Äger finska folket en historie?

Lästext

[189]

Äger Finska Folket en Historie?

Uppläst vid Österbottniska Afdelningarnas årsfest den 9 November 1843.

1 Ju mera det finska folket, under inflytelsen af en nyvaknad nationalitet, känner sig vuxet att förstå sig sjelft och höja sig till rangen af ett i andlig måtto sjelfständigt folk, desto lifligare erfar det behofvet att i sann dager uppfatta de förgångna stadierna af sin tillvaro, för att i dem finna utgångspunkten för sin nutids verksamhet och den historiska stödjepunkten för sin framtids hopp. Derföre har dess forntid blifvit det så kär, dess förgångna lif så betydelsefullt, och det gifves i detta ögonblick inga fosterländska frågor af mera omfattande intresse, än de, hvilka beröra den finska nationaliteten i dess rot och i dess utveckling. Men denna nationalitet, ett tusenårigt factum, är såsom vaken och medveten knappt några decennier gammal, – ett hjelplöst barn, som, för att vexa till ungdomsstyrka, måste dia häfderna och inandas de friska fläktarne af en förgången tid. Lik legendens sju sofvare, har den bortslumrat seklerna och frågar, en gång vaknad, sig sjelf, huru det varit möjligt att vegetera så länge, utan aning om sina anspråk att uppträda som en individualitet, lika berättigad som hvarje annan i nationernas stora förbund.

2 Att under sådana förhållanden finska folket härintills icke äger en skrifven historie, är mindre underligt, än att man velat gifva det en sådan, hvilken likväl|190| omöjligen kunnat finnas till, innan folket fanns till som folk för sitt eget medvetande. Vare det derföre långt ifrån oss att misskänna de mäns förtjenster, hvilka sedan ett århundrade dels efterlemnat värderika skördar af materialier, dels sökt i ordnade skiften sammanställa landets öden, äfven om de stundom felat deri, att de dragit radierna från periferin till medelpunkten, och icke tvärtom. Deras verk är icke förgånget, det qvarstår för kommande häfdatecknare, hvilka tacksame skola mäta dess värde efter den tid, som bragte detsama i dagen.

3 Antagom likväl, att finska folkets historie kunnat skrifvas innan nationaliteten hos detsama kommit till medvetande, hvilken grundval ägde häfdateckningen att bygga på? hvilka källor att tillita? hvilka ledtrådar för sitt famlande i mörka århundraden? Så slitet än folket varit mellan främmande nationaliteter och främmande intressen, står det dock fast och klart, att dess historie måste söka sin basis och utgångspunkt, likasom sin utveckling, inom folket. Denna basis och denna utgångspunkt kunna icke vara några andra, än stammen. Men huru ofantligt mycket ännu återstår att rörande detta ämne utreda, bevisa först sednaste forskningar klarligen. Betraktar man åter de källor och ledtrådar, hvilka häfdateckningen öfverallt, men i följd af bristande urkunder i synnerhet här, måste tillgripa, – hvilket omäteligt fält återstår ej ännu för forskningen, för materialsamlingen! Språkets förvandtskaper och utbildning, mythens, sångens, folklynnets egendomlighet, deras utveckling och modificationer samt förhållande till det slaviska och germaniska – hvem ville utan en omfattande insigt i dessa ämnen skrifva det finska folkets Historie? Och likväl är endast för språket något af vigt i dagen bragt; comparativa studier, hvilka dock för genomskådandet af alla nationalitetens elementer äro af normaliseringoriginal: af så vidsträckt betydelse, sakne vi intill denna dag nästan totalt. Redan en flyk|191|tig blick på detta rika fält för framtida forskning måste öfvertyga oss, att finska folkets historie icke kunnat – och tilläggom det utan nedslagenhet, med fast hopp till framtida resultater – ännu i denna stund icke kan skrifvas.

4 I den dubbla betydelsen af ordet historie, som på engång omfattar res gestæspråk: latin, det skedda, och historia rerum gestarumspråk: latin, det skeddas förtäljande, ser Hegels skarpa öga den nödvändighet, att det historiska factum och historieskrifningen uppstå samtidigt, samt att följaktligen de tidrymder, hvilka ej producera en skrifven historie, ej heller producera en factisk, berättigad som sådan inför den förnuftiga betraktelsen. Denna iakttagelse ensam, vore den äfven ej understödd af andra lika vigtiga, föranleder en fråga, hvilken lämpligen kan betraktas som inledning och utgångspunkt för öfriga hithörande:

5 Äger finska folket en historie?

6 Det är med anledning af denna fråga jag här vågat några ord, mindre i hopp att lyckas i dess besvarande, än i förmodan, att densama, engång framkastad, skall föranleda en diskussion, som kan blifva upplysande för den historiska betraktelsen af folkets hittills genomlefda öden och utvecklingsstadier.

7 Tillvaron af en finsk historie har redan länge gällt som ett axiom. Man har bemödat sig att åt finska folket vindicera häfder i den brukliga och företrädesvis gynnade politiska meningen. Man har förlorat sig i drömmar om Finnarnes förvandtskap med gamla testamentets korade judafolk; man har gifvit dem mythiska konungar och med konungarne en nästan likaså mythisk stats- och samhällsordning. Man har sedermera frångått fablerna och sökt gifva Finland en politisk tillvaro såsom integrerande del af en stat, hvilken under en kort, men lysande hjeltedröm räknades bland Europas yppersta.|192| Man har baserat dess historie på Sveriges, man har förbundit den med Rysslands och under allt detta sökt vidhålla den smickrande föreställningen om dess individualitet såsom för sig bestående. Vidare har man, likasom för att komplettera den politiska äran, men i grunden af en hemlig misströstan samt af omsorg att rädda helst någon ljusglimt af finska folkets förmenta glans, sökt framställa den fornfinska kulturen såsom den der redan före svenska eröfringen hunnit en ej obetydlig höjd af sjelfständig utveckling. Bemödanden af denna art vittna om en fosterlandskärlek, som förtjenar aktning, men huruvida de kunna anses berättigade inför en historisk kritik, tör vara mera oafgjordt. Illusionernas tid är förbi, verkligheten träder oss inpå lifvet och det gäller att bemäktiga sig den del deraf, som ligger bakom oss, för att deri söka på engång ett fotfäste och en vägledare för våra steg in i dimmorna af den framför oss liggande.

8 Afräknar man de fantasier, med hvilka 17:de och 18:de seklerna, från Messenius alltintill Scarin och hans samtida, hemsökte Finlands forntid, gifva ofvan citerade nyare försök att skapa en finsk historie öfverhufvud följande resultater:

9 1) Tiden före svenska occupationen är förhistorisk, likväl mera i brist på källor, än i grund af dess egendomliga skaplynne. De torftiga underrättelser man äger om folkets ursprung, dess äldsta boningsplatser, dess beröring med sina grannar samt derunder uppnådda grad af kultur, bilda den basis, på hvilken den vacklande byggnaden af Finlands häfder sedermera uppföras. Af stammen skönjas de yttersta konturerna, dock ganska flyktigt, så att Ester och Bjarmer äro de enda folk, af hvilka man lånat några drag till denna dunkla forntids taflor. Genom analogier med dessa folk, genom ett inskränkt begagnande af diktens och språkets hjelp|193|källor samt i stöd af andra nationers sagor och krönikor, har man sökt utreda, att Finnarne hunnit en ej obetydlig grad af sjelfständig odling. Stat och konungamakt har man ej funnit hos dem fullbildade, men deremot har man trott sig finna ett slags organiseradt samhälle i »lemma startKihlakunnatkommentar».konsekvensändrat/normaliseratspråk: finska

10 2) Med år 1157 börjar finska historien, i allt bestämdare drag, ju mera svenska eröfringen arronderar och befästar sin rätt i landet. I det finska historien sålunda omfattar samma landsträckor som svenskarnes vapen och religion, utstötes den del af folket, som då och framgent befinner sig under ryska väldet, samt förblifver allt framgent förskjuten ur Finlands häfder, tills hela folket förenas under Kejsaredömet och man nödgas anlita fränderne bortom den fordna gränsen om de äldsta qvarlefvor af nationens sång och saga, eller hvad som är detsamma, de äldsta minnesmärken af dess genuina lynne och bildningsgrad.

