Kejsaren, storfursten Alexander II:s minne den 29 april 1894

I.

1 Den 29. April, Kejsaren, Storfursten Alexander II:s födelsedag, var i 26 års tid en allt endrägtigare firad minnesdag i Finland. Med den skyldiga vördnaden för landets storfurste förenade sig allt mera personliga känslor af tillgifvenhet, hvilka gåfvo ärebetygelserna ett djupare innehåll än den undersåtliga pligtens.

2 Endast statsmännen, och icke ens alla bland dem, förmådde uppfatta vidden af Kejsarens verk. Endast skarpsynte, erfarne medborgare kunde i dem igenkänna en genomtänkt plan; men den stora, politiskt oerfarna massan af folket frågade hjärtats intryck. Den okunnigaste förstod betydelsen af de lifegnes frigörelse; den fattigaste hörde med djup rörelse sitt länge stumma folk tala vid landtdagen. Hvarje fader och moder såg framtiden ljusna, när de sände sitt barn till den första folkskolan; hvarje finska talande kände sig tryggare, när han vid domstolen hörde sitt eget modersmål. |6|Åren kommo med vexlande skördar, rika år, fattiga år. Allas blickar vändes, näst Gud, till Kejsaren. Han visste råd i den onda dagen, som i den goda. Nöden gick öfver, landet blomstrade, framstegen följde; alla kunde bevittna dem. De första bantågen ilade genom ödemarkerna; de första telegraftrådarna bragte budskap från långa afstånd; den första kanalen förde Saimas segel till hafvet. Skogen gaf guld, ladugården skickade smör till Ryssland och England. Allt detta låg inom de okunnigas synkrets. Och folktron söker alltid den ledande handen. All hjälp och all välfärd tillskrefvos, om icke Kejsarens person, så dock välsignelsen öfver hans regering. Huru skulle icke folket älska denne monark, som därtill, vid sina besök i landet, qvarlemnade intrycket af personlig höghet, förenad med hjärtegodhet?

3 Så mycket smärtsammare var budskapet om Kejsarens oförväntade död. Hela vårt land stod slaget af häpnad. Det syntes för alla ofattligt, huru en gudlös hand kunnat höjas mot detta dyrbara lif.

4 Tio år senare anmärkte några af landets ovänner mot vår nya strafflag, att den icke tillräckligt skyddade Kejsarens säkerhet under hans resor i Finland. Om de läst vår historia och känt vårt folk, skulle de erfarit, att aldrig ett furstemord, eller försök till ett sådant, fläckat Finlands jord och att en så svår förbrytelse fortfarande är, såsom den alltid varit, otänkbar för vårt folk.

5 Åren förut, när de första anslagen mot Kejsarens lif lästes i tidningarna, hörde man finske bönder säga till hvarandra: han skulle flytta till oss; vi skulle försvara honom!

6 Den första häpnaden följdes af en landssorg, så allmän och så uppriktig, som sällan en furste begråtits af sitt folk. Kyrkorna voro på »klagodagen» till trängsel öfverfyllda och få ögon torra. Samtidigt uppstod på flera håll, och icke minst i de djupa leden, tanken på ett äreminne åt den saknade bortgångne. I tidningen Östra Finland för den 11. April 1881 lästes den första uppmaningen till en allmän insamling i kyrkorna för detta ändamål. Ständerna vid 1882 års landtdag öfvertogo denna från folket utgångna tacksamhetsgärd och utsågo för dess utförande en delegation. Hög och låg, rik och fattig, gammal och ung skyndade att, hvar med sin skärf, bidraga till detta vittnesbörd om Finlands kärlek för en monark, som förstått dess behof och trott på dess framtid.

7 Kejsarne dö, folken lefva.

8 Åter randas en 29. April med vårens första grönska, och nu inviges Kejsar Alexander II:s ärestod som ett nutids vittne åt kommande sekler.

9 Ett lefvande folk helsar med vördnad en död mans minne. De själfviska känslor, hvilka så ofta trängas kring en lefvande herskares thron, hafva här förlorat sin lockelse och sin betydelse. Den döde kan icke straffa, icke belöna; honom kan ingen frukta och ingen smickra mer. Han står upphöjd öfver menskliga lidelser, såsom hans bild i bronsen icke fryser i vinterns snö eller smälter i sommarens solbadd. Endast två makter hinna honom ännu efter döden: historien, som mäter hans verk, och Gud, som dömer hans hjärtas uppsåt.

10 Alexander II:s historia är ännu oskrifven. Samtiden är alltid närsynt, emedan den uppfattar allt styckevis. Samtiden kan endast ofullständigt bedöma händelsernas inbördes samband, deras rot i det förgångna, deras frukt i det tillkommande och deras inre bevekelsegrunder. Allt detta klarnar först efter mansåldrar. Mycket, som samtiden beundrat, visar sig sedan vara ett felsteg; mycket, som samtiden klandrat, visar sig vara en förbisedd förtjenst eller en historisk nödvändighet. Kommer då därtill, att en historisk personlighet blifvit begåfvad med en förutseende blick, som vidgar hans synkrets öfver hans samtids, undgår han aldrig att misskännas af den generation, som står honom närmast. Tusende, hvilka fruktan eller fördel ha bundit, medan han lefde, skola klandra honom efter hans död; andra tusende, hvilka icke förstått honom, skola täfla om att nedrifva hans verk, när han ej mer är qvar att beskydda det. Historien har sin ebb och flod, såsom världshafvet. Men historiens tidvatten lemna, som Nilen, efter sig befruktande frön; dess flodvåg går aldrig helt förlorad i en kommande ebb. Alexander II har varit en såningsman, hvilken eftervärlden en gång skall ställa vid sidan af hans tids och hans rikes största namn.

11 En erinran gäller denne monark och alla monarker, när de bedömas af folken:

»Dalarnas vide, rotadt vid sin tufva,

Ser ej med bergets vida blick kring världen,

Vet icke furans hårda, lifstidslånga

Kamp emot stormen.»

13 Folken glömma, när de bedöma sina regenter, att desse äro bundne af helt andra band, än den enskilde medborgaren. Regenten öfver ett stort rike, som Ryssland, kan icke afbryta dess historiska tradition, sådan denna under sekler har utbildat sig på grund af politiska öden, geografiskt läge, folkegendomlighet och kulturförhållanden. Med eller mot sin önskan måste han följa denna tradition i dess hufvudriktning. Vill han förändra riktningen, är detta åter ett verk för sekler, hvars frukt han icke får själf upplefva. Hvarje reform möter hinder och motstånd, än af maktställningen, än af folkseden, än af otaliga enskilda intressen, som känna sig däraf berörda. En reformator måste förena fast öfvertygelse med stort moraliskt mod och ytterlig varsamhet. Själfherskaren, hvilken millionerna lyda, är i verkligheten sitt rikes främste tjenare och mången gång mindre fri, än den ringaste af hans undersåtar. Det är detta folken ej böra förbise. De fordra rättvisa såsom regentens första pligt; – välan, regenten fordrar detsamma af folken. De fordra hänsyn för menskliga brister och allt, som hindrande står mellan viljan och verket: är då regenten den ende, som ej förtjenar en lika hänsyn?

14 »Gud allena är hög, men vi äro stoft.»konsekvensändrat/normaliserat

II.

15 Kejsaren, Storfursten Alexander II föddes i Moskva den 29. April 1818. Han var äldste son till Kejsar Nikolai Paulovitsch, som regerade från den 1. December |10|n. st. 1825 till den 3. Mars 1855, och Kejsarinnan Alexandra Feodorovna, dotter till Preussens konung Fredrik Wilhelm III. Kejsar Nikolai hade, utom Alexander, tre yngre söner, Konstantin, Nikolai och Mikael, samt tre döttrar, Maria, Olga och Alexandra.

16 År 1818 regerade ännu Kejsar Alexander I, oförgätlig i åminnelse, och thronföljare var hans näst äldste broder Konstantin Paulovitsch. Tredje brodern Nikolai Paulovitsch lefde obemärkt för sina militäriska pligter, då budskapet kom om kejsarens död i Taganrog. Konstantin utropades till kejsare, men afsade sig kronan till förmån för sin broder Nikolai, och denne tillträdde regeringen efter en snabbt kufvad militärrevolt i S:t Petersburg. Faderns krona medförde sonen Alexanders upphöjelse till Cesarevitsch, som betyder ryska rikets thronföljare.

17 Kejsar Nikolais egen uppfostran hade varit strängt militärisk, men han insåg, att ett stort rikes arftagare behöfver en mera omfattande blick. Han beslöt gifva sin thronföljare en uppfostran, som ställde denne på höjden af samtidens bildning. Till Cesarevitsch’ främste lärare valde han skalden Vasilij Schukovsky, känd för sina kunskaper och sin brinnande fosterlandskärlek. Det var Schukovsky, som med glödande sånger eldat sina landsmäns mod under kriget mot Napoleon 1812; det var han, som skrifvit orden till folksången Bosche Zarja chranijspråk: ryska, hvilken ännu i dag är Rysslands kejsarehymn. Cesarevitsch’ lärare i rättskunskap blef den för Finland så minnesvärde Speransky, men de öfrige lärarne valdes af Schukovsky, som till Kejsarens |11|granskning framlade programmet för lärokursen. Och denna var icke knappt utmätt. Den omfattade religion, moderna språk, latin, grekiska, matematik, historia, geografi, naturvetenskap och krigsstudier, förnämligast i artilleri och fortifikation. Sex lärotimmar dagligen, utom fronttjenst från 12:te året och andra öfningar, fortgingo regelbundet från lärjungens 9:de till hans 20:de år. Icke mången yngling har genomgått en så sträng skola, som den unge Cesarevitsch. Med kursen följde förhör i Kejsarens närvaro. Vid ett sådant förhör i historien frågade en gång Kejsaren sin son, hvilken regent han helst ville efterlikna. Alexander svarade: Roms Titus. Och när läraren nämnde Nero, frågade Kejsaren: har Rysslands historia haft någon Nero? Ja, svarade Alexander frimodigt: Ivan Grosnij (Ivan den förskräcklige 1533–1584).

