1 All vetenskap börjar med en förutsättning och slutar med ett resultat. Historien är begränsad, men hennes fält, tiden, och hennes material, menskligheten, äro obegränsade. Bakom henne är något, som varit förr, och framför henne något, som kommer efter.
2 Du från i dag, som ser bort till i går, tänk dig en stjernklar natt, en strandlös ocean, ett gungande skepp. En man står på däcket, betraktande stjernhimmelen. Nattens, rymdens och hafvets enslighet, höjdernas strålande lugn, allt vederqvicker, samlar och manar. Denne man söker ett fäste, och hvar finna ett fäste på böljande haf?
3 Han frågar; – menniskoanden frågar alltid. Det förekommer honom som skulle han stå midt i ett ofanteligt, ihåligt klot. Ofvan honom himmelens omhvälfda skål, under honom hafvets motsvarande spegelbild; öfverallt stjernor, öfverallt evighet. Klotet är fullständigt. Alla radier från medelpunkten utlöpa till dess periferi; alla radier från periferin återstråla till medelpunkten. Och han är medelpunkten. Det är han, som beherskar verldsalltet.
4 Denne betraktares intryck är menniskans första naturintryck under en stjernhimmel, och mythen har kallat natten alltings moder. Deraf föreställningen, att universum kretsar kring jorden. Deraf astrologens dröm om stjernornas inflytande. Deraf den ständigt åter och åter upprepade ormalåten, att menskan är Gud. Och likväl angifver|2| denna inbillade ställning i verldens medelpunkt någonting mycket mer, än en optisk synvilla. Han, betraktaren, hvars blick öfver verlden tändes i går och slocknar i morgon, – denne kortsynte dödlige, som måste beväpna sig med det starkaste fjerrglas för att erfara något om sin planets närmaste grannar, – han igenkänner, obeväpnad i sin försvinnande ringhet, sin solidaritet med skapelsen, sitt oupplösliga samband med historiens oändliga något bakom och lika oändliga något framför.
5 Hvarje tänkande varelse är en mikrokosm, som i sig bär verldsalltet.
6 Oförmöget att omfatta klotet, uppfattar betraktarens öga tydligt dess periferi. Denna cirkel, hvilken man kallat den skönaste och mest fulländade af geometrins linier, hvarför är han lika obeveklig, som han är skön? Hvarför stänger han detta ofantliga klot? Hvarför begränsar han det gränslösa, hvarför fjettrar han vår fria ande inom en sinlig uppfattning, som, hur vid den må vara, dock alltid är för trång för det oändliga? Är allt i skapelsen, och dermed allt i menniskolifvet, en i sig sjelf afslutad kretsgång, så finnes ingen verklig oändlighet, intet framsteg för verlden och intet hopp för menskligheten. Personligheten uppstår ur atomernas slump, lefver en dag, begrundar sitt öde, vissnar bort och förintas. Dödlige, hvarför fråga; du är dömd att förgås! Fjettrad i en ständigt upprepad cirkel af öden och vexlingar, sänker historien modlös sitt stift för att anteckna vid sidan af krönikans döda årtal: »intet nytt under solen!»
7 Tron, som profeterat »från klarhet till klarhet», protesterar. Vetenskapen, som begär utveckling, protesterar. Menniskoanden, som söker oändlighet, protesterar med dem. Allt förgäfves. Naturintrycket står qvar: lifvet är en cirkel: efter ebben floden, efter floden ebben. »Allt är såsom det varit hafver af begynnelsen».
8 Öppna cirkeln!
9 Historien står inför den betydelsefullaste af sina frågor. Rör sig menniskoverlden? Och om hon rör sig, hvilket ju knappt kan betviflas, rör hon sig i en kretsgång, eller rör hon sig framåt?
10 Öppna cirkeln!
11 Kan han verkligen öppnas, denna omedgörliga cirkels lästa port, som begränsar vår tillvaro? Om han kan öppnas, då skall historien frigöras och menskligheten med brutna kedjor strömma ut i oändligheten.