11 3) Denna finska historie indelas i de stora tidskiften, hvilka det germaniska Europa, med eller utan skäl, från sig hänfört på hela verldshistorien, samt vidare i mindre perioder efter Sveriges konungar, väl ock efter landets egna biskopar samt efter krigiska vändpunkter. Den äger ett politiskt och ett kulturhistoriskt innehåll.

12 4) Dess politiska innehåll är den svenska staten samt de öden och vexlingar denna undergått, såvida de rört Finland. Då likväl Finland med skäl betraktas som en incorporerad beståndsdel af Svea rike, måste detsamma af alla rikets öden erfara samma inverkan, som hvarje del af en organism erfar af det helas omskiften. Finlands historie är således tillika Sveriges och kan, från denna synpunkt, icke betraktas som fullständig, med mindre än att en fullständig recapitulation|194| af denna sednare äger rum, med speciela tillägg af detaljer, hvilka beröra lokala finska förhållanden. En sådan fullständig recapitulation har man likväl funnit olämplig och derföre vidrört endast några af svenska, likasom af ryska historiens hufvudmomenter, men förutsatt den vida största delen deraf såsom förut bekant. – Efter 1809 vidtager ett nytt tidskifte, från hvilket man nöjer sig med att sammanställa lokala detaljer, utan att bestämdt yttra sig om dess politiska karakter.

13 5) Denna finska histories kulturhistoriska innehåll är till sina väsendtliga bestämningar svenskt. Samhället construeras, oberoende af nationela synpunkter, likväl modifieradt af lokala förhållanden, efter svensk förebild och i enlighet med hela rikets likformiga organisation. Lagstiftningen är så till anda som former skandinavisk och gifves Finland redan färdiggjord i sina hufvuddrag. Landet odlas, härjas af krig, pest eller missvext och odlas åter. Svensk bildning intränger, utbreder sig, arronderar sig i landet och får der, liksom på skämt, namn och värdighet af finsk. Svenska språkets öfvermakt är förmedelst samma bildning berättigad. Kristendomen, de svenska vapnens gåfva, förbinder sig med dessa för att kufva och beskatta folket, men uppsäger efterhand denna allians och blir det mäktigaste civilisationsmedel. Den romerskt-katholska, såväl som den lutherska kyrkan i Finland äro till sina former utifrån gifna, värderika bildningsanstalter, egnade att, jemte himmelska intressen, äfven sköta det jordiska medlarekallet mellan folket och dess högsta andliga eller verldsliga öfverhufvud.

14 En så beskaffad finsk historie är af väsendtligen lokal natur och kan ej göra anspråk på högre värde, än krönikans. Ty i det hon synes föreställa sig att skildringen af ett lands öden är liktydig med det folks historie, som bebor detta land, lider hon af en fördom,|195| som oupphörligt invecklar henne i motsägelser med sig sjelf. Hon vill framställa sig som egendomlig och hon är endast stark i att låna; hon söker gifva sig ett innehåll och nödgas vid hvarje steg bekänna, att detta innehåll icke är hennes. Hon lånar stat, kyrka, samhälle och bildning, och förblifver med detta främmande gods så arm som någonsin, emedan hon ej förmår gifva allt detta en historisk tillvaro, på samma gång som hon gifver det en lokal. Ty det som väsendtligen begrundar ett folks egendomliga historie: en sig sjelf medveten och i positiva former utpräglad nationalitet, sammanfattad i staten och mäktig af ett lagbundet framskridande i alla riktningar, – det äger hon ej att framvisa, antingen emedan något sådant ej finnes inom hennes föresatta område, eller emedan hon ej förstått att der upptäcka det. Nationaliteten uppträder hos henne endast som negativ mot ett utländskt och främmande. Dess factiska tillvaro är hon villig att erkänna, hon betraktar den med deltagande och välvilja, men hon reducerar den, från sina och tidens synpunkter, till en provincialism, hvars högsta anspråk är att tolereras och som endast genom att förneka sig sjelf kan vinna en allmännare betydelse. Så ställer hon sig genast från början utom det innehåll, efter hvilket hon, en annan Tantalus, hungrar och törstar, under fåfänga försök att utifrån tillegna sig något motsvarande. Hon har på denna väg afskurit för sig ända till möjligheten att vinna den egendomlighet, hvilken hon föresatt sig. Huruvida denna egendomlighet – d. ä.det är huruvida nyss anförda hufvudvilkor för en historie på andra vägar står att finna inom finska folkets hittills genomlefda utvecklingsstadier, skall blifva föremålet för nedanstående betraktelse, hvars brister villigt tillskrifvas betraktarens oförmåga lika mycket, som felande utrymme i en uppsats ämnad att endast påkalla en kort stunds uppmärksamhet.

|196|

15 All nationalitet kan ytterst föras tillbaka till ett omedelbart gifvet, en hemlighetsfull grund, af hvilken alla dess vexlande former låna en viss bestämd färg, men hvilken vi fåfängt ville härleda ur någon annan, med ett ord, till ett folks egendomliga verldsåskådning. Ur denna innersta oförstörbara grund, till hvilken tid, öden och beröringar med främlingar sedan lägga sin erfarenhetsskärf, utan att förändra något väsendtligt deraf, construeras folkets hela troende, vetande och verkande, alla former af dess myth, dess religion, dess konst, dess seder, dess intelligens öfverhufvud, dess yttre verksamhet, följaktligen hela dess historie, som deraf genomtränges och finner deri sin förklaring. Enklast fixerar sig denna verldsåskådning i mythen; i några få drag skönjas här konturerna af en omätelig framtid. Derföre, ju skarpare individualiserad hon är, denna myth, desto skarpare begränsad och egendomligare är folkets hela nationalitet, desto vissare är dennas bestånd i häfdernas skiften. Sannolikt skall ingen nations historie jäfva denna erfarenhet, ehuru numera endast få lyckats fasthålla i traditionen en qvarlefva af sin första barndomsblick öfver verld och lif.

