1 Den 17, 18 och 19 innevarande November uppfördes i härvarande Nya Theater en operett, benämnd ”Läderlappen”, hvars sedeslösa innehåll öfverskred deäfven de gränser, som härtills blifvit i akttagna för scenens lättare produktioner. I stället att öfverlemna detta theaterstycke åt föraktet och glömskan, tilläto sig en del åskådare, och bland dem studenter, att mot samma stycke rikta en larmande oppositiondemonstration, hvilken, särdeles den 19 November, måste betraktas som en klandervärd oordning samt ett förnärmande af öfrige åskådares rätt.
2 Med anledning häraf är jag af Universitetets Herr t. f. Vice Kansler i skrifvelse af den 20 i denna månad anbefalld, såsom ock af min embetspligt uppmanad, att allvarligen förehålla de studenter, hvilka|6||110| deltagit i nämnda oskick, det otillsständiga i ett uppträdande, som icke är värdigt en bildad ungdom.
3 Ehuruväl de motiver, som föranledt denna demonstration mot operetten ”Läderlappen”, varit föremål för en olika uttydning, anser jag mig icke berättigad att antaga desamma hafva varit andra, än sådana, hvartillsom framgått ur styckets beskaffenhet föranledt, och jag kan, under denna förutsättning, icke klandra en sedlig rättskänsla, hvilken utgör ynglingens styrka, såsom den utgör mannens ära. Jag önskar, att kärlek till rrätt och sanning en sådan rättskänslaalltid må leda alla studentens handlingar, men leda dem med besinning. Ty den form, under hvilken sammaen i grunden berättigad känsla nu framträdt, är lika afgjordt förkastlig, som grunden bör antagas vara riktig. Vill studenten behandlas som en fri och myndig medborgare, måste han underkasta sig en fri och myndig medborgares första pligt, som är Men den första pligt för en medborgare, ung eller gammal, är att icke ställa sin uppfattning af det rätta öfver det på lag och sed grundade samhällets allmänna ordning. Studentens ställning såsom den främste lärjungen i det lagbundna civiliserade samhället anvisar honom framför andra en återhållsamhet, hvilken anstår hans ålderhofsamhet, som vittnar om hans intelligens, och en laglydnad, hvilkensom bevisar|7||111| hans fosterlandskärlek. Ingenstädes, och minst i landets hufvudstad, tillkommer det honom att uppträda såsom den tongifvande, eller att, gentemot äldre och erfarnare medborgare, påtvinga dem sin uppfattning såsom ett rättesnöre. Äfven der hans känsla uppreser sig mot hvad han anser falskt eller orätt, tillkommer det honom att böja sig under bestående ordning och med bildningens ädla vapen, icke med vildens brutala oljud, strida för sanningens seger.
4 Jag förväntar, att Afdelningarne inskärpa dessa grundsatser hos alla deras medlemmar och särskildt hos dem, hvilka deltagit i demonstrationen den 19 November, så mycket mer, som ett förnyande af dylika uppträden under ingen form kan tillåtas ochsamt, om det inträffar, måste leda till stränga åtgärder. Och emedan klagan hos mig förts deröfver att personligt aktade|8||112| medlemmar af härvarande svenska skådespelaresällskap blifvit på gatan förnärmade för att de uppfyllt sin pligt, förväntar jag, att desse gäster från ett annat och vänskapligt land må ställas under skydd af alla rättänkande studenters hederskänsla.
5 Slutligen hyser jag det fasta förtroende till Afdelningarne, att de, i enlighet med sin pligt och sina sanna fördelar, skola utöfva ett lugnande inflytande på alla de oroliga elementer, hvilka i deras kamratkretsar tala lidelsernas språk. Landets blickar äro fästade på Universitetet. Dettas höga och dyrbara intressen få icke nedsättas genom theatertvister, eller äfventyras genom oöfverlagda handlingar. Må hvarje Student ihågkomma, att han ansvarar för sitt handlingssätt inför fosterlandet.
6 Helsingfors 21 November 1876
7 Universitetets n. v. Rektor
8 Z. Topelius.
Kommentar
Kommentar
Under Topelius första år som rektor utspelade sig den så kallade Läderlappsskandalen på Nya Teatern då en grupp radikalfennomanska studenter under Lauri Kivekäs ledning ställde till med oväsen i samband med en uppsättning av Läderlappen. Denna operett av Johann Strauss den yngre utmålades av Kivekäs som omoralisk, varför man bestämde sig för att störa föreställningarna. Den protesterande gruppens egentliga motiv kom att diskuteras i pressen och bland annat antyds det i Hufvudstadsbladet att motivet var språkpolitiskt. Efter den tredje föreställningen förbjöd vicekanslern J. Ph. Palmén alla fortsatta uppföranden.
