Inledning

Topelius och universitetet

1 Topelius förbindelser med Kejserliga Alexanders-universitetet i Helsingfors sträckte sig från 1833 till hans död 1898, över sextiofem år. I konceptet till sin avskedsansökan till universitetets kansler, tronföljaren Alexander Alexandrovitj 1878 sammanfattar han själv sina förhållanden, uppdrag och tjänsteutnämningar vid universitetet, från student till professor och rektor.

2 Student den 5 juni 1833, filosofie kandidat den 12 maj och promoverad filosofie magister den 20 juli 1840. Filosofie licentiat den 8 november 1844 och promoverad filosofie doktor 22 juni 1847.

3 Extraordinarie amanuens vid universitetets bibliotek från den 18 april 1846 till den 26 april 1851. – Därtill lärare i historie, statistik och svensk språklära vid Lyceum i Helsingfors 1846–1850 och utnämnd lektor i historien vid Vasa gymnasium den 18 augusti 1852, utan att tillträda tjänsten.

4 Utan ansökning utnämnd till extraordinarie professor i Finlands historia med föreläsningsskyldighet och yngre professors lön av kanslers dispositionsmedel den 15 mars 1854, utan ansökning utnämnd till förste ordinarie professor i finsk, rysk och nordisk historia den 7 maj 1863; tjänsten med kejserligt tillstånd utbytt mot professionen i allmän historia den 2 januari 1876. Enligt konsistoriets förslag utnämnd till universitetets prorektor för nästföljande triennium den 22 maj 1872 och till rektor för samma tid den 3 juni 1875.

5 Topelius anger därtill bland sina universitetsmeriter att han varit ledamot i Akademiska läseföreningens direktion 1846–1849 och 1863–1866 samt ledamot i Finska Litteratursällskapet sedan 1839 och i dess granskningskommitté. Bland särskilda »Uppdrag i Universitetets tjänst» uppräknas:

6 tf. kurator för Nordösterbottniska avdelningen höstterminen 1843 till höstterminen 1844 och för den återförenade Österbottniska avdelningen vårterminen 1845 till höstterminen 1847, inspektor för Västfinska avdelningen 1 september 1868 – 1 september 1871. Universitetets representant vid universitetets jubelfest i Lund 1868, vid ministerstatssekreteraren, greve Alexander Armfelts 80-årsdag i S:t Petersburg och vid Uppsala universitets jubelfest 1877. Promotionsskald 1844, 1853 och 1860, promotor 1877; framställde doktorsfrågan 1857. Festtalare 1865, 1877.

7 Bland sina talrika uppdrag nämner Topelius inte sin långa och i publicistikens historia i Finland banbrytande tid som redaktör för Helsingfors Tidningar från 1841 till 1860. Som tidningsman och ung filosofie licentiat på 1840-talet ville han fortsättningsvis hålla kvar möjligheten till en universitetskarriär i Helsingfors. I början av 1846 sökte han en amanuenstjänst vid universitetets konsistorium – samma befattning som Runeberg i tiden innehaft – men blev inte utnämnd. Från april samma år var han i fem års tid extra ordinarie amanuens vid universitetsbiblioteket, samtidigt med sin lärartjänst vid Helsingfors Lyceum.1 Vasenius, Zacharias Topelius III 1918, s. 10. Tjänsten som e.o. amanuens var en oavlönad, men meriterande post för yngre akademiker »på expektans», ett slags stipendium för en fortsatt karriär. Arbetsuppgifterna var högst varierande och ett litet arvode kunde utbetalas årligen, ifall inbesparingar hade skett i den ordinarie utgiftsstaten. Tjänsten gav framför allt fri tillgång till och kännedom om bibliotekets samlingar.2 Knapas Kunskapens rike 2012, s. 108 ff. Om Topelius egentliga insatser för biblioteket finns inga närmare uppgifter och han omtalar aldrig själv närmare denna befattning i återblickarna på sin akademiska karriär.

8 Topelius nämner inte heller sitt engagemang för att ge kvinnor rätt att studera och avlägga examen på samma villkor som män. Hans målmedvetna insatser framkommer främst genom konsistorieprotokollen och hans privata koncept inför dessa möten.3 Se »Consist. Protkoll för d. 19 Jan.» (ang. Maria Tschetschulin 1870), »Till Consistorium den 10 April 1878» (ang. kvinnors studierätt). Se också bilaga med förteckningar ur olika arkiv över Topelius verksamhet. Konsistorium föreslog 12/9 1878 om rätt för kvinnor att få inträde till universitetet på samma villkor som män, men kanslern (blivande kejsar Alexander III) förordnade att tillstånd skulle utverkas i varje enskilt fall. Kvinnor beviljades slutligen rätt att avlägga studentexamen utan särskild anhållan 11/7 1901.

9 Topelius blev riddare av S:t Anneordens 3 klass den 29 april 1862, av S:t Stanislaiordens 2 klass den 10 mars 1866, av Kungliga Svenska Nordstjärneorden den 18 april 1865 och av S:t Anneordens 2 klass den 29 april 1877. Vid avskedet från universitetet, daterat den 17 augusti 1878, erhöll han statsråds titel.

10 I sin tjänsteförteckning skiljer Topelius mellan uppdragen i universitetets tjänst och övriga »uppdrag i samhällets tjänst». Han var sekreterare i Sällskapet pro Fauna et Flora Fennica 1842–1846, i Fruntimmersföreningen i Helsingfors 1853–1866, i Finska konstföreningen 1847–1868 och ledamot i dess direktioner 1847–1878. Han var ledamot i Kommittén för ett nytt svenskt psalmboksförslag 1867–1869, ordförande i Konstnärsgillet i Finland 1864–1878, ordförande i skolrådet för Helsingfors fruntimmersskola 1870–1878, ledamot i Finska förlagsföreningens direktion 1857–1867, ordförande för Finska Fornminnesföreningen 1870–1875, ledamot i bestyrelsen för Helsingfors folkbibliotek och dess ordförande 1865–1875.

11 Förbindelserna med universitetet fortsatte under åren som emeritusprofessor på många plan ända till 1898. Särskilt aktivt deltog Topelius i olika akademiska fester och i filosofiska faktultetens promotioner: 1890 och 1894 som promotionsdiktare och ännu 1897 som jubeldoktor.

12 Kejserliga Alexanders-Universitetet var på Topelius tid en med särskilda privilegier utrustad korporativ institution, med intern självstyrelse under ett konsistorium och en rektor. Universitetet verkade i enlighet med sina statuter, förnyade 1828 och 1852, för ändamålet att »befordra Vetenskapernas och de fria Konsternas förkofran i Finland, samt att derjemte dana dess ungdom till skicklighet för Kejsarens och Fäderneslandets tjenst.» Högste styresman var universitetets kansler, vanligen den ryske tronföljaren, i praktiken ofta den finske ministerstatssekreteraren i S:t Petersburg som tf. kansler. En vicekansler företrädde den statliga överheten i Helsingfors.4 Se bilaga ang. universitetets organisation och högsta tjänsteinnehavare.

13 Studentkåren var en korporation inom universitetet, liksom studentavdelningarna – de traditionella nationerna, som verkade underställda rektor och en tillsatt professor som inspektor. De gamla studentavdelningarna upplöstes officiellt 1852. Studentkåren och nya avdelningar grundades 1868, men kåren upplöstes 1871 till följd av disciplinsfrågor. Tack vare bland annat Topelius aktiva engagemang under rektorsåren 1875–1878 återupprättades kåren igen 1880.5 Heikel, Helsingfors universitet 1640–1940 1940, s. 477, 483 ff., 498. Se också t. ex. »Anmärkningar vid Komitens Utkast till ordnande af studentkorpsens angelägenheter» (1876), »Till ViceKansler 12 Juni 1877» och »Till t.f. Vice Kansler» (1878). I disciplinsfrågor hade universitetet och studentavdelningarna av gammalt en egen, från det övriga polis- och rättsväsendet fristående jurisdiktion över sina medlemmar enligt ett särskilt disciplinsreglemente. Till universitetet räknades de vetenskapliga föreningar för studenter och universitetsmedlemmar, som verkade med rektors tillstånd – till de tidigaste hörde Sällskapet pro Fauna et Flora Fennica och Finska Litteratursällskapet.6 Grundade 1821 respektive 1831.

14 I Topelius hela produktion har universitetet och det akademiska livet i Helsingfors en av de bärande rollerna, som stoff, motiv och tillkomstsammanhang. Detta gäller både hans brev, dagböcker och olika krönikeartade källor, studentavdelningarnas protokollsmaterial och tryckta skrifter, hans akademiska tillfällesdikter, föreläsningar, föredrag eller festtal och hans artiklar och notiser i Helsingfors Tidningar, Morgonbladet eller andra organ. I sina Självbiografiska anteckningar återkommer han ständigt till universitetsfrågorna och den akademiska miljön.7 Dikterade eller nedskrivna 1876–1895, utgivna av Paul Nyberg 1922. Han fick också tillfälle att grundmura sitt eftermäle som rektor i den utförliga tryckta redogörelsen för sin rektorsperiod 1875–1878, med en parallell i det egenhändiga »Rectors enskilda Diarium» för särskilda händelser och disciplinsfrågor.

Källmaterial och forskningsläge

15 Topelius liv och verk har inte tidigare undersökts genom en problematisering av hans förhållande till universitetet – i vidaste mening – och den samtida akademiska idévärlden. Hans olika akademiska roller och hans efterlämnade stora textmaterial med universitetsanknytning finns inte utförligare belysta ur en universitetshistorisk synvinkel. Topelius egenhändiga källmaterial, hans skrifter med vetenskapliga eller populärvetenskapliga ambitioner och de litterära verken på vers och prosa har styrt forskningen till att närmast bekräfta hans självuppfattning om sina akademiska meriter. I talrika återblickar och i Självbiografiska anteckningar har den äldre Topelius formulerat sin egen syn på sig själv och sina årtionden vid universitetet. Denna självuppfattning har oftast refererats som sådan av forskningen, vid sidan av händelsehistoria och personförbindelser eller polemik inom hans samtida akademiska krets.

16 Topelius akademiska miljöer förändrades under årtiondenas lopp. Den tidigaste var studentens och magisterns värld inom den österbottniska studentavdelningen. Avdelningen var också var hans litterära och vetenskapliga forum, där han innehade olika befattningar fram till avgången som tf. kurator 11 april 1848. Den europeiska revolutionsvårens återverkningar i Finland innebar samtidigt en ideologisk skiljelinje mellan »den yngre» och »den äldre» Topelius. Från ingången av 1842 var Topelius redaktör för Helsingfors Tidningar och här underhöll han en fortgående academica-rapportering i form av nyheter, notiser och kommenterande artiklar, särskilt kring universitetets många festligheter och evenemang.

17 Med utnämningen till extraordinarie professor 1854 förändrades hans akademiska status. Han framträdde i offentligheten med sina föreläsningar och verkade inom en snävare professorskrets, med universitetets större och mindre konsistorium i centrum. Som prorektor från 1872 och rektor från 1875 stod han i ledningen för universitetet som institution, till den del det gällde den självstyrelse som statuterna föreskrev, under vicekanslers, kanslers och kejsarens högsta överinseende. Rektorskatedern var hans tribun under dessa år, för inskriptionstalen terminsvis och för retoriska festtal vid universitetets storslaget iscensatta minnesfester.

18 Topelius försummade aldrig att delta i universitetets promotioner, börjande med sin egen magisterspromotion 1840, och han framträdde vid fyra av filosofiska fakultetens promotioner (1844, 1853, 1860 och 1894) som promotionsskald. De långa promotionsdikterna återspeglar Topelius universitets- och vetenskapssyn, med fosterlandets och den finska kulturens historia som ett återkommande tema.

19 Parallellt med avdelningsväsendets och professurens olika miljöer engagerade sig Topelius med stor energi i många föreningar som stod universitetet nära – Finska Litteratursällskapet, Finska Konstföreningen, Konstnärsgillet i Finland och Finska Fornminnesföreningen bland dem. Föreningsverksamheten avsatte en mängd litterära alster och tillfällesdikter. Vid olika evenemang som bemärkelsedagar, festmiddagar eller begravningar inom universitetskretsarna uppträdde Topelius återkommande som talare eller diktare, utanför den strikta professorsrollen.

20 Topelius academica, till universitetet på olika sätt relaterade skrifter, har inte uppmärksammats som separat forskningsobjekt. I de två stora biografierna av Valfrid Vasenius (1912–1930) och Paul Nyberg (1949) är universitetet självklart och ständigt närvarande, ibland i förgrunden som Topelius offentliga forum, ibland mera i bakgrunden. I Vasenius biografi är detta slag av litterära alster, dikter och tal utspridda och integrerade i den övriga, även på många andra punkter disparata framställningen av Topelius »liv och skaldegärning». Nybergs biografi tar mera markerat upp problematik och händelser kring Topelius och universitetet, rektorsperioden behandlas utförligt i ett eget kapitel.

21 Bland historiografiska studier kring Topelius som historiker bör nämnas Olof Mustelins Studier i finländsk historieforskning 1809–1865 (1969) och Matti Klinges Suomalainen ja eurooppalainen menneisyys. Historiankirjoitus ja historiakulttuuri keisariaikana (2010), som placerar in Topelius som historisk skriftställare i ett vidare inhemskt och internationellt sammanhang. Klinges Idylli ja uhka. Topeliuksen aatteita ja politiikkaa (1998)8 I svensk översättning Idyll och hot. Zacharias Topelius – hans politik och idéer, 2000. är ett försök till nyvärdering av Topelius och hans idévärld, även den akademiska, mot bakgrunden av hans samtid. Topelius som student, tidig studentpolitiker och universitetstalesman belyses ingående även i Klinges historia över Helsingfors Universitets Studentkår till hundraårsjubileet 1967–1968, Ylioppilaskunnan historia 1–4 (på svenska Studenter och idéer, 1969–1979).

22 Topelius två senaste jubileumsår, hundraårsminnet av hans död 1998 och tvåhundraårsminnet av hans födelse 2018, har inte medfört nya studier som uttryckligen är ägnade hans akademiska gärning eller hans litterära produktion kring den. I Svenska litteratursällskapets pågående utgivning av Zacharias Topelius Skrifter ingår de av hans smärre akademiska dikter som tryckts i samlingarna Ljungblommor (ZTS I, 2010) Nya blad och Ljung (ZTS II, 2019), med tillhörande kommentarer. Topelius Dagböcker från studentåren 1832–1840 är en i Finland unik universitetshistorisk källa och en utförligt berättande och kommenterande journal över 1830-talets studentliv (ZTS XXI, 2018). Belysande för hans professorsperspektiv och ståndpunkter som historiker är de likaså utgivna Föreläsningarna i geografi och historia (ZTS XV, 2017 och 2020). De nya utgåvorna av Finland framställdt i teckningar (ZTS XII, 2011) och av Boken om Vårt Land (ZTS XVII, 2017) innehåller ett antal av Topelius för en större publik och för folkskolans behov formulerade avsnitt om universitetets och de lärda stormännens roll i Finlands kulturhistoria. Den inom Zacharias Topelius Skrifter pågående utgivningen av hans publicistik (ZTS XVIII, 2021) kommer att innehålla ett urval av Topelius tidningsartiklar rörande universitetet.