16 Den grekiska mythen hade redan hunnit fixera sina gestalter till individuel tillvaro, framkalla sina gudar ur de af dem representerade naturföremålen samt öfverhufvud utbilda sig till system, då, just i följd af denna utbildning, reflexionen undergräfde den antika åskådningen, den i marmorn fåfängt fängslade anden flydde ur gudabilderna och en ny tid bröt in, i hvars armar den gamla handlöst kastade sig. Äfven den skandinaviska gudaläran, ehuru mindre framskriden, mindre fixerad i detaljerna och icke fullt fattad i sitt sammanhang, erbjöd till sköfling för kristendomen en redan ihålig, fördunstad och tynande verld af föreställningar; likväl, emedan dess individualitet ännu ej fullt utvext och sprängt|197| sina fogningar, varade dess motståndskraft tre sekler igenom, hvarefter den nya lärans seger i alla riktningar var nära nog fullständig. Den finska mythen deremot var vid svenska infallet ännu stadd i sin barndoms fulla vextlighet. Dess föreställningar voro ännu outredda, svagt begränsade, formfattiga; gudagestalterne oupplösligt bundna vid naturföremålen, ofria, vanmäktiga och menniskan underlägsna; hela läran ännu i sin daning, full af frisk, men icke concentrerad lifskraft. Kristendomen, som äfven här plogade vägen för en ny tid, möttes således af en ännu ungdomlig makt, lik folket sjelft, kraftig, men odisciplinerad. Icke nog stark att motstå den sjelf så ungdomliga nya religionens våldsama anfall, ej heller nog svag att vid första angreppet besegras, försvarade folktron steg för steg hvarje fotsbredd af landet segt och ihärdigt sex århundraden igenom, medan kristendomen, börjande från Finlands sydvestliga hörn, samtidigt utmed södra och vestra kusterna samt slutligen i allt trängre kretsar inåt landet, ringade återstoden af folkets inhemska gudalära och slöt den långa kampen med att allena behålla fältet.

17 Var den finska mythen sålunda i sina former outredd och svagt begränsad, hvarigenom dess sammanfattning i en mythologi betydligt försvåras, så företer den likväl ett ganska egendomligt innehåll, och folkets genuina verldsåskådning framträder der i tillräckligt markerade drag, för att karakterisera folklynnet och belysa den finska häfdens tusenåriga gåta.

18 Medan Skandinaverne utgingo från en kosmogoni, i hvars titaniska bilder man fåfängt skulle söka en annan grundtanke, än den, att slumpen väckte det första lifvet i chaos och den kroppsliga kraften sedan byggde verlden, antager den finska föreställningen lifvet som ett prius, ett redan gifvet, och ordnar verlden genom musik, d. ä.det är genom harmoni, genom andens makt i ett|198| sinnligt uttryck. Ganska conseqvent bygger den skandinaviska mythen sin verld af en jättes kropp och låter sin Odin vara den visaste man, emedan han tillika är den starkaste. Likaså consequent bygger den finska mythen sin verld af ett ägg, det allraminsta och obetydligaste – det allranärmaste till den kristna föreställningen om Intet såsom verldens begynnelse – blott för att låta visheten taga det mesta ur sig sjelf, och Wäinämöinen är blott derföre den starkaste man, emedan han tillika är den visaste. Hos Skandinaven är således visheten ett prædikat till styrkan, hos Finnen tvärtom. Den finska mythens grundtanke är den, att Ordet, d. ä.det är andens makt, är allt i alla. Men denna allmakt är ursprunglig och omedelbar, icke framgången ur en reflexion, en söndring mellan ande och natur, så att den förra skulle hafva ställt sig öfver den sednare och såmedelst tillryckt sig herrskarespiran. Utan natur och ande, ting och ord äro ett och kunna ömsesidigt gifva hvarandra en yttre tillvaro, hvarföre, å ena sidan, liflösa ting ofta framträda talande och, å den andra, den vise icke sällan skapar naturföremål, såsom holmar, uddar, träd, lefvande varelser o. m. d.och mera dylikt ur Ordet, i hvilket skaparemakten var inneboende. Visheten är således hos Finnen omedelbar, från gudar stammande, hvarföre äfven alla trollrunor från dem härledas. Endast sålunda låter det förklara sig, hvarföre denna sublima föreställning om anden såsom allt i alla icke var egnad att framkalla den fruktansvärda reflexion, som hos Grekerne framgick ur Anaxagoras’ lemma startνõυςkommentarspråk: grekiska och i sin afgrund uppslukade en hel verld af antik skönhet och objectiv barnatro. Tvärtom var det just denna föreställning, – hvars fullständigaste uttryck finnes i den hela den finska fornverlden så mäktigt genomgående magin – som med ett gemensamt band omslöt och sammanhöll alla de nyckfulla bilder, hvilka folkets lifliga inbillning lekande ska|199|pade öfverallt. Man bör för öfrigt ej föreställa sig, att nämnde grundtanke med consequens och klarhet i mythen genomföres. Mången fantastisk utvext, mången från andra nationer lånad föreställning grumla densama der; men tillräckligt berättigad framträder den dock, för att gifva den genuina finska verldsåskådningen en egendomlighet, som nära sammanhänger med hela nationalitetens.

19 Ett folk, i hvars barnatro visheten framstår såsom det högsta goda, den högsta allmakt, måste till sitt lynne vara inåtvändt, slutet, alfvarligt och betänksamt. Sådana folk – man erinre sig Hinduer, Hebreer m. fl. – gå i långvarig politisk barndom, arbeta sig långsamt upp till samhällen och stater, älska freden och sin ärfda torfva, skatta oberoendet högt, men lugnet högre, uppträda derföre på krigstheatern mest till försvar och blifva gemenligen förr eller sednare eröfrares byte. Envist fasthållande det gamla, bilda de den conservativa barlasten i tidens ranka farkost, men bortryckas ofta af strömmen, under öfverläggningen om de böra följa densama. Förståndsklarheten, det praktiska sinnet, som gör menniskan förtrolig med denna verld af yttre företeelser, får sällan makt öfver dessa folk; de arbeta för dagen och när nöden tvingar, öfverlemna sig åt hvilan när behofvet är fylldt, sakna företagsamhet och gå sällan långt i konstfärdighet och slöjd. Deremot älska de högst den lugna betraktelsen, deras själsverksamhet riktas med förkärlek åt theoretiska och spekulativa studier och deri gå de gemenligen djupt och långt, så ofta verldens väderskiften lemna dem ro dertill. De tillhöra de folk, hos hvilka under gynnande omständigheter ädla och framtidsrika kulturfrön i stillhet alstras; men sjelfve äga de ej makt att sprida dessa frön, utan öfverlemna detta åt sina politiska besegrare. De utmärka sig för öfrigt genom en djupt rotad religiositet; deras folk|200|dikt är af ett eget intensivt lynne, sinnrik, kärnfull, formfattig och sorgsen under yttre betryck. Och sådan är äfven hela deras historie; börjande med episk vapenklang, öfvergår den snart till en rörande, men enformig elegi, som med manlig resignation besjunger menniskans hårda lott att nödgas bortgifva jorden för att vinna himmelen.

