Prolog vid Shakespeare-festen

i Helsingfors den 23 April 1864.

Hvem är den kung i Diktens land,

Som kufvat med sin starka hand

I skönhetens, i snillets band

De trotsige Titaner,

5Och bundit lidelsernas storm

Och gifvit regel, röst och norm

Åt dessa vågor utan form

I lifvets oceaner?

Vid englars och demoners strid

10Der föll engång en stjerna blid,

Föll i en stor och stormig tid,

Ett stort och stormigt hjerta,

Och vexte der i vindens brus

Till dikt, till dram, till eld, till ljus

15Och lyste öfver seklers grus

Med strålar lika bjerta.

En fallen stjerna var hon visst,

Omtöcknad utaf jordens brist,

Men en af dem, som dock till sist

20Der ofvanefter stamma.

Och han, som denna gnista fann,

En fallen ande var ock han,

Dock mer än någon dödlig man

Förstod han gudars flamma.

25Som han, har ingen man förstått

Det som var ondt, det som var godt,

Det som var stort, det som var smått,

Det som låg mellan båda,

Det som var krökt, det som var stolt,

30Det som var öppet eller doldt,

Åt himmel eller afgrund såldt,

I hjertat genomskåda.

Och ingen man på denna jord

Har låtit last och svek och mord

35Och lustar med sitt fräcka ord

Sig sjelfva så förhåna;

Och ingen lät så menskligt skönt

En trampad dygd, med ära lönt,

I sjelfva fallet segerkrönt,

40En sjunken tid förvåna.

Och med så djerfva penseltag

Har ingen målat häfdens drag

Och låtit flydda tiders dag

För nya slägten randas;

45Och ingen har ur grafvens natt

Frammanat skuggorna, så gladt

I lifvets färger klädda, att

I andra sekler andas.

Och derför hör han verlden till,

50Hvemhelst det stora älska vill,

Och derför är han vittnesgill

För alla folk och länder.

Och vid hans vagga denna stund

Vi räcka, på Europas grund,

55Åt folkens stora fredsförbund

Det finska folkets händer.

Ty mensklighetens skald han är.

Att akta högt, att hålla kär

Den stråle Herrens nåd beskär,

60Det är att Herren tjena.

Hvad är allt ljus, om icke Hans,

Hvad William Shakespeares minneskrans,

Om ej en bruten återglans

Af källans ljus allena!