23 Topelius Självbiografiska anteckningar ger emeritusprofessorns syn på de egna insatserna för universitetet och många ögonblicksbilder från det akademiska livet. Hans Finlands krönika 1860–1878, utgiven av Rainer Knapas 2004, innehåller korta löpande annoteringar kring dagens frågor och universitetets händelser från hans professors- och rektorsperiod.

24 De nu utgivna Academica-texterna samlar upp ett stort urval av dikter, skrifter och tal med anslutning till universitetet, österbottniska studentavdelningen eller till de föreningar där Topelius var verksam, som universitetsprofessor eller som förgrundsgestalt inom de många nya fria associationer som grundades under 1800-talet i Finland.

Österbottniska avdelningen

25 Som österbottning anslöt sig Topelius till Österbottniska studentavdelningen både med stöd av sin skolgångsort och faderns tidigare nationstillhörighet.9 Se bilaga betr. Studentkårens indelning. Han såg Österbottniska avdelningen som ett uppfostrande, sedligt element i studentlivet, som i övrigt enligt honom präglades av lättja, olika grader av utsvävningar och protester mot universitetet och rektors auktoritet i disciplinsfrågor. I Självbiografiska anteckningar ger han en kraftigt positiv bild av sin studentavdelning, där Runeberg, Nervander, Snellman och Cygnæus var de främsta namnen på 1830-talet:

26 Mig och mången annan har Österbottniska avdelningen uppfostrat till medborgare. Det var en demokratisk republik, som ena dagen bar sina stormän i triumf, andra dagen gjorde uppror mot dem; ombytligt, lättrört, otacksamt ungt folk, men åtkomligt för stora idéer. Cygnæus kallade österbottningarne Finlands athenienser. Förutom stundom viktiga allmänna frågor, vilka uppspikades på svarta tavlan för aftonens diskussion, förelågo icke sällan frågor om stadgar och disciplin eller protester mot de akademiska myndigheterna och blevo stormiga nog. Snellman motsades; Nervander avsade sig i vredesmod kuratelet; Hällström och konsistorium delade avdelningen 1837 i nord- och sydösterbottningar, men med så liten framgång, att de kluvna delarna höllo sig desto fastare samman och av konsistorium återförenades 1844.10 Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 61.

27 Österbottniska avdelningens fester på Henrik Gabriel Porthans födelsedag den 9 november med början 1839 utvecklade sig till stora patriotiska manifestationer. Topelius uppträdde som självskriven talare, diktare eller föredragshållare i ett otal av avdelningens evenemang och festligheter. Hans förhållande till studentavdelningen avtecknar sig i många av hans tillfällesdikter och i några längre, för hans egen och för studenternas idévärld betecknande tal: »Om Österbotten» 1841, »Äger finska folket en historie?» 1843, »Om betydelsen af Nations-Indelningen wid Universitetet samt Studentens werksamhet inom sin Afdelning» 1844 och »Är Österbottningarnas Stjerna i nedgående» 1845.

28 Under femton års tid var Topelius aktiv inom avdelningen och deltog i dess möten, strider och fester, slutande som tf. kurator först för nordösterbottningarna 1844 och för den återförenade avdelningen våren 1848. Då måste han avgå, formellt för att han inte förenade sig med avdelningens manifestation till vicekansler J. M. Nordenstam rörande en aktuell disciplinsfråga och därmed ansåg sig ha mist avdelningens förtroende. Också i övrigt hade han väckt missnöje bland sina landsmän och studenterna i allmänhet genom att i Helsingfors Tidningar beskylla dem för passivitet och slöhet inför de stora samhällsfrågorna och -idéerna, som aktualiserades under revolutionsvåren 1848.11 Ibid., s. 60–62; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 217 f.; »Till Österbottniska Afdelningen» 1848, ZTS XVI 2020.

1840-talets vändpunkter

48 Åren före 1848 års marsrevolution i Europa är Topelius egen radikala period, då hans diktning står i ett omedelbart samband med de europeiska Vormärz-rörelserna, som förenade sig i kraven på folkens frihet och en nationell mobilisering av de glömda folken i Europas periferi. Topelius svenska ord till »Studentmarseljäsen» 1844 (»Det går ett rop») som krävde frihet för »Suomis folk» väckte stormande entusiasm bland studenterna och sjöngs demonstrativt på gatorna i Helsingfors tills den förbjöds. Året var Topelius »Suomi»-år, då hans promotionsdikt tidigare på våren hade talat för en nationell väckelse bland de finska frändefolken, enligt europeiska exempel. I sina nya ord till »Marseljäsen» tog han också upp förhållandet till Ryssland:

49Två makter Suomis ande döma

till träldom smädefull:

om Sveriges bildning vi förglömma,

så sker det ej för Rysslands skull.22 »Det går ett rop», Övrig lyrik, ZTS III 2019.

50 Topelius »Studentmarseljäs» sjöngs ännu i februari 1848 vid avskedsfesten för professor J. J. Tengström. Detta var ett tecken på vilken revolutionär vändning studentrörelsen i Finland kunde ha tagit, om den inte genom starka insatser av universitetets ledande gestalter hade pacificerats till den idealism, natur- och folkpatriotism som manifesterades på Florafesten 1848 genom Runebergs nya nationalsång »Vårt land».23 Klinge, Kejserliga Alexanders-Universitetet 1808–1917 1989, s. 154–193, kapitlen »Studentlivets politisering» och »Vicekanslern och revolutionen»; Klinge, Suomalainen ja eurooppalainen menneisyys, s. 107–117.

51 Topelius »nationella uppvaknande» i universitetets och österbottniska avdelningens beskydd under 1840-talet avtecknade sig i prosa och diktning och i hans anföranden rörande Finlands historia. Han formulerade i akademiska sammanhang de aktuella fosterländska frågor, som väckts under 1830-talet och ägnade sig också i sitt författarskap åt historiska motiv, i Finland framställdt i teckningar (1845–1852) eller i Hertiginnan av Finland (1850) som förberedelse till Fältskärns berättelser på 1850-talet.

52 Efter 1848 års revolutionära händelser i Västeuropa skärptes också samhällets ordningsprinciper och den politiska övervakningen av universitet och studenter i Nikolaj I:s Ryssland. Topelius följde den allmänna trenden och övergav sin tidigare internationella orientering till förmån för en pragmatisk fosterländskhet. I sin produktion riktade han sig till det egna landet och folket, medvetet lojal mot kejsarens person, men punktvis kritisk till ämbetsmannaväldets godtycke i landets högsta förvaltning och till presscensuren, som alltid berörde Topelius djupt som redaktör för Helsingfors Tidningar.

53 Topelius lojalitet och pragmatism prövades vid Krimkrigets utbrott, då han i sin dikt »Den första blodsdroppen», publicerad i Helsingfors Tidningar den 24 maj 1854, kommenterar den engelska flottavdelningens första strid utanför Ekenäs. Hans politiska budskap var starkt riktat mot England och därmed proryskt, vilket väckte stor uppmärksamhet genom översättningar också till andra språk. Topelius fick många motståndare som tolkade hans dikt som ett insmickrande tack till kejsaren för den oväntade utnämningen till e.o. professor i mars samma år. Reaktionerna på »Den första blodsdroppen» och mängden av smädelser för ryssvänlighet som Topelius allmänna hållning till kriget hade medfört påverkade starkt hans debut som professor. Studenterna uteblev demonstrativt, till en början hade han bara en handfull åhörare.24 »Den första blodsdroppen», Övrig lyrik, ZTS III 2019.

Universitetsstudierna

54 Som student följde Topelius den allmänna studiegången, där de klassiska språken och i synnerhet latinet, som han var förtrogen med från skolan, beredde honom mycket arbete. Latinstudiet idkade han »mest och ihärdigast» av alla de många examensämnena.25 Vasenius, Zacharias Topelius II 1914, s. 29–34, om Topelius »lärda dater» som student, även ofta behandlade i dagböckerna, ZTS XXI 2018. Han övade sig i ämnesskrivning på latin först för Runeberg, sedan för adjunkten N. A. Gyldén och för professorn i vältalighet och skaldekonst, J. G. Linsén. Han deltog i disputationsövningar på latin och i kollegier i latin och grekiska för Linsén och A. G. Sjöström. Homeros, latinet och grekiskan sysselsatte honom ofta under sommarferierna. I studierna ingick också grunderna i hebreiska.

55 Skrivprovet pro gradu prövade studenternas kunskaper i latin och förtrogenhet med vetenskaperna inför filosofie kandidatexamen. Topelius pro gradu, daterad 30 maj 1839, är en typisk kort kria på latin, ett slutprov på de skrivövningar i latin han ägnat sig åt i åratal och som professorn i vältalighet utfärdat ett betyg över. Alla professorer gav ämnen för provet, och examinanden fick välja mellan tolv ämnen att skriva om. Topelius ämne, »Om de orsaker som har bidragit mest till att befordra och öka påvarnas makt» (»De causis quae ad promovendam et augendam potestatem paparum maxime conduxerunt»), behandlar närmast medeltiden och är hållet på ett helt allmänt plan, med försök till en korrekt grammatikalisk och retorisk framställning.

56 För magistersgraden krävdes förutom examen i fakultetens egna ämnen också en examen i teologi (den s.k. lilla teologen), ett skrivprov pro exercitio i latin över ett ämne givet av fakulteten samt skrivprovet pro gradu. Topelius hade avlagt sitt prov pro exercitio den 7 maj 1836 och 16 maj 1838, genom att försvara partiklar av professor C. R. Sahlbergs omfattande avhandlingssvit Insecta fennica. Kandidatexamen tog Topelius den 12 maj 1840, vilken föregicks med tentamina i elva ämnen under 75 dagar. Han promoverades till filosofie magister den 20 juli 1840.26 Klinge, Kejserliga Alexanders Universitetet 1808-1917 1989, s. 395; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 114 f.; Topelius, Dagböcker, ZTS XXI 2018, maj 1836, maj 1838, maj, juni 1839, maj, juli 1840; Vasenius, Zacharias Topelius II 1914, s. 174.

57 Topelius följande latinska skrift, »Teser» (»Theses») för ansökan om lektorstjänsten i historia vid Vasa gymnasium, trycktes i Åbo och behandlades inför domkapitlet som en obligatorisk del av ansökningsproceduren den 29 september 1845. I sina nio teser samlar Topelius upp allmänna, personliga och aktuella synpunkter på historievetenskapen för att behandlas i disputationsform med argument för eller emot. Teserna handlar bland annat om sambandet mellan ideer, handlingar och lagbundenhet i historien, förhållandet mellan historia och geografi, människans rättigheter och familjen som grund för samhället, samt även om kungamakten och utvecklingen som ledde fram till franska revolutionen. Avpassade för domkapitlet är teserna om Guds roll i historien, om kyrkans inflytande på personlighetens idé och Luthers betydelse. Topelius avslutande tes behandlar »de senaste tiderna», den på 1840-talet aktualiserade frågan om fattigdom och revolutionära rörelser, som har gjort att »den otillåtna kommunistiska sammanslutningen» har uppstått. Därefter har också politiska partier framträtt, »otröttliga i att kullkasta den allmänna ordningen». Här avtecknar sig 1840-talets stora debattfrågor som starkt engagerade Topelius under åren före 1848 års revolution.

58 Till lektorstjänsten i Vasa utnämndes den mer meriterade Torsten Thure Renvall. Det officiella beslutet togs vid konsistoriets möte den 15 oktober. Topelius sökte ett lektorat vid Åbo gymnasium 1850, men även då fick Renvall tjänsten. Detta ledde till att lektoratet i Vasa blev ledigt på nytt, och denna gång fick Topelius tjänsten. Han tillträdde dock aldrig eftersom han utsågs till e.o. professor i Finlands historia vid universitetet 1854.

59 Topelius tryckta avhandling för doktorsgraden, »Om det sätt att ingå äktenskap som en gång var i bruk hos finnarna» (»De modo matrimonia jungendi apud Fennos quondam vigente») är indelad i tolv paragrafer och enligt gällande universitetsstatuter avfattad på latin. För doktorsgraden krävdes en licentiatexamen, vilken Topelius hade avlagt den 8 november 1844 med huvudvitsord i historia, och dessutom ett disputationsspecimen.

60 Filosofie doktorsgraden instiftades 1828 och var länge någonting som få strävade efter.27 Heikel, Helsingfors universitet 1640–1940 1940, s. 358 Topelius avhandling framlades den 17 juni 1847, i sista stund före den kommande promotionen. Avhandlingen är kortfattad, men berör för tiden högst aktuella frågor i historieforskningen: äktenskapet och familjen och deras ursprung som samhällsinstitution bland finnarna och därmed i Finland. Frågan var principiellt av stor betydelse för uppfattningarna om folkens äldsta historia och de rättsliga grunderna för olika samhällsformer. De germanska och skandinaviska folkens forntid, före införandet av medeltidens skrivna landskapslagar, den romerska rätten och den katolska kyrkans kanoniska rätt, hade varit föremål för många studier utanför Finland.28 Topelius hänvisar till J. J. Nordströms omfattande arbete Bidrag till den svenska samhällförfattningens historia efter de äldre lagarna till sednare hälften af sjuttonde seklet, som hade utkommit 1839–1840; även J. V. Snellman behandlade i sina skrifter äktenskapet och familjen som samhällets grundval. Sedvanerätten och folkens nedärvda seder och bruk (Sitte und Brauchtum) bildade det äldsta skiktet i samhällsförfattningarna.

61 Topelius försöker kort belysa denna fråga i det fornfinska samhället, bland annat med stöd av Kalevala, som vid denna tid uppfattades som en riktgivande historisk källtext. I övrigt stöder sig Topelius på samma typer av källmaterial som anlitades för motsvarande studier av andra folk: antikens auktorer, krönikekällor, äldre resebeskrivningar och upptecknad folklore. I finnarnas fall tillkommer nya jämförande uppgifter om de finskbesläktade folkstammarnas historia och forntid som M. A. Castrén hade publicerat under 1840-talet. Topelius fråga om förekomsten av brudrov eller brudköp hos fornfinnarna blir någorlunda tillfredsställande utredd, och hans avhandling har vanligen noterats som det första försöket att tillämpa runotexterna i Kalevala på faktiska historiska förhållanden.

62 Topelius tal och föredrag från åren 1848–1852, »Om Finska Folkets och Stammens betydelse i Historien», »Om Qvinnan hos de skandinaviska och finska folken i forntiden» och »Om det religiösa momentet i finska folkbildningen» är en fortsättning på hans studier från 1840-talet av de finska och skandinaviska folkens äldsta historia, med den finska folkdiktningen och Kalevala som central historisk källa. Delstudier hade också publicerats bland annat i Finland framställdt i teckningar 1845–1852.