18 De grundsatser Schukovsky inplantade hos sin elev betecknas bäst af hans yttrande, att »en herskares verkliga makt mätes ej efter hans segrar, utan efter hans folks välfärd.» Schukovskys skaldelynne var mildt och varmhjärtadt, stundom ända till svärmeri. Det fann ett gensvar i lärjungens egen medfödda mildhet, måhända ett arf från hans mormoder, den för sin hjärtegodhet, ej mindre än för sin skönhet, berömda drottning Louise af Preussen. En gång, berättas det, har den ärelystnare, 9 år yngre brodern Konstantin skämtande sagt till Cesarevitsch – måhända ej utan hågkomst af sin farbroder Konstantin Paulovitsch’ thronafsägelse: »du är för god, Alexander, du duger ej till kejsare; låt mig blifva det i ditt ställe!»

19 Äfven Roms kejsare Titus ansågs af mången vara för god att herska, och likväl tvang honom skickelsen att förstöra Jerusalem.

20 Det är möjligt, att också Kejsar Nikolai icke hos sonen igenkände sin egen järnvilja. Cesarevitsch förblef länge, sedan han vuxit till man, utan andel i riksstyrelsen. Han mognade tyst och långsamt, såg mycket, som hans fader ej såg, och fick tid att öfvertänka de reformer, hvilka han sedan som regent så modigt genomförde. Järnviljan fanns dock äfven hos denne milde yngling, men af en annan art, – en fasthet i öfvertygelsen, som icke lät något hinder afskräcka sig, och det sedliga mod, som trotsade hvarje fara, när det gällde en strid för det rätta.

21 Till Cesarevitsch’ studier i ynglingaåren hörde resor inom och utom riket. Under en sådan resa till aflägsna trakter i Sibirien, dem ingen af kejsarehuset förr besökt, blef han vittne till de olycklige deporterades lidanden och utverkade hos sin fader benådning för några, mildring för andra. Från denna tid blef hans namn kändt och kärt i vidsträckta delar af riket. De senare åren, när kronans tyngd blef alltmera kännbar för den grånande Kejsaren, användes thronföljaren i vigtigare beskickningar till utländska hof och förestod någon gång regentskapet i sin faders frånvaro.

22 Det första officiella kall, som anförtroddes Cesarevitsch, var likväl kanslersembetet, som innebar högsta styrelsen för Alexanders-universitetet i Finland. Han var då i sitt nionde år och utnämningen alltså formell, medan grefve Rehbinder som adjoint ombesörjde led|13|ningen af universitetets löpande ärenden. Detta förtroendebevis för den finska högskolan fick ökadt värde genom en tradition i kejsarehuset. Alexander I hade 1816 utnämnt sin broder Nikolai till universitetets kansler. Nikolai utnämnde 1826 till detta embete sin äldste son Alexander; denne utnämnde 1855 till samma embete sin äldste son, Cesarevitsch Nikolai och, efter dennes död i unga år 1865, sin andre son, dåmera Cesarevitsch Alexander, som nu är Alexander III och hvilken, när han besteg thronen 1881, till samma förtroendepost utnämnde sin äldste son, nuvarande Cesarevitsch Nikolai, – en traditionell ynnest, hvilken universitetet med rätta uppskattar högt och som för detsamma medfört ett betryggande och lifvande inflytande.

23 Efter Rehbinders död 1841 öfvertog Cesarevitsch själf universitetets högsta styrelse och besökte det första gången i Maj 1842. Detta besök, som tillika var hans första i Finland, blef minnesvärdt. Själf 24 år, högt bildad, kunskapsälskande, öppen för alla ungdomens intryck, såg Alexander sig här omgifven af en så fri, så oskrymtad hyllning, som endast ungdomen kan egna en jämnårig, af hvilken den hoppas förverkligandet af alla framtidens idealer. När kanslern i den sköna vårqvällen, stående på ångbåten Ischoras däck vid badhusbryggan i Helsingfors, sände sin afskedshelsning till studenternes täta leder och deras sång efterföljdes af hurrarop, som aldrig ville taga en ände, fylldes den unge furstens ögon af tårar. Finlands |14|ungdom hade tagit hans hjärta, och detta intryck glömde han sannolikt aldrig.

24 Alexandersuniversitetet bevarar från denna tid sin kanslers porträtt i hel figur och naturlig storlek. Han är där en smärt yngling med militäriskt ledig hållning i lifgardets finska skarpskyttebataljons uniform. Hans blida, allvarliga, nästan drömmande blick tyckes fråga den gentemot honom vid salens ingångar placerade bilden af Alexander I: hvad skall jag göra för Finlands väl?

25 Detta första besök, som qvarlemnade ett varaktigt minne i Alexandersstipendiet för unge vetenskapsmäns resor, efterföljdes nio år senare af ett annat i Mars 1851. Då kom kansler till sina studenter som ett fridens och försoningens budskap. Det var oroliga tider efter »det galna året» 1848; alla universitet misstänktes för rabulism. Helsingfors studenter råkade i delo med sin vicekansler, general Nordenstam; 40 inbjudne uteblefvo alla från vicekanslers bal till firande af kanslers 25 åriga tjenstejubileum den 11. Jan. 1851. Kejsar Nikolai såg däri en rebellisk demonstration och hotade, i sin första vrede, att stänga universitetet. Lugnad af Armfelt, sände Kejsaren senare Cesarevitsch, universitetets kansler, att medla. Kansler sammankallade studenterne, klandrade skarpt demonstrationen, men slöt med att förlåta de felande. Och denna förlåtelse blef så mycket värdefullare, emedan den åtföljdes af en dyrbar fosterländsk gåfva, utnämnandet af Mathias Alexander Castrén till förste ordinarie professor i finska språket och litteraturen. Oron i vida|||||17| kretsar af landet förvandlades till jubel. Mellan universitetet och dess kansler uppstod ett förtroende, som i månget ynglingahjärta antog färg af personlig tillgifvenhet.

26 Desse studenter, söner af ett lugnt och laglydigt folk, kunde uppflamma i ungdomens känslor, öfverila sig, fela, öfverskatta sin betydelse och hysa en blind tillit till sina anförare; men de hade ingenting att dölja, de trodde sig i själfva sina felsteg strida för det rätta. Därför anslog dem förtroendet, och de ville visa sig detta värdiga. Ett tillfälle kom snart, när kansler tredje gången besökte sitt universitet i Mars 1854, denna gång med sin fader, Kejsar Nikolai, som kom för att anbefalla åtgärder för Finlands försvar. Kriget stod vid portarna, alla dyrbara samlingar flyttades i säkerhet, alla sinnen voro i rörelse: universitetet förblef lugnt.

27 År 1841 förmäldes Cesarevitsch Alexander med Maria Alexandrovna, prinsessa af Hessen, född 1824 och död 1880. I detta lyckliga äktenskap föddes sex söner: Nikolai 1843 (död 1865), Alexander (nu Kejsare) 1845, Wladimir 1847, Alexej 1850, Sergej 1857 och Paul 1860, samt en dotter, Maria 1853, nu hertiginna af Sachsen-Coburg.

III.

28 År 1830, när Frankrikes konung Karl X flydde, förjagad af julirevolutionen, yttrade Kejsar Nikolai till sin då 12-årige thronföljare: »Den, som af Försynen |18|mottagit makten, får aldrig vika. Hans pligt är att falla, men på thronens trappsteg.»

29 Tjugufem år senare föll Kejsar Nikolai, utan att vika. I det äfven för Finland kännbara s. k. Krimkriget stod Ryssland utan bundsförvanter mot Turkiet, England, Frankrike och Sardinien, medan öfriga makter hotande rustade. Kejsar Nikolai hade dittills talat det afgörande ordet i makternas rådslag; nu stod han ensam mot det koaliserade Europa. De ryska vapnen ledo motgångar på Krim, engelska och franska flottorna inträngde i Östersjön, härjade Finlands kuster, borttogo dess handelsflotta, förstörde Bomarsund, bombarderade Sveaborg och hotade Kronstadt. Rysslands sedan 150 år ständigt växande makt syntes nu nära att trängas tillbaka. Inga faror, inga motgångar förmådde bryta Kejsar Nikolais järnvilja. Men äfven för hans jätteskuldror blef bördan för tung. En lunginflammation slöt hans dagar den 3. Mars n. st. 1855, sedan han, oböjd i döden, gifvit sina sista råd åt sin efterträdare.

30 I en så hotfull och stormig tid uppsteg Alexander II på sina fäders thron. Kriget fortsattes; hela Ryssland var ett militärläger, nya härar tågade mot de hotade gränserna. Men Sebastopols hjältemodiga försvar hade räddat vapenäran; kriget hade blottat betänkliga brister i förvaltningen och i krigshären. Den 30. Mars 1856 afslöts freden i Paris. Rysslands eftergifter i detta fredsfördrag visade sig snart vara mera skenbara, än verkliga. Det förstörda Sebastopol reste sig åter, och Rysslands Svartahafsflotta, som kriget |19|velat tillintetgöra, uppväxte åter i nya former. En ringa tillbakaflyttning af rikets gräns vid Donau återvanns 22 år senare och följdes af nya landvinningar i Mindre Asien.

