Vid Johan Vilhelm Snellmans jordfästning i Helsingfors den 7 Juli 1881
Lästext
|1||97|
Vid Johan Vilhelm Snellmans
jordfästning i Helsingfors den 7 Juli 1881.
1 Sedan det eviga ordets amen blifvit utsagdt, må det tillåtas äfven en röst ur tiden att tala; icke för att strö fåfängliga blomster öfver den mans graf, hvilken i lifvet aldrig låtit beröm eller tadel leda sig ett steg från sin bana; icke heller för att söka skildra en lifsverksamhet, hvilken är alltför omfattande och betydelsefull för att inrymmas inom en kort stund af öfversvallande känslor; utan blott för att i afskedsstunden frambära några få ord af vördnad och kärlek såsom helsning från ett sörjande folk.
2 Ty budskapet om denna bår går vida kring Finlands bygder. Detta folk har lärt att sörja. Det har i vår tid sörjt skaldernes konung, det har sörjt maktens älskade storfurste; det sörjer nu en storman i tankens rike. Detta folk vill ock säga sitt amen vid Johan Wilhelm Snellmans graf.
3 Här hvilar en folkets stridsman på sin fana: hans lif har varit en strid från början alltfrån ungdomens dagar, en strid för vetande, för idéer, för frihet och framåtskridande, för folk och fädernesland, för sanning och rätt. Det var ett stormigt lif, icke utan mellanstunder af lugn och mensklig lycka, men dock åter och åter en strid intill slutet. Och hvar han stred, der gick han fram med öfvertygelsens kraft, med sanningens visshet och|2||98| frimodiga röst, derför väjde han icke, om han gaf eller mottog blodiga sår. Icke alla visste, att inom detta pbepansrade bröst, bakom denna vilja af jern klappade det kärleksfullaste hjerta. När man kände klubbslagen af denna arm, hvilken tycktes vilja nedbryta allt, som stod i dess väg, då visste mången ej, att detta var hans sätt att älska det rätta; han uppfattade icke sjelf, att det kunde tolkas annorlunda. Ungfdomen förstod det, och han förstod ungdomen. Men det är icke på stridens sköldar, det är på den höglagde kämpens urna, som efterverden ristar sin oväldiga dom. Det nu lefvande slägtet, som deltagit i striden och bär dess ärr, är jäfvigt att döma den man, som hvilar här. Det kan upprita grunddragen af hans lif, fatta hans uppsåt, förstå hans verk, men först bortom denna grift skola dimmorna klarna, först der faller det ändliga och tillfälliga bort, det väsentliga qvarstår, handlingen dömes efter dess frukt, och lifvets stora bokslut upprättas efter dess saldo.
4 Så mycket är oss klart, att Gud sände åt Finland denne skarpe tänkare och denna oböjliga vilja uti en tid, när lifvets ideala ändamål trängas tillbaka för de praktiska frågorna och när, till följd deraf, öfvertygelserna mångenstädes svigta, och viljan mister sitt härdade stål. Så mycket kunna vi fatta, att Gud har sändt denne väldige ande till oss i brytningens tid, som kommit och måste komma, när ett folk vuxit ur de gamla föormerna för sin tillvaro och inträder i nya. Derför sände Gud oss|3||99| en tankens, ordets och handlingens man, som stod med sin ungdom på det förgångnas historiska grund, stod med sin mannaålder i mellanskiftet och med sin ålderdom upplefvat den nya tidens brusande ström. Endast en sådan ande kunde uppfatta tidens vexling och kunde kunde beherska dessn.
5 Vi behöfde en sådan man, en oförfärad kämpe, som ständigt gick framåt, ständigt var stridsrustad, icke endast mot det falska, skefva och usla i lifvet, utan äfven mot den likgiltighet, som han såg råda vida omkring sig. Vi behöfde en man, fullrustad med vetandets vapen, med en murbräcka i viljan, som inga hinder förmådde nedslå, inga nederlag öfvervinna, på det att han skulle föra till full klarhet tidens grundtanke, som är i bottnen af alla frågor, som aldrig kan undanskjutas, aldrig tillintetgöras och som måste framträda i alla riktningar, nemligen Finland i sig, för sig, genom sig.