63 Föredraget om finska folkets och stammens betydelse i historien hölls i Akademiska Läseföreningen29 Topelius hade själv varit med om att grunda Akademiska läseföreningen 1846. Föreningens främsta ändamål var att upprätthålla och underhålla en läsesal för studenterna, samtidigt som dess lokal fungerade som en mötesplats för studenterna där de kunde samlas och diskutera gemensamma spörsmål. den 7 april 1848 och utvecklar Topelius grundläggande idéer om sambandet mellan folk, historia och geografi. Det andra föredraget om kvinnan hos de skandinaviska och finska folken i forntiden ingick i den uppmärksammade serien Litterära soireer i universitetets solennitetssal. Föredraget om det religiösa momentet i den finska folkbildningen hölls vid Finska Bibelsällskapets årshögtid i solennitetssalen den 21 april 1852. Topelius utvecklade här ytterligare sin syn på finska folkets och Finlands historia, inför en förening där han inte i övrigt förefaller ha varit aktiv. Han ger här en exposé över hela den kristna kyrkans historia, judendomens roll, kristendomens utbredning mot norr och kampen mot den skandinaviska och finska gudaläran. Ordet »folkbildning» i föredragets rubrik motsvarar inte »folkbildning» i dess sentida betydelse, snarare folkets utvecklingsgång i kyrkans hägn.

De akademiska tillfällesdikterna

64 Topelius kortare tillfällesdikter kan indelas i två markanta huvudgrupper: dels dikter till enskilda universitetsmän vid födelsedagar, jordfästningar eller vid fester och evenemang, dels dikter riktade till universitetet självt eller till de studentavdelningar som stod Topelius närmast, de österbottniska och västfinska. Några dikter (»Calonius» och »Porthan» 1873, »Per Brahe» 1880, »Frans Michael Franzén» 1880) berör portalgestalter i universitetets historia. De svenska universitetsjubileerna i Lund 1868 och i Uppsala 1877 uppmärksammas också i diktform. I »Till Emma Irene Åström» 1882 uppmärksammas den första finländska kvinna som promoverades till magister.

65 En stor del av dikterna var av rubriceringarna att döma avsedda att sjungas (»Studentsång» och »Ord till musiken»). Andra var uppenbart avsedda att reciteras. Universitetet som sådant har huvudrollen i »Wåra Julidagar» 1840 och »Vår enda arfvelott» från 1852. »Den resande studenten», tryckt 1845, är den enda starkt personligt hållna. Det är en bearbetning av minnesbilder från Topelius egen studenttid, från resorna mellan Österbotten och Helsingfors och hans första stora syndfulla förälskelse, Greta från Kahra 1838.

66 De flesta av de akademiska smärre dikterna är centrerade kring personer och särskilda tillfällen. De bildar en svit av brukslyrik som på sitt sätt avspeglar universitetskretsarnas betydelse i huvudstadens offentlighet. Ofta innehåller de högst konventionella hyllningar till samtida och historiska personligheter.

67 Topelius uppträdde som »hovpoet» och talare vid en del av de fester som universitetet anordnade med anledning av märkesdagar inom det ryska kejserliga huset. Han hade trots sina frihetliga finsk-nationella ideal publicerat en hyllning till Nikolaj I:s Ryssland redan 1843, »Thronen utan like», med de kända raderna »Från Ålands skär till Sitkas – blott ett rike, / En thron kring jordens niondel sig sträcker».30 »Thronen utan like», Ljungblommor, ZTS I 2010. Han framträdde med en hyllning till tronföljaren Alexander Nikolajevitj med anledning av dennes besök i Helsingfors, »Den 14 mars 1851».31 Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 231. Topelius förhöll sig alltid lojal till de kejserliga, däremot hävdade han starkt universitetets och studenternas särrättigheter, mot de lokala högsta ämbetsmännen i Helsingfors, vicekansler och generalguvernören.32 Ett känt exempel är hans konflikt med vicekansler Casimir von Kothen 1871 kring professor A. Nordqvist och studenternas demonstrationer mot honom, i den politiskt känsliga frågan om minnena från 1808-09 års krig. von Kothen godtog inte Topelius för en ny period som inspektor för Västfinska avdelningen och sägs ha yttrat: »Topelius är bra för barn och småfåglar, men icke duger han för studenter».Självbiografiska anteckningar 1922, s. 256.

68 Till hans mest underdåniga hyllningar hör minnesorden som han framförde på universitetets sorgefest den 24 maj 1865, med anledning av tronföljaren-kanslerns död i Nice den 23 april samma år. Den långa, översvallande minnesdikten kallades i pressen »versifierat föredrag» och refererade på sedvanligt sätt den unge storfurstens förtjänster och meriter, allmänt och i förhållande till universitetet.33 Helsingfors Dagblad 26/5 1865; Suometar 26/5 1865. Festens program inleddes med en sorgmarsch komponerad av F. von Schantz och en kör ur Cherubinis Requiem, därefter höll Topelius sitt anförande, som åtföljdes av kören »Lacrymosa» ur samma Requiem. Docenten och magistern Julius Krohn höll ett minnestal på finska och festen avslutades med kören »Pie Jesu» ur Cherubinis Requiem. Rektor A. E. Arppe hade utfärdat en inbjudningsskrift, som tillsammans med Topelius dikt och Krohns tal trycktes i en särskild minnesskrift.

69 Diktens – och hela festens – verklighetsbakgrund var tämligen mager. Tronföljaren Nikolaj Alexandrovitj, född 1843, hade blivit utnämnd till universitetets kansler i mycket unga år 1855. Ämbetet handhades av ministerstatssekreteraren Alexander Armfelt, formellt som tjänstförrättande kansler. Den enda gång Nikolaj Alexandrovitj besökt universitetet var när han som trettonåring gjorde en kort visit i Helsingfors.34 Helsingfors Tidningar 27/6 1857. Hans förbindelser med universitetet i Helsingfors förblev högst formella och han hann aldrig utveckla sina akademiska intressen. Till sin dikt fogade Topelius en epilog i sex strofer, som var tillägnade storfurstens trolovade, den danska prinsessan Dagmar. Denna del av hans dikthelhet utelämnades när dikten (under titeln »Nikolai Alexandrovitsch») senare omtrycktes i samlingen Ljung 1889.35 »Nikolai Alexandrovtisch», Nya blad och Ljung, ZTS II 2019.

70 Den 10 december 1866 återkom universitetet med en festlighet, »med anledning af dess höge Kanslers, H.K.H. Storfursten, Thronföljaren Cesarewitsch Alexander Alexandrowitsch’ och H.K.H. Storfurstinnan Cesarewna Maria Feodorownas förmälning». Universitetets kanslersämbete hade övergått till storfurst Nikolaj Alexandrovitjs yngre bror, den blivande Alexander III, som även trädde till som prinsessan Dagmars gemål. Topelius skrev en kring fursteparets egenskaper och världsfamnande lycka sammanvävd festkantat med skandinavisk-ryska anspelningar. På sin tid väckte kantatens avslutande parti med sin hyllning till Alexander Alexandrovitj – en parafras på den ryska kejsarhymnen, »folksången» – starkt misshag. I sin minnesteckning över Topelius skriver Jac Ahrenberg: »Kantatens sista verser väckte sångarnas flammande indignation och höll på att föranleda en sångarstrejk.»36 Ahrenberg, Människor som jag känt 1921, s. 194. Topelius var under dessa år högst aktiv när det gällde lojalitetsbetygelser för det kejserliga huset. Alexander II:s räddning vid ett attentat i april 1866 föranledde lyckönskningsadresser från Finland. Topelius stod bakom formuleringarna i två av dem, adresserna från universitetet och från Helsingfors damer.37 Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 378.

Promotionsdikterna

71 Mera tungt vägande och utarbetade för ceremoniellt bruk och för eftervärlden är Topelius promotionsdikter. Traditionen med i häften tryckta festdikter till filosofiska fakultetens promotioner hade grundlagts redan under universitetets tid i Åbo. Dikterna beställdes gemensamt av dem som skulle promoveras till magistrar som en särskild hedersbevisning till en uppskattad samtida diktare med akademisk anknytning. Dikternas titel har därför oftast formen av en hälsning till de promoverade magistrarna, vilkas namn också trycktes i dikthäftet. Tematiskt strävade promotionsdikterna vanligen till att vara idébärande sammanfattningar av det akademiska livets och vetenskapens villkor, därtill fanns ett återkommande inslag av patriotism i dess olika former. Bland promotionsdiktarna i Åbo förekommer välkända namn som Henrik Gabriel Porthan, Jacob Tengström, Alexander Ingman, Frans Michael Franzén och Michael Choraeus.38 Om promotionsdikternas tradition: Huldén, »Den akademiska dikten och mitt Universitet» 1992, s. 260–270.

72 Den första filosofiska promotionen hölls i Helsingfors 1832, med Johan Jakob Nervander som promotionsskald.39 Om 1832 års promotion: Knapas, »Det akademiska ögonblicket. Aura besöker Helsingfors 1832» 2001, s. 57–66. Han återkom som diktare också vid följande promotion 1836. I Helsingfors blev det en tradition att dela ut de tryckta promotionsdikterna bland publiken i solennitetssalen, under själva akten.

73 Som fyrfaldig promotionsskald 1844, 1853, 1860 och 1894 alternerade Topelius närmast med Fredrik Cygnæus (1840, 1850 och 1864). Fredrik Berndtson var promotionsdiktare 1847, universitetsbibliotekarien C. W. Törnegren 1857. Den första promotionsdikten på finska skrevs 1869 av A. Oksanen (professor August Ahlqvist) som en stark apostrofering av finskan som akademiskt språk (»Käy sisään vaan, sä Suomen runotarkin ...»). Därefter följde alltid språkliga kontroverser kring valet av promotionsdiktare: år 1873 fortsatte man på finska med Julius Krohn, 1877 och 1882 var dikterna på svenska, av Gabriel Lagus respektive Theodor Lindh. År 1890 debuterade Paavo Cajander som promotionsdiktare på finska.40 Om promotionerna och språkstridens grupperingar: Klinge, Kejserliga Alexanders-Universitetet 1808–1917 1989, s. 609–611, 662–667. Topelius promotionsdikter honorerades av magistrarna med 50 rubel silver 1844, med ett silverskrivtyg med ringklocka 1853, med en landskapsmålning av Magnus von Wright (»Koljattarenmäki») 1860 och med en lagerkrans av silver 1894.41 Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 99.

Minnestal och äreminnen

100 Under 1800-talets senare hälft utvecklades ett särskilt festväsende kring universitetet. Det riktade sig framför allt utåt till en bredare offentlighet, och spreds genom tidningspressen i hela landet och rapporterades ända till S:t Petersburg. Festerna arrangerades med anledning av olika jubileer, märkesdagar inom det ryska kejserliga huset eller till minnet av avlidna inhemska stormän. De iscensattes med ett mångsidigt konstnärligt staffage i universitetets solennitetssal eller i studenthusets sal: riklig dekor och utsmyckning, musiknummer, dikter och festtal. De kunde också tillägnas allmäneuropeiska kulturheroer – fester firades i Helsingfors till minnet av Friedrich von Schiller, Beethoven och Shakespeare.

101 Rollen som festdiktare eller festtalare på minnesfesterna var under årtionden en av Topelius mest synliga och uppburna. Hans retoriska förmåga kunde här få uttryck, som samtiden ställde högt i litterärt avseende. Festerna var ett klassiskt sätt att befästa tidigare stormäns ära och minne eller att lansera nya nationella portalgestalter. Festtalen och -dikterna trycktes vanligen och evenemangen refererades utförligt i tidningspressen. De tryckta versionerna kompenserade i någon mån Topelius modesta framtoning på estraden eller i katedern. Hans svaga röst och för större åhörarskaror bristfälliga pondus som talare omtalas ofta av samtida åhörare.

102 De bästa av Topelius minnes- och hyllningstal är välformulerade retoriska framställningar, lovtal i den klassiska laudatio-genren. De inkluderar personalier, efterföljansvärda exempla ur de behandlade personernas liv och verk, händelser och personliga upplevelser, samt en bedömning inför samtiden och eftervärlden hur deras specifika ära och minne ska bli bestående. I många avseenden likställbara med talen är de tryckta inbjudningsskrifter som Topelius i egenskap av promotor eller rektor lät trycka inför universitetets egna fester.55 Topelius mest kända minnestal och inbjudningsskrifter utgavs i Samlade skrifter, volymen Smärre skrifter 1904: Talet vid minnesfesten i Societetshuset den 24 september 1864 över konstnären Werner Holmberg; »Året 1827», inbjudningsskrift till filosofie magister- och doktorspromotionerna den 31 maj 1877; Inbjudning till universitetets minnesfest på hundrade årsdagen av Alexander I:s födelse den 24 december 1877; Inbjudning och tal vid universitetets minnesfest den 6 maj 1878 över J. L. Runeberg (»Runebergs uppfattning av skaldekonsten», »Runebergs betydelse för fosterlandet»); Tal vid J. V. Snellmans jordfästning den 7 juli 1884; Vid Elias Lönnrots åttioårsdag den 9 april 1889 (»Ett folks kärlek», »Paikkari torp», »Till Elias Lönnrot på hans 80:de födelsedag»); »Bidrag till en karakteristik af Fredrik Cygnæus och hans historiska arbeten», framförd på Finska Historiska Samfundets möte den 9 november 1883; Minnesorden över Fredrik Pacius vid Konstnärsgillets årsfest den 5 februari 1891.

103 Till samma laudatio-genre kan också räknas den i stor upplaga på svenska och finska tryckta minnesskriften till avtäckandet av Alexander II:s ärestod på Senatstorget den 29 april 1894. Topelius hade deltagit aktivt i statyprojektet och dess tävlingsskeden ända från första början och han hade varit ordförande i den särskilda kommitté som senaten hade tillsatt för ändamålet. Denna minnesskrift över den år 1881 avlidne kejsaren och storfursten tillkom inte i ett akademiskt sammanhang, men har samma grundläggande inslag som Topelius övriga minnesskrifter. Han behandlar kejsarens liv och verksamhet för finska folkets och Finlands välgång och blomstring, i ljuset av sin allmänna historieuppfattning om Gud och den himmelska försynen som en levande bakgrundsfaktor för folkens öden. Som kejsarlojalistiskt manifest är Topelius minnesskrift stilbildande för den allmänna uppfattningen om Alexander II som den gode kejsaren och storfursten. De politiska konfliktämnena mellan Ryssland och Finland från Alexander III:s tid fram till avtäckningsåret 1894 antyds inte.

104 De flesta av minnes- och hyllningstalen till olika samtida stormän behandlar personligheterna med vida utblickar, bakgrundsteckningar och synteser av deras epok i Finland. Talen till Lönnrot återger kort Finlands hela nationella bildningshistoria och kodifierar legenden om Lönnrots egen bildningsväg från ett fattigt torp till nationens höjder. Topelius behandlade Paikkari torp i text och bild redan i Finland framställdt i teckningar i slutet av 1840-talet.56 Nyland, Lokala detaljer 38. Torp i Sammatti, Finland framställdt i teckningar, ZTS XII 2011.