20 Ehuruväl kristendomens inträngande i Finland i hög grad motverkades deraf, att mythbildningen hos Finnarne då ännu var stadd i sin fulla vextlighet, förefunnos inom sjelfva denna myth, ej mindre än i hela folklynnet, elementer af så andlig, man vore frestad att säga kristlig, natur, att öfvergången till den uppenbarade religionen derigenom måste betydligt lättas och omvändelsen, engång gjord, blifva innerlig, uppriktig och för kommande tider fast bestående. Verlden ägde för Finnen få retelser och ständig hård kamp; till sitt lynne var han begrundande och inåtvänd; visheten var för honom det högsta goda och anden allt i alla; fråntog man hans prisade hjeltar ordets enda undergörande makt, så voro de svage och hjelplöse, icke mäktige att stämma ett blodflöde eller bygga en ringa båt. Gudarne sjelfve voro bundne, ofrie och opersonlige; Ukko, urkraften, förnimbar i åskan, thronade osedd ofvan molnen och bildade i kedjan af föreställningar öfvergången till de kristnes Gud. Härtill kom ännu, att vid eröfringens tid den inhemska gudadyrkan ingen centralpunkt ägde, väl heliga lunder, berg och sjöar, men intet palladium, kring hvilket hedendomen skulle ha concentrerat sin hufvudstyrka. Gynnad af dessa förhållanden, hade kristendomen sannolikt tillkämpat sig en lätt och hastig seger, om den icke i trollvisdomen funnit en lika hätsk och oförsonlig, som mäktig fiende. Magins lära är nemligen den, att Guds förnuft och menniskans förnuft äro ett, så att menniskan, genom att uppfatta denna enhet, upp|201|häfver sig till naturens herre och skapare, ja till Gud sjelf *)”Si Adam är vorden såsom en af oss!” Gen. 3: 22.. Snörrätt deremot yrkar kristendomen, att menniskoförnuftet är från Gud affallet och i sin naturlighet mot Gud fiendtligt, blindt och förfallet till evigt mörker, så vida ej försoningen mellankommer. Dessa båda läror kunde omöjligt sammansmälta, mellan båda kunde en hårdnackad strid på lif och död ej undvikas. Wäinämöinen dömmer det nyfödda Jesusbarnet att föras ut på kärret, der dess hufvud borde med en klubba sönderbråkas; barnet åter angriper sin fiendes enda sårbara punkt, i det det säger:

»Du en trollkarl från Karelen,

Nu du fällt ett dårligt domslut,»

22 och Wäinämöinen viker vred och full af blygsel, emedan han ser källan till all sin makt och ära, visheten, af ett barns mun utskämmas. Utan tvifvel var det äfven den i traditionen och runorna fortlefvande trolldomen, som gjorde korsets lära det längsta och envisaste motstånd samt fortsatte i de inre trakterna allt intill sednaste tider sin förbittrade strid, hvarföre kristendomens vexande landvinning med temmelig säkerhet kan beräknas efter trolldomens och öfverhufvud den magiska visdomens utdöende. – Det bör måhända anmärkas, att den inom kristna folk uppkomna vidskepelsen, såsom till sin natur en andebesvärjelse, ett vädjande till ett förnuft utom menniskan, har med den hedniska endast några former gemensama, och att alla de kristna begrepp, hvarmed den nu i landet idkade trolldomen är så starkt uppblandad, äro på densama främmande utvexter.

23 Historien lär, att kristendomen, med bibehållande af andens lefvande sanning inom omklädnaden, kan och|202| bör hos olika folk konstruera sig i olika yttre former. Det är mot denna erfarenhet, den all nationalitet underkännande katholska kyrkan, med sina anspråk på allmännelighet, krossat sitt hierarkiska hufvud. Men vid den tidpunkt, då kristendomen, nyss rotfästad i Sverige, på Finland pröfvade sin första extensiva ungdomskraft, skref Rom för andra gången sina lagar för verlden. Icke blott måttet af nationernas andliga vetande begränsades misstänksamt från detta håll; äfven kyrkan, med alla dess former, påtrugades dem som färdiggjord uniform, utan afseende på den individuela gestalt, som dermed skulle beklädas. Så skedde i Sverige och så i Finland. Landet fick en kyrka, organiserad i Rom, och i spetsen för denna kyrka en biskop med stundom mer än konungamakt. Det kan ej nekas, att denna de svenska vapnens gåfva åt Finland i någon mån lossade landets beroende af Sverige och dess konungar. Då dertill kommer, att den biskopliga makten hade sitt säte inom landet; då samma makt ofta med en kärlek, som förtjenar efterverldens tacksamhet, vårdat landets intressen, äfven der de korsat sig med Sveriges; så ligger den tanken nära, att finska historiens sjelfständighet, särdeles under medeltiden, borde sökas i kyrkan och den biskopliga makten, följaktligen vara af hierarkisk eller, om man så vill, theokratisk natur. Denna åsigt har mycket för sig; dels var kyrkan under medeltiden ett mästerverk i afrundning, en fulländad organism, hvars yttersta rörelsekrafter medelst fina trådar stodo i beroende af medelpunkten; dels stod den i ett eröfradt land folket vida närmare, än statsmakterna. Den finska kyrkans beroende af Rom skulle, från allmänna synpunkter, ej hindrat densama att såsom en för sig berättigad individ ingå i den hierarkiska verldsmonarkin. Men för att kunna betraktas som den sammanhållande enhet, i hvilken en historie kunde söka sin stödjepunkt,|203| fordrades oundgängligen, att denna enhet icke var en blott yttre, folket vilkorligt pålagd, utan derjemte genomträngdes af nationela elementer – och sådana kunna här ej upptäckas. Vi skole ej fästa oss dervid att de 8 förste biskoparne, intill Magnus 1268, samt många nog af de efterföljande, voro utlänningar, hvilka följaktligen ej kunde vara förtroliga med folkets lynne och intressen. Det är nog att 1) den katholska kyrkan, i sitt sträfvande att vara allmännelig äfven i formerna, städse visat sig fiendtlig mot folkens individualitet samt 2) att denna fiendtlighet i Finland ej sällan antog karakteren af verklig förföljelse. Här fordrade kristendomens intressen, sådana de under medeltiden uppfattades, ett oupphörligt och oförsonligt krig mot de dåvarande enda vehiklen för folkets individuela intelligens, myth, magi, tradition, sång och saga, samt ett våldsamt förstörande af heliga minnesmärken. Under sådana förhållanden utbredde sig läran, medan kyrkan, dess yttre form, städse blef landet påtrugad och för detsama främmande. Endast derigenom förklaras den öfverhufvud så lugna öfvergången till lutherdomen, utan dessa fanatismens hemska skuggspel, som fördystra andra länders reformationshistorie, men hvilka här uteblefvo, emedan man ej aktade nödigt att kämpa för fallande kyrkoformer, hvilka man så lösligt och utan inre enstämmighet vidhängde. Deremot är det eget att se, huruledes i Sverige reformationen, som dock framkallades af konungamaktens reaktion mot det hierarkiska väldet, gaf fart åt de nationela demokratiska elementer inom kyrkoförfattningen, hvilka alltsedan bibehållit sig och hvilka sannolikt af ingen reformation kunna omstörtas, just emedan de så naturligt framgå ur folkets lynne och häfder. Att likaledes den finska individualiteten efter och genom reformationen i någon mån vunnit gehör inom kyrkan, kan på flera skäl antagas; det må vara nog att|204| nämna, huruledes kyrkan, af väl insedt behof, nu var den första, som gjorde finska språket till skriftspråk. Det vore derföre orätt att frånkänna den lutherska kyrkan i Finland en nationel betydelse; men desto påtagligare brister henne det för den katholska kyrkan mest utmärkande: makten och oberoendet. Och sålunda inträffar att, ehvad man vill basera finska folkets historie på kyrkan i dess katholska form eller i dess lutherska, en sådan åsigt måste kantra mot det factum, att makten i den ena saknade nationalitet och nationaliteten i den andra icke ägde makt.