12 Öppna cirkeln!
|3|
13 Ja väl. Men hvar finna dess nyckel?
14 Åter svarar tron: jag gaf dig ju nyckeln längesedan. Nyckeln är Kristus.
15 Vetenskapen, alltid skeptisk, nöjs icke med detta svar. Vetenskapen fortfar att outtröttligt genomforska verldsrymden, till dess att hon slutligen finner en nyckel, som öppnar den lästa porten, – en skrufnyckel! Samma natur, som bundit tillvaron med cirkeln, löser henne med spiralen. Den planet, der vi fråga och från hvilken vi hemta vår måttstock, den sol, som upplyser oss, de tallösa, mäktiga klot, som stråla på natthimmelen, alla dessa verldar röra sig framåt, icke i cirklar, men i spiraler.
16 Aldrig har naturen tydligare besvarat en fråga af menniskan. Detta svar ingriper i allt, öppnar cirkeln, utan att upplösa honom, och förklarar för oss rörelsens gåta. Men rörelse är lif: spiralen går oss på lifvet. Cirkeln är icke evigheten, såsom man föreställt sig, till följd af naturintrycket. Denna »orm, som biter sig i stjerten», är det ändliga, det sjelfviska, det kring sig sjelf roterande, alltså ett naturlif, såsom årstidernas vexling, icke ett andelif, som förutsätter progression. Detta högre och fullkomligare lif, detta oändliga, som har ett mål och ett centrum på samma gång i och utom sig sjelf, har sprängt cirkeln och förvandlat hans rörelse till spiral. Men om solsystemerna rotera i spiraler framåt, kan ingen sinligt förnimbar tillvaro, icke ens den skendöda stenen, undgå denna rörelseform. Menniskolifvets skenbara kretsgång, folkens framträdande och försvinnande, slägtets utveckling, öden och omskiften, med ett ord, allt det material och det lif, som historien är kallad att anteckna, allt detta roterar i en beständig rörelse framåt, en rörelse i spiraler.
17 Rörelsen framåt förutsätter ett mål och detta åter en verldsplan, en verldsstyrelse. Det behöfves en väl hård panna för att med en så oundviklig slutsats förneka en Gud. Men antag, med en känd skola, att denne Gud är materien sjelf – eller menniskan, om detta klingar behagligare för vår fåfänga. Vi skola, för att undvika en trosformel, kalla verldsstyrelsen det providentiela, öfverlemnande åt enhvar att tänka sig, om han förmår, en förnuftig verldsplan, skapad, ordnad och styrd af det eller dem, som ju rimligen sjelfva behöfva skapas, ordnas och styras.
|4|
18 Det providentiela, – den från begynnelsen planlagda, för ett bestämdt ändamål förberedda och i alla detaljer genomförda verldsordningen, – är historiens tanke. Utan denna är allt meningslös slump eller tröstlös cirkelgång. Med denna får äfven det skenbart tillfälliga sin betydelse. Hvad vi menniskor kalla slump är endast vår egen oförmåga att uppfatta företeelserna i deras följdriktiga sammanhang.
19 Verldsuret har en timvisare, historien, och en minutvisare, statistiken. Båda operera med massor, utjemna de små posterna och bokföra slutsummorna för begränsade tidrymder. Men det, som i statistiken uppfyller oss med bäfvan, är att vi se denne fruktansvärde bokförare inregistrera sjelfva den fria menskliga viljans handlingar under naturlagarnas tvång. Från dem gifves ingen annan räddning, än detta hemlighetsfulla providentiela, hvilket, lika strängt som statistiken, men långt mera kärleksfullt, trycker inseglet på en stor tänkares grundsats: »det verkliga är det förnuftiga». Det är, ur trons synpunkt: »Herrens vägar äro ej våra vägar och hans tankar ej våra tankar».
