulle hindra mig att nu, efter så många års förlopp, meddela tillgången vid denna deputation, utan att därför vilja nedsätta någon. De döda må hvila i ro.
9 Ej heller tillmäter jag denna tilldragelse någon vikt, men den är på sitt sätt karaktäristisk och betecknande för den uppfattning, som då hystes på höjderna om studentlifvet och universitetets styrelse.
10 Vi gingo, dessa 18, först till universitetets rektor, professor Nils Abraham Ursin, nyligen tillsatt (i sept.) och framstälde för honom vår afsikt att gå till vicekansler. Rektors ställning var i sjelfva värket ömtålig och dåvarande rektorn icke den man, som ville riskera sin ställning. Han afrådde oss från att drifva saken till sin spets. Vi borde icke framträda för vår förman med ett så rebelliskt papper, det kunde stå oss dyrt. Men de, som icke lyssnade|9| på detta faderliga råd, det var de 18. De gingo oförskräckt fram direkte från rektor till vicekansler, fingo vänta ¼ på företräde, men fingo det slutligen. Vicekansler kom mycket vänligt emot oss, – en kortvuxen, något korpulent, hvithårig gubbe med ovanligt uttryckslösa, nästan glasartade ögon, – och frågade:
11 »Är det något hemligt? Hvem är talman?» – Det hör till saken, att hans första språk hade varit tyskan, det andra ryskan; han uttryckte sig tämligen styft på svenska.
12 Castrén framträdde då och började sitt andragande: »I anledning däraf, att studentkåren varit sinnad att fira Porthans minne med en fest» ...konsekvensändrat/normaliserat
13 Längre hann han icke, innan vicekansler, högröd af vrede, afbröt honom med lifliga gester. »Jag skall säga herrarna, det går inte an att herrarna ställer till några fester och kalaser, hans majestät vill inte det. Herrarna kalasera med sina böcker. Och herrarna få inte här hålla några eklatanta kalaser och bespotta och begabba sina lärare». – Castrén vågade då anmärka: »Ers excellens tillåter oss nämna, att vi icke kommit hit för att anhålla om någon fest, utan för att förklara, att Cygnæus icke är upphofsman till den ifrågavarande festen». – Vicekansler återtog: »Men jag skall säga herrarna, jag känner Cygnæus mycket väl, han är en exalterad menniska. Jag har länge misstänkt honom. Hans mor var också en sådan menniska, och det är alltid fallet, att föräldrarnas egenskaper gå i arf till barnen». – Castrén försökte då utreda, att Cygnæus icke ens varit österbottningarnas kurator, när detta förslag till en Porthans fest framkastades.
|10|14 – »Nå, jag vet», – återtog vicekansler något lugnare – »att herrarna alltid komma till mig som vänner; men säga herrarna också uppriktigt? Kan jag också tro, hvad herrarna försäkra om rektor Cygnæus?»
15 »Ja», ropade alla med en röst. – »Nå, nå, mina söta herrar, inte skall vi hålla några eklatanta kalaser och majfester. Hvad skall herrarna bry sig om Porthan? Han var ju en enskild menniska; hvad ha vi med honom att göra?» – Då åtog sig Castrén att gifva en liten lektion i literaturhistoria och berättade, att Porthan var en man, som först grundlagt den finska literaturen och lämnat i arf vår forntid och våra häfder, hvarpå vicekansler inföll med den för oss förbluffande frågan: »Nå, känner herrarna Porthan? Ha herrarna sett honom?»
16 – »Nej, vi ha af våra fäder hört hans namn och lärt oss att vörda det. Prof. Porthan föddes för jämt hundra år sedan». – »Men», fortfor vicekansler, »hvad skall herrarna då bry sig om honom? Då ha’ ju inte ens herrarnas pappor sett honom, utan deras pappor. Han lefde under andra förhållanden, och herrarna ha mycket mera eklatanta perioder att fira. Jag skall säga herrarna, att jag står på en högre punkt, och herrarna känner ej alla de principer jag har att följa. Herrarna gå alla hem till sig och göra som jag. Jag bjuder mina vänner till mig en gång i veckan. Och då kunna ju herrarna bjuda fast 20 buteljer champagne.»
17 Dåoriginal: Dä inföll Otto Simelius, som var en spjufver och kände vicekanslerns sparsamhet: »Men det blir mycket dyrare att hålla kalas ensam». – »Nå men»,|11| var svaret, – »de, som nu ställa till sådana kalaser, de ha väl råd till det. Det är annat med dem, som måste tala väl med pappa och mamma för att få pengar till sådana eklatanta kalaser».
18 Längre kommo vi icke med denna vår anhållan, och därmed slutade audiensen. Men det vanns likväl, att Cygnæus kort därefter blef docent utan något förhinder, ehuru han fortfarande stod något meriterad i tidens svarta bok. Den tillämnade allmänna studentfesten för Porthans minne förvandlades till en österbottnisk afdelningsfest. Vi gjorde hvad vi förmådde för att gifva den en allmännare betydelse. Samtliga konsistorii ledamöter voro inbjudna jämte de flesta yngre lärare, äfvensom 3 studenter af hvarje mindre och fyra från hvarje större afdelning. Denna sed att inbjuda cives från öfriga afdelningar daterar sig icke egentligen från vår Porthansfest, ty åtminstone nyländingarne hade gjort en början; de hade dagen förut den 8 nov. firat en terminsfest, där också medlemmar från andra afdelningar voro inbjudne, och vid denna fest ihågkoms äfven Porthan, men festens hufvudperson var afgående kuratorn, vice bibliotekarien Sven Johan Backman.