31 Alexander II älskade icke kriget. Han kände det alltför väl. Under hans barndom och ungdom hade kanonernas dunder sällan tystnat vid Rysslands gränser, och när han blef kejsare, unnades honom ingen långvarig fred, endast få års vapenhvila. Sin tunga pligt att upprätthålla rikets och thronens maktställning glömde han aldrig. Men efter freden 1856 och de tappra, men vilda kaukasiska bergfolkens underkufvande fick han tid att förverkliga dessa fredens storverk, om hvilka han drömt som yngling och hvilka han, väntande kronan, planlagt i tysta tankar.

32 Hans regerings program kan sammanfattas i de två anförda, så korta, men så betydelsefulla orden af Schukovsky: »folkets välfärd»,konsekvensändrat/normaliserat – den fredliga utvecklingen i alla riktningar, höjandet af folkets kraft och själfkänsla genom en varsam, gradvis mognande uppfostran till fri medborgerlig verksamhet. Detta program var lika svårlöst, som det var omfattande, men nytt var det icke mera i Rysslands historia, det var ett arf från Alexander I. Och att det, ehuru då outförbart, äfven föresväfvade Nikolai, kan man sluta af den uppfostran denne kejsare gaf sin efterträdare. Ille facietspråk: latin, han skall göra det. Det stora steg framåt, dem fadern, krigaren, ordföranden i makternas rådslag, förutsåg såsom behöfliga, men ej kände sig vuxen att själf genomföra, de skulle blifva hans sons verk. |20|Det stora, redan så mäktiga och alltmera tillväxande riket behöfde mycket, som ej kunde uppnås endast med yttre makt. Det behöfde tillväxa inåt, icke blott genom reformer, utan än mer genom ett upplyst, vaket folkmedvetande, som i alla tider är maktens kärna och yttersta villkor. Ille facietspråk: latin.

33 Närmast riktades nu den nye herskarens blick på lifegenskapens tunga börda, som tryckte hälften af hans folk. En lifegen är icke slaf i den mening vi äro vane att tänka oss om Afrikas och Amerikas slafvar. En lifegen kan icke säljas som boskap, på marknaden, men han kan säljas med det jordagods, på hvilket han bor. Vid detta gods är han bunden för all sin tid med hustru och barn och kan icke flytta. Han är godsegarens födde tjenare, hvilken denne kan använda, bestraffa, utskicka eller utpressa efter sitt eget godtfinnande, men också är skyldig att underhålla. Den lifegne kan friköpa sig, om hans herre samtycker, hvilket ock stundom inträffar, men hvarifrån taga lösepenningen, då hans hela förvärf är, liksom han själf, hans herres egendom?

34 Alla Europas länder, utom Sverige och Finland*Sverige och Finland hade fordom trälar (slafvar), mest krigsfångar, intill dess att träldomen lagligen afskaffades 1335. Men dessa länder ha aldrig haft lifegne, och alla adelns försök att införa lifegenskapen ha misslyckats, till följd af den i lag och sed djupt inrotade folkfriheten., ha burit detta nesliga ok, som tidigast afskaffades i England vid slutet af 1500-talet, men i öfriga länder så sent, som i Frankrike 1789, i Danmark 1788, i Tyskland vid samma tid och de sista resterna först 1832. |21|I Ryssland egde byalagen gemensamt sin jord, tilldess att bönderne under Boris Godunow, de sista åren af 1500-talet, förbjödos att flytta och efterhand bundos vid de adliga godsen. Olägenheterna blefvo kännbara äfven för styrelsen. Alexander I och Nikolai voro betänkta på att afskaffa lifegenskapen, men så djupt var denna institution redan rotad i jordegendomen, att hindren syntes oöfverstigliga. Hvad företrädarne icke, vågat af fruktan att skaka riket i dess grundvalar, det vågade Alexander II.

35 Vid denne kejsares tillträde till regeringen räknade ryska riket inemot 80 millioner invånare, och af dessa voro vidpass 47original: 5 millioner, alltså mer än hälften, personligt ofria. Hälften åter af dessa ofria åtnjöt likväl som kronobönder, arbetare vid grufvorna och fabrikerna m. m., vissa undantagsförmåner och räknades ej till de lifegne. Alla dessa bättre lottade ofria förklarades 1858 af Kejsaren fria. De egentlige lifegnes antal utgjorde inemot 23 millioner, hvilka ärfdes, såldes och köptes som »själar» med godsen. Man kan föreställa sig, hvilka enorma svårigheter, hvilket trassel utan ände och hvilket motstånd af alla intressen och egendomsförhållanden, som måste medfölja frigörandet af så stora folkmassor. Huru ersätta godsegarne? Huru bereda dessa millioner okunniga och håglösa, för hvilka det fria arbetet och all omtanke om egen bergning voro okända, en ordnad, en tryggad tillvaro?

36 Kejsaren sammankallade till rådplägning sina erfarnaste män; han vädjade till de adliga godsegar|22|nes offervillighet och patriotiska tänkesätt. Han ville ej träda någons rätt för nära, men lade adeln på hjärtat, att Ryssland aldrig kunde med ofria, viljelösa, tanklösa folkmassor höja sig till upplysning och varaktigt välstånd. Till den ryska adelns heder bör nämnas, att kejsarens högsinta vädjan fann gensvar hos icke få. Men det stora flertalet tvekade, uppfann hinder eller anlitade, hvar de kunde, alla medel för att fördröja och, om möjligt, tillintetgöra reformen. Då fann kejsaren nödigt att inskrida med sitt absoluta herskareord, och aldrig har detta ord användts för ett ädlare ändamål. Reformen skall genomföras; denna fråga får ej blifva liggande under det gröna klädet. Det var, som hörde man åter Nikolais röst från hans sons läppar.

37 Och det i mångens tanke omöjliga blef en verklighet. Den 19. Februari (3. Mars) 1861 utfärdades Kejsarens ukas om de lifegnes frigörelse, med det lika bestämda tillägg, att den 17. (29) Mars 1863 skulle Hans Majestäts vilja vara genomförd i alla delar af riket. Aldrig hade Ryssland upplefvat en så stor, så fredlig och så välgörande samhällsreform. I Europas historia finnes intet annat jämförligt därmed, än franska nationalförsamlingens epokgörande frihetsförklaring natten mellan den 4. och 5. Augusti 1789.

38 De väsentligaste bestämningarna i frigörelsen voro, att den lifegne bonden skulle, mot erläggande af vissa räntor under bestämd tid till jordegaren, först få besittningsrätt och sedan full eganderätt till sin gårdslott med ett stycke därtill hörande odlingsbar |23|jord. Den öfriga jorden skulle gemensamt inlösas och brukas af byalagen, intilldess att dessa kunde sämjas om egodelning åt enskilde. Kronan skulle bispringa med billiga lån. Den lifegnes personliga beroende af godsegaren upphörde, och flyttningsrätt beviljades honom under förut i allmän lag bestämda villkor. De sålunda frigjordes antal uppskattades till mellan 22 och 23 millioner.

39 En så i alla förhållanden ingripande omkastning medförde, som man förutsett, ändlösa strider. Hela Ryssland kom i rörelse. De mest orimliga förväntningar å ena sidan omvexlade med än dämpad, än högljudd klagan å den andra. Mångenstädes utbröto oroligheter, icke endast bland godsegarne, men lika ofta, ja oftare, bland de frigjorde själfva. Många förstodo icke den nya friheten och ansågo sig tryggare, när deras godsherre fick sörja för allt. Andra tydde Kejsarens påbud så, att nu var all godsets egendom utan vidare deras och de dess herrar. Alla band syntes upplösta, alla sedvanor och förhållanden omkastade. Militär måste på några håll återställa ordningen. Men Kejsaren hade anbefallt möjligaste tålamod och fördragsamhet med de okunniga frigifna. Efterhand lugnades oron, och på den bestämda dagen var, om icke allt, likväl det väsentligaste af reformen genomfördt i det yttre. I det inre, i folkets uppfattning af sin nya ställning, behöfdes mansåldrar för att utjämna frigörelsens följder. Adeln ansåg sig ruinerad och var det mångenstädes, där godsherren vant sig att bekymmerlöst uppbära sina räntor af de lifegne. Andra |24|försökte modigt reda sig i det nya förhållandet, men klagade, att deras numera fria bönder icke ville arbeta. De funnos, hvilka aldrig kunde förlåta Alexander II det stora befrielseverket, och från dem härrör än i dag den reaktion, som uppbjuder allt för att göra hans verk om intet.

40 Var missnöjet på många håll stort, så var på andra håll hänförelsen icke mindre. Det lifliga ryska folklynnet gaf sig luft i de mest öfversvallande känslor, och från denna tid kallades Kejsaren af sitt folk Alexander Befriaren, hvilket ärenamn ingen otack och ingen ny tidsriktning någonsin skola förmå utplåna ur Rysslands och 19:de seklets historia.

41 Alexander II har börjat, men icke fått tid att genomföra flera andra djupt ingripande reformer i sitt rikes förvaltning och inre styrelse, alla med syfte att uppfostrande höja hans folk. I Ryssland sammanlöpa alla den inre styrelsens trådar i Kejsarens oinskränkta makt och förgrena sig därifrån till gradvis underordnade tjänstemän, som ansvara enhvar inför sin öfverordnade. Det undgick ej Kejsarens skarpa blick, att makten på dessa underordnade händer undandrog sig kontroll, medan å andra sidan folket behöfde väckas till egen omtanke. Genom ukas af 1. (13.) Januari 1864 anbefalldes en af hvarje distrikt vald folkrepresentation (semstwospråk: ryska), som kallades att, under guvernörens inseende, rådpläga om distriktets förvaltning och ekonomi, skolor och helsovård. Embetsverken och domstolarna reorganiserades, juryn infördes, kroppsstraffen afskaffades, krigshären fick en ny organisation genom infö|25|randet af allmän värnepligt 1874. Rysslands jordbruk, handel och industri fingo en kraftig väckelse genom det nät af järnvägar, som utbredde sig öfver dess ofantliga slättbygder, och i den aflägsnaste östern koloniserades Amurflodens stränder.

