[]

Till Musik-direktorn och Riddaren Fredric Pacius

den 19 Mars 1859.

Liten fågel han sjöng i den blånande höjd

Att i dag är det sångarens fest.

Och vi stämde vår sträng, och vi kommo med fröjd

Till att helsa den älskade gäst.

5Huru vintern var lång,

När ej skogarnas sång,

När ej himmelens lärkor oss gladt!

Och vår dikt var så blek,

När ej tonernas lek

10Tog de flyktande tankarna fatt.

Men han kom, den vi sökte, han kom öfver våg;

Som en vår ifrån söder han flög.

Och hans strängar de värmde vår längtande håg,

Och hans ton i vårt hjerta sig smög.

15Hur förunderligt rik

Var den verld af musik,

Som han här i vårt armod har byggt!

Hur hans vingade ton

Flög till hydda och thron

20Och gaf dikterna fjäder och flygt!

[]

När det stormiga lifvet oss gaf dissonans,

Var det han, som oss gaf harmoni.

Det blef vår i vårt hjerta, den våren var hans,

Och den våren så älskade vi.

25Han har lyssnat en gång

Till de granarnas sång,

Som omsusa vår hydda på strand.

Han har sjungit så varm

Hvarje suck ur vår barm,

30Han har sjungit Vårt älskade Land.

Och nu är han bland oss, och nu säga de ju,

Att han släpar med tidernas tross.

Men hans hjerta är ungt och kan älska ännu

Sina strängar och sånger och oss.

35Må han lefva för dem

I det blomstrande hem!

Må hans dagar förflyta så lugnt,

Som det stora han tänkt

Och det sköna han skänkt

40Skall förblifva evinnerligt ungt!