24 Förgäfves efterletar man i Finlands forntid ett samhälle i den betydelse, som nyare tider fästa vid detta ord. Familjen synes hafva varit den enda sedliga institution, hvilken våra förfäder med full klarhet uppfattat och genomfört; de steg de deröfver tagit i kihlakunnatspråk: finska och lemma startkäräjätspråk: finskakommentar, de enkla slägt- och stamförbunden samt folkförsamlingarne, antyda likväl ett framskridande, en ansats till samhälle, som, derest den icke blifvit afbruten, sannolikt varit mäktig af en nationel utbildning. Var likväl lag hos Finnarne hvad den är hos alla folk i de första stadierna af deras sedliga tillvaro, detsama som familjerätt och religiös häfd, så kan med temmelig säkerhet antagas, att nämnde föreningar varit rådplägande och möjligen lagskipande, men för ingen del lagstiftande – och i denna omständighet låg deras omyndighet. Likaså litet som mythen, den barnsligt sinnliga åskådningen af det gudomliga, hos Finnarne hann utbilda sig till consequenta religionsbegrepp, likaså litet hunno kihlakunnatspråk: finska arta sig till ordnade fylken med ett slags skandinaviska ting. Med skäl förmodas att några minnen af desama, berättigade som häfd, en tid bortåt efter eröfringen bibehållit sig i förvaltningen och lagskipningen, till dess det rent skandinaviska häradet blef det rådande, samt föranledt den borgerliga och den kyrk|205|liga kommunens anmärkta olika omfång i äldre tider. Af vida större vigt vore likväl, om den af Carl IX omförmälda »Finlands lagbok» verkligen exsisterat, samt om den s. k. jus finnicum s. carelicumspråk: latin, i motsats till jus svecicum s. helsingonicumspråk: latin, utgjort en allmännare sammanfattning af inhemska rättsförhållanden. Då likväl den förra uppgiften synes härröra af ett misstag och »den finska rätten» med något skäl förmodas inskränka sig till uppbörden af kronans eller kyrkans skatt, torde man icke lätteligen kunna uppvisa några vigtigare institutioner af genuint finskt ursprung, hvilka skulle hafva vunnit en plats i landets sedermera organiserade samhällsförfattning. Kaste vi nemligen en blick på samhällets framskridande utbildning efter eröfringen, så upptäcke vi ett successivt införande af alla de former, hvilka för Svea rike ägde gällande kraft. Kyrkans canoniska författning var den första, som mot slutet af 13:de seklet organiserade sig fullständigt. Feodalväsendet, infördt och utbildadt genom eröfringstågen, hade kort derefter rotfästat sig, som synes af den då redan markerade skilnaden mellan skatte och frälsejord. Skattläggningen började tidigt med vilkorliga utskylder till kyrkan; sedan dessa afståtts till kronan och efterhand fixerat sig till bestämda pålagor, organiserades, till ersättning för presterskapet, tionden. Öfverhufvud synes administrationen, i sina skilda delar, hafva sålunda utbildat sig, att kyrkan, så länge hon sjelf stod i närmare förbindelse med statsmakten, åtog sig den första ordnande och förvaltande handen i det nyeröfrade landet. Men sedan hon afrundat sig till ett af den verldsliga myndigheten så temligen oberoende helt, öfverlemnade hon den civila förvaltningen åt denna sednare, som efter feodala bestämningar delade landet i tre län. Denna vigtiga tidpunkt – slutet af 13:de och början af 14:de seklet – var afgörande för landets framtid. En|206|kla, outredda och stödda blott på en vacklande tradition, måste de genuina finska rättsbruken vika för eröfringen; ett nytt samhälle danades och syntes i sin barndomssvaghet villigt att emottaga den form, man gaf det. Hade i denna fluctuerande tid feodalväldet förmått behålla den makt, som kyrkan gaf i dess händer, så hade Finland och finska folket blifvit hvad dess frände Estland och Esterne blefvo under sina tyska besegrare. Faran var så mycket större, som adeln vid samma tid och genom Alsnöstadgan af år 1285 uppträdde som priviligieradt stånd med större anspråk och makt, än någonsin, och emedan Finlands behof af fästen till värn mot sina östra grannar gynnade den feodala maktens insteg. Under sådana förhållanden är det både öfverraskande och glädjande, att omedelbart efter Nöteborgska fredens afslutande finna en »Lagman öfver Österlanden,» under hvars hägn och inseende administrationen i alla dess detaljer ordnade sig på civil fot. Och var hon äfven en främmande, ofinsk planta, denna samhällsförfattning, hvilken sålunda efterhand på finsk jordmån omplanterades, så var hon likväl i så måtto en stor välgerning, att hon, förmedelst sin outplånliga odalmannafrihet, afböjde det feodala förtryck, hvilket under medeltiden så olideligt tungt belastade alla med vapen vunna länder och folk. Hvad särskildt angår lagstiftningen, vore den föreställningen, att »Svenskarne vid sin första ankomst infört svensk lag och justisförfattning» i hela dess omfång, så mycket mera oriktig, som landskapslagarne då gällde i sin fulla kraft hvar för sig och eröfrarne följaktligenoriginal: följakligen voro vane att binda rättsbegreppen vid lokala förhållanden. Det ansågs derföre i början lika naturligt att den inhemska befolkningen vidhöll gamla rättsbruk, som att de svenska kolonisterne medförde sitt landskaps lagar. Efterhand förlorade sig de förra under det fredliga inflytande, som ett mindre ut|207|bildadt samhällsskick alltid lider af det mera framskridna. Väl tillkommo äfven positiva förändringar från svenska regeringens sida, såsom då Konung Birger gifver lagen om qvinnofrid gällande kraft i Karelen, äfvensom kronans tillvällade förfogningsrätt öfver den obyggda jorden i Finland tidigt banade väg för nya författningar. Emellertid synas de inhemska rättsbruken, ehuru ständigt mer undanträngda af Helsingelagen, hafva tolererats intill medlet af 15:de seklet, då konung Christophers landslag gaf hela riket en rättsenhet, som icke medgaf provinciela författningars befogenhet. Från denna tid således – tillika så utmärkt genom domaremaktens organisation – blefvo svensk lag och samhällsförfattning, från att hafva varit faktiskt gällande bredvid de ännu qvarstående finska bruken, öfver dem upphöjda såsom de jure och ensamt i landet kraftägande, och från samma tid var Sveriges lagstiftning tillika Finlands. Det finska samhället är således till sin upprinnelse och sina former fullkomligt svenskt; men emedan detsama icke påtrugades landet fullständigt, utan efterhand infördes i sina särskilda bestämningar, blef det för den finska nationaliteten möjligt att deråt gifva ett egendomligt innehåll, att med sig assimilera de främmande formerna och göra sig i dem hemmastadd. Utan tvifvel har finska folket genom denna under ett halft årtusende fortgående assimilationsprocess, och särdeles sedan »lemma startRuodzen Waldakunnan Lakikommentar»språk: finska öfverflyttades till landets tungomål, gjort denna lag till sin egendom, ett dyrbart värn för folkfriheten, för hvilket vi äro Svenskarne skyldige en oförgätlig tacksamhet. Men å andra sidan har nationaliteten – ehuru oförmögen att sjelf åstadkomma några positiva bestämningar inom samhället – bibehållit sin friskhet genom en ständig reaktion, föga bemärkt i sin fredliga fortgång, men skönjbar i mången satirisk dikt öfver bestående samhällsförhållanden.