105 Talet vid minnesfesten över Werner Holmberg i september 1864 återger Topelius syn på den finska konstens tillstånd på 1860-talet. Framtidsförhoppningarna hade personifierats i den unge Holmberg, som var född 1830. Han var den förste finländaren som fick möjlighet till systematiska konststudier på kontinenten vid akademin i Düsseldorf, men hans lovande målarkarriär avbröts av sjukdom och död 1860. Topelius refererar utförligt Holmbergs konstnärsbana ända från skolåren, och monumentaliserar hans produktion och inhemska landskapsmotiv som skapelser av en ny finsk genius. Holmbergs konst innebar ett steg mot en idealisk realism, jämfört med biedermeiermålarnas, bröderna von Wrights och R. W. Ekmans, idylliska 1840-talsvärld. Topelius minnestal över Holmberg grundmurar den uppfattning som har varit rådande till våra dagar om Holmberg som den finska konstens stora unga löfte. De bästa av hans verk, av vilka ett stort urval var utställda vid minnesfesten, och särskilt hans finska landskap visade hur han hade infriat de stora förväntningarna och sin stora nationella uppgift.57 Allmänt om minnesfesten: Tikkanen, Finska konstföreningen 1846–1896 1896, s. 114 f.

106 Till de retoriskt mest utarbetade av Topelius tal hör hans korta tal vid J. V. Snellmans jordfästning den 7 juli 1881. I högstämd tonart hedrar han här minnet av sin forne antagonist, men samtidigt vapenbroder i kampen för folk och fädernesland. Också här uttalar han tanken om det providentiella i landets historia. »Gud sände åt Finland denne skarpe tänkare och denna oböjliga vilja uti en tid, när lifvets ideala ändamål trängas tillbaka för de praktiska frågorna och när, till följd deraf, öfvertygelserna mångenstädes svigta, viljan mister sitt härdade stål.» Minnet och eftervärldens dom ska enligt Topelius göra Snellmans gärning rättvisa, som en av de stora i Finlands 1800-tal.

Rektorstalen

123 Som rektor för universitetet höll Topelius fem tal vid terminsinskriptionerna, den 13 september 1876, den 20 januari 1877, den 15 september 1877, den 19 januari 1878 och den 14 september 1878. Rektorns tal ingick i inskriptionernas traditionella program inför universitetetsstaten och de närvarande studenterna in corpore, i solennitetssalen. För talens innehåll utvecklades under 1800-talet den praxis som fortfarande är rådande. De skulle ge en översikt av aktuella frågor för universitetet, utblickar över inhemska och ibland utländska politiska förhållanden, och framför allt förmaningar eller erkännanden till den studerande ungdomen, rörande flit och uppförande, moralisk hållning och förhållandet till universitetets överhet.

124 I rektorstalet inför höstterminen 1876 återkallade Topelius minnet av kejsarparets besök i Helsingfors under sommaren. Han framlägger återigen Porthan och Lönnrot som förpliktigande exempla för studenterna, för arbetet i fosterlandets tjänst. Topelius syn på språkfrågan och splittringen i språkpartier framkommer i definitionen av alternativen för dess lösning. Enligt honom ska den antingen ses som en kulturfråga eller en nationalitetsfråga i Finland. Kulturfrågan kan lösas genom sociala åtgärder för att nå jämlikhet mellan finskt och svenskt för framtiden. Nationalitetsfrågan däremot är en politisk fråga, som dragen till sin spets för med sig två folk i Finland, kämpande i vanmakt mot varandra.

125 Talet inför vårterminen 1877 hänvisade till krisen på Balkan och det hotande kriget mot turkarna. I finsk-patriotisk anda uttalade Topelius sitt stöd för det då aktuella förslaget om allmän värnplikt i Finland. Värnplikten kan bli ett fosterländskt uppfostringsmedel för ynglingarna och anknyta till studentungdomens insatser i tidigare århundradens krig. Den pågående lantdagen aktualiserade förmaningarna mot politiska demonstrationer och otillåtna sammankomster. Topelius återkom också till sin syn på språkfrågan, definierad antingen som en kulturfråga eller en nationalitetsfråga.

126 Inskriptionstalet för höstterminen 1877 ägnades vårens promotionsminnen och de under året avlidna stormännen, J. L. Runeberg och Frans Ludvig Schauman bland dem. Schauman, som före sin biskopstid i Borgå varit professor vid teologiska fakulteten, uppmärksammades av Topelius som talesman för det politiska tövädret under Alexander II och för ett »kristligt, upplyst, fritt och lagbundet folk». Topelius nämnde nu det pågående rysk-turkiska kriget i Bulgarien, och som dess motsats universitetets storslagna 400-årsjubileum i Uppsala, där han själv hade deltagit. Han berömde studenternas insatser för att åstadkomma ett eget etnografiskt museum, men varnade dem för att ägna sig åt ideliga opinionsstrider. Enligt honom var lösningen tydliga majoritetsbeslut och moderation i åsikterna, inom studentavdelningarna och hela studentkåren.

127 Talet inför vårterminen 1878 behandlade universitetets allmänna ställning och utbildningskraven för både det ideella och det praktiska livet. »Andens fria folk» skulle inte glömma sin betydelse för samhället och universitetets ändamål var »att bibringa ett sjelfständigt, och derför fritt, men tillika ett lifskraftigt, och derför produktivt vetande». Topelius betecknade här, liksom tidigare, Alexander I:s födelse som ett exempel på det providentiella, icke-slumpmässiga i historien, och drog paralleller till den regerande kejsaren Alexander II. Topelius tog därtill upp universitetslärarnas, särskilt de yngres, ekonomiska situation och avlöningsfrågor samt studenternas ökande skuldsättning. Beträffande disciplinsfrågorna fann han läget vara gott, med stöd av avdelningarnas egen domsrätt. Studentavdelningarnas utgivna folkskrifter omtalades med beröm, och den aktuella värnplikten, med ansenliga lättnader för studenter, vann hans gillande som »praktisk fosterländskhet».

128 Topelius sista rektorstal inför höstterminen 1878 innehöll en sammanfattande återblick på universitetets hela period i Helsingfors från 1827, som han själv under 45 års tid varit i tillfälle att följa med på nära håll. Med koncisa formuleringar och kontraster jämför han universitetets verksamhet i Åbo och i Helsingfors och den akademiska traditionens omvandlingar. Stormännen från 1830-talet, Runeberg, Snellman, Nervander, J. J. Nordström och J. J. Tengström, Finska Litteratursällskapet och Kalevala identifieras som förändringskrafter. De avgörande skiljelinjerna till Åbotiden fick under 1830-talet sitt stöd utifrån av »det konstitutionella statsskicket och den Hegelska filosofin». 1840-talet blev universitetets decennium som centrum för konst och litteratur, med Cygnæus som drivande kraft. Till de stora förändringarna under universitetets 50 år i Helsingfors hänförde Topelius de språkliga förskjutningarna, först detroniseringen av latinet, därefter svenskans uppsving och slutligen finskans införande som akademiskt språk. De första kvinnornas inträde vid universitetet hälsades med glädje av Topelius, likaså det förlösande ordet »lantdag», som inför återupplivandet 1863 hade uttalats inom universitetet.

129 Topelius riktar i sina rektorstal många tacksamhetens ord till universitetet och dess medlemmar. Han nämner de många gånger han haft »lyckan att få tala till vårt folk, och till andra folk, i universitetets ärade namn». Höjdpunkter för honom hade varit talen till Runebergs minne i solennitetssalen och vid graven i Borgå och inskriptionen 1877, då han som promotor »fått med jubelkransen på Elias Lönnrots grånade hjessa inviga den fattiga, länge förgätna finska kojans söner till vetandets ljus och en stor framtid».

130 Avskedet från rektoratet gav anledning till en sammanfattning av Topelius syn på sin gärning för universitetet, på ett för honom sedvanligt anspråkslöst sätt:

131 Jag känner icke någon större ära eller lycka i detta land för en ringa man, än att få tjena detta åldriga lärosäte, denna genom seklerna strömmande ljuskälla, från hvilken nu i 238 år en välsignelsebringande kultur gått ut till det finska folkets hyddor.69 »Den 14 September 1878», Tal vid K. Alexanders-Universitetets inskrifningar, s. 36 f.

Rektors enskilda diarium och rektors Redogörelse

132 »Rectors enskilda Diarium rörande Universitets-ärender» är en egenhändig journal som Topelius förde under sin rektorsperiod, där han antecknade »alla ärender, små och stora». I Självbiografiska anteckningar citerar han ur diariet »några få, de märkeligare» med en avslutande bedömning av sin egen insats som rektor.70 Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 299–305. Diariet är påbörjat den 3 augusti 1876 och avslutat vid rektorsombytet den 14 september 1878. Särskilt de två första åren innehåller rikligt med anteckningar och kommentarer kring de mest skiftande ämnen – ekonomiska, praktiska, disciplinära, vetenskapliga och administrativa – om universitetets och studentkårens händelser och personförhållanden. Diariet upptar frågor som inte i samma, ofta utförligt kommenterade form nått universitetets officiella handlingar och protokoll eller övrig offentlighet i tidningarna och är därför en omistlig källa för universitetets och studentkårens historia under dessa år. Det är inte heller känt om Topelius företrädare eller efterträdare som rektorer förde motsvarande diarier.71 Topelius har försett diariet med ett egenhändigt register, men i samma skrivbok har han på sidan IV under rubriken »Brefkoncepter, tal m.m.» även långt senare, från den 4 september 1884 till den 8 maj 1892, infört uppgifter om sin korrespondens. Här uppräknas med datum några tiotal brevmottagare i Finland men också ett antal notabiliteter från Sverige: kung Oscar II, prinsessan Eugenie, Carl Snoilsky, Gunnar Wennerberg och Werner von Heidenstam, därtill bland andra Henrik Ibsen.

133 1852 års universitetsstatuter hade fastslagit rektors uppgifter och befogenheter vid universitetets förvaltning och i disciplinära mål som rörde studenterna (§ 60). Rektor var därmed första instans i mångahanda frågor och Topelius »enskilda diarium» återspeglar allt det som han hade att ta ställning till, för eventuella beslut eller för vidare befordran inom universitetet. Övervakningen av studenternas uppträdande i allmänhet och särskilt rädslan för demonstrationer som kunde tolkas som politiska protester mot universitetet och dess beskyddare, den statliga ryska överheten var en ständigt aktuell fråga för rektorerna.

134 Statuterna innehåller ett utförligt avsnitt »Om Studerandes skyldigheter, rättsförhållanden och ansvar för begångna förseelser» (§ 274–319) som reglerade rektors ingripanden. Här definierades också universitetets traditionella egna jurisdiktion, i förhållande till allmän lag och polisförfattningar. Svårare förseelser skulle inom universitetet avgöras av en särskild disciplinskommission.72 Författningar och beslut rörande Kejserliga Alexanders-universitetet i Finland från och med den 1 oktober 1852 till utgången af år 1887 1889, s. 60–67. Topelius allmänna princip var att så långt som möjligt hänvisa bestraffningar för smärre förseelser till avgörande inom studentavdelningarna.

135 Disciplinsreglementet från 1852 innehåller detaljerade bestämmelser om närvaroplikten under terminerna och vid föreläsningar och om aktning och hörsamhet inför universitetets styresmän och lärare. Studenterna skulle avhålla sig från kort- och tärningsspel i allmänhet, samt »isynnerhet från alla slags hazardspel» och inte vistas på värdshus eller källare efter klockan tio om aftonen. I universitetsstaden och utomhus ålades studenterna att bära den fastställda studentuniformen – något som under Topelius rektorstid allt mera sällan efterföljdes, även om studentmössan med lyra kvarstod som studenternas särskilda kännetecken. Bestämmelserna utfäste straff för alla slag av »buller och oväsende», förbjöd dueller, oordentligt leverne och dryckenskap. Under Topelius rektorstid tillspetsades stridigheterna och radikaliseringen inom de finsk- och svensksinnade fraktionerna bland studentavdelningarna. En av de synligaste språkdemonstrationerna, som beredde Topelius mycket bekymmer, skedde på Nya Teatern vid en föreställning av operetten »Läderlappen» 1876.73 Se »Till Universitetets Student-Afdelningar» 1876.

136 Topelius Redogörelse för Kejserliga Alexanders-Universitetets i Finland förvaltning och verksamhet ifrån den 1 september 1875 till samma dag 1878 afgifven af Universitetets d.v. Rektor följer den i 1852 års universitetsstatuter föreskrivna formen för redovisningen av rektorernas treårsperioder.

137 Topelius rektorsberättelse är utförligare än företrädarnas och omfattar 106 tryckta sidor. Här ingår förutom obligatoriska sakuppgifter och statistik även allmänna kommentarer och förslag till framtida åtgärder. Särskilt noggrant refererar Topelius donationer och gåvor och tillskotten till universitetets olika samlingar. Det historisk-etnografiska museet var hans eget tidigare ansvarsområde och han intresserade sig också mycket för de praktiska byggnads- och renoveringsfrågorna i universitetets fastigheter.

Avskedet 1878

138 I Självbiografiska anteckningar kommenterar Topelius sina insatser för universitetet vid avskedet från rektoratet den 14 september 1878:

139 Härvid avträdde jag på samma gång från rektorsämbetet, från universitetet och från tjänstebanan, förliknande mig vid en lokomotivförare, som lyckligt fört sitt tåg genom dimmor, solsken och natt, men nu stigit av och kvarstannar på perrongen, seende tåget under andra förares ledning ila bort i okända öden. Jag prisade min Gud, och icke min egen kraft eller omsorg, för att jag nu kunde överlämna denna dyrbara institution, vårt lands högskola, i oförminskat anseende, blomstring och välmakt åt min efterträdare, såsom jag mottagit den av min företrädare. Jag hade velat efterlämna dena stora ljushärd bättre, kraftigare, mera välsignelsebringande än jag mottagit den, men därtill fick jag ej tid och saknade erfarenhet.74 Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 305 f.

140 Både i detta uttalande och i rektorsberättelsens formuleringar kan hos Topelius anas en viss besvikelse över att han inte återvaldes som rektor för en följande treårsperiod. Han hade trots tidigare aviseringar om avgång ställt upp vid rektorsvalet den 1 maj 1878. Han fick här femton röster, medan professor J. J. W. Lagus fick aderton och professor August Ahlqvist tolv. Lagus, som var professor i grekisk (tidigare orientalisk) litteratur, efterträdde därmed Topelius som rektor. Omröstningen hade gett Topelius posten som prorektor, vilket han emellertid avböjde.

141 Omröstningen återspeglade tidens språkpolitiska opinioner och kontroverser kring universitets professorer. Universitetskollegernas avskedsmiddag den 1 oktober 1878 avlöpte med sedvanliga hyllningstal, även av hans gamle opponent J. V. Snellman, och under livad och enig stämning. Studentkårens avskedsfest, som hölls den 15 november på Studenthuset, speglade däremot den oenighet som rådde bland yngre akademiker och studenter beträffande Topelius person och insatser som professor. Initiativet hade tagits av medicinekandidaten Matti Äyräpää – känd finskhetsman – och förslaget väckte debatt inom alla studentavdelningar. Västfinska avdelningen, där Topelius själv varit inspektor, beslöt efter omröstning att delta. Nyländska avdelningen beslöt efter omröstning med klara siffror att inte delta: de flesta »ansågo att statsrådet Topelius såsom universitetslärare och rektor icke alls ådagalagt förtjänster, som skulle gjort honom berättigad till en hyllning av ifrågavarande slag.» Nylänningarna ansåg honom vara värd allas aktning som skald, men inte som professor och rektor.75 Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 470 f.