20 Om vi kunde bygga historiens utsigtstorn högre än Eiffels, så högt, att hvarje enskild och slutligen äfven folken för vår syn försvinna i menskligheten, då stode vi ju med oceanen under oss. Men då skulle ej oceanens vågor så regellöst, som de nu synas, vara hvarje vindfläkts rof; de skulle då gå i en gifven, af inga stormar afbruten riktning, likasom flodsystemet i sin samlade hufvudåder angifver landets sluttning. Vi skulle då upptäcka, om också ej utgrunda, den i öppna cirklar framträngande spiralen af menniskolifvet. Från detta afstånd skulle, enligt spiralens natur, månget skenbart framsteg visa sig vara ett steg tillbaka, medan mycket, som på nära håll liknar ett steg tillbaka, skulle visa sig i verkligheten vara ett steg framåt. Mången bitter sorg skulle på detta afstånd visa sig vara en anledning till glädje, mången död lif och tvärtom. Sådan är spiralen. Hans skrufformiga rörelse framåt visar oss i hvarje ögonblick endast ena halfva omkretsen af den roterande cirkeln, medan den andra hälften, som vi behöfva för ett rätt omdöme, ligger för oss i skuggan.
21 Det är nödigt att ihågkomma detta för uppfattningen af det providentiela i historien och lifvet. Ty det providentielas mest utmärkande drag, de, som mest framkalla vårt knot, emedan de störa vår egen vilja och våra föreställningar om jordisk lycka, äro sträng följdriktighet, so|5|lidaritet, ansvar, dom, progression och slutändamål. Sedda på tillräckligt afstånd, såsom de synas ur verldsstyrelsens synpunkt, skulle dessa lagar, som synas oss så obevekligt hårda, ja grymma, visa sig – åter enligt spiralens natur – vara kärlek, barmhertighet, rättfärdighet, helighet.
22 Mikrokosmen i individen innebär, att samma providentiela företeelser återfinnas i hvarje enskildt menniskolif. För att öfvertyga oss derom, behöfva vi endast kasta en sjelfpröfvande blick tillbaka på hvarje längre vägstycke, som ligger bakom oss.
23 Särskildt lärorikt för uppfattningen af det providentiela i verldshistorien är för oss judafolket. Allenastående i sin predestination, säreget i sitt skaplynne och utan att ännu hafva sagt sitt sista ord, låter detta folk öfverallt tillämpliga typiska drag af en verldsplan framträda. I våra läroverk börjar den historiska undervisningen med judafolket, emedan vi der finna kristendomens rötter blottade. Vi kunde tillägga: verldshistoriens. Juden är än i dag dess järtecken.
24 Jemförande hans historia som exponent för det providentiela med andra folks, konstruera vi, utan tillämpningar, som enhvar kan göra, och utan anspråk att lyckas i få rader sammantränga årtusendens gåtor, följande
Grundlinier.
25 1. Anden är allt i alla, det första och sista, det enda i sig sanna, i sig goda och dermed i sig fria. Han skapar i kärlek och skapar allt ur sig, i sig, till sig, alltså efter sin förebild. Emedan det skapade icke är skaparen, framträder det, jemfördt med förebilden, ofritt, ofulländadt, sökande i honom sin frihet och fulländning. Allt lif är en uppfostran till honom, ställdt på förhoppning, danadt till frigörelse. Uppfostran till frigörelse förutsätter valfrihet, och denna är på vår planet gifven åt menniskan ensam. Derför lefver planeten i henne sitt andliga lif, hon är hans själ och valfria vilja, derför hans herre. Derför drager hon ock med sig hela den henne underordnade lägre naturen till fall eller frigörelse.