|208|

25 Denna nationalitetens ständiga assimilation af ett främmande, utan makt att ur sig skapa egendomliga positiva bestämningar, är lika märkbar inom hela omfånget af folkets intelligens. Mythbildningen, den genuina andliga produktivitetenoriginal: produktiviten, afklipptes tvärt af kristendomen och bibehöll sig sedan blott som hågkomst af ett förgånget. Språket var förvisadt ur alla regioner af den nyare bildningen, den religiösa undantagen, och såmedelst var en verklig national-literatur icke möjlig. Liksom samhället endast ägde att emottaga, så ägde den finska bokpressen blott att öfversätta. Men liksom detta emottagande icke stadnade vid ett blott yttre, utan, genom nationalitetens ständiga omedvetna reaktion, tillika blef ett inarbetande, ett acclimatiserande af ursprungligt främmande former, så inlade folklynnet i denna omplanterade literatur något mer än blotta omklädnaden. Måste äfven pressens sednare få alster i landet förmedelst språket ansluta sig till svenska literaturen, röja likväl betraktelsesättet, uppfattningen, färgen, tonen och tycket i de flesta deras ursprung på finsk grund och botten.

26 Med det inåtvända contemplativa lynne, som ofvan i några få drag antyddes, har finska folket, alltsedan det särskilde sig från stammen, gått i tusenårig politisk barndom, utan att förmå i staten förverkliga den enhet, som andligen omslöt detsama i nationaliteten. Man har åberopat de genuina finska orden lemma starthallihtiaspråk: finskakommentar, lemma startverospråk: finskakommentar, m. fl. hvilka synas förutsätta begrepp om statsborgerliga förhållanden. Men sålänge ett uttryck för sjelfva begreppet stat ej kan i finska språket uppvisas, sålänge bevisa de nyss anförda orden endast hvad som, äfven dem förutan, svårligen kan bestridas, att nemligen en herrskaremakt hos Finnarne förefunnits, en af krigets nödvändighet sammanbragt enhet, i hvilken låg samma ansats till stat, som i kihlakunnatspråk: finska till samhälle, men hvilken|209| aldrig förmådde fixera sig i constanta former, mäktiga att utsträcka sin tillvaro äfven till fredstider. Kalevala och den skandinaviska sagan bära vittne derom, att Finnarne icke saknat en hjelteålder. Krig alstrar så lätt konungamakt; om derföre samma orsak städse frambringar samma verkan, kunde i stöd af analogier antagas, att Karelare, Ester och Tavaster tidtals hvar för sig lydt under inhemske beherrskare. Märkeligt är likväl, att i hela Kalevala ej förekommer ett spår till en organiserad konungamakt; en mäktig herrskare var deremot Pohjavärden, hvaraf kan slutas, att herrskaremakten hos Finnarne ännu iklädde sig formen af husfaderlig myndighet. En samverkan af hela folket kan ej ens under krigets nödtvång upptäckas; försvaret var delvist i mån af eröfringens framskridande och, ehuru envist och segt, genom sin splittring så svagt, att den svenska kolonisationen redan tidigt utestängde infödingen från en stor del af kusterna. Detta kusternas tidiga bortgifvande bevisar för öfrigt mer än nog, att ingen verklig statsenhet hos Finnarne förefanns; ty hade man afsett något mer än det ögonblickliga försvaret af den jordfläck, som angreps, så hade visserligen kusten, engång förlorad, varit det första man sökt återvinna. Att likväl eröfringen först omfamnade kuststräckan och sedermera allt trängre sammanslöt detta famntag inåt landet, är kändt och factiskt constateradt.

27 Likaså fruktlöstoriginal: fruklöst, som man före landets eröfring söker inom finska folket framvisa staten såsom rättsbegrepp och fixerad form af dess sedliga utveckling, likaså fruktlöst söker man densama hos och inom folket efter eröfringen. Hemfallet under svenska kronan medelst eröfringens rätt och spänstigt böjande sig under inflytandet af en öfvermäktig civilisation, saknade finska folket de förnämsta vilkor för en stats sjelfständighet.|210| Det hade utifrån och utan sitt hörande mottagit sin styrelse under likaledes utifrån bestämda former; denna styrelse var, likasom förvaltningen, oskiljaktigt förenad med Svea rikes; dess medelpunkt var följaktligen utom Finland. I konungaval och lagstiftning deltog Finland, men blott som provins; hvarje äldre landskap under riket ägde samma förmåner; ganska ofta offrades dess intressen till förmån för rikets, och det icke blott i krigstider, utan jemväl under djupaste fred medelst stränga band i den ekonomiska lagstiftningen. Dess titel af Storfurstendöme och dess upptagande i konungatiteln synas föranledde af dess lokala afskildhet och kunna på sin höjd betraktas som ett erkännande af dess nationalitet som factum. Dess förläning slutligen tid efter annan åt prinsar af regerande konungahuset var endast öfvergående feodala bestämningar, hvilka, till yttermera betryggande af landets fortfarande lydnad under riket, kringskuros och begränsades genom skriftliga förbindelser af läntagaren. – Men om Finland och dess folk under dessa vilkor ej kunde göra anspråk på ett individuelt statslif, undergick det likväl, med den svenska staten som basis, en politisk uppfostran. De skandinaviska formerna assimilerades af folket på samma gång som den skandinaviska bildningen och samhällsordningen. Nationela reaktioner uteblefvo ej heller här, framkallade af de kriser, hvilka under sednare hälften af unionsperioden samt vid slutet af 16:de seklet skakade svenska statskroppen. Mer än dessa partiela och i politiskt hänseende föga betydande reaktioner motverkade den städse de facto sjelfständiga nationaliteten en fullkomlig incorporation med den svenska rikskroppen. Efterhand blefvo stats-institutionerna i Finland inhemska; folket nalkades sin myndighetsålder; men halftusenåriga förbindelser äga en omätelig sammanhållande makt och det behöfdes en våldsam kris, för att återgifva folket|211| åt sig sjelft och hänvisa det på en egen utvecklingsbana.