142 Själva festen i studenthusets sal var storartat iscensatt med dekorationer och transparanger, Topelius porträtt och kartonger med titlarna på hans mest kända arbeten. Musiknummer, sång och tal omväxlade, festen avslutades med supé och dans. Docenten E. G. Palmén höll festtalet på svenska, många av de övriga talen hölls på finska, av nylänningen Volmari Porkka, J. R. Danielson (-Kalmari) och Bertel Nohrström. Magister Valfrid Vasenius – Topelius senare biograf – höll talet till universitetet. Vasenius utgick från Topelius dikt »Islossningen i Uleå älv» som en omskrivning också av universitetets förhållande till landet och folket. Det hade gett »en flod av ljus och ungdomsvärme» och var ett utflöde den finska folkanden, i talet hyllades »ljusets källa i vårt fosterland: Zachris Topelius och Finlands universitet!» 76 Morgonbladet 16/11 1878, forts. 18/11 1878. I sitt tacktal, »Till Finlands Studenter», anslog Topelius sin sedvanliga anspråkslöshet och ville överstyra studenternas tacksamhet till »lifvets ideala sträfvanden» och andras förtjänster. Det innehöll ett återblickande panorama över universitetets och stormännens, särskilt Runebergs betydelse för landet och folket. Om sig själv sade Topelius: »Resultatet af mina vetenskapliga studier har jag, liksom studenterne vid deras föredrag, strött ut bland folkets barn: mitt auditorium har varit mitt land.»

143 Studentkårens avskedsfest 1878 anslog och förstärkte den idealistiska grundsyn på universitetet och dess ställning i Finland som var gemensam för Topelius och hans anhängare: det var ljusets källa för Finlands folk, på dess båda språk, ett organ för nationens framtid.

Föreningarna som Topelius forum

144 Topelius engagemang i de många föreningar som mer eller mindre verkade som annex till universitetet medförde en fortgående produktion av tillfällesverser, tal och minnesskrifter, av vilka ett antal också finns bevarade i tryckt form, en del omtalas eller refereras i tidningspressen.

Topelius och universitetets historia

163 Topelius deltog aktivt i sökandet efter stormän för den finska historien, som ännu under 1830-talet saknade utarbetade nationalfilosofiska grundsatser eller ens allmänna översiktsverk, av samma typ som Erik Gustaf Geijers Svenska folkets historia (1832–1836) som sträckte sig fram till Karl X Gustavs tidevarv. För ett nationalgalleri av stormän fanns inte kungar eller furstar av inhemskt ursprung. Fältherrar från och med 1600-talet fanns i någon mån och avporträtterades i Fältskärns berättelser (1851–1866), men Topelius valde därtill en lansering av kulturheroer som stöd och exempel för en nationell historieuppfattning. Michael Agricola som reformator och grundläggare av den finska litteraturen, Per Brahe som generalguvernör med två kulturella storverk, akademin i Åbo och översättningen av bibeln till finska, och Henrik Gabriel Porthan som professor och upptäckare av det finska folket, dess historia, diktning och språk blev centrala för Topelius i många sammanhang.

Mottagande och kritik

181 Topelius akademiska dikter och tal omtalades och citerades ofta i tidningspressen i samband med rapporteringen om aktuella fester och evenemang. Egentlig kritik eller större debatt väckte bara några av dem, främst hans tal inför österbottniska avdelningen om Finlands historia 1843 och hans tal vid minnesfesten över Runeberg 1878. Flera av dikterna till och om universitetet och dess olika företrädare – historiska, levande eller döda – ingick efter Topelius död i den av Valfrid Vasenius sammanställda serien av Samlade skrifter. Delarna Sånger, band I–IV, utgavs 1904–1905 med innehållet i kronologisk ordning, utan kommentarer. I Sånger ingick också de långa promotionsdikterna. I bandet Smärre skrifter (1904) i samma serie ingick för första gången ett samlat urval av Topelius föredrag, akademiska tal, inbjudningsskrifter och minnesteckningar, publicerade mellan åren 1841 och 1894.

182 Volymen Smärre skrifter kommenterades av filologiprofessorn Werner Söderhjelm, som karakteriserade Topelius som visionär historiker och akademisk talare, även i stilistiskt avseende.111 Omtryckt i Söderhjelm, Utklipp om böcker. Tredje serien, första delen 1920, s. 102–114. Topelius återblick på året 1827 i Finland vid promotionen 1877 får högt beröm (»högt retoriskt patos och målande och mjuk musikalisk klang») som en spegelbild av tidens väsen och dess reflektioner i Finland. Minnestalet över Alexander I vid universitetets fest 1877 karakteriseras som »formellt kanske det helaste av bokens stycken», men kritiseras också för att Topelius här, som i så många andra sammanhang, uppträder som »den tacksamme finnen» och inte som den objektive historikern. Söderhjelm framhåller också i övrigt Topelius tendens att se allt genom »de patriotiska känslornas rosenfärgade glas» och för att han i sin allt överskuggande idealism måttlöst överdriver hemlandets resurser och betydelsen av de personer han behandlar. Talen till Runebergs och Cygnæus minne, särskilt det senare, får däremot ett högt erkännande som mera objektiva framställningar. »Svagare och subjektivare äro åter de två uppsatserna (»Ett folks kärlek» och »Paikkari torp»), som egnats Elias Lönnrot.» Talet vid Snellmans jordfästning 1881 uppmärksammas däremot som retoriskt framstående och upplyftande: »Sällan har hos oss något på samma gång ståtligare och innerligare sagts vid en bår.»

183 I likhet med Söderhjelm stod Topelius för ståndpunkten, att finnar och svenskar i Finland är ett folk, med två språk som ska äga lika berättigande. Recensionen kommenterar också utförligt uppfattningarna om Topelius som »pseudofennoman» och framträdandet vid Runebergs minnesfest 1878: »Men i alla fall blev han ofta hjärtlöst missförstådd och oförstådd, och som en fläck på bladen av språkstridernas historia hos oss skall städse kvarbliva den förföljelse, för vilken skalden ännu på sin ålderdom från ofördragsamt svensksinnat håll utsattes.»

184 Werner Söderhjelm konstaterar att Topelius i stilistiskt avseende är förvånansvärt konsistent genom årtiondena, och att hans allra första tryckta uppsats från 1841 om Österbotten redan är skriven i en ypperlig stil, »kanske litet bredare än efteråt, men lika smidig och klangfull och ren, och märkvärdigt nog icke så full av blommor och annat poetiskt bihang som senare, nyktrare, mera på sak gående, men därför ingalunda mindre angenäm». Söderhjelm erkänner sig stå främmande för det starkt religiösa elementet och den framskymtande predikotonen hos Topelius. Slutomdömet om hela volymen blir högst positivt: »Och en sådan svensk prosastil har varken förut eller efteråt skrivits i Finland och kanske sällan i Sverige. Det är den akademiska vältaligheten, sirad av det romantiska språkets bästa egenskaper och genomträngd av en skalds anda.»

Rektorstalen som retorisk och historisk genre

185 De samtida bedömningarna av Topelius akademiska tal var starkt bundna till den finländska tolkningshorisonten, där nationalitets- och språkfrågorna ständigt stod i centrum. Jämförelser med tidigare rektorers tal eller motsvarande framträdanden i andra universitet förekom inte. Rektorstalen var emellertid under 1800-talet en etablerad genre i den vetenskapliga offentligheten, i grannländerna Sverige, Norge och Danmark och i synnerhet i de tyskspråkiga universiteten. Betydelsen av dessa Rektoratsreden förstärktes, liksom i Finland, genom utgivning i tryck.

186 Ett gemensamt tema i de finländska, skandinaviska och tyska rektors- och festtalen var universitetens ställning som nationsbärande och -skapande institutioner, för forskning, vetenskap och utbildning av samhällets ledande skikt. Den tyska universitetsmodellen, med ursprung i 1810-talet och i det nya universitetet i Berlin, hade en avgörande ställning vid nationalstaternas framväxt och var högst aktuell också under hela 1800-talet i Finland. Som universitetsrektor deltog Topelius i denna process och hans universitetstal ingår både till innehåll och retoriska stildrag i en på sin tid internationellt etablerad genre. Denna del av Topelius produktion har inte tillsvidare varit föremål för problematiserade eller jämförande studier. Det tyska språkområdets Rektoratsreden har numera uppmärksammats som ett betydande universitetshistoriskt källmaterial.112 En bibliografisk databank över rektorstalen i de tyska länderna och i Schweiz är upprättad från 2001, inom Historische Kommission bei der Bayerischen Akademie der Wissenschaften i München, under ledning av Dieter LanG. W.esche och Rainer C. Schwinges. Den omfattar uppgifter om närmare 3000 rektorstal från 1800- och 1900-talen och har legat till grund för en stor mängd nya textutgåvor och studier. Se www.historische-kommission-muenchen-editionen.de/rektoratsreden.

187 Vid universiteten i Uppsala, Lund, Köpenhamn och Oslo var rektors ställning inte lika synlig som i Helsingfors. Universitetens statuter var olika, likaså förhållandet till kanslersämbetet och den politiska överheten. Till exempel i Uppsala hade kansler och prokansler – ärkebiskopen – starka positioner, medan rektorerna byttes läsårsvis. Rektorsskiftena, som till 1853 försiggick i domkyrkan, inkluderade en inbjudningsskrift, utgiven av den avgående rektorn med en redogörelse för utnämningar och betydande händelser under året. Från 1861 infördes rektorsredogörelserna i Uppsala universitets årsskrift.113 Frängsmyr, Uppsala universitet 1852–1916, volym 2:1 2010, s. 74.

188 De nordiska universiteten hade en gemensam grund i det tyska universitetsidealets förening av Forschung och Lehre, men förhållandet mellan undervisning och vetenskap förändrades under seklets lopp och styrdes ofta utifrån av allmänna universitetspolitiska beslut på riksnivå. Parallellt med förskjutningen mot ett uttryckligen vetenskapsbaserat universitet med ett starkt växande studentantal gick nationalideologiska rörelser i alla länder. Universiteten, med studenterna som en radikal falang, gick i spetsen för de nya medborgerliga nationalstaterna. Studentskandinavismen och de anti-ryska stämningarna i Sverige fick ingen grogrund i Finland kring 1800-talets mitt. I stället blev kejsartroheten ett officiellt kännemärke för universitetet, vars medlemmar likt Topelius i årtionden engagerade sig i tvistefrågan om finskan och svenskan som språk för nationens och folkets kultur och politiska framtid. Ett markant inslag i den nationella mobiliseringen i alla länder var skapandet av en egen historiekultur, med olika jubelfester eller minnesdagar över nationens stormän. I Finland anlitade Topelius och hans samtida rektors- och professorskolleger ofta universitetet som scen för nationalhistoriska presentationer, genom tal, dikter och evenemang.

189 Universitetens jubelfester i Helsingfors och Uppsala hade många gemensamma drag i programinslagen: högstämda tal, kantater och festdikter, storslagna middagar. På samma sätt som i Helsingfors trycktes talen från de många jubelfesterna i Uppsala. I Uppsala firades stora minnesfester bland annat över Linné, Uppsala möte 1593 och över de svenska hjältekonungarna i historien, Gustav Vasa, Karl XII och Gustaf II Adolf bland dem.114 Frängsmyr 2010, s. 55–72 (»Jubelfesternas tidevarv»). – Frängsmyr behandlar inte festtalens och -dikternas innehåll eller retoriska drag närmare, men själva genren har naturligt nog många beröringspunkter med motsvarigheterna i Helsingfors. De svenska jubelfesternas idévärld var välkänd för Topelius. Vid universitetets 400-årsjubileum i Uppsala 1877 var han närvarande som företrädare för universitetet i Helsingfors, likaså hade han deltagit i universitetets 200-årsfestligheter i Lund 1866.

Akademisk verkningshistoria

190 Topelius akademiska dikter, tal och skrifter har inte undersökts systematiskt i ett verkningshistoriskt perspektiv, som källmaterial för uppfattningarna om universitetets historia, i samhället i stort eller inom universitetet självt. Efter en genomgång av academica-materialet avtecknar sig en intressant frågeställning: i hur hög grad är den i Finland rådande enhälligt positiva synen på universitetets och hela universitetsväsendets äldre historia beroende av Topelius och hans produktion? Topelius universitet, Kejserliga Alexanders-Universitetet var före 1918 landets enda, och mera än någon annan av sina samtida framhöll Topelius alltid dess unika ställning som universalinstitution för upplysning, vetenskap, litteratur och konst, som landets »skötebarn» och »ögonsten». Universitetets stora uppgift ända från 1600-talet var att sprida ljus, upplysning och bildning över landet och folket. Under 1800-talet tillkom uppgiften att väcka finska folket till en »nationlig tillvaro» genom sina ledande stormän inom vetenskap, litteratur och offentlighet – Topelius själv uppträdde medvetet, men skenbart anspråkslöst som en av dem.

191 För universitets ledande roll i Finlands kulturhistoria lanserade Topelius den fortfarande gängse allmänna uppfattningen och populariserade den i Boken om Vårt Land 1875, i avsnittet om universitetets jubelfest 1840:

192 Ty detta landets högsta läroverk, med dess mer än 60 lärare och tjenstemän samt 600 studenter, har i nyare tid blifvit omhuldadt både af regenter och folk såsom landets skötebarn. Ett litet folk, utan annan makt eller rikedom, måste ju söka sin välfärd i nyttiga kunskaper och grunda sitt anseende derpå, att det står i bildning, dygder och alla goda framsteg jemnhögt med verldens mest upplysta folk.115 »188. Universitetets jubelfest 1840», Boken om Vårt Land ZTS XVII, 2017.

193 Topelius presenterade den rad av inhemska kulturella stormän, alla knutna till universitetet, som bildar stommen i landets lärdomshistoria. Han lanserade Henrik Gabriel Porthan som det finska folkets första upptäckare:

194 Han lärde oss, att det finska folket är af Gud danadt med ett sådant eget skaplynne, att det måste söka sin bästa lifskraft inom sig sjelf och utveckla sig fritt på sitt eget sätt, för att alla de ädla frön, som Gud har nedlagt hos detta folk, måtte komma till mognad och gagna menskligheten.

195 En sådan stor tanke, som ingen förr hade rätt klart uppfattat, begynte nu småningom blifva klar för Porthan. Likasom Luther fordom forskade i bibeln och fann der Guds evangelium, så forskade Porthan i vårt lands historia, geografi, folkdikt och språk och fann der det finska folket.116 »178. Henrik Gabriel Porthan», Boken om Vårt Land ZTS XVII, 2017.

196 I Boken om Vårt Land karakteriserar Topelius universitetets viktigaste professorer fram till 1870-talet som exempel på hur arvet från Porthan genom dem bar frukt »för vetenskapen och fäderneslandet». Han nämner här historieforskarna, inklusive G. Z. Forsman, Snellman »mäktigt verkande som tänkare, som skriftställare, som sakförare för en ny tid», Lönnrot, Castrén, Wallin, Nervander och många fler.117 »188. Universitetets jubelfest 1840», Boken om Vårt Land ZTS XVII, 2017.