42 Men det stora rikets politiska traditioner dröjde icke att störande inverka på fredens reformer. Polen fortfor att drömma om det förgångna, reste sig åter 1863 och kufvades strängt. År 1875 hade turkarne föröfvat grymma blodsdåd i Bulgarien, och hänförelsen för ett krig mot Turkiet blef så allmän i Ryssland, att Kejsaren, ehuru ogerna, beslöt sig därför. Åter flöt mycket blod vid Donaus stränder. Rysslands härar öfvergingo floden, klättrade öfver Balkanbergen och hotade Konstantinopel. I San Stefano afslöts den 3. Mars 1878 en för Ryssland förmånlig preliminär fred, hvilken England sedan lyckades nedpruta vid kongressen i Berlin den 13. Juli samma år. Fredens vigtigaste resultat var Bulgariens oberoende. Ryssland återfick sin 1856 afträdda andel af Bessarabien samt ett nytt område i Armenien med fästningen Kars och hamnen Batum. Samtidigt utvidgades rikets gränser öfver Bukharas och Khokands sandstepper, hvarifrån mongolerne i 13:de seklet öfversvämmade Ryssland.

43 Medan riket fortfor att tillväxa utåt och inåt, såg Kejsar Alexander sin lefnads afton fördystras af sorger och otacksamhet. Hans äldste, hoppfulle son, Cesarevitsch Nikolai, och hans högsinta gemål, Kejsarinnan Maria Alexandrovna, bortrycktes af döden. De stora reformer, som skulle pånyttföda hans rike, missför |26|stodos och framkallade fordringar, omöjliga att bevilja. Kejsaren hade gifvit sitt folk det mått af frihet, som det i hans tid förmådde bära, och han var beredd att gifva det mer, när det vunnit den därtill nödiga mognaden. Men fanatiske svärmare, utan hänsyn och utan samvete, fordrade allt och inledde sammansvärjningar. I sin blinda okunnighet om historiens lagar trodde de sig kunna förändra seklernas tradition, om statens styrelse blefve en annan, och riktade sina brottsliga anslag mot Monarkens person. Efter ett enstaka attentat under Kejsarens besök i Paris 1867*Kejsarne Alexander II och Napoleon III åkte vid hvarandras sida i vagn, då i folkträngseln ett revolverskott aflossades mot den förstnämnde på några få stegs afstånd. En fransk adjutant, som red vid sidan af vagnen, såg den höjda revolvern och svängde sin häst i skottlinien, så att kulan träffade hästens hufvud. Napoleon skämtade: »Sire, vi ha varit tillsamman i elden.»konsekvensändrat/normaliserat Alexander svarade med en kristens allvar: »våra öden stå i Försynens hand.», följde mordförsöket i St. Petersburg den 14. April 1879, järnvägsattentatet i Moskwa den 1. December samma år och explosionen i Vinterpalatset den 17. Februari 1880. Han, som sträckte sin skyddande arm öfver land och stad, var själf icke säker i egna hufvudstäder och egen boning. Men ingen oväns anslag förmådde vidröra hans dyrbara lif, förrän den Försyn, på hvilken han trodde, funnit hans uppgift i lifvet löst, så långt han förmådde det. Den 13. Mars 1881 föll Alexander Befriaren på St. Petersburgs gator för en son af det folk, hvars kedjor han lossat.

44 Stora reformer köpas med dyra offer. Kejsar |27|Alexander II föll för det verk, som var hans lifs odödliga ära, och det ryska folket, som välsignar hans minne, är af Försynen kalladt att försona Befriarens död genom att visa sig värdigt frigörelsen.

IV.

45 Det kan synas öfverflödigt att erinra finska läsare om de varaktiga spår, som vårt land bevarar af Alexander II:s regering. Men historien dikteras icke endast af känslor, hon dömer handlingar, och i åsynen af en kejsares ärestod bör hon omutlig vittna, hvarför den upprests.

46 Alexander II:s första personliga beröring med Finland var hans redan omtalade utnämning till det finska universitetets kansler 1826 och hans öfvertagande af detta läroverks styrelse 1841. Det är också nämndt, att han ville motsvara detta förtroende, som gaf honom anledning att taga kännedom om vårt lands lagar, då ju förutan en sådan insigt ingen institution i landet kunde bedömas och styras.

47 När Finland förenades med ryska riket var, regeringsformen af 1772, med tillägg af Förenings- och Säkerhetsakten af 1789, vårt lands grundlag. På samma gång åt folket bevarades andel i lagstiftningen och beviljanderätt i skattefrågor, gaf denna regeringsform, och särskildt dess tillägg, en öfvervägande makt åt regenten gentemot folkets ombud, ständerna. Utan |28|denna regentens makt, som framgått ur en kompromiss mellan enväldet och den konstitutionella monarkin, hade det icke varit möjligt för Alexander I att, själf enväldig i hufvuddelen af sitt rike, bekräfta Finlands konstitution för sig och sina efterträdare. När Alexander II uppsteg på thronen, hade redan två företrädare lyckligt bevisat möjligheten att, utan intrång i enväldet och utan kränkning af konstitutionen, vara på samma gång Rysslands Kejsare och Finlands Storfurste.

48 Under de första tre decennierna efter föreningen med Ryssland tänkte vårt folk så mycket på det förflutna och det närvarande, att det glömde hoppas en framtid. Småningom kom detta hopp med en ny generation, som kände sig mera frigjord från förra tider. Och det nya slägtet begynte, som växande ungdom, känna den gamla tröjan för trång. Intet lefvande kan beständigt stå stilla; tiden hade gått framåt, men vi blifvit efter. I lagar och samhällsfrågor stodo vi, med alla administrativa förbättringar, dock på samma punkt, som 1809. Endast landets ständer kunde i samverkan med regenten besluta om allmän lag, men enligt konstitutionen hade regenten ensam rätt att sammankalla en landtdag, när han fann detta behöfligt. Under Alexander I:s senare år uppstod fråga därom, men hinder kommo emellan. Under Nikolai hade Finlands inhemska styrelse blifvit byråkratisk och landtdagen efterhand råkat så i glömska att, när ridderskapet och adeln begärde för sitt nya hus den plats, som vid Helsingfors stads reglering bestämts för ständernas hus, denna anhållan utan svårighet blef beviljad.

49 Alexander II:s tillträde till regeringen, och särskildt de ord, med hvilka Kejsaren den 24. Mars 1856 inför senaten i Helsingfors uttalade sitt program för Finlands styrelse, – handelns och industrins återupplifvande, inrättandet af folkskolor, kommunikationernas förbättrande, – medförde hoppet om framsteg i alla riktningar. Den 20. September 1856 firade universitetet i Helsingfors en högtidlighet med anledning af Kejsarens kröning den 7:de i samma månad. Rektor, professor Rein, uttalade i inbjudningsskriften det önskvärda för landets lagliga utveckling, att folket finge vid landtdag frambära till sin Storfurste tidens behof. Festtalaren, professor Schauman, erinrade, att äfven den bäste och skarpsyntaste monark ej kan bedöma landets behof utan folkets hörande, hvarför vår lagstiftning och våra framsteg nu hvilat i snart 50 år. Dessa frimodiga ord syntes de gamle byråkraterne vara höjden af förmätenhet, men utgången visade, att de bedragit sig. Knappt hade Kejsaren ordnat för Ryssland den stora frågan om lifegenskapen, innan han den 10. April 1861 sammankallade till Helsingfors ett utskott af 12 ledamöter från hvarje af Finlands fyra stånd för att förbereda de ärenden, som borde föreläggas en blifvande landtdag. Och sedan detta utskott under sina förhandlingar erinrat, att det ej kunde besluta med landtdagens rätt, kallade Kejsaren den 18. Juni 1863 ständerna att nästföljande höst sammanträda i Helsingfors.

50 Det var ett upprördt år detta år 1863. Folkjubel i öster, krig i söder och krigstankar vesterom Öster|30|sjön, men i Finlands nord det lifvande ordet om landtdag på allas läppar. Redan på sommaren den 28.–30. Juli, besökte Kejsaren med sina bröder Finland för att mönstra de på Luolais malm vid Tavastehus lägrade finska indelta bataljonerna. Hans resa var ett triumftåg, allt i högtidsskrud, allt i glad förbidan. Och när det blef bekant, att Kejsaren i Tavastehus, på J. V. Snellmans framställning, stadgat finska språkets likställighet med svenskan vid domstolarna, gick ett djupt andedrag af lättnad öfveroriginal: lättna döfver vida, finska talande bygder. Rättvisa hade funnits förut, förtryck var okändt, men rättvisan hade härtills kommit som en god granne; nu hade hon blifvit dotter i huset.