Topelius, som delade Kivekäs syn på Läderlappens fördärvliga innehåll, anhöll förgäves hos teaterdirektionen om styckets inställande tills vidare. På kvällen den 19 november, efter den tredje förställningen, hyllade demonstranterna Topelius med en serenad eftersom de uppfattade att han som rektor stod på deras sida. Med föreliggande skrivelse, som bland annat publicerades i Helsingfors Dagblad 26/11 1876, ville Topelius göra slut på alla spekulationer i den riktningen. För att straffa Lauri Kivekäs och tra andra studenter sammankallade Topelius disciplinskommissionen för första och sista gången under sitt rektorat. Kivekäs dömdes till en termins relegation.
Skrivelsen återges efter manuskriptet i Topeliussamlingen, 244.115, Nationalbiblioteket. Texten har publicerats i Morgonbladet 25/11 1876, Helsingfors Dagblad 26/11 1876, Hufvudstadsbladet 26/11 1876 och Åbo Underrättelser 28/11 1876
Bibliografi
Klinge, »Traditionalism och radikalism», Kejserliga Alexanders Universitetet 1808–1917 1989, s. 617 ff.; Hufvudstadsbladet 23/11 1876; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 452 ff.; Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 306; Topelius, Finlands krönika 2004, s. 313
Till Universitetets Student-Afdelningar.
Att ofördröjligen meddelas Afdelningarna.
1 Den 17, 18 och 19 innevarande November uppfördes i härvarande Nya Theater en operett, benämnd ”Läderlappen”, hvars sedeslösa innehåll öfverskred deäfven de gränser, som härtills blifvit i akttagna för scenens lättare produktioner. I stället att öfverlemna detta theaterstycke åt föraktet och glömskan, tilläto sig en del åskådare, och bland dem studenter, att mot samma stycke rikta en larmande oppositiondemonstration, hvilken, särdeles den 19 November, måste betraktas som en klandervärd oordning samt ett förnärmande af öfrige åskådares rätt.
2 Med anledning häraf är jag af Universitetets Herr t. f. Vice Kansler i skrifvelse af den 20 i denna månad anbefalld, såsom ock af min embetspligt uppmanad, att allvarligen förehålla de studenter, hvilka|6||110| deltagit i nämnda oskick, det otillsständiga i ett uppträdande, som icke är värdigt en bildad ungdom.
3 Ehuruväl de motiver, som föranledt denna demonstration mot operetten ”Läderlappen”, varit föremål för en olika uttydning, anser jag mig icke berättigad att antaga desamma hafva varit andra, än sådana, hvartillsom framgått ur styckets beskaffenhet föranledt, och jag kan, under denna förutsättning, icke klandra en sedlig rättskänsla, hvilken utgör ynglingens styrka, såsom den utgör mannens ära. Jag önskar, att kärlek till rrätt och sanning en sådan rättskänslaalltid må leda alla studentens handlingar, men leda dem med besinning. Ty den form, under hvilken sammaen i grunden berättigad känsla nu framträdt, är lika afgjordt förkastlig, som grunden bör antagas vara riktig. Vill studenten behandlas som en fri och myndig medborgare, måste han underkasta sig en fri och myndig medborgares första pligt, som är Men den första pligt för en medborgare, ung eller gammal, är att icke ställa sin uppfattning af det rätta öfver det på lag och sed grundade samhällets allmänna ordning. Studentens ställning såsom den främste lärjungen i det lagbundna civiliserade samhället anvisar honom framför andra en återhållsamhet, hvilken anstår hans ålderhofsamhet, som vittnar om hans intelligens, och en laglydnad, hvilkensom bevisar|7||111| hans fosterlandskärlek. Ingenstädes, och minst i landets hufvudstad, tillkommer det honom att uppträda såsom den tongifvande, eller att, gentemot äldre och erfarnare medborgare, påtvinga dem sin uppfattning såsom ett rättesnöre. Äfven der hans känsla uppreser sig mot hvad han anser falskt eller orätt, tillkommer det honom att böja sig under bestående ordning och med bildningens ädla vapen, icke med vildens brutala oljud, strida för sanningens seger.
4 Jag förväntar, att Afdelningarne inskärpa dessa grundsatser hos alla deras medlemmar och särskildt hos dem, hvilka deltagit i demonstrationen den 19 November, så mycket mer, som ett förnyande af dylika uppträden under ingen form kan tillåtas ochsamt, om det inträffar, måste leda till stränga åtgärder. Och emedan klagan hos mig förts deröfver att personligt aktade|8||112| medlemmar af härvarande svenska skådespelaresällskap blifvit på gatan förnärmade för att de uppfyllt sin pligt, förväntar jag, att desse gäster från ett annat och vänskapligt land må ställas under skydd af alla rättänkande studenters hederskänsla.
5 Slutligen hyser jag det fasta förtroende till Afdelningarne, att de, i enlighet med sin pligt och sina sanna fördelar, skola utöfva ett lugnande inflytande på alla de oroliga elementer, hvilka i deras kamratkretsar tala lidelsernas språk. Landets blickar äro fästade på Universitetet. Dettas höga och dyrbara intressen få icke nedsättas genom theatertvister, eller äfventyras genom oöfverlagda handlingar. Må hvarje Student ihågkomma, att han ansvarar för sitt handlingssätt inför fosterlandet.
6 Helsingfors 21 November 1876
7 Universitetets n. v. Rektor
8 Z. Topelius.