26 2. Allt är förutsedt med ömmaste omvårdnad. Planeten är från begynnelsen danad för sina invånares behof under årtusenden framåt,|6| hvarje luftstreck för sina organismer, hvarje land för sitt folk, hvarje bygd för sin inföding, icke tvärtom. Vexelverkan eger rum, men »våra hufvudhår äro alla räknade». Mångfalden, icke enheten, är ett lifsvilkor. Af 1konsekvensändrat/normaliserat400 miljoner menniskor liknar icke en fullkomligt en annan, och den minsta af verldsdelarna är starkast för sin mångfald af folk. Förutseendet ingriper i hvarje moment af planetens utveckling och hvarje skifte af dess invånares lif.
27 3. Menniskoslägtet, vuxet ur samma rot, danadt för samma mål och beroende af samma lifsvilkor, är solidariskt inbördes, slägtet med individen och individen med slägtet *)Godet uppställer följande progression, hvaraf sista länken som hypothes: a) den oorganiska materien: slägtet utan individ; b) vext- och djurverlden: slägtet beherskande individen; c) menniskan: individen beherskande slägtet; d) englarna individen utan slägte.. En för alla och alla för en. Individens bestånd är tryggadt genom hans personlighet (sjelfmedvetande) och hans egna utvecklingskedja (mikrokosmen).
28 4. Massor af individer förbrukas och bortkastas, skenbart värdelösa, hopplösa, spårlösa, men ingående som sandkorn i ett stort byggnadsmaterial. Många förfela sitt lif för folk eller mensklighet, men ingen lefver spårlös för sig och sin omgifning.
29 5. Några få lifskraftiga utväljas och uppfostras till folkmedvetande, som i sig innebär möjligheten till en allsidig utveckling. Folket är den kollektiva individen, hvars karaktersdrag framträda i folket, skärpta genom samlad kraft och bundna genom inbördes motvigt. Individens sjelfviskhet framträder i folket hänsynslös under namnet patriotism. Krig är den brutala sjelfviska driften, som, afklädd sin gloria, blottar rofdjuret. Folkrätt är ett försök att tämja tigerungar, innan de vuxit stora. »Den eviga freden» är den af alla erkända solidariteten.
30 6. Fysiskt och andligt äro folken organismer, beroende af lagarna för groning, blomstring, förvissning, men med förnuftiga väsendens sjelfbestämning, alltså med ansvar för godt och ondt.
31 7. Hvarje ansvar fördelas efter mått, hvarje skuld straffas. Det ena folket sändes att utföra domen öfver det andra. Hvarje tidehvarf dömer sina föregångare och dömes af sina efterföljare. Historien är en dom i instanser och appellerar till efterverlden. Högsta domstolen ligger bortom tiden.
|7|
32 8. Hvarje nu har sin rot i ett föregående och sin blomma i ett efterföljande. Allt hastigt uppblomstrande vissnar hastigt. Allt varaktigt stort börjar i ringhet, tjenar i ödmjukhet, utvecklas i pröfningar. Till blomstring och fall kunna yttre orsaker medverka, men kraften utåt beror af folkmedvetandets och kraften inåt af gudsmedvetandets intensitet.
33 9. Ett folkmedvetande (nationalitet) framgår ur tre föreningsband: a) det etnografiska: härkomst och språk; b) det geografiska: land och naturförhållanden; c)original: )det traditionela: religion, rättsmedvetande, kultur, samhälle, politiska öden, gemenskap i ofärd och välfärd, vänskap och fiendskap. Intet af dessa tre band betingar ensamt nationaliteten, men den historiska traditionen öfverväldigar sina föregångare och är folkens vagga.
34 10. Kultur (civilisation) är ett folks blomma och fröbildning. Af dess art och innehåll beror, om civilisationen stegrar eller uttömmer folkets lifskraft. När den högsta civilisationen inträffar efter det högsta folkmedvetandet och det högsta gudsmedvetandet, inträder förruttnelse. Ett folk kan vegetera i långa sekler, såsom det maskstungna trädet vegeterar med barkens safter. Dess fall beror af ett vindkast.
35 11. Hvarje folk har sin mission i verldsplanen och ingår deri med sin egendomlighet. De små folken utväljas med förkärlek till redskap för providentiela ändamål