|113|

Helsning till Upsala.

(Universitetets jubelfest den 5 September 1877.)

I.

Verldsträdet rotar sig vid Mimers källa

I jordens midt på grund af jern och koppar,

Och ofvan molnen torna sig dess toppar,

När vid dess rötter djupens ådror välla.

Dess stam förmå ej tidens stormar fälla,

Och sekel efter sekel sakta droppar

Ned på dess krona, medan lifvets knoppar

Beständigt gröna ur dess grenar svälla.

När då ett flöde ur den djupa brunnen

Sitt kretslopp ändat genom stam och grenar

Och morgonluft i andens riken går;

Då är en ålderstid för verlden svunnen,

Då strömma alla moderjordens spenar,

Då blommar Ygdrasil i nyfödd vår.

|114|

II.

Nu pekar tidens ur på blomstringsstunden,

Nu ljusnar dag, nu möjas högtidssalen,

Och mäktig höjs den gamla kathedralen

Vid klockors klang ur jernbemängdaoriginal: jern bemängda grunden.

Upsala smyckar sig kring Odinslunden,

Ty nu är Frodefrid i Fyrisdalen,

Nu blotas Frejas mjöd i festpokalen,

Och Bragebägarn töms i kämparunden.

Från Skandiens mångbesjungna strand, från Sundet,

Från Eystrasalt, från land, som fjerran hägrar,

Församlas folken till allshärjarting;

Högrest står nutids drott i folkförbundet

Och lagerkröner mensklighetens segrar.

I dag beherskar Svea folkens ring.

III.

En gång, när nu ofödda slägten skåda

Tillbaka på den tusenåra bana,

Der Sverges stolta, blodbestänkta fana

Gått fram till ljuset genom natt och våda;

|115|

När himlens tecken Ragnarök bebåda,

När jorden skälfver, Heimdals lurar mana

Och Odin går till Mimers brunn att spana

Hvad längesedan stumma Nornor råda;

Då skall den döende historien rista

Upsalas namn på nötta runestafven,

Det första, sista, som hon kallat sitt;

Ty solbelyst står än, när sekler brista

Och stundens äflan är i natt begrafven,

Upsalas dag i svenska häfdens midt.