28 Det är vanskeligt att på år och dag bestämma de tidpunkter, då folken träda ur det ena markerade skiftet af sin utveckling in i det andra. Ett fredsslut medför en ny ställning till utlandet; en förändring i statsförfattningen förändrar folkets politiska synkrets; en konungs död inkastar det i oberäkneliga omskiften; men har icke andens tysta sekulararbete vidgat begreppen derhän, att de gamla formerna blifvit trånga och otillräckliga, så äro alla omstörtningar, – tillfälliga eller tillkonstlade, – öfvergående, ovaraktiga, och samma folk framvältrar innan kort samma Sisyphs-klippa uppför samma politiska brant. Var åter begreppens utveckling inom folket jemnt fortgående, långsamt förberedd, så att det ena tidehvarfvet som en naturlig länk framgick ur det andra, stats-institutionerna efterhand utbildades i jemna steg med folkets intellectuela och materiela framskridande, så påskynda visserligen politiska kriser mognaden af en ny tid, men de skapa den ej, den hade äfven dem förutan inbrutit, måhända sekler sednare, men säkert och oemotståndligt, såvida folket förmått vidhålla den bana, det börjat. En sådan naturenlig, jemn och långsam utveckling hade inom finska folket i stillhet ägt rum. Den under ständiga föga bemärkta reaktioner fortgående assimilationsprocess, som ofvan antyddes, var – man kan utan fara för stort misstag antaga det – inemot slutet af 18:de seklet eller början af det 19:de fulländad. Kristendomens månghundraåriga eröfringsverk inom Finlands skogar var fullbordadt, – ett factum, som bestyrkes af runornas vid denna tid märkbara hastiga utdöende och hedendomens sista förbittrade strid och undergång i trolldomen. Civilisationen hade arronderat sig och omfattat hela landet; universitetet frambragte utmärkte vetenskapsmän; den fattigaste torpare|212| kunde läsa i bok. Samhällsordningen var blefven inhemsk och organiserad i alla detaljer; landets odling och folkmängd voro högre än någonsin; en patriotisk anda lifvade medborgarne och kallade i dagen ett Hushållningssällskap, som lofvade bereda landets flor. Staten ändtligen (ehuru visserligen den svenska) hade icke blott acclimatiserat sina former i landet medelst häfdens rätt och makt, den hade, hvad mer är, genom 1741, 1788 och 1808 års krig, – hvilka samtliga voro af rent politisk natur och mindre föranledde ett försvar för hus och hem, än för häfdvunna statsborgerliga förhållanden – trädt närmare folkets uppfattning. Korteligen och för att nyttja ett techniskt uttryck: finska folket hade assimilerat så mycket af det skandinaviska, som dess mättnings-capacitet medgaf; – ännu något deröfver, och nationaliteten hade råkat i våda.

29 Visserligen icke af en slump, utan enligt den allgoda vishets beslut, som för sina stora skiften väljer de tidpunkter, då allt är dertill förberedt, lösrycktes Finland just vid denna tid genom 1808 års krig och freden i Fredrikshamn från sin mer än sexhundraåriga förbindelse med den svenska monarkin. De hafva funnits, och de torde finnas ännu, hvilka anse detta lösryckande menligt för nationens intelligenta framskridande, i följd af den skiljemur, som efterhand måste uppstå mellan Finland och den germaniska bildningen. Historien skall måhända en dag döma annorlunda. Så bundet af för nationaliteten främmande inflytanden, så prisgifvet åt den både traditionela och statsrättliga öfvermakten af svenska intressen, då betraktade som landets egna, så öfversvämmadt af svenska språket, som Finland var i början af detta århundrade, hade det under svenska spiran att emotse en fullständig incorporation med Sverige, och endast de mest gynnande tidsomständigheter hade under sådana förhållanden kunnat fram|213|kalla den tanke, som så naturligt uppstod genom söndringen: att finska folket var ett folk för sig, berättigadt att som sådant erkännas och som sådant äga sin sjelfständiga utveckling. För den, som icke erinrar sig traditionens bindande makt, är det i sanning en gåta, huru en man sådan som Porthan, så varm för sitt fosterland, så nitiskoriginal: nititsk i att ur oförtjent glömska framdraga dess dikt, dess språk och dess minnen, ständigt kunde förbise den lemma startpunctum saliensspråk: latinkommentar för finska folkets framtid, som innefattades i det enda ordet nationalitet, och till hvars väckande hans eget kärleksfulla nit så mäktigt bidrog. Och Porthans åsigter hade, enligt all sannolikhet, för oberäkneliga tider delats af landets ädlaste män, om Finland förblifvit under svenska spiran. Solen var ännu icke uppgången öfver den verld, som i tusenårigt dunkel låg begrafven inom finska folkets bröst; – då, eller måhända aldrig, måste hon uppgå, och den store anden, som räknat nattens timmar, uttalade i stillhet det varde ljus! som skulle gifva Finland en framtid.

30 Åbo akademi tillhör den äran, att först, och knappt ett decennium efter söndringen från Sverige, medelst sina yngre medlemmar, hafva fört den finska nationalitetens talan och sökt framvisa densamma såsom berättigad och mäktig af en individuel utveckling. Sådan var då slutstenen af det dyrbara kulturhistoriska verk, på hvilket detta universitet med så ädelt nit, så oförgätlig kärlek arbetet i snart två århundraden. Dess verksamhet inföll under ett numera afslutadt tidskifte – skolans tid –; sjelf hade det mäktigt bidragit till den assimilationsprocess, som var bestämd att förmedla Finlands forntid och framtid. Försynen hade äfven här valt sin tid – Aura såg sitt verk fulländadt, lugn nedlade hon lyran på ruinerna af en förgången tid, ty hon hade slutat med att gifva finska folket en historie.

|214|

31 Må vi ej låta förvilla oss deraf, att den finska nationaliteten i början och ännu i denna dag icke vaknat till medvetande hos massan af folket. Det är gången af alla de stora idéer, som omskapa tidehvarfven, att hvad som för tjugu år tillbaka tvekande rörde sig i ett enda menniskobröst, det har i dag måhända kommit till klarhet hos tio, tjugu år härefter hos hundrade, tills efter en eller par mansåldrar millionerna deraf genomträngas. Det är derföre för denna tankes sanning likgiltigt, om den uppstått i en menniskobarm eller i tusende, endast den uppstått. Så är detta den finska nationalitetens medvetande af sig sjelf, ehuru ännu instängdt hos en jemförelsevis högst ringa del af nationen, fullkomligt factiskt, och i och genom samma medvetande har denna nationalitet, från att i så många århundraden hafva exsisterat endast som factum, numera tillika öfvergått till lemma startjuskommentar.

32 Tvenne ädle monarkers rättvisa och mildhet hafva erkänt detta genom att åt finska folket garantera ett individuelt statslif, samt derigenom i folkets tacksama hjertan byggt sig sjelfva en minnesvård, oförgängligare än marmorn. Genom manifestet af den 5 Junii 1808 samt freden i Fredrikshamn ingick Finland såsom integrerande del i ryska monarkin med H. M.Hans Majestät Kejsaren såsom Storfurste. H. M.Hans Majestät Kejsar Alexanders regentförsäkran af den 27 Mars 1809 samt H. M.Hans Majestät Kejsar Nicolais af den 24 December 1825 garanterade åt Storfurstendömet dess constitution, dess grundlagar, förmåner och författningar fasta och oförryckta i deras fulla kraft. Landet erhöll sin egen styrelse och förvaltning, deltog medelst sina ständer i ordnandet af dess nya samhällsförhållanden samt afsände deputerade till hyllningen vid dess nu regerande Monarks uppstigande på thronen.

33 I följd häraf är Finlands ställning sedan 1809 väsendtligen förändrad. Från att hafva varit en provins|215| under Sverige, öfvergick detsama med lagligt bekräftadt eget statsskick under H. M.Hans Majestät Kejsarens, dess Storfurstes, visa och mäktiga spira. Staten är inom folket verkliggjord och berättigad; den nationalitet, inom hvilken ett individuelt statslif ensamt kan äga sin sanning, är medveten, har bemäktigat sig alla former af ett folks sedliga tillvaro och är än vidare mäktig af en lagbunden utveckling i alla riktningar. Såmedelst äro ofvannämnda oeftergifliga vilkor för en egendomlig historie efter 1809 inom finska folket förverkligade.