6 Med en sådan man skall historien icke mäkla, frågande om han alltid valt den rätta vägen, det riktiga medlet. Historien skall fråga hans mål och intyga, att detta var värdigt en man, som går i spetsen för sitt folk. Derför må vi andra, som haft den lyckan att vara hans samtida och hvilka nu stå här såsom hans första efterverld, böja oss med vördna för detta minne, ty det skall icke glömmas i finsk häfd och finska hjertan, så länge detta land består och detta folk lefver. När vi minnas huru många frejdade söner vårt land haft råd att förlora inom en knapp menniskoålder,|4||100| med hvilka ädla grafvar det ligger beströdt, de flesta i vår närhet, i samma jord, som skall mottaga Johan Vilhelm Snellman, när vi tänka på alla dessa förluster och fråga oss huru detta fattiga, fåtaliga folk kunnat förlora så mycket och dock ega mod att lefva och kraft att andas, hoppas, så blifver svaret: så har skett för att desse män gifvit åt folkanden ett bestående innehåll, för att med sådane män och deras föredömen kan ett folk icke dö, icke förlora sitt mod att lefva och sitt hopp på en framtid. Ty folken lefva icke allenast af bröd, de lefva af stora tankar, upphöjda föredömen, tålamod att försaka, kraft att arbeta, mod att strida och fast förtröstan. Detta är arfvet efter de män, bland hvilka J. V. Snellman uppvuxit till tankens klarhet och öfvertygelsens mognad. Hanoriginal: Hän tillhörde denna sällsynt begåfvade kärntrupp af finske ynglingar, hvilka sedan blefvo de ledande tankarne i fjerde, femte och sjette decennierna af detta århundrade och hvilka ej efterlemnat spår i sanden, men glänsande skördar. Bland desse arbetets män, så rikt utrustade med snille, hjerta och vilja, var J. V. Snellman en af de högst begåfvade. Han var bland dem jernstören, graniten, klubban, den handlingskraftigaste, den viljestarkaste; de uppreste sig mot hans öfvermakt, de gingo med eller mot honom sin sjelfständiga väg, men de aktade och de älskade honom, såsom han aktade och älskade dem. Vi minnas huru den redan brutne mannen för få månader sedan talade här i detta tempel vid en af de sist bortgångne ungdomsvännernes graf, och vi hörde hans åldriga stämma darra af rörelse.
|5||101|
7 Sådan var han. När man ser det hårda berget resa sin topp mot himmelen, känna endast få den friska, lefvande, varma källa, som upprinner vid dess fot.
8 Af denna engång så ungdomskraftiga, så hoppfulla, med så rik framtid begåfvade krets gömma vi nu i jorden den näst-sista länken. Jag önskade, att den siste af dem, att Elias Lönnrot stode här och talade dessa afskedsord. Ingen af oss kan uttala dem, såsom han, vore vär den dertill ensamt värde, kunde göra det. Denna graf är för oss andra för djup.
9 Men jag helsäar dig dock, du gamle stridsman för sanning och rätt, för folk fädernesland, för samtid och framtid, – jag helsar dig på det språk, hvilket du talat och på hvilket du verkat. Du skall ock helsas på det språk, hvilket du har medverkat att lyfta från okända hyddor till ära och framtid. Utan fullmakt, men viss att ej jäfvas, helsar jag dig i det odelade finska folkets, det odelade finska fäderneslandets namn.
10 Haf tack för allt hvad du verkat, medan din dag var! Haf tack för allt hvad du velat verka, men icke hunnit eller icke förmått! Ty ditt verk rymdes icke inom de gtrånga gränserna af ett menniskolif; − det var seklernas verk.
11 Derför skall det ej heller förgätas med stunden|6||102| det skall lefva i folkets hjerta, det skall mogna, fullkomnas i efterföljande slägten.
12 Hvila i frid efter lifvets heta strid! Må fosterjorden grönska öfver din graf med beständigt nyfödda vårar. Må Herren Gud föra din ande till klarhet. Honom allena vare ära och lof, han som sände dig, han som gaf dig åt oss, han som utrustat dig med stora gåfvor för ett stort verk. Han gifve ock åt det nu lefvande och kommande Finland söner sådane som du, med tankens klarhet, med viljans fasthet, med de ädlaste mål, med brinnande kärlek till folk och fosterland!
13 Farväl!
Kommentar
Kommentar
Johan Wilhelm Snellman avled den 4/7 1881, Topelius ombads av de anhöriga att hålla talet vid jordfästningen. »Jag kunde ej neka. [...] Mitt uppdrag var icke lätt, [...] men jag bad Guds ande gifva mig orden, och han gaf dem.», skriver han till hustrun Emilie. Begravningen refereras bl.a. i Morgonbladet 8/7 1881.