197 Universitetet, vetenskapen och fäderneslandet bildade den oskiljaktiga treenighet som Topelius återkommande behandlade i sina akademiska skrifter, genom historiska återblickar och personskildringar. Som professor och rektor tog han starkt ställning för att universitetet skulle motsvara hans egen uppfattning om finska folket, som ett folk med två språk. Som en av grundläggarna för idén om ett tvåspråkigt Finland, mot den radikala finskhetsrörelsens krav på finskan som enda framtida nationalspråk, har Topelius varit avgörande för både universitetets, den bildade klassens, skolväsendets och förvaltningens fortsatta tvåspråkighet i Finland.

198 Ett livslångt engagemang i universitetets angelägenheter gav Topelius automatiskt ett initierat perspektiv inifrån. I sina historiska skildringar av universitetet eller i kommentarerna till samtida aktuella frågor var han aldrig kritisk mot sin egen alma mater och hans stundom starkt universitetsförhärligande grundsyn har övertagits av många senare generationer i universitetets tjänst. Kritiken riktade sig mot yttre inblandning i universitetets eller studentkårens angelägenheter, aldrig mot själva institutionen. Universitetets intellektuella monopolställning före 1918 och 1920 – då de två första privatuniversiteten grundades i Åbo – skapade den i Finland tämligen unika traditionen med en »statsintelligentia» av professorer, universitetslärare, magistrar och studenter, som alla var präglade av samma matris, universitetet i Helsingfors.

199 För universitetets historia och självuppfattning förstärkte och förtydligade Topelius denna matris. Den har varit lätt att tillämpa och utveckla även efter hans död, på samma sätt som Boken om Vårt Land ända till 1950-talet utkom med nya, tillfogade kapitel om det självständiga Finland. Det var lätt att se Finlands självständighet 1917 som ett i Topelius mening providentiellt mål för finska folkets historia, en konsekvent fortsättning på den nationella väckelsen som universitetet genom tiderna och under hela 1800-talet hade uppammat.

200 Vid universitetets 300-årsjubileum 1940 återkom filosofiprofessorn Eino Kaila i sin festskrift Kolmesataa vuotta suomalaista yliopistoelämää, aatehistoriallinen katsaus – även utgiven på tyska – till Helsingfors universitets avgörande roll i Finlands historia, dess Sendung, ett högre uppdrag med den politiska självständigheten som mål.118 Kaila, Die finnische Staatsuniversität durch dreihundert Jahre 1940, något utvidgad för internationellt bruk jämfört med den finska utgåvan. Ivar A. Heikels till jubileet 1940 utgivna 300-årshistorik ger på ett redan självklart sätt mycket utrymme åt samma teman som Topelius på sin tid för 1800-talets historia.119 Heikel, Helsingfors universitet 1640–1940 1940. Både Kaila och Heikel behandlar universitetets äldre och nyare historia sedd genom samma portalgestalter som Topelius. Statsuniversitetet som centrum för den nationella väckelsen under 1800-talet, för motståndet mot förryskningspolitiken kring sekelskiftet och som ideologisk bas för självständighetssträvandena skapar den finska nationens historia. Däremot ger varken Kaila eller Heikel 1940 något större utrymme för Topelius som historiker eller som identitetsstiftare för landet och universitetet, jämfört med Porthan eller Snellman.

201 Trots de grundläggande förändringarna i samhällsstruktur, politisk idébildning eller utbildningsväsende under perioden efter krigsåren 1939–1944 har Topelius grundsyn på Helsingfors universitets historia och dess särskilda uppdrag för land och folk, liksom hans galleri av akademiska stormän levat vidare. Återuppbyggnaden av universitetet på 1950-talet, den konkreta och den ideologiska, skedde med nationella förtecken, lånade från 1800-talstraditionens förening av det klassiska arvet med det nationella och dess fortsättning i det självständiga Finland. 1950-talets största nybyggnad för universitetet fick namnet Porthania. Topelius skapade en litterärt och retoriskt anslående skildring för sin egen tids behov av universitetets historia och dess gestalter. Hans nationella huvudlinje, dess litterära mytbilder och 1800-talsromantiska inslag har inte på något avgörande sätt ifrågasatts, reviderats eller dekonstruerats inom universitetshistorien.

202 En markant revivalisering av universitetets 1800-talshistoria skedde på 1960-talet, i samband med studentkårens 100-årsjubileum och det då utgivna stora historieverket av Matti Klinge.120 Klinge, Ylioppilaskunnan historia I–IV 1967–1968. Topelius – och Cygnæus – ingår här i universitetets och studentkårens mikrokosmos som talesmän för tidens stora idéer i Finland och Europa, i korstrycket mellan Sverige och Ryssland. Helsingfors universitets 350-årsjubileum 1990 gav anledning att precisera den historiska självbilden ytterligare genom ett nytt övergripande historieverk i tre delar för hela perioden 1640–1990.121 Klinge, Knapas, Leikola & Strömberg, Helsingfors universitets historia 1640–1990 I–III 1990. Universitetets roll som nationell, idéskapande och idébärande institution betonas här starkt, med ett uttalat stöd i den tradition som Topelius ända sedan 1840-talet hade utarbetat i sina academica-skrifter.

Noter

Svåra ord och begrepp

205 Ordet res, vars grundbetydelse är ’sak’, kan översättas på många olika sätt. I pluralis syftar det ofta på historia eller historieskrivning. I översättningen har bl. a. följande ord använts: ’dåd’, ’(sak)förhållande’, ’tilldragelse’, ’tillvaro’, ’fråga’, ’ting’, ’affär’, ’förmögenhet’, ’det hela’, ’förehavande’. Det är sannolikt att översättaren inte alltid lyckats tolka Topelius avsikt.

206 I klassiskt latin betyder immo oftast ’(nej) tvärtom’, ’fastmera’, ’ja till och med’. Ordet är relativt vanligt hos Topelius i formen imo. Översättaren har genomgående valt att översätta med ett betonat ’ja’.

207 Texterna kan ses som exempel på hur nytt innehåll kan uttryckas på latin utan att språkets grammatik förändrades. Ett stort antal ord som till formen ser latinska ut förekommer inte i klassiskt latin, t. ex. epochas (’epoker’, ’perioder’). I många fall använder Topelius oklassiska ord eller uttryck för företeelser eller begrepp som inte var aktuella under antiken, t. ex. Consistorium ecclesiasticum syftar uppenbart på Domkapitlet och vinum adustum (i formen vini adusti) på ’brännvin’. Detsamma gäller t. ex. folkslag och valutor. Det finns också exempel på klassiska ord som får ny betydelse, t. ex. industria betyder ’företagsamhet’ i klassiskt latin, i oklassiska texter kan det betyda ’industri’.

Stavning

208 Vokalparet ae uttalades som långt e ungefär vid tiden efter Kristi födelse och skrivs ofta som e i oklassiska texter. Topelius använder vanligen stavningarna ae eller æ. Den senare är helt förhärskande i pro gradun, men i avhandlingen förekommer formen secula för saecula och seculis för saeculis. Vokalparet oe började uttalas som långt e vid ungefär samma tid som ae, och skrivs ofta som e i oklassiska texter.

209 I klassiskt latin förekommer parallellformen caussa som ablativ singularis för den vanligare formen causa. Topelius använder caussa i avhandlingen, men också formen causa förekommer. Böjningsformen causis skrivs med ett s i bl. a. rubriken i De causis.

210 Subjunktionen cum (’då [...]’) kan i klassiskt latin skrivas quum. Topelius använder ofta formen quum, men ibland också cum.

211 Adverbet hic (’här’) kan skrivas heic i klassiskt latin. Denna avvikande form är betydligt vanligare i humanistlatinet och används upprepade gånger av Topelius.

212 I klassiskt latin gör man inte skillnad mellan vokalen i och konsonanten j, utan båda skrivs med bokstaven i. I humanistlatinet är konsonanttecknet j vanligt och Topelius använder det genomgående. På motsvarande sätt skrivs ljudet ji i klassiskt latin med i eller ii, men senare ofta med ji, vilket är vanligt hos Topelius.

213 Topelius använder ofta stavningen -ms- där den vanliga klassiska stavningen är -mps-, t. ex. sumsimus för sumpsimus. På motsvarande sätt använder Topelius ofta stavningen -mt- där den klassiska stavningen är -mpt-, t. ex. emtis för emptis.

214 Den ursprungliga stavningen -ds- assimileras ofta till -s- eller -ss- i klassiskt latin, medan Topelius ofta använder den icke assimilerade parallellformen, t. ex. adstricta för astricta. Också -dg- assimileras ofta till -gg- i klassiskt latin. Topelius använder icke assimilerad parallellform, t. ex. i adgressa för aggressa.

215 Konsonanten m före t ändras normalt till n i klassiskt latin, men Topelius använder bl. a. formen septemtrionem för septentrionem. Likaså ändras m före d oftast till n i klassiskt latin, men Topelius skriver t. ex. eamdem för eandem. Den klassiska ändelsen -tio stavas i senare tider ofta -cio. Topelius har flera exempel på detta, såsom concio ecclesiastica, och i böjda former concionem och concione.

216 Topelius använder ofta stavning med dubbel konsonant, där en enkel konsonant är vanligare under antiken, men han använder också enkel. Ett exempel på detta är literis för litteris, men också litteras i samma text.

217 Bokstaven w förekommer inte i klassiskt latin, men Topelius använder den konsekvent för bl. a. de finska namnen Wäinämöinen och Wäinölä.

218 Vanligen skrivs geografiska adjektiv som betecknar folkslag med stora begynnelsebokstäver på latin, men Topelius använder ofta små begynnelsebokstäver, t. ex. germanica versione. I De causis följer Topelius däremot traditionen med gentium Germanarum.

Avvikande böjningsformer

219 Den vanliga ändelsen i ablativ singularis av adjektivens komparativformer är -e, in mitiore forma, men Topelius använder upprepade gånger ändelsen -i, t. ex. liberaliori in lumine. Dessutom använder han ändelsen -e i ablativ singularis av adjektiv som normalt har ändelsen -i, aequale pater dote.

220 Topelius använder också parallellformer som är allmänt förekommande i klassiskt latin. Till dem hör ändelsen -assent i stället för -avissent i (3 person pluralis) pluskvamperfekt konjunktiv aktiv, t. ex. enumerassent för enumeravissent. På motsvarande sätt förkortas ändelsen -avisse i perfekt infinitiv aktiv ofta till -asse, såsom imperasse för imperavisse. Likaså förkortas ändelsen -averunt i tredje person pluralis perfekt infinitiv aktiv ofta till -arunt, t. ex. negarunt för negaverunt.

221 Topelius förser ofta finska namn med latinska kasusändelser i avhandlingen, såsom dativformen Ilmarini, genitivformen Ilmarinis, ablativformen Lemminkäine och ackusativformen Kullervonem. Finska ord som slutar på vokalen -a böjs regelbundet enligt latinets första deklination, t. ex. ackusativformen in Pohjolam (’till Pohjola’) och genitivformen Wäinölae. Främmande ord får i klassiskt latin antingen lämnas oböjda eller anpassas till latinets böjningsgrupper. Topelius bruk följer alltså latinets regler, men en del av formerna ser mycket olatinska ut.

Syntax

222 I huvudsak följer Topelius syntax-reglerna för klassiskt latin, men i vissa fall verkar han avvika. Ett av de drag som tydligast skiljer klassiskt från icke-klassiskt latin är bruket av konstruktionen accusativus cum infinitivo (ackusativ och infinitiv) i stället för en att-sats med subjekt och predikat efter vissa verb och uttryck. I huvudsak använder Topelius konstruktionen korrekt, men följande fall verkar inte följa reglerna: cum comperisset eques, quod in hac domo puellam honeste ambire mos juberet (’när riddaren hade fått veta att seden i detta hus bjöd att hederligt söka vinna en flicka’).

223 Det finns ett relativt klart system för bruket av tidsformerna i klassiskt latin, men i praktiken förekommer ganska stora variationer. Topelius bruk av pluskvamperfekt konjunktiv i bisatsen och presens indikativ i huvudsatsen är förvånande: cum comperisset eques [...] virgo [...] ei conceditur (’när riddaren hade förstått [...] ges jungfrun åt honom’). Bruket av presens infinitiverna [...] institutum [...] respui, och (doterm) [...] dari, i stället för perfekt infinitiv är överraskande. Bruket av perfekt konjunktiv i Theses är likaså förvånande: Imo naturae effectus, quibus conditio generis humanae mutata fuerit (’Ja, de naturfenomen av vilka människosläktets villkor har förändrats’). Verbformen mutata fuerit är en parallellform till den vanligare formen mutata sit. Eventuellt har Topelius uppfattat satsen som en indirekt frågesats.

224 Topelius avviker ibland från de huvudsakliga grammatikreglerna på ett sätt som betraktas som acceptabla avvikelser i klassiskt latin. I klassiskt latin är det vanligt att böjda former av verbet esse (’att vara’) inte skrivs ut, som At gentium [...] impares i avhandlingen. Likaså kan ordet ut (’att’) lämnas bort, vilket Topelius gör t. ex. i rogans, velit (’bedjande att han skall vilja’).

225 I klassiskt latin är det inte ovanligt med långa satsflätor, som kan vara svårförståeliga för läsaren. Topelius uppvisar åtskilliga exempel på meningar med flera bisatser som är svåra att översätta med kortare meningar, utan att man ändrar avgörande på meningsuppbyggnaden. Satsflätan Certe, si quosdam, nostro tempore, disciplina historica progressus fecerit, in eo continentur, quod rerum humanarum series, non,ut antea, tamquam fortuita, casuum fluctibus jactata, depingatur, sed necessaria et ex diverso gentium ingenio, tamquam afflatu divino, sponte orta exhibeatur översätts ordagrant: ’Om den historiska vetenskapen i vår tid har gjort några framsteg består de förvisso i det att förloppet av mänsklighetens historia inte som tidigare beskrivs som slumpmässigt och kringvräkt av tillfälliga händelsers virvlar utan framställs som nödvändigt och självmant härstammande från folkens olika karaktär såsom genom gudomlig inspiration’. Meningen håller grammatikaliskt ihop, men är tungläst och har därför spjälkats upp i översättningen.

226 Stycke 2 i pro gradun består av en mycket lång mening, som emellertid är logiskt uppbyggd och går att översätta med hjälp av semikolon. Det verkar som om Topelius i några fall strukturerade sina långa latinska meningar ovanligt tydligt.

227 Topelius stil är relativt ordrik. I Theses använder han t. ex. tre verb med mycket liknande betydelser: sublevare, temperare, tollere (’lätta’, ’lindra’ och ’avskaffa’) i stället för ett eller två. Han använder ofta småord som et (’och’), autem, tamen eller vero (’emellertid’) och nam (’ty’, ’nämligen’). I översättningen har dessa småord ibland bevarats och ibland lämnats bort för att göra läsningen mer löpande.

Stildrag

228 Litotes, att framställa något genom att förneka dess motsats, är ett vanligt stilgrepp i klassiskt latin, nemo non intellegit (’ingen förstår inte’ – var och en förstår). Det annars ovanliga nekningsordet haud används ofta vid adjektiv i detta sammanhang, t. ex. haud pauca [exempla] (’inte få’ – ganska många [exempel]).