34 Sammanfatte vi det härtills sagda, synas derur följande resultater otvunget framgå:

35 1) att finska folket under sin sjelfständighet inom sig ägt alla de elementer, som begrunda en egendomlig nationalitet, mäktig af en mångsidig utveckling;

36 2) att denna nationalitet icke hunnit utprägla sig i allmänna och fixa former, hvarken i religion, samhälle eller stat, innan dess började sjelfständiga utveckling afklipptes genom svenska eröfringen och kristendomen;

37 3) att dess verksamhet under hela svenska occupationen varit inskränkt till en oupphörlig negation och likväl en oupphörligt fortgående assimilation af utifrån gifna former och bildningselementer;

38 4) att denna assimilationsprocess omkring början af detta sekel var såvida fulländad, som den kunde blifva det utan våda för nationalitetens integritet;

39 5) att såväl i följd deraf, som genom söndringen från Sverige, nationaliteten vaknade till sjelfmedvetande samt derigenom öfvergick från blott factum till jus;

40 6) att finska folkets derpå grundade anspråk på en individuel utvecklingsbanaoriginal: utveckligsbana i alla former af sedligheten och intelligensen medelst tvenne Monarkers mildhet|216| och visa garantier erkänts såsom berättigade, samt slutligen

41 7) att finska folkel såmedelst sedan 1809 äger hvad det dittills icke ägt – en historie.

42 Om finska historien sålunda inför den lugna betraktelsen reducerar sig från axiom till postulat, tör måhända någon tvekan uppstå om den karakter man bör tillerkänna tidrymden mellan åren 1157 och 1809. Mången tör finna det sökt och onaturligt att vilja bortvisa en så nära liggande tid ur kedjan af historiska företeelser och anvisa ett folk, som länge haft äran räkna sig bland civiliserade, en plats bland de förhistoriska. Tvifvel af denna art härröra dels från det vaga och mångtydiga begrepp man gör sig om historien, dels från lokala anspråk, skenbart rättfärdigade genom Finlands naturligt afskilda läge. Vill likväl historien vara en vetenskap och icke en additionstafla, så fordrar hon för sin tillvaro något mer, än krönikans anteckningar. Hon fordrar hvad Hegel kallar »klara gerningar,» andens sedliga utveckling till medvetande af sin frihet inom folk-individualiteterna. Utom henne faller derföre folkens hela barndomstid, slägters och stammars hvimmel, strider, söndringar, bestånd och undergång; utom henne faller äfven den del af folkens ungdom, som, ehuru fixare till sina former, likväl omedveten emottagit alla sina bestämningar utifrån, emedan anden hos ett sådant folk ännu icke bestämt sig som en egendomlig ande. Det är på denna grund – och emedan finska historien måste söka sitt innehåll inom folket, samt derföre hvarken får betraktas såsom lokal eller blott negativ mot ett främmande – som folkets hela utvecklingsbana intill 1809 framställer sig som förhistorisk. Härmed underkännes för ingen del den betydelsefulla utveckling, som under hela svenska occupationens tid ägt rum och hvars resultater sammanlagde bilda folkets|217| nuvarande ståndpunkt och civilisation. Men emedan denna utveckling, hvars egenheter vi sökt karakterisera som en assimilationsprocess, i alla hufvudbestämningar varit ett inarbetande och emottagande af ett utifrån gifvet, äger den i alla afseenden den osjelfständiga karakteren af en skolgång, och såmedelst torde hela tidrymden mellan 1157 och 1809 lämpligast betraktas som skolans tid, hvilken förmedlat finska folkets forntid och historiska framtid. I denna betraktelse ligger ingen orättvisa; den innebär ej att folkets intelligens skulle varit en lemma starttabula rasakommentar, beredd att emottaga hvilka tillfälliga intryck som helst; tvärtom bevisar denna skolas både långvarighet och resultater en sjelfverksamhet, som icke låtit det lärda stadna vid utanlexor. Huru man än må betrakta denna folkets härtills tillryggalagda bana, är det likväl klart och omisskänneligt, att den nuvarande generationen upplefvat en historisk vändpunkt af oberäknelig vigt för folkets hela framtid. Vi vilja hoppas, att seklerna icke arbetat förgäfves.

43 Z. Topelius.

 

 

  1. *)”Si Adam är vorden såsom en af oss!” Gen. 3: 22.

Kommentar

Kommentar

På Nordösterbottniska avdelningens årsfest i november 1841 kungjordes två prisfrågor att besvara inom en månad före nästa årsfest. Den ena frågan löd: Hur bör finska folkets historia skrivas? Frågeställningen väckte bevisligen Topelius intresse: ett koncept med denna titel finns bevarat. Två år senare återkom Topelius, tf. kurator, till ämnet i det föredrag som han höll på österbottningarnas årsfest 1843. Manuskriptet till föredraget är inte bevarat, men det publicerades 1845 i bearbetad form i avdelningens ströskrift Joukahainen med titeln »Äger Finska Folket en Historie?».

Topelius argumenterar i denna text med utgångspunkt i Hegel att det finska folket inte hade en historia förrän 1809. Först då blev Finland en stat, om ännu inte självständig, och först då kunde finska folket räkna med en egen historia. Det som hade hänt före 1809 hänför Topelius till finska folkets förhistoria. Det var en »skolans tid», då finska folket blev undervisat i de västerländska samhällsstrukturerna. En assimilationsprocess ägde rum och småningom vaknade den finska nationaliteten till medvetande. Topelius hävdar att i fall det finska folket inte hade lösryckts från Sverige 1809 så hade det betytt en fullständig försvenskning av Finland, vilket i sin tur hade inneburit att det finska nationsbygget aldrig hade tagit fart. En annan sannolik inspirationskälla för texten är debatten mellan A. I. Arwidsson och Israel Hwasser om Finlands ställning efter 1809.

»Äger Finska Folket en Historie?» väckte intresse och kom tack vare de uppseendeväckande konstaterandena att bli ett stående inslag i den finska historiedebatten en lång tid framöver. I Finland var receptionen delad medan den i Sverige huvudsakligen var negativ. Ännu 25 år efter att Topelius hade hållit föredraget användes det som slagträ för att försvara en fennomansk historietolkning i den debatt om Finlands historia som följde på publiceringen av G. Z. Forsmans lärobok om finska folkets historia. Av Topelius historieföreläsningar 1863 framgår att han tagit till sig av den kritiken om att man inte kan tillämpa filosofiska konstruktioner rakt av på historien. Huvudtesen att Finlands historia inte bör behandlas som en provinshistoria stod han dock fast vid.

Se även inledningen, »Äger Finska Folket en Historie?».

Punktkommentarer

stycke – textställe – kommentar

9 Kihlakunnat (fi.) härader.

18 νõυς (gre.) nous, sinnet.

24 käräjät (fi.) ting.

24 Ruodzen Waldakunnan Laki (fi.) Sveriges Rikes Lag.

26 hallihtia (fi.) behärskare.

26 vero (fi.) skatt.

29 punctum saliens (lat.) väsentliga punkten.

31 jus (lat.) rätt.

42 tabula rasa (lat.) »tom tavla»; humanfilosofisk teori som hävdar att människan föds utan förutbestämda egenskaper.

Bibliografi

Tommila, Suomen historiankirjoitus 1989, s. 76 ff.; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 155 ff.; Noro, Kaitselmusaate Topeliuksen historianfilosofiassa 1968, s. 78 ff.; Mustelin, Studier i finländsk historieforskning 1809–1865 1957, s. 210 ff.; Föreläsning 2/10 63

Faksimil