51 Den 14. Sept. återkom Kejsaren, medförande sina söner jämte rikskanslern furst Gortschakoff, och öppnade den 18. September 1863 landtdagen i Helsingfors med ett tal på franska språket. Dess oförgätliga innehåll var i hufvudsak följande:

52 original: »Representanter för Storfurstendömet Finland! Då jag ser eder här församlade, känner jag mig lycklig att hafva kunnat uppfylla edra förhoppningaroriginal: förhoppninningar och mina önskningar. Länge har min uppmärksamhet varit fäst vid ett antal i landets väl djupt ingripande frågor, hvilka efterhand blifvit väckta, men ej kunnat afgöras, emedan deras lösning beror af ständernas medverkan. Vigtiga statsskäl, dem jag ensam egt att bedöma, hafva under mina första regeringsår hindrat mig att sammankalla storfurstendömets ständer. Men jag har dock så tidigt låtit vidtaga förberedande åtgärder härtill, |31|att jag numera, då ingen tvingande anledning till uppskof förefinnes, kunnat församla eder, för att, sedan jag hört min senat för Finland, förelägga eder de lagförslag och öfriga ärenden, hvilka skola utgöra föremål för edra öfverläggningar under denna landtdag.

53 Sedan Kejsaren därefter i korthet berört de vigtigaste bland de 48 propositioner, hvilka nu skulle föreläggas ständerna, fortfor han:

54 Fasthållande de konstitutionellt monarkiska grundsatser, som uppbäras af finska folkets öfvertygelser samt äro sammanvuxna med landets lagar och institutioner, vill jag genom sagda förslag ytterligare utsträcka den rätt till själfbeskattning, hvilken ständerna nu grundlagsenligt ega, äfvensom återgifva ständerna den motionsrätt, som dem af ålder tillhört, förbehållande mig likväl initiativet i grundlagsfrågor.

55 I kännen mina tänkesätt och mina välönskningar för de folks lycka och välgång, dem Försynen anförtrott åt min omsorg. Ingen handling från min sida bör hafva kunnat störa det förtroende, som måste råda mellan regent och folk. Måtte detta förtroende mellan mig och det redbara, trogna finska folket, framdeles som härtills, utgöra den säkra föreningslänken mellan oss. Den skall då kraftigt bidraga att befordra detta folks lycka, som för mitt hjärta alltid förblifver dyrbart, och gifva mig en ytterligare anledning att sammankalla eder till periodiskt återkommande landtdagar.

56 Det tillhör eder, representanter för storfurstendömet, att genom värdighet, hofsamhet och lugn i edra öfverläggningar ådagalägga, att fria institutioner, långt ifrån att vara vådliga, utgöra en borgen för ordning och trefnad hos det folk, som i samråd med sin regent och med praktiskt förstånd arbetar på utvecklingen af sin välfärd.

57 Jag förklarar den utlysta landtdagen härmed öppnad.

58 När man erinrar sig, att dessa ord talats af det mäktiga Rysslands envåldsherskare till ett litet, maktlöst, underlydande folk i ett hörn af hans rike, skall man länge leta i världshistorien, innan man finner något mera storartadt förtroendefullt. Hvarje ord i detta tal står outplånligt i Finlands häfder. Det har varit fråga om att i Alexandersmonumentet inskrifva till evärdeligt minne orden: »Ingen handling från min sida bör hafva kunnat störa det förtroende, som måste råda mellan regent och folk.»konsekvensändrat/normaliserat Af skäl, som måste beklagas, saknar monumentet denna värdiga inskrift.

59 Märkeligt är, att detta Kejsarens tal vid landtdagen i Helsingfors 1863 i sitt innehåll och sina upphöjda tänkesätt påfallande erinrar om det tal, hvarmed Konung Gustaf II Adolf öppnade landtdagen i Helsingfors den 22. Januari 1616. Det dåvarande och det nuvarande Finland har lika enhälligt, lika oskrymtadt sökt motsvara sina regenters förtroende.

60 Kejsaren dröjde denna gång sex dagar i Finland, omgifven af en kärlek och en tacksamhet, som ej kunde missförstås. Den 18. September illuminerades |33|i qvällens mörker alla landets städer och tallösa enskilda boningar ända ned till torparens koja. Helsingfors stad gaf en glänsande bankett i sin bangård, där perrongen var öfverbyggd. Landtdagen fortfor, för mängden af ärenden, ända till den 15. April 1864. Vid dess afslutande fann Kejsaren nödigt sända från S:t Petersburg en varning till ständerna att icke förgäta Finlands oskiljaktiga samband med ryska riket. Anledningen var, att en minoritet bland ridderskapet och adeln velat förvägra finnar i rysk tjenst säte och stämma vid landtdagen.

61 Frågan ledde icke till vidare påföljder. Här, såsom vid de ryska reformerna, funnos öfverspända förväntningar, hvilka efter hvarje vunnet framsteg trodde sig kunna hoppas nya och större. Denna otålighet hos enskilde korrigerades af folkets lugna besinning, men gaf landets ovänner en anledning till talet om »separatism», medan i verkligheten ingenting kunde varaktigare fästa Finlands folk vid dess nuvarande politiska ställning, än återupplifvandet af dess konstitution vid landtdagarna.

62 De hugnande löftena om periodiska landtdagar och ständernas motionsrätt blefvo uppfyllda som kejsareord. Vid 1867 års landtdag förelades en proposition om ny landtdagsordning, hvilken, antagen af ständerna, blef af Kejsaren stadfäst grundlag den 15 April 1869 och bestämde periodiska ständer mötenoriginal: ständerm öten hvart femte år. Då mellantiden af praktiska skäl befanns för lång, har Kejsar Alexander III sedermera, följande sin höge faders föredöme, förklarat sig vilja samman|34|kalla Finlands ständer hvart tredje år. Samme monark har, efter en vid 1885 års landtdag granskad och godkänd proposition, i manifest af den 25. Juni 1886 återgifvit åt ständerna den motionsrätt*Med motionsrätt förstås ständernas rättighet att själfva föreslå nya lagar eller ändring af gamla. Sedan 1789 hade ständerna endast petitionsrätt, som innebar, att de hos regenten fingo anhålla om nådig proposition i lagfrågor, hvilka af dem ansågos behöfliga., hvilken fråntagits dem genom Förenings- och Säkerhetsakten 1789. Häfderna anteckna således det egendomliga, att Rysslands själfherskare återgifvit åt Finland två vigtiga konstitutionella grundlagar, hvilka »den förste medborgaren bland ett fritt folk», konung Gustaf III, åren 1772 och 1789 funnit nödigt att beröfva detta sitt folk.

63 Intet yttre tvång, ingen rättsförpligtelse, endast en förutseende statskonst, förenad med önskan att bereda Finlands välgång, har förmått Alexander II att gå folkets önskan till möte. Detta folk, som aldrig konspirerat, aldrig rest sig i uppror mot sin erkända lagliga styrelse, bands nu genom dyrbara egna fördelar vid thronen och riket. Gentemot sitt ryska rike hade Kejsaren iklädt sig en garanti för Finland. »I skolen visa», – lydde hans ord till ständerna, – »att fria institutioner, långt ifrån att vara vådliga, utgöra en borgen för ordning och trefnad.» Dessa ord af en furste, som visste sig vara förstådd af sitt folk, funno ett djupt gensvar. De inneburo ett förtroendebevis, men också ett ansvar, som icke missförstods.

64 Betydelsen af de periodiska landtdagarna och |35|motionsrätten kan sammanfattas ungefär i följande framsteg:

65 a) Med sin andel i lagstiftningen har folket icke blott vunnit ökad trygghet, utan ock ett ökadt intresse för alla frågor, som röra fäderneslandet, och en uppfostran i allmännyttig medborgerlig verksamhet.

66 b) Sambandet mellan monarken och folket har blifvit förtrognare och starkare, när båda periodiskt mötas vid landtdagarna och kunna öppet framställa, monarken sina afsigter och beslut, folket sina önskningar och besvär.

67 c) Ärendena blifva grundligare förberedda och mångsidigare belysta, landets behof bättre kända, förvaltningen kontrollerad, embetsmannaväldet utjämnadt, utvecklingen regelbundnare och snabbare, samtidens bästa framsteg tagna till föredömen. Allt detta medför ett vaknare folkmedvetande och tillväxt i intensiv kraft.

68 Mot så stora fördelar äro ständermötens vanliga olägenheter – partisplittring, valagitation, hetsiga meningsutbyten – mindre beaktansvärda. Monarkin lägger en dämmare på utbrottet af de lidelser, som så ofta intrassla en suverän folkrepresentation. Vigtigare äro de olägenheter – tidspillan och omgångar, – som åtfölja det gamla, numera endast i Finland qvarstående fyrkammarsystemet, ståndsrepresentationen. Sedan likväl ståndens förra trånga begränsning blifvit utvidgad och ståndsledamöterne vid landtdagen icke mera representera ståndet, utan folket i dess helhet, har mångens önskan att utbyta den fyrdelta represen|36|tationen mot ett tvåkammarsystem förlorat sitt hufvudmotiv. Vårt obeqväma, fyrdelta hus, där folkets ombud af ålder känna sig hemvana, är tryggare, måhända också lyckligare afpassadt för vårt land, än nya språng i det okända till dessa palatser i två våningar, där de moderna folkens lagstiftande församlingar så lätt uppröras af alla tidens vindkast.

69 Ständernas nya hus i Helsingfors erbjöd för första gången 1891 eget tak åt landtdagen, som dittills fördelat sig i hyrda lokaler. Emedan ridderskapet och adeln logerar i eget hus, inrymmer ständerhuset endast de tre ofrälse stånden och landtdagens utskott, men möjligheten att i framtiden inrymma alla folkrepresentanter, om ett tvåkammarsystem införes, är icke förbisedd.

V.