229 I klassiskt latin är det vanligt att en författare talar om sig själv i första person pluralis i stället för första person singularis, vilket i motsats till vår uppfattning ses som ett tecken på anspråkslöshet (pluralis modestiae). Topelius använder systematiskt detta bruk i avhandlingen, t. ex. judicamus (’vi bedömer’), trots att det i vissa fall är svårt att avgöra om han syftar på bara sig själv, på sig själv och läsaren eller på läsarna. I Theses framställs påståendena närmast som fakta och första person nämns sällan. I De causis finns följande exempel: Restat [...] ut [...] faciamus expositionem (’Det återstår att vi skall ge en beskrivning’). Däremot använder Topelius första person singularis ovanför sin namnteckning i samma skrift: dabam (’jag gav’, ’givet’).

230 I klassiskt latin förekommer en konstruktion som kallas participförbytning eller förbytt particip. Det betyder att man använder ett huvudord och en participform (normalt perfekt particip), där vi på svenska skulle använda två substantiv av vilka det ena är bildat av en verbstam. Substantiven förenas genom en genitivändelse eller bruk av preposition, alternativt genom en sats med subjekt och predikat, t. ex. post Christum natum (’efter den födde Kristus’ – efter Kristi födelse) eller ab urbe condita (’från den grundlagda staden’ – efter stadens grundläggning). Trots att man i flera fall kan tänka sig en översättning med huvudord och particip verkar Topelius använda denna konstruktion flera gånger, t. ex. neque emtis pretio uxoribus, neque raptis (’varken med köp mot betalning av hustrur eller med bortrövande av dem’).

231 Trots att avhandlingen är ett vetenskapligt verk använder Topelius några gånger ett mera skönlitterärt bildspråk, såsom suspiria sexus debilioris per totam orbem septemtrionalem personare audivimus (’vi har hört det svagare könets suckar genljuda över hela den nordliga kretsen’).

Litteratur

232 Kommentarerna om det klassiska latinets grammatik bygger på Nils Sjöstrand, Ny latinsk grammatik (1953), medan kommentarerna om det klassiska ordförrådet på Axel W. Ahlberg, Nils Lundqvist & Gunnar Sörbom, Norstedts latinsk-svenska ordbok, andra upplagan (2004) och K. E. Georges, Ausführliches Lateinisch-Deutsches Handwörterbuch. Achte verbesserte und vermehrte Auflage von H. Georges (1913–1919). Förklaringen av förkortningar bygger på Reijo Pitkäranta, Lexicon neolatinum dissertationum Academiae Aböensis (1642–1828). Uuslatinan sanasto Turun akatemian väitöskirjoissa (1642–1828) (2018).

Principer för materialurvalet

233 Utgåvan upptar material som Topelius författade inom ramen för Kejserliga Alexanders-Universitetet och dess närliggande institutioner och sammanslutningar. Målsättningen har varit att ge en så bred inblick som möjligt i akademikern Topelius verksamhet.

234 Utgåvans 135 texter är indelade i olika avdelningar. Textmaterialet består av 40 handskrifter, 22 separattryck, 17 tryck från dagstidningar och 15 från tidskrifter samt 41 tryck ur andra publikationer. Den första avdelningen består av 28 tal, föredrag, essäer och artiklar från varierande sammanhang relaterade till den akademiska världen. Den andra avdelningen innehåller 37 hyllningsdikter till personer i universitetsvärlden och akademiska tillfällesdikter. Promotionstexterna består av nio bidrag. Materialet i anslutning till Österbottniska avdelningen består av 17 texter, bland annat dikter, föredrag och uttalanden. Material i anslutning till föreningar innehåller 20 tal och dikter som Topelius skrev för Finska Konstföreningen, Konstnärsgillet, Finska fornminnesföreningen och Historiska Samfundet. Examensarbeten och teser på latin består av tre texter på latin med nya svenska översättningar av Robert Luther. Avdelningen med material från Topelius tid som professor, prorektor och rektor innehåller 19 universitetsrelaterade texter ur Nationalbibliotekets Topeliussamling; utkast och koncept till uttalanden i konsistorium och brev. Topelius rektorsdiarium och rektorsredogörelse presenteras som faksimil i en egen avdelning. Materialet upptas i kronologisk följd enligt tryckår eller datering i manuskript.

235 Tidningsartiklar om akademiska frågor, såsom referat från promotionerna, har inte intagits. De är närmast en produkt av tidningsredaktören Topelius, och ingår i Publicistik (ZTS XVIII, 2021). Topelius föreläsningar är utgivna i delutgåvan Föreläsningar i historia och geografi (ZTS XII, 2017 och 2020).

236 Omnämnanden om Topelius i universitetsförvaltningens och studentavdelningarnas protokoll redovisas i en förteckning uppgjord av Pertti Hakala. Förteckningarna ingår som bilagor i utgåvan, liksom en översikt över universitetets organisation och studentkårens indelning, uppgjord av Rainer Knapas och Katarina Pihlflyckt.

Grundtexter, manuskript- och tryckbeskrivningar

Kollationeringsexemplar

245 Av de flesta tryck har bara ett exemplar hittats, och kollationeringen har därför gjorts mot grundtexten. Undantagen är nedan nämnda texter som har kollationerats mot följande exemplar:

Etableringsprinciper

247 Utgåvans etableringsprinciper redovisas i Anvisningar.

248 Lästexten har etablerats efter tryck om sådant föreligger, i annat fall efter manuskript. Om varken manuskript eller originaltryck hittats återges texten efter tryck i dagstidningar. Topelius handskrivna rektorsdiarium och tryckta rektorsredogörelse tillgängliggörs endast som faksimil.

249 Ett 40-tal av de dikter som Topelius skrev för ett akademiskt sammanhang intog han senare i någon av sina diktsamlingar (dessa ingår i Ljungblommor, ZTS I 2010, och Nya blad och Ljung, ZTS II 2019). Dikterna återges i Academica i sin första tryckta version, eftersom den härrör från det akademiska sammanhanget. I sex fall har originaltryck inte hittats och texten har i stället etablerats efter ifrågavarande diktsamlings lästext (»Lund», »Helsning till Upsala», »Gudarnes amen», »Studentvisa», »Till Magn. v. Wright» och »Ludvig van Beethovens minne»).

Principer för kommentering av texterna

250 Varje text har försetts med en kommentar som beskriver tillkomsthistorien och kontextualiserar verket. Punktkommentarerna upptar dels översättningar av inslag på främmande språk, dels källor till återgivna citat. Citerade litterära verk på andra språk har översatts såvida en svensk översättning har funnits tillhanda.

Källor

Centralarkivet, Helsingfors universitet

Centralförvaltningens arkiv:

Konsistoriets protokoll

Nationalbiblioteket, Helsingfors

Coll. 244.35–36:

Brev Elias Lönnrot–Z. Topelius 26/2 1882

Coll. 244.97:

Brev Z. Topelius–Sophie Topelius 30/4 1858

Brev Z. Topelius–Emilie Topelius 9/7 1881

Coll. 244.98:

Brev Z. Topelius–Emilie Lindqvist 11/11 1843; 1/10 1845

Coll. 244.115:

Handlingar rörande Alexander II:s monument

Coll. 309.7:

Brev Z. Topelius–Wilhelm Schalin 13/5 1881

Privat samling/Thesleff:

Brev Z. Topelius–Fredrik Pacius 18/3 1886

Österbottniska avdelningens arkiv, Varia, PohjO:

Protokoll

SKS Kirjallisuusarkisto, Helsinki

Elias Lönnrot. Kirjeenvaihtoa 16–18:

Brev Z. Topelius–Elias Lönnrot 12/2 1882

Elektroniska resurser

Biografiskt lexikon för Finland, SLS 2014, http://www.blf.fi

Digi – bibliotekens digitala publikationsarkiv, https://digi.kirjastot.fi

Doria – Nationalbibliotekets digitala publikationsarkiv, https://www.doria.fi/

Fennica – Finlands nationalbibliografi, https://fennica.linneanet.fi

Finna söktjänst, https://finna.fi

Helsingfors universitets studentmatrikel 1640–1852, https://ylioppilasmatrikkeli.helsinki.fi/svenska/

Helsingfors universitets studentmatrikel 1853–1899, https://ylioppilasmatrikkeli.helsinki.fi/1853-1899/

Hereditas culturalis – Åbo Akademis digitala publikationsarkiv, https://bibbild.abo.fi/hereditas/

Kansallisbiografia, https://www.kansallisbiografia.fi

Nationalbibliotekets digitala samlingar, https://digi.kansalliskirjasto.fi

Nationalencyklopedin, https://www.ne.se

Nordisk familjebok, första utpplagan och Uggleupplagan, http://runeberg.org/nf/

Project Runeberg, http://runeberg.org

Suomen Historiallinen Seura, www.histseura.fi

Svenska Akademiens ordböcker, https://svenska.se

Svenska dagstidningar, http://tidningar.kb.se/

Svenskt biografiskt lexikon, https://sok.riksarkivet.se/sbl/Start.aspx

Uppslagsverket Finland, http://www.uppslagsverket.fi

Zacharias Topelius Skrifter, http://topelius.sls.fi

Litteratur

Aftonbladet, »Finsk Literatur» 29/7 1845

Ahlberg, Axel W., Nils Lundqvist & Gunnar Sörbom, Norstedts latinsk-svenska ordbok, andra upplagan, Gjøvik 2004

Ahrenberg, Jac., Människor som jag känt. Personliga minnen, utdrag ur bref och anteckningar Tredje delen, Helsingfors: Söderströms & C:o 1921

Aittomaa, Sofia, »Monumenten över Alexander II i Helsingfors och Peter den store i Viborg. Två olika öden - likheter och olikheter», Historisk Tidskrift för Finland 2017:2, s. 177-233

Almqvist, C. J. L., Samlade Verk. Del 8. Törnrosens bok: duodesupplagan, Bd 8–11, Bertil Romberg (red.), Stockholm: Svenska Vitterhetssamfundet 1996

Björneborgs Tidning, »Literatur och konst» 19/12 1896

Cygnæus, Fredr., Samlade arbeten. Historiska arbeten Andra bandet 1, Helsingfors: G. W. Edlunds förlag 1882

Cygnæus, Fredr., Samlade arbeten. XI. Supplementband. Minne af Fredr. Cygnæus. Anteckningar af E. Nervander. Med porträtt, Helsingfors: G. W. Edlunds förlag 1892

Deutsches Wörterbuch von Jacob Grimm und Wilhelm Grimm, Leipzig: Verlag von S. Hirzel 1854–1961. Quellenverzeichnis Leipzig 1971, woerterbuchnetz.de

[Elmgren, Sven Gabriel], S. G. Elmgrenin muistiinpanot, Aarno Maliniemi (julk.), Suomen Historian Lähteitä II, Helsinki: Suomen Historiallinen Seura 1939

Engman, Max, Språkfrågan. Finlandssvenskhetens uppkomst 1812-1922, Finlands svenska historia 3, SSLS 702:3, Helsingfors 2016

Estlander, C. G., »Öfversigt. Bildande konst», Finsk Tidskrift 1880:2, s. 161–164

Finland, »Konstmålningar i universitetets solennitetssal» 19/4 1890

Finlands Allmänna Tidning, »Helsingfors» 28/4 1852

Finlands Allmänna Tidning, »Helsingfors» ¼ 1858

Finlands Allmänna Tidning, »Helsingfors» 27/5 1858

Finlands Allmänna Tidning, »Festen för F. Pacius» 22/3 1869;

Finlands Allmänna Tidning, »Konstlotteriet» 24/3

Finlands Allmänna Tidning, »Konstlotterifesten» 26/3 1873

Finlands Allmänna Tidning, »Konstnärsgillet» 21/12 1876

Finlands Allmänna Tidning, »Finska Historiska Samfundet» 10/11 1882

Forsgård, Nils Erik, I det femte inseglets tecken. En studie i den åldrande Zacharias Topelius livs- och historiefilosofi, diss., SSLS 616, Helsingfors 1998

Frängsmyr, Carl, Uppsala universitet 1852–1916, volym 2:1, Uppsala universitet 2010

Författaren Topelius – Med historien mot strömmen, Pia Forssell & Carola Herberts (red.), SSLS 828, Helsingfors 2019

Författningar och beslut rörande Kejserliga Alexanders-universitetet i Finland från och med den 1 oktober 1852 till utgången af år 1887, Valfrid Vasenius (utg.), Helsingfors: J. C. Frenckell & Son 1889

»Förslag till Stadgar för De Finske Artisternes och Literatörernes Pensionsförening», Concordia 25/3 1873

Geijer, Erik Gustaf, Svea rikes häfder. Första delen, Uppsala: A. Wiborg 1825

Geijer, Erik Gustaf, Tal vid Jubelfesten till den store Gustaf Adolfs Minne den 6 November 1832 i Upsala, Upsala 1832

Geijer, Erik Gustaf, »Om historiens nytta. En föreläsning» 1819, Valda smärre skrifter. Första delen, Stockholm 1842

Georges, K. E., Ausführliches Lateinisch-Deutsches Handwörterbuch. Achte verbesserte und vermehrte Auflage von H. Georges, Hannover und Leipzig 1913–1919

Grandell, Jens, Från ett årtionde i Finland. August Schauman och det liberala genombrottet, diss. 2020, manuskript under arbete

Heikel, Ivar A., Helsingfors universitet 1640–1940, Helsingfors: Helsingfors universitet 1940

Helsingfors Dagblad, »Sorgefesten efter H. K. H. Tronföljaren Nikolai [...]» 26/5 1865

Helsingfors Dagblad, »Konstnärsgillets vårfest» 9/6 1865

Helsingfors Dagblad, »Högtidligheten i universitetet» 11/12 1866

Helsingfors Dagblad, »Fredrik Pacius» 22/3 1869

Helsingfors Dagblad, »Rektorsombytet vid Universitetet» 15/9 1869

Helsingfors Dagblad, »Artisternes och Litteratörernes Pensions- och Understödskassa» 19/10 1872

Helsingfors Dagblad, »Konstlotteriet» 17/3 1873

Helsingfors Dagblad, »Universitetet» 16/9 1875

Helsingfors Dagblad, »Ur inbjudningsskriften till magister- och doktorspromotionen» 31/5 och 2/6 1877

Helsingfors Dagblad, »Från jubelfesten i Upsala» 14/9 1877

Helsingfors Dagblad, »För statsrådet Z. Topelius» 2/10 1878

Helsingfors Dagblad, »Studenternas fest för statsrådet Z. Topelius» 18/11 1878

Helsingfors Dagblad, »Fredrik Pacius» 20/3 1879

Helsingfors Dagblad, »Till Lönnrotsdagen» 9/4 1882

Helsingfors Morgonblad, »Filosofie-Doktors- och Magister-Promotionen» 27/6 1844

Helsingfors Tidningar, »Promotionen 1864» 4/6 1864

Helsingfors Tidningar, »Vid Konstnärsgillets Vårfest» 9/6 1865

Hirn, Yrjö, Runebergskulten, SSLS 248, Helsingfors 1935

Horatii Oder och Epoder, G. Adlerbeth (övers.), Stockholm: A. Gadelius 1817

Hufvudstadsbladet, »Universitetets fest» 11/12 1866

Hufvudstadsbladet, »Konstlotteriet» 25/3 1873

Hufvudstadsbladet, »Adress från finska fornminnesföreningen till Nyslotts stad och bestyrelsen för sekularfesten den 29 Juli 1875» 5/8 1875