Topelius och den tio år äldre Snellman var i flera avseenden varandras motsatser (se E. N. Tigerstedt, »Snellman och den unge Topelius» 1944). Snellmans ledstjärna var hegelianismen, Topelius kristendomen, och i språkfrågan företrädde de olika åsikter; Snellman förespråkade ett enspråkigt finskt Finland, medan Topelius framhöll att också det svenska språket hade sitt existensberättigande. Det som förenade dem var känslan av att de arbetade för gemensamma mål för fosterlandet. Då Snellmans 75-årsdag firades i Helsingfors den 12/5 1881 deltog Topelius inte i festen, eftersom han ansåg att den hyllade en partiman och finskhetskämpe istället för en man som ägnat sitt liv åt fosterlandet. »Nog ha Snellmans 75 år förtjenat en hågkomst. Men hvarför göra honom till en skylt?», skriver han till svågern Lars Wilhelm Schalin. Topelius framförde i stället sin lyckönskan personligen dagen efter.
Morgonbladet 8/7 1881; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 487 f.; Tigerstedt, »Snellman och den unge Topelius», Ord och Bild 1944, s. 219–222; Topelius–Lars Wilhelm Schalin 13/5 1881; Topelius–Emilie Topelius 9/7 1881
Vid Johan Vilhelm Snellmans
jordfästning i Helsingfors den 7 Juli 1881.
1 Sedan det eviga ordets amen blifvit utsagdt, må det tillåtas äfven en röst ur tiden att tala; icke för att strö fåfängliga blomster öfver den mans graf, hvilken i lifvet aldrig låtit beröm eller tadel leda sig ett steg från sin bana; icke heller för att söka skildra en lifsverksamhet, hvilken är alltför omfattande och betydelsefull för att inrymmas inom en kort stund af öfversvallande känslor; utan blott för att i afskedsstunden frambära några få ord af vördnad och kärlek såsom helsning från ett sörjande folk.
2 Ty budskapet om denna bår går vida kring Finlands bygder. Detta folk har lärt att sörja. Det har i vår tid sörjt skaldernes konung, det har sörjt maktens älskade storfurste; det sörjer nu en storman i tankens rike. Detta folk vill ock säga sitt amen vid Johan Wilhelm Snellmans graf.
3 Här hvilar en folkets stridsman på sin fana: hans lif har varit en strid från början alltfrån ungdomens dagar, en strid för vetande, för idéer, för frihet och framåtskridande, för folk och fädernesland, för sanning och rätt. Det var ett stormigt lif, icke utan mellanstunder af lugn och mensklig lycka, men dock åter och åter en strid intill slutet. Och hvar han stred, der gick han fram med öfvertygelsens kraft, med sanningens visshet och|2||98| frimodiga röst, derför väjde han icke, om han gaf eller mottog blodiga sår. Icke alla visste, att inom detta pbepansrade bröst, bakom denna vilja af jern klappade det kärleksfullaste hjerta. När man kände klubbslagen af denna arm, hvilken tycktes vilja nedbryta allt, som stod i dess väg, då visste mången ej, att detta var hans sätt att älska det rätta; han uppfattade icke sjelf, att det kunde tolkas annorlunda. Ungfdomen förstod det, och han förstod ungdomen. Men det är icke på stridens sköldar, det är på den höglagde kämpens urna, som efterverden ristar sin oväldiga dom. Det nu lefvande slägtet, som deltagit i striden och bär dess ärr, är jäfvigt att döma den man, som hvilar här. Det kan upprita grunddragen af hans lif, fatta hans uppsåt, förstå hans verk, men först bortom denna grift skola dimmorna klarna, först der faller det ändliga och tillfälliga bort, det väsentliga qvarstår, handlingen dömes efter dess frukt, och lifvets stora bokslut upprättas efter dess saldo.
4 Så mycket är oss klart, att Gud sände åt Finland denne skarpe tänkare och denna oböjliga vilja uti en tid, när lifvets ideala ändamål trängas tillbaka för de praktiska frågorna och när, till följd deraf, öfvertygelserna mångenstädes svigta, och viljan mister sitt härdade stål. Så mycket kunna vi fatta, att Gud har sändt denne väldige ande till oss i brytningens tid, som kommit och måste komma, när ett folk vuxit ur de gamla föormerna för sin tillvaro och inträder i nya. Derför sände Gud oss|3||99| en tankens, ordets och handlingens man, som stod med sin ungdom på det förgångnas historiska grund, stod med sin mannaålder i mellanskiftet och med sin ålderdom upplefvat den nya tidens brusande ström. Endast en sådan ande kunde uppfatta tidens vexling och kunde kunde beherska dessn.
5 Vi behöfde en sådan man, en oförfärad kämpe, som ständigt gick framåt, ständigt var stridsrustad, icke endast mot det falska, skefva och usla i lifvet, utan äfven mot den likgiltighet, som han såg råda vida omkring sig. Vi behöfde en man, fullrustad med vetandets vapen, med en murbräcka i viljan, som inga hinder förmådde nedslå, inga nederlag öfvervinna, på det att han skulle föra till full klarhet tidens grundtanke, som är i bottnen af alla frågor, som aldrig kan undanskjutas, aldrig tillintetgöras och som måste framträda i alla riktningar, nemligen Finland i sig, för sig, genom sig.