70 Om Kejsar Alexander II ej qvarlemnat något annat spår af sin regering i Finland, än landtdagsordningen af den 15. April 1869, skulle denna ensam vara nog att bevara hans namn i kärt minne för alla tider. Men denne Monark har, i samråd med sitt folk, så djupt och så välgörande ingripit i landets nyare utveckling, att landtdagsordningen, om den också kan kallas kronan på hans verk för Finland, likväl är endast en del af det program, hvilket han från början af sin regering uppgjort för styrelsen af vårt land och af hela sitt vidsträckta rike.

71 En kort erinran om de vigtigaste framstegen under Kejsar Alexander II:s regering i Finland må här |37|ingå i ordning efter deras tidsföljd. Vältaligare bevis på de lyckliga följderna af ett förtroende mellan regent och folk har vår historia icke att framvisa.

72 1856 den 7. September, Kejsarens kröningsdag, invigdes Saima kanal, som öppnade en trafikled från Savolaks sjöar till Finska Viken. Detta stora verk var likväl planlagdt och utfördt under föregående regering.

73 1858 öppnades i Jyväskylä den första skolan med undervisning på finska språket. 1869 frigjordes lan|38|dets skolor från kyrkans förmynderskap, under hvilket de uppvuxit, men kyrkan fortfor att hafva inseendet öfver religionsundervisningen.

74 1858 tillsattes den första komitén för folkundervisningen samt efterföljdes 1863 af seminarium i Jyväskylä och 1866 den 16. Maj af förordningen om folkskolor i Finland. 1893 voro folkskolorna på landet (städernas oberäknade) till antalet 1,032 med 40,426 elever.

75 Samma år 1858 inrättades de första tidsenliga jordbruksskolorna och utsändes de första statsagronomerne.

76 1859 utfärdades en ny, förmånlig tulltaxa, som befordrade Finlands export.

77 Samma år ordnades forstväsendet i ändamål att betrygga landets skogshushållning. Ett forstinstitut inrättades i Evois.

78 1860 grundades Finska Hypoteksföreningen för att underlätta jordbrukets tillgång till kapital.

79 1862 fullbordades första järnvägen (Helsingfors–Tavastehus) och efterföljdes 1868 af arbetet på järnvägen Helsingfors–S:t Petersburg, fullbordad 1870. Sedan har järnvägsnätet årligen tillvuxit och räknade 1893 en längd af 1,982 kilometer.

80 1862 grundades den första privatbanken, Föreningsbanken i Finland.

81 1863 sammankallades den första landtdagen efter 1809.

82 Samma år 1863 mottogo ständerna regeringens proposition om grunderna för en ny strafflag. Lagens |39|sorgfälliga utarbetning varade 15 år, tilldess att den antogs af ständerna 1888 och stadfästes att gälla från 1. Jan. 1891, men suspenderades för ny omformulering, som antogs af ständerna 1894. Emellertid ordnades fängelseväsendet efter cell- och förbättringssystemet. Det första cellfängelset (i Tavastehus) uppfördes 1871.

83 1864 afskaffades husbehofsbränningen, och en serie af ny bränvinslagstiftning tog sin början med syfte att fördyra rusdryckerna.

84 Samma år gjordes början till en friare styckning af jordegendom.

85 Samma år blef ogift qvinna myndig vid 25 år, dotter fick lika arfsrätt med son, och lag reglerade förmyndarskap för omyndiga.

86 Samma år frigjordes yttranderätten genom en presslag, men denna lag hade en kort varaktighet och följdes af ny censur.

87 1865 utfärdades kommunalordningen för landet och efterföljdes 1873 af en dylik för städerna.

88 Samma år 1865 genomfördes myntreformen och efterföljdes 1877 af ny myntlag, där guldet blef värdemätare i stället för silfret.

89 Samma år 1865 tryggade en ny legostadga husbönders och tjenares rätt.

90 1867 upptogs ett statslån för att inlösa donationsgodsen i Viborgs län. Detta var, som i Ryssland, en frigörelse och kostade 17 millioner mark. Åboerne på godsen voro icke lifegne, men ofrie landbönder, som berodde af godsegarens godtycke. De skulle nu småningom få inlösa sina gårdar till egna hemman.

91 Kejsar Alexander öppnar landtdagen den 18. September 1863.

92 1868 tryggades nyttigt villebråd genom en jagtlag. 1865 hade stadgats om fisket.

93 Samma år 1868, då de stora missväxterna lärt folket att bättre vårda ladugården, kan anses som mejeriernas början.

94 Samma år utfärdades ny konkurslag med flera behöfliga stadgar för kredit och affärer.

95 1869 den 6. Dec. fick landet en ny kyrkolag, som betryggade samvetsfriheten inom lutherska kyrkan i Finland. Kyrkolagen kompletterades sedan, 1889, genom en dissenterlag, som frigjorde olika tänkande inom samma kyrka.

96 1873 stadfästes ny sjölag.

97 1874 stiftades Finska Folkupplysningssällskapet.

98 1877 infördes allmän värnepligt. De första värnepligtiga bataljonerna uppställdes 1881.

99 1879 fick landet en ny näringslag, som frigjorde handel och näringar, så att hvar och en fick försörja sig med sitt eget ärliga arbete.

100 Samma år utvidgades förra tekniska skolan i Helsingfors till ett polytekniskt institut, som blef landets högskola för arkitektur, ingeniörvetenskap samt tekniska och industriella yrken.

101 1880 utkom den första lag, som betryggade konstnärers och skriftställares eganderätt till sina arbeten.

102 Många och betydande andra framsteg kunde här tilläggas. Men redan de anförda bevittna i alla riktningar en så snabb och glädjande fredlig utveckling, att ingen föregående regering i Finland kan framvisa något därmed jämförligt inom samma korta tid. Dessa |43|framsteg voro Kejsarens och folkets förenade verk. Alexander II:s reformer hafva det säregna, att de dekreterats från thronen, men i verkligheten voro en folkvilja, som regenten godkänt, gifvit initiativ och förverkligat i handling. Detta är det ärofullaste historien kan intyga om en kejsare och det bästa, som kan sägas om den monarkiska styrelseformen. Regenten är här icke endast en verkställande makt, han är den beslutande regulatorn och tidmätaren, som, upphöjd öfver alla själfviska synpunkter, gifver åt folkviljan dess allmängiltiga, tidsenliga, praktiskt utförbara form.

103 Alexander II:s regering i Finland var icke oblandadt lycklig. Krimkriget kostade landet dess handelsflotta, men gick i öfrigt förbi utan nämnvärda ödeläggelser. Kännbarare var polarmakternas fientliga anfall. Allt sedan 1696 har icke vårt land upplefvat så förfärliga nödår som 1867–1868, då hundratusende stupade af hunger och sjukdomar. Ändock var själfva denna den bittraste nöd en väckelse på samma gång, som den var en botpredikan. Nutid och framtid stå i den Allsmäktiges hand. Men hvad menniskor förmå, det gjordes 1867 för dagens bröd, och det gjordes de följande åren för att bespara kommande slägten nya liknande pröfningar. Järnvägarna, mejerierna, hemslöjden, folkskolan och det rationella jordbruket hafva begynt i Kejsar Alexander II:s tid. De skola i framtida missväxtår gifva bröd, där åkern ger kärnlöst skal

104 Alexander II:s tid liknade en vårmorgon i Finland. Hanegället var Kalevala, som utkom 1835. I tjugu år därefter hade det finska talande folket stirrat på denna |44|forntidssaga som på en gammal vidskepelse, tilldess att det, senfärdigt efter sin vana, begynte igenkänna sig själf. Då uppstod, som en vårbäck under drifvorna, denna mäktiga folkrörelse, som med historisk nödvändighet måste komma, om Finland kunde hoppas upplefva en framtid. Kalevala begynte, som de då nya tändstickorna, antända ett blekt ljus i studerkamrarna, gick därifrån ut till tryckpressen och därifrån till de bildade, svenska talande samhällskretsarna. Ännu var allt lugn nyfikenhet, blandad med välvilja. Men när tändstickan begynte antända ungdomen, intränga i folkstugorna och icke mer vilja slockna, såsom man begär af en tändsticka, sedan hon uppfyllt sitt ändamål, då blef vådeld, strid, tvedrägt, skilda läger, hänförelse, blandad med öfvermod, och, såsom vid all frigörelse, anspråk på allt, när man vunnit ett. I spetsen för det tysta arbetet stod då ännu väktaren från hanegällets tid, Elias Lönnrot. Han förblef lugn, med honom förenade sig andre arbetare, och det är det tysta arbetet, icke striden, som för nationerna framåt. När värmen omsatts till rörelsekraft, uppstodo nya lifskällor på båda språkens område och en ny litteratur på finska språket. Nu fattades endast det odelade fäderneslandet, och äfven detta kom efterhand.

105 Det var icke en tillfällighet, det vittnar fastmer om tidens mognad, att under Alexander II:s regering stodo samtidigt Elias Lönnrot, Johan Wilhelm Snellman och Johan Ludvig Runeberg på höjden af deras lifs uppgift, – Lönnrot arbetaren, Snellman tänkaren, Runeberg skalden. Icke den ena eller andra af dessa |45|tre, men alla förenade och alla i förbund med folkanden, hafva klargjort fäderneslandet i folkets medvetande. Fäderneslandet fanns ju förut, det har i alla tider eldat krigarens, skaldens, medborgarens håg, men det uppfattades halft medvetet och ofta lokalt. Nu samlade sig allt, vid Fredrik Cygnæi maning, kring Finlands namn, och »Vårt Land» blef dess folksång. Ursprungsordet, daggryningen, som från och med Alexander II:s regering åtskiljer nutidens Finland från en äldre tidsperiod, är, oberoende af alla historiska skiften, detta vakna, medvetna, allt sammanfattande, allt fordrande, allt försakande, ödmjuka, trotsiga, outplånliga ord: Vårt Land.