19 Våra tillställare voro F. Snellman och F. Nylander. I det samma år nybygda Kajsaniemi värdshus, som ännu är tämligen oförändradt, med undantag af verandorna, församlade sig den 9 nov. 1839 kl. 7 på aftonen inemot 200 värdar och gäster. Det var en församling, föga olik nutidens; blott den skilnad mellan första och 50:de Porthansfesten, att deltagarne äro andra. Glanspunkten i denna fest var|12| Cygnæi tal för Porthans minne och hans för tillfället författade verser. Jag behöfver icke referera dessa, emedan såväl tal som verser ingå tryckta i Cygnæi samlade skrifter. F. Ehrström hade komponerat ny musik till verserna, som sjöngos jublande. Talet var ett varmt och högstämdt minne af den fräjdade läraren. När man läser det tryckt, förekommer det snarare blekt och kallt. Cygnæus måste alltid höras för att förstås rätt. Hans hänförande makt öfver ungdomen låg i talets inre glöd, i stämmans utomordentliga böjlighet att kunna nyansera känslan i dess finaste skiftningar från vreden och föraktet ända till de mest rörande uttryck af beundran och kärlek. Det var hjärta och kraft i hvarje ord, därför tog det alla med storm. När man sedan läser detta tal i tryck, är det ungefär som om ett positiv skulle upprepa en hänförande sång af Ida Basilier-Magelsen. Sedan följde de vid studentfester vanliga talen och skålarna, men denna gång alla med en fjäder af stål. Äfven de, som annars ej varit kände som talare, uppträdde nu med oväntad kraft. Cygnæus talade till rektor, men icke om hans person, han talade om ett rektorsämbete, om nödvändigheten att ledaren för en intelligent ungdom måste förstå denna ungdom, om den skall förstå honom. Lars Stenbäck föreslog Runebergs skål; icke häller han talade om personen, icke ens om hans dikter. Han talade om den inre värld, som lefver i hvarje menniskas bröst och färgar sig olika. Ur denna värld framgå icke endast skaldens drömmar, utan ock medborgarens handlingar, hans uppfattning af lifvet.
|13|20 Karl von Essen talade till de öfriga afdelningarne; äfven han tog det stort om universitetsbildningens syften, medel och vägar. Jag stod bland åhörarne, bredvid mig stod prof. Laurell. Han hviskade till sin granne prof. Sundvall: »Den där säger oss, huru vi böra föreläsa». – Därefter talade Karl Helander för Snellman så frimodigt, att jag åter hörde en af de yngre konsistoriiledamöterne, prof. Sjöman, halfhögt utbrista: »dugtiga pojkar!» – När kl. slog 12, framträdde Lars Stenbäck med ett fyldt glas. »Mina herrar», sade han, »kl. är 12, nu inträder en annan stor mans födelsedag: Martin Luthers». Medan han talade, afbröt han plötsligt sig sjelf. »Det var ej så man borde fira Luthers födelsedag»; hvarpå han sade: »eller så här», och så kastade han sitt odruckna, fyllda glas till golfvet. Följden blef ett komiskt missförstånd, som ingalunda var talarens mening. Åhörarne trodde detta vara ett eftertryckligt sätt att fira Luthers minne, så att de först tömde sina glas och sedan slogo dem till golfvet. Hela salen i Kajsaniemi var beströdd med glasskärfvor. Vid hvarje annat tillfälle skulle detta ha framkallat ett af dessa vilda dryckeslag, som beklagligen så ofta i denna tid förnedrade studentfesterna. Men en annan stämning tog öfverhand under denna dags mäktiga intryck. Glasskärfvorna undanröjdes, en talare uppträdde och föreslog Franzéns skål; en annan föreslog Lönnrots skål. Såsom genom en underbar omkastning klappade åter studenternas hjärta för alt hvad lifvet äger renast och högst.
21 Det var också då Cygnæus sade dessa ord, som vi kunna ihågkomma i dag: »de som efter 100 år|14| fira Porthansfesten, skola säga om oss, att den, hvilken, om också blott för ett ögonblick, har lefvat för det som lifvet äger ädlast och bäst, den har icke lefvat förgäfves».
22 Kl. 2 på natten begynte gästerna aftåga. Kl. 4 på morgonen var Kajsaniemi åter försänkt i mörker och tystnad, utan efterspel.
23 Stämningen hade varit så olik andra fester, att till och med de inom österbottniska afdelningen förut vid lifvade tillfällen brukliga, tämligen råa homeriska härskrien denna gång uteblefvo. Festen efterlämnade ett oförgätligt intryck hos alla närvarande. Den blef epokgörande för studentfesterna, den värkade förädlande och höjande framåt i tiden.
24 Österbottniska afdelningen har nu redan, under 50 år, firat 47 eller 48 Porthansfester; jag har haft den glädjen att vara med om 40. Men den första Porthansfesten var ett inlägg uti de stora frågor, som från denna tid begynte komma upp, såsom det snart visade sig vid jubelfesten 1840 och sedan vidare framåt. Där uppvaknade ett på nytt födt fosterland.
25 Jag har nu, om ock ofullkomligt, till österbottningarna framfört en hälsning från deras fäder den 9 november 1839. Jag sänder denna hälsning vidare 50 år framåt i tiden. Kommen i håg det, österbottningar, ni som, måhända två bland 10, blifven besparade till den 100:de Porthansfesten, må ni då framföra det fylda seklets arf från festerna 1839 och 1889 till den 9:de november 1939!