(Minne af Skandinaviska Studentmötet i Upsala 1843.)
Till Carl Ploug.
Jag mins den sången »Et yndigt land»
Han sjöng i grönskande lindar,
Han tände glöd, och han lödde band;
Han drog i härnad till Fyris strand
Med Sundets vårliga vindar.
Vid Odins hög var allshärjarting
Från alla Skandiens länder.
Der knöt studenternes unga ring,
Med gamle gudar på vakt omkring,
Sin mur af kedjade händer.
Och en grep ordet ur högens natt,
En kämpe, vuxen ur jorden,
En Vala-spådom, en Mimers-skatt,
Ett ursprungsord, som gick ut för att
Nyföda pansrade norden.
|117|
»Om vi, tre grenar af samma rot,
Om vi blott hålla tillhopa,
Hvem står vår enade kraft emot?
Hvem vågar mana oss ut med hot?
Vi, vi, vi trotsa Europa!»
»Ty vår är norden; vår hand är fri;
Upp, knytom mäktiga bandet!
Den dag, som kifvas, skall gå förbi;
Om tjugu år är det, bröder, vi,
Som äro herrar i landet.»
Carl Ploug! Carl Ploug! Ett omätligt larm
Af jubel dånade vida.
Så hård fanns ej och så kall en barm,
Som der ej klappade stolt och varm:
Tillsamman ville de strida.
För lust och nöd svuro de sin ed
Att stå som muren och dammen:
Om tjugu år ville de gå med
Som vapenbröder i enadt led …
Då sade gudarne: amen.
Och tjugu år runno bort i sand …
Det starka bandet var rifvet;
Ett dödstrött, blödande, styckadt land
Stod öfvergifvet vid Bältens strand
Och stred allena för lifvet.
|118|
Hvad blef af eden vid Odins graf
Och hvad af gudarnes amen?
Förgångna, sjunkna som våg i haf,
Som vårens blomster de fallit af:
Sprängd, sprängd var muren och dammen.
Men han, som talade, han, som fann
En morgontanke ur grafven,
På spillrorna af en dröm stod han,
En forntids kämpe, en nutids man,
Den förste grå skandinaven.
O framtidssaga! O ungdomsed!
Grönt skott ur åldriga stammen!
En gång, en gång skall han dock gå med,
Den fria nord, i förenadt led,
Ty höge gudar sagt amen!
1888.
Kommentar
Kommentar
Dikten skrevs i januari 1888 till minnet av skandinavisten Carl Plough och det första skandinaviska studentmötet i Uppsala 1843. Dikten återges efter Ljung 1889, se kommentaren i Nya blad och Ljung, ZTS II 2019.
Gudarnes amen.
(Minne af Skandinaviska Studentmötet i Upsala 1843.)
Till Carl Ploug.
Jag mins den sången »Et yndigt land»
Han sjöng i grönskande lindar,
Han tände glöd, och han lödde band;
Han drog i härnad till Fyris strand
Med Sundets vårliga vindar.
Vid Odins hög var allshärjarting
Från alla Skandiens länder.
Der knöt studenternes unga ring,
Med gamle gudar på vakt omkring,
Sin mur af kedjade händer.
Och en grep ordet ur högens natt,
En kämpe, vuxen ur jorden,
En Vala-spådom, en Mimers-skatt,
Ett ursprungsord, som gick ut för att
Nyföda pansrade norden.
|117|»Om vi, tre grenar af samma rot,
Om vi blott hålla tillhopa,
Hvem står vår enade kraft emot?
Hvem vågar mana oss ut med hot?
Vi, vi, vi trotsa Europa!»
»Ty vår är norden; vår hand är fri;
Upp, knytom mäktiga bandet!
Den dag, som kifvas, skall gå förbi;
Om tjugu år är det, bröder, vi,
Som äro herrar i landet.»
Carl Ploug! Carl Ploug! Ett omätligt larm
Af jubel dånade vida.
Så hård fanns ej och så kall en barm,
Som der ej klappade stolt och varm:
Tillsamman ville de strida.
För lust och nöd svuro de sin ed
Att stå som muren och dammen:
Om tjugu år ville de gå med
Som vapenbröder i enadt led …
Då sade gudarne: amen.
Och tjugu år runno bort i sand …
Det starka bandet var rifvet;
Ett dödstrött, blödande, styckadt land
Stod öfvergifvet vid Bältens strand
Och stred allena för lifvet.
|118|Hvad blef af eden vid Odins graf
Och hvad af gudarnes amen?
Förgångna, sjunkna som våg i haf,
Som vårens blomster de fallit af:
Sprängd, sprängd var muren och dammen.
Men han, som talade, han, som fann
En morgontanke ur grafven,
På spillrorna af en dröm stod han,
En forntids kämpe, en nutids man,
Den förste grå skandinaven.
O framtidssaga! O ungdomsed!
Grönt skott ur åldriga stammen!
En gång, en gång skall han dock gå med,
Den fria nord, i förenadt led,
Ty höge gudar sagt amen!
1888.