106 De tre förstnämnde banbrytarne dela med Kejsar Alexander II äran att hafva frambesvurit det nya tidehvarfvet. Kejsaren stod icke i närmare personlig beröring med någon af dem, endast en kort tid med Snellman, om hvars konfidentiella öfversigt af Finlands finanser han fällde uttrycket: »mais c’est de l’haute finance»språk: franska, det är högre finansvetenskap. Han kände och uppskattade alla tre. Lönnrot utnämndes från en obemärkt plats som läkare i Kajana till professor i finska språket och litteraturen. Snellman kallades från Kuopio skola och ett handelskontor till den engång stympade, sedan återställda professionen i filosofi samt slutligen till chef för Finlands finanser. Runeberg förblef, enligt egen önskan, lektor i Borgå. Vid en bal i Helsingfors 1856 presenterades han af Armfelt för Kejsaren med orden: »här ers majestät, är den skald, som skrifvit så vackert om Kulneff.» Kejsaren hade |46|läst dikten, enkom för honom öfversatt till ryskan, och räckte Runeberg sin hand med några ord af aktningsfullt erkännande, men utan att fortsätta samtalet. Sannolikt kände han Fänrik Ståls Sägner, men fann dem icke egnade till ett samtalsämne.

107 Kejsaren representerade i Finland ryska folket. Intrycket af denne rysse kunde icke vara annat än gynnsamt, och folkens känslor bestämmas ofta af personliga intryck. När några ryska tidningar nu vilja inbilla sina läsare, att ryssarne äro hatade i Finland, är detta icke blott en afsigtlig smädelse, utan, i Finlands ställning och efter så många år af god sämja, rent oförnuft. Men det är sant, att ett folk glömmer icke så lätt hundraåriga minnen, det ombyter icke vänskapsförbindelser, som det ombyter grannar. Alexander I visste 1809, att hans folk ej då kunde förvänta sympatier i Finland, men han lyckades genom sin personlighet och sitt högsinta handlingssätt bryta udden af det passiva motståndet redan i första generationen. Sedan följde vänskaplig beröring mellan de båda folken, ömsesidiga intressen och många finnars krigstjenst i Ryssland, hvarför redan i andra generationen, under Alexander II:s regering, beröringen blef så förtrogen, som det var möjligt för två i språk, religion, seder och lynne så olika folk. Alexander II förstod förträffligt sin farbroders konst att lugna den svages naturliga fruktan för öfvermakten. Ingenting söndrar folken så ohjälpligt som misstron. Intet kan heller varaktigare befästa det goda förhållandet mellan två förenade folk, än det svagares trygghet, det starkares |47|rättskänsla och bådas förtroende till hvarandras loyala tänkesätt.

108 Kejsar Alexander II var sju gånger i Finland: tre gånger som thronföljare 1842, 1851, 1854 och fyra gånger som kejsare, 1856, 1863, (två gånger) och 1876. Sista gången kom han i sommarens grönska den 14. Juli med Kejsarinnan, Thronföljaren och hans gemål, sin dotter Maria och flera andra af kejserliga familjen för att se konst- och industriutställningen i Helsingfors. Han hade åldrats, kronan tyngde, ett krig stod åter vid rikets portar. Men han såg sitt Finlands framsteg under 21 års fredlig regering, så vidt de kunde med ögat uppfattas. Han såg den tekniska skicklighet, som i hårda tider skall ersätta åkerns frusna ax; han såg i bilder och taflor kulturens oväntadt rikt uppspirande blomma i konsten. Hans blick ljusnade: han hade framför sig frukterna af det nyvaknade lif, som han framkallat i Finland, och belöningen var den oskrymtade kärlek, som på alla håll omgaf honom. Detta kejserliga besök var ett särskildt ynnestbevis och fick en rörande prägel af förtrolighet, man kunde säga hjärtlighet, som ingen hofetikett förmådde afkyla. När senatens ledamöter fingo audiens, presenterade Kejsaren för dem Thronföljaren med den önskan, att samma förtroende, som alltid rådt mellan honom och Finlands folk, måtte fortlefva äfven under hans sons tid. Vid galamiddagen i kejserliga palatset sjöngo fröknarna Basilier, Fohström och fru Engdahl, studenterne uppstämde ryska kejsarhymnen med finska ord, därefter Vårt Land och, till Cesarevnas (Dagmars) ära, |48|»Kong Kristian stod ved højen mastspråk: danska.» Kejsaren yttrade på svenska: »jag tackar». Om aftonen besökte Kejsaren, Thronföljaren med gemål och Storfurstinnan Maria svenska teatern och följande dag en stor folkfest, som Helsingfors stad arrangerat i Thölö park. Afresan skedde den 17. Juli på aftonen, men Thronföljaren med gemål qvardröjde en dag längre och besökte då på förmiddagen åter utställningen, på aftonen finska operan, där scener ur Lucia och Barberaren i Sevilla uppfördes.

109 Det är de små dragen, som qvarlefva i samtidens hågkomst. Historien sörjer nog för de stora.

110 Finland återsåg icke mera denne kejsare, som älskat det, som förstått det och som landet lönat med så mycken kärlek tillbaka; det såg honom icke mer, förrän nu i bronsen. Tretton år efter sin död står han oss ännu för nära, för att vi skulle kunna mäta hans mått med mera oväld än våra känslors. Men vi föreställa oss, att våra efterkommande i det 20:de seklet skola säga:

111 »Finland var under Kejsar Alexander II:s regering ett växande, blomstrande, lyckligt land. Enskilda bekymmer, sorger och strider funnos då, som alltid, men folket var lugnt, dess bergning betryggad för små anspråk; odling, välstånd och upplysning i stigande tillväxt. Vant att begära föga af lyckan, men allt af sin Gud, såg detta land, efter mycken fruktan och lång ovisshet, framtiden åter ljusna. Det kunde nu hoppas, och det kände sig åter lefva. Det vaknade, som det vaknar efter en lång vinternatt, när lärkan |49|åter bebådar vårens ankomst. Denne Gud, på hvilken det trodde och som så underbart ledt fädernes öden, hade nu gifvit landet en regent, som förstod dess behof, hörde dess röst och gaf det mod att gå framåt, – icke till makten, icke till äran, men till att i ringhet tjena den bestämmelse, hvartill det var kalladt i sin aflägsna nord. Sådant var Finland, sådant dess folk i Alexander II:s tid. Och samma allsmäktiga hand skall än vidare bära land och folk framåt i tidernas skiften. Dess namn skall icke försvinna, dess verk för menskligheten icke förfrysa i drifvorna. »Det skall vara mitt land och mitt folk, säger Herren, och jag skall vara dess sköld.»

112 Finska folkets orubbliga tillit till Alexander II har nu öfvergått till hans son och efterträdare, Alexander III, arftagaren af hans namn och hans stora lifsuppgift för folkens väl. Såsom sin höge fader, skall äfven Alexander III söka sitt rikes enhet i folkens pligttrohet emot thronen och dess makt i den fredliga utvecklingens ostörda framsteg. Äfven Alexander III skall – det hoppas vi till Gud – en gång kunna upprepa de högsinta ord, som äro hans faders äreminne: »Ingen handling från min sida bör hafva kunnat störa det förtroende, som måste råda mellan regent och folk.»

VI.

113 Alexandersmonumentet i Helsingfors har, såsom redan är omtaladt, icke tillkommit genom ett enskildt |50|förslag, än mindre genom något slags uppmaning från styrelsen, utan genom en samtidigt på många håll i landet uttalad önskan att hedra den älskade Kejsarens minne efter hans död. Detta monument är i sin grundtanke uteslutande finska folkets verk och en tacksamhetsgärd, som utgått ifrån dess hjärta. Insamlandet af frivilliga bidrag begynte få veckor efter sorgebudskapet 1881, dels i kyrkorna, dels vid enskilda samqväm, och fortfor med ordnade anteckningslistor intill 1891, hvarförutom ännu tillkommit arbeten och material utan anspråk på ersättning.

114 Sammanräknade beloppet af insamlade medel intill senaste redovisning den 25. Febr. 1894 utgjorde 187 konsekvensändrat/normaliserat677 mark 79 penni, hvaraf från städerna influtit 73 konsekvensändrat/normaliserat456 mk. från landskommunerna 97 konsekvensändrat/normaliserat003: 53 och från stiften (insamling i kyrkorna) 17 konsekvensändrat/normaliserat218: 25, en stor del i pennibidrag; hvilket bevisar, huru allmänt deltagandet varit äfven bland landsbefolkningen.

115 Med tillägg af influtna räntor uppgingo monumentfondens samtliga tillgångar den 25. Febr. 1894 till 236 konsekvensändrat/normaliserat623 mark 32 penni.

116 Vid 1882 års landtdag utsågo ständerna en delegation af två ledamöter och två suppleanter för hvarje stånd att anordna insamlingen, förvalta influtna medel, vidtaga förberedande åtgärder samt till ständerna inlemna förslag om monumentets blifvande form och plats.

117 Såsom ledamöter och suppleanter i den för hvarje landtdag åter utsedda delegationen hafva under förloppet af 12 år ingått: E. Aspelin, L. Borgström, C. G. |51|Estlander, J. Forsman, A. Genetz, Z. Yrjö-Koskinen, J. Krohn, V. Löfgren, A. Meurman, H. Munsterhjelm, K. A. Nordman, C. I. Nummelin, E. G. Palmén, J. A. J. Pippingsköld, Th. Rein, C. G. Sanmark, B. O. Schauman, M. V. af Schultén, J. G. Sohlman, C. G. Standertskjöld, Z. Topelius. Ordförande ha varit Z. Topelius (1882–1885), J. A. J. Pippingsköld (1885–1892) och C. G. Estlander (1892–1894); sekreterare A. Meurman; kassör C. G. Sanmark.

118 Första öfverläggningen gällde monumentets blifvande form och plats. Den 7. December 1883 beslöt delegationen föreslå en staty af brons med piedestal och soubassement af sten, att uppställas på den då enda disponibla och värdiga platsen, senatstorget i Helsingfors.

119 I Januari 1884 utlyste delegationen en pristäflan för landets konstnärer, där den bästa, inom September månad inlemnade, modell för Alexandersmonumentet skulle belönas med ett första pris af 2,000 mark och den därnäst bästa med ett andra pris af 1,200 mark. Mått och form voro i hufvudsak angifna, men artisten skulle själf få välja situation och detaljer.

120 Inom September inlemnades till täfling 5 modeller i gips, A., B., C., D. och E., med måtton och förseglade namnsedlar. Till prisjuryn inkallades, jämte delegationens ledamöter Borgström, Yrjö-Koskinen, Löfgren, Meurman, Pippingsköld, Sanmark, Schauman och Topelius, som experter: E. Aspelin, A. von Becker, O. Donner, A. Edelfelt, C. G. Estlander, F. A. Sjöström och M. |52|von Wright. Sjöström var hindrad, och i hans ställe utsågs K. G. Nyström.

121 Juryn sammanträdde den 2. Oktober. Sedan enhvar af jurymännen afgifvit utförligt och kritiskt motiveradt yttrande, voterades första priset åt modellen E. med 8 röster af 15 mot 7, som tillföllo modellen C. Namnsedeln E. öppnades och namngaf skulptören J Takanen. Andra priset tilldelades modellen C. med 10 röster mot 3, som tillföllo B., samt 1 röst åt hvardera af A. och D. Namnsedeln C. angaf skulptören W. Runeberg. Med afseende å den betydliga tid och det arbete, som nedlagts jämväl på de tre icke prisbelönade, men i flera afseenden förtjenstfulla modellerna, utanordnade delegationen för modellen B. 600 samt för modellerna A. och D. hvardera 300 mark.

122 Takanens anslående modell framställde Kejsaren i det historiska ögonblick, när han höll sitt throntal vid 1863 års landtdag. Då emellertid juryns meningar varit delade och W. Runebergs modell anslog med sköna sidofigurer, föreslog delegationen för 1885 års ständer ett samarbete mellan Takanen och Runeberg, hvartill ständerna biföllo. Båda skulptörerne gåfvo härtill sitt samtycke, men innan detta vänskapliga samarbete kom till stånd, bortrycktes Takanen den 30. Sept. 1885 af döden i Rom, och Alexandersmonumentet förlorade en högt begåfvad, enkel, men stortänkt konstnärs medverkan.

123 Nu föreslog delegationen hr Walter Runeberg att, med en konstnärs nödiga frihet, men med hänsyn till |53|de motiv, som befunnits mest anslående i Takanens modell, ensam utarbeta och insända ett nytt projekt. Hr Runeberg insände till granskning detta nya projekt, sedan honom tillsändts fotografier af Takanens modell. Den 16. och 17. Oktober 1886 granskades projektet af den åter med 7 experter förstärkta delegationen och godkändes i hufvudsak, men med anmärkningar, som delgåfvos skulptören och som gjorde nya modeller behöfliga. 1887 och 1888 fortgick arbetet, jämte granskningen af modellerna. I början af 1889 hemsände hr Runeberg från Paris Kejsarens porträttstaty i kroppsstorlek, hvilken staty, sedan experter tillkallats, godkändes med detaljanmärkningar, till hvilka skulptören samtyckte.

124 Den 1. November 1889 afsändes till H. M. Kejsar Alexander III:s granskning 8 fotografier af eskisserna till monumentet och vunno Hans Majestäts nådiga erkännande. Den 19. Mars 1891 uppgjordes definitivt kontrakt med hr Runeberg, hvari han bestämde September 1896 som sista terminen för monumentets kompletta aflemnande. I November 1891 anlände till Helsingfors monumentets hufvudfigur, gjuten i brons af hrr Thiébaut frères i Paris. Efterhand ankommo äfven tre af de fyra sidogrupperna, men den fjärde, »Arbetet», är ännu ej gjuten och ersättes vid monumentets aftäckande af en fullkomligt liknande modell i bronserad gips. Piedestalen af mörk, finkornig slipad granit från holmarna Märaskär och Ryssö utanför Hangö är, jämte soubassement, utförd af bolaget Granit |54|efter granskad och godkänd ritning af hr C. Nyström*Det största stenblocket, vägande 14 konsekvensändrat/normaliserat000 kilogram, förolyckades under transporten från Hangö till Helsingfors och sjönk under storm i hafvet. 2½ månader senare lyckades bolaget aflemna ett nytt block af samma storlek..

125 Monumentets plats har blifvit den från början utsedda, senatstorget i Helsingfors. Sedan 1882 har likväl det ständernas hus, som då icke fanns, efter mycken tvekan och lång betänketid, rest sig gentemot Finlands Banks hus med Nikolaikyrkan till venster och statsarkivet till höger. Men med en brist på förutseende, som måste förvåna eftervärlden, har ständerhuset placerats midt på en fri, rymlig plan med en liten vändplats framför sig och en öde bakgård bakom sig, hvarigenom icke blott Helsingfors stad beröfvats sitt vackraste torg med monumentala byggnader på alla fyra sidorna, utan äfven Alexandersmonumentet dess enda fullt lämpliga, af alla önskade plats framför den folkrepresentation, som denne Kejsare återkallat till lifvet. Vid af delegationen föranstaltad mätning 1891 befanns platsen framför ständerhuset för trång för monumentets dimensioner.

126 Alexandersmonumentet upptager en areal af 211 qvadratmeter, hvars centrum genomskäres af en linie, dragen från senatshusets till universitetshusets midteldörr, och hvilar på murad grund, som nedgår mer än 2 meter under torgets yta. Senatstorget sluttar mot söder, och monumentets framsida är likaledes vänd mot söder. Dimensionerna äro noggrannt uppmätta. |55|För att förmedla den ogynnsamma norra fonden, där Nikolaikyrkans torn och trappa nedtrycka samt vida luftperspektiver förminska monumentet, har detta placerats på en upphöjd terassformig plan, som omgifves af staket och belyses af kandelabrar. Om trädplanteringar skola, såsom det föreslagits, afbryta luftfonderna, är ännu oafgjordt

127 Hufvudfiguren, Kejsaren, står med blottadt hufvud, iklädd sin vanliga, noggrannt kopierade uniform, i den ställning han intog under sitt tal till ständerna 1863, högra armen halft utsträckt, den venstra vid sidan, stödpunkten under venstra foten, medan den högra antyder en rörelse framåt. Hållningen är ledig, uttrycket lugnt allvarligt, porträttlikheten lyckad. Statyn är 3,35 meter, eller vidpass 5 alnar 15½ tum, hög, och, jämte sidogrupperna, gjuten i samma, genom analys kontrollerade legering af koppar och tenn, som Runebergsstatyn.

128 Hufvudfiguren, med inskrift endast af namn och årtal, omgifves af fyra, lägre uppställda, 2,30 meter (3 alnar 21 tum) höga sidogrupper, föreställande: 1) »Rättvisans vård» (Lex); 2) »Vetenskapen och Konsten», (Lux); 3) »Freden» (Pax) och 4) »Arbetet» (Labor). Konstnären har i dessa anslående sidogrupper haft frihet att förverkliga en upphöjd symbolik.

129 På sidogruppernas socklar äro sköldar anbragta med de finska landskapens vapen, för att antyda monumentets uppresande medelst bidrag från alla delar af landet.

130 Monumentets hela kostnad, inberäknade 41 konsekvensändrat/normaliserat000 |56|mark, som ännu återstå att utanordna, skall, när allt liqviderats, uppgå till 305 konsekvensändrat/normaliserat000 mark. Häraf ha tillfallit, i runda tal, artisten Runeberg, som, utom 10 års på monumentet nedlagdt arbete, äfven bekostat material, gjutning och transport, Mark 180 konsekvensändrat/normaliserat000; aktiebolaget Granit för piedestal, soubassement, terrass m. m. 90 konsekvensändrat/normaliserat000; Högfors mekaniska verkstad 11 konsekvensändrat/normaliserat000, arkitekten 5 konsekvensändrat/normaliserat500 mark; återstoden har utgått för insamling, täflingspris, annonser, modeller, syner, frakter, m. m. Då tillgångarna för närvarande ej förslå för ofvan nämnda totalkostnad, har delegationen, hellre än att uppskjuta monumentets fulländning, tilldess att räntorna å dess fond skulle motsvara bristen, anhållit hos ständerna om ett anslag af 41,000 mark för betäckande af återstående utgifter.

131 Landet öfverlemnar detta Kejsaren, Storfursten Alexander II:s så endrägtigt resta äreminne i sin hufvudstads omvårdnad. Må det inför ett upplyst land, helgadt af tron, skyddadt af rättvisan, hugnadt af freden och stödande sig på arbetets ära, långt in i okända sekler vittna om furste och folk!

»Statsklokhet sviker, maktens kronor falla,

Nutids idoler dö i tacklös glömska.

Rista i malmen ett, som ej förvittrar;

Skrif: folkens kärlek!»