Hufvudstadsbladet, »Theaterskandal» 23/11 1876

Hufvudstadsbladet, »Johan Ludwig Runebergs begrafning» 13/5 1877

Hufvudstadsbladet, »Promotionen» 31/5 1877

Hufvudstadsbladet, »Resestipendium» 18/4 1878

Hufvudstadsbladet, »Hyllning» 24/10 1878

Hufvudstadsbladet, »Festen för Elias Lönnrot» 14/4 1882

Hufvudstadsbladet, »Alexandersmonumentet» 1/5 1894

Hufvudstadsbladet, »Alexandersmonumentets aftäckning» 1/5 1894

Hufvudstadsbladet, »Konstnärsgillets julblad» 9/12 1894

Hufvudstadsbladet, »Konst och literatur» 13/12 1896

Hufvudstadsbladet, »Literatur» 10/12 1899

Huldén, Lars, »Den akademiska dikten och mitt Universitet», Universitas Helsingiensis 350. Yliopiston juhlavuosi 1990, Päivi Setelä (päätoim.), Helsinki: Helsingin yliopisto 1992

Hultin, Arvid, »Studier bland våra lyriker. I–II. Topelius och v. Qvanten», Finsk Tidskrift 1881:3, s. 169–196

Hwasser, Israel, Om allians-tractaten emellan Sverige och Ryssland år 1812. Politisk betraktelse öfver Nordens nuvarande ställning, Stockholm: Hörbergska boktryckeriet 1838

Kaila. Eino, Kolmesataa vuotta suomalaista yliopistoelämää, aatehistoriallinen katsaus, Helsinki: Otava 1940

Kalevala, öfversatt af M. A. Castrén, Helsingfors: J. Simelii enka 1841

Kallio, Rakel, Dukaatti. Suomen taideyhdistys 1846–2006, Helsinki: WSOY 2006

Karonen, Petri (toim.), Tiede ja yhteiskunta. Suomen Historiallinen Seura ja historiantutkimus 1800-luvulta 2010-luvulle, SKST 1449, Helsinki 2019

Klinge, Matti, Ylioppilaskunnan historia. Ensimmäinen osa 1828–1852, Helsinki: WSOY 1967

Klinge, Matti, Ylioppilastalo. Helsingin yliopiston ylioppilaskunnan kiinteistöjen vaiheita, Helsingin yliopiston ylioppilaskunnan historia 10, Helsinki 1970

Klinge, Matti, Rainer Knapas & John Strömberg, Kejserliga Alexanders Universitetet 1808–1917 Andra delen, Helsingfors: Förlagsaktiebolaget Otava 1989

Klinge, Matti, Idyll och hot. Zacharias Topelius – hans politik och idéer, Helsingfors: Söderströms & Co Förlags AB 2000

Klinge, Matti, Suomalainen ja eurooppalainen menneisyys. Historiankirjoitus ja historiakulttuuri keisariaikana, SKST 1285, Helsinki 2010

Knapas, Marja Terttu, Turun tuomiokirkon restaurointisuunnitelmat vuosilta 1896 ja 1901, otryckt licentiatavhandling i konsthistoria, Helsingfors universitet 1983

Knapas, Rainer, Bibliotheca academica. Helsingfors universitetsbibliotek. Finlands nationalbibliotek, Helsingfors: Helsingfors universitets bibliotek 2001

Knapas, Rainer, »Finsk eller svensk nationallitteratur i Finland. Litteraturhistoriska frontlinjer på 1850- och 1860-talen», Videnskab og national opdragelse: Studier i nordisk litteraturhistorieskrivnin Del 1, Per Dahl & Torill Steinfeld (red.), København: Nordisk Ministerråd 2001

Knapas, Rainer, Kunskapens rike. Helsingfors universitetsbibliotek – Nationalbiblioteket 1640–2010, SSLS 764, Helsingfors 2012

Koskimies, Rafael, Y. S. Yrjö-Koskisen elämä II. Nuijamieheksi luotu, Helsinki: Historian Ystäväin Liitto 1974

Lindman, Adolf, Anteckningar om Åbo domkyrka och dess fornminnen, 3. uppl., Helsingfors 1890

Lördagen, »Doktors- och magisterpromotionen i Helsingfors 1853. Ett femtiårs minne» 30/5 och 6/6 1903

Morgonbladet, »Promotionen» 2/6 1853

Morgonbladet, »Från Historiska Samfundets årsdag» 11/11 1875

Morgonbladet, »Universitetets lärare [...]» 2/10 1878

Morgonbladet, »Den akademiska fest,» 16/11 1878

Morgonbladet, »Den akademiska festen för Z. Topelius» 18/11 1878

Morgonbladet, »Vid Johan Vilhelm Snellmans graf» 8/7 1881

Morgonbladet, »Studentkårens båda festalbums till Elias Lönnrots ära [...]» 17/4 1882

Morgonbladet, »Fredrik Pacius» 20/3 1884

Mustelin, Olof, Studier i finländsk historieforskning 1809–1865, SSLS 361, Helsingfors 1957

Mäkelä, Tomi, Fredrik Pacius, kompositör i Finland, SSLS 732, Helsingfors 2009

[Nordqvist, A. F.], »Icke-Officiela Afdelningen», Finlands Allmänna Tidning 8/4 1871

Noro, Mauri, Kaitselmusaate Topeliuksen historianfilosofiassa, Porvoo/Helsinki: Werner Söderström Osakeyhtiö 1968

Nyberg, Paul, Zachris Topelius. En biografisk skildring, Helsingfors: Söderströms 1949

Pettersson, Susanna, Suomen Taideyhdistyksestä Ateneumiin. Fredrik Cygnaeus, Carl Gustaf Estlander ja taidekokoelman roolit, Historiallisia Tutkimuksia 240, Suomalaisen Kirjallisuuden Seura Dimensio 6, Helsinki 2008

Pitkäranta, Reijo, Lexicon neolatinum dissertationum Academiae Aböensis (1642 – 1828). Uuslatinan sanasto Turun akatemian väitöskirjoissa (1642 – 1828), Helsinki 2018

Post- och Inrikes Tidningar, »Tidnings-öfversigt» 11/11 1845

Runeberg, Joh. Ludv., Kung Fjalar. En dikt i fem sånger, Borgå 1844

Saarenheimo, Mikko, »Länsisuomalaisen Osakunnan inspehtorit», Satakunta. Kotiseutututkimuksia IX, Satakuntalainen Osakunta (julk.), Vammala 1931, s. 1–61

Savelainen, Hannele, Zacharias Topelius i bild. Människan, porträtten och sinnebilderna, SSLS 712, Helsingfors 2009

Savolainen, Raimo, Med bildningens kraft. J. V. Snellmans liv, SSLS 827, Helsingfors 2019

Selokari, Hanne (toim.), 150 vuotta kuvataiteilijoiden puolesta. Suomen Taiteilijaseura Konstnärsgillet i Finland 1864–2014, Helsinki: Suomen Taiteilijaseura 2016

Silverstolpe, G. L., »Det moderna Suomi», Dagligt Allehanda 11/11 1845

Sjöstrand, Nils, Ny latinsk grammatik, Malmö 1953

Strinnholm, Anders Magnus, Svenska folkets historia från äldsta till närwarande tider I–V, Stockholm 1834–1854

Suomalainen Wirallinen Lehti, »Ylioppilaskokouksessa» 1/10 1870

Suomen Muinaismuistoyhdistyksen pöytäkirjat. Finska Fornminnesföreningens protokoll. I. 1870–1875, Helsinki: Suomen Muinaismuistoyhdistys 1909

Suomen Muinaismuistoyhdistyksen pöytäkirjat. Finska Fornminnesföreningens protokoll. II. 1876–1885, Helsinki: Suomen Muinaismuistoyhdistys 1915

Suometar, »Surujuhla» 26/5 1865

Söderhjelm, Wener, Utklipp om böcker Tredje serien, första delen, Helsingfors: Söderström & Förlagsaktiebolag 1920

Tammerfors Aftonblad, »Promotionen» 3/6 1890

Tapio, »Kuopiosta. Kirje Helsingistä» 27/11 1878

Tegnér, Esaias, »Hjelten» 1827

Tegnér, Esaias, Samlade skrifter. Ny kritisk upplaga. Kronologiskt ordnad, åttonde delen 1836–1839, Evert Wrangel & Fredrik Böök (utg.), Stockholm: P. A. Norstedt & Sönders förlag 1923

Tigerstedt, E. N., »Snellman och den unge Topelius», Ord och Bild. Illustrerad Månadsskrift, Femte häftet, Stockholm 1944, s. 219–222

Tiitta, Allan, Harmaakiven maa. Zacharias Topelius ja maantiede, diss., Bidrag till kännedom av Finlands natur och folk 147, Helsinki 1994

Tikkanen, J. J., Finska konstföreningen 1846–1896, Helsingfors 1896

Tommila, Päiviö, Suomen historiankirjoitus. Tutkimuksen historia, Porvoo/Helsinki/Juva: WSOY 1989

[Topelius], » Philosophiæ Doktors- och Magister-Promotion i Helsingfors den 21 Juni 1844», Helsingfors Tidningar 22/6 1844

[Topelius], »Till Finlands Mödrar», Helsingfors Tidningar 4/1 1845

[Topelius], »Misceller», Helsingfors Tidningar 22/11 1845

[Topelius], »Från Helsingfors. Kapten Leopold i Bender. 1848 Mars 31», Helsingfors Tidningar 1/4 1848

[Topelius], »Helsingfors», Helsingfors Tidningar 4/5 1850

[Topelius], »Filosofie Doktors- och Magisterpromotionen i Helsingfors den 30 Maj 1853», Helsingfors Tidningar 1/6 1853

[Topelius], »Universitetet», Helsingfors Tidningar 17/5 1856

[Topelius], »DD. KK. HH. Thronföljaren» Helsingfors Tidningar 27/6 1857

[Topelius], »Helsingfors», Helsingfors Tidningar 12/5 1858

[Topelius], Helsingfors», Helsingfors Tidningar 15/5 1858

[Topelius], »Helsingfors», Helsingfors Tidningar 2/6 1858

[Topelius], »Finska Konstföreningen», Helsingfors Tidningar 16/3 1859

[Topelius], »Universitetets Promotionsfest», Helsingfors Tidningar 31/5 och 2/6 1860

Topelius, Z. & J. R. Aspelin, »Helsingistä. Savonlinnan juhla», Uusi Suometar 4/8 1875

Topelius, Z., »Universitetets hr rektors skrifvelse till studentafdelningarne», Helsingfors Dagblad 26/11 1876

[Topelius], Konstvän, »Till Red. för ’Finland’. Målningarna i solennitetssalen», Finland 28/2 1891

Topelius, Zacharias, Blad ur min tänkebok, Helsingfors: Söderströms 1898

Topelius, Zacharias, Samlade skrifter. Tjugutredje delen. Smärre skrifter, Helsingfors: G. W. Edlunds förlagsaktiebolag 1904

Topelius, Zacharias, Självbiografiska anteckningar, Paul Nyberg (utg.), Helsingfors: Holger Schildts förlagsaktiebolag 1922

Topelius, Zachris, Fästmansbrev i urval, Paul Nyberg (utg.), Stockholm: Alb. Bonniers förlag 1948

Topelius, Zacharias, Finlands krönika 1860–1878, Rainer Knapas (utg.), SSLS 660, Helsingfors 2004

Topelius, Zacharias, Ljungblommor, Carola Herberts (utg.), ZTS I, SSLS 742, Helsingfors 2010

Topelius, Zacharias, Finland framställdt i teckningar, Jens Grandell & Rainer Knapas (utg.), ZTS XII, SSLS 747, Helsingfors 2011

Topelius, Zacharias, En resa i Finland, Katarina Pihlflyckt (utg.), ZTS XIII, SSLS 775, Helsingfors 2013

Topelius, Zacharias, Hertiginnan af Finland och andra historiska noveller, Pia Forssell, Matti Klinge & Anna Movall (utg.), ZTS V, SSLS 782, Helsingfors 2013

Topelius, Zacharias, Korrespondens med förlag och översättare, Carola Herberts (utg.), ZTS XX:1, SSLS 835:1, Helsingfors 2015

Topelius, Zacharias, Naturens Bok och Boken om Vårt Land, Magnus Nylund (utg.), ZTS XVII, SSLS 816, Helsingfors 2017

Topelius, Zacharias, Föreläsningar i geografi och historia, Jens Grandell (utg.), ZTS XV, Helsingfors 2017

Topelius, Zacharias, Dagböcker, Pia Asp (utg.), ZTS XXI, SSLS 823, Helsingfors 2018

Topelius, Zacharias, Korrespondens med föräldrarna, Eliel Kilpelä (utg.), ZTS XX:2, SSLS 835:2, Helsingfors 2018

Topelius, Zacharias, Finland i 19de seklet, Katarina Pihlflyckt (utg.), ZTS XIV, SSLS 837, Helsingfors 2019

Topelius, Zacharias, Nya blad och Ljung, Carola Herberts (utg.), ZTS II, SSLS 838, Helsingfors 2019

Topelius, Zacharias, Övrig lyrik, Carola Herberts (utg.), ZTS III, SSLS 839, Helsingfors 2019

Wasabladet, »Festen till Elias Lönnrots ära» 19/4 1882

Wasa Nyheter, »Literatur och konst» 29/11 1896

Vasenius, Valfrid, »Antikritik», Hufvudstadsbladet 30/3 1881

[Vasenius, Valfrid] V., »Kotimaan kirjallisuutta», Valvoja 1882:9, s. 204–209

Vasenius, Valfrid, Zacharias Topelius. Hans lif och skaldegärning Andra delen, Helsingfors: G. W. Edlunds förlagsaktiebolag 1914

Vasenius, Valfrid, Zacharias Topelius. Hans lif och skaldegärning Tredje delen, Helsingfors: G. W. Edlunds förlagsaktiebolag 1918

Vasenius, Valfrid, Zacharias Topelius. Hans lif och skaldegärning Fjärde delen, Helsingfors: Holger Schildts förlagsaktiebolag 1924

Vasenius, Valfrid, Zacharias Topelius. Hans lif och skaldegärning Femte delen, Helsingfors: Holger Schildts förlagsaktiebolag 1927

Vasenius, Valfrid, Zacharias Topelius. Hans lif och skaldegärning Sjette delen, Helsingfors: Holger Schildts förlagsaktiebolag 1930

Westermarck, Helena, Finlands första kvinnliga läkare. Rosina Heikel. Kvinnospår i finländskt kulturliv, Helsingfors: Söderström & Co Förlagsaktiebolag 1930

Wiborgs Tidning, »Konstlotteriet» 22/3 1873

Åbo Tidningar, »Helsingfors» 28/5 1850

Åbo Underrättelser, »Bref från Hufwudstaden» 6/10 1875

Alfabetisk förteckning

Kronologisk förteckning