6 Med en sådan man skall historien icke mäkla, frågande om han alltid valt den rätta vägen, det riktiga medlet. Historien skall fråga hans mål och intyga, att detta var värdigt en man, som går i spetsen för sitt folk. Derför må vi andra, som haft den lyckan att vara hans samtida och hvilka nu stå här såsom hans första efterverld, böja oss med vördna för detta minne, ty det skall icke glömmas i finsk häfd och finska hjertan, så länge detta land består och detta folk lefver. När vi minnas huru många frejdade söner vårt land haft råd att förlora inom en knapp menniskoålder,|4||100| med hvilka ädla grafvar det ligger beströdt, de flesta i vår närhet, i samma jord, som skall mottaga Johan Vilhelm Snellman, när vi tänka på alla dessa förluster och fråga oss huru detta fattiga, fåtaliga folk kunnat förlora så mycket och dock ega mod att lefva och kraft att andas, hoppas, så blifver svaret: så har skett för att desse män gifvit åt folkanden ett bestående innehåll, för att med sådane män och deras föredömen kan ett folk icke dö, icke förlora sitt mod att lefva och sitt hopp på en framtid. Ty folken lefva icke allenast af bröd, de lefva af stora tankar, upphöjda föredömen, tålamod att försaka, kraft att arbeta, mod att strida och fast förtröstan. Detta är arfvet efter de män, bland hvilka J. V. Snellman uppvuxit till tankens klarhet och öfvertygelsens mognad. Hanoriginal: Hän tillhörde denna sällsynt begåfvade kärntrupp af finske ynglingar, hvilka sedan blefvo de ledande tankarne i fjerde, femte och sjette decennierna af detta århundrade och hvilka ej efterlemnat spår i sanden, men glänsande skördar. Bland desse arbetets män, så rikt utrustade med snille, hjerta och vilja, var J. V. Snellman en af de högst begåfvade. Han var bland dem jernstören, graniten, klubban, den handlingskraftigaste, den viljestarkaste; de uppreste sig mot hans öfvermakt, de gingo med eller mot honom sin sjelfständiga väg, men de aktade och de älskade honom, såsom han aktade och älskade dem. Vi minnas huru den redan brutne mannen för få månader sedan talade här i detta tempel vid en af de sist bortgångne ungdomsvännernes graf, och vi hörde hans åldriga stämma darra af rörelse.
|5||101|7 Sådan var han. När man ser det hårda berget resa sin topp mot himmelen, känna endast få den friska, lefvande, varma källa, som upprinner vid dess fot.
8 Af denna engång så ungdomskraftiga, så hoppfulla, med så rik framtid begåfvade krets gömma vi nu i jorden den näst-sista länken. Jag önskade, att den siste af dem, att Elias Lönnrot stode här och talade dessa afskedsord. Ingen af oss kan uttala dem, såsom han, vore vär den dertill ensamt värde, kunde göra det. Denna graf är för oss andra för djup.
9 Men jag helsäar dig dock, du gamle stridsman för sanning och rätt, för folk fädernesland, för samtid och framtid, – jag helsar dig på det språk, hvilket du talat och på hvilket du verkat. Du skall ock helsas på det språk, hvilket du har medverkat att lyfta från okända hyddor till ära och framtid. Utan fullmakt, men viss att ej jäfvas, helsar jag dig i det odelade finska folkets, det odelade finska fäderneslandets namn.
10 Haf tack för allt hvad du verkat, medan din dag var! Haf tack för allt hvad du velat verka, men icke hunnit eller icke förmått! Ty ditt verk rymdes icke inom de gtrånga gränserna af ett menniskolif; − det var seklernas verk.
11 Derför skall det ej heller förgätas med stunden|6||102| det skall lefva i folkets hjerta, det skall mogna, fullkomnas i efterföljande slägten.
12 Hvila i frid efter lifvets heta strid! Må fosterjorden grönska öfver din graf med beständigt nyfödda vårar. Må Herren Gud föra din ande till klarhet. Honom allena vare ära och lof, han som sände dig, han som gaf dig åt oss, han som utrustat dig med stora gåfvor för ett stort verk. Han gifve ock åt det nu lefvande och kommande Finland söner sådane som du, med tankens klarhet, med viljans fasthet, med de ädlaste mål, med brinnande kärlek till folk och fosterland!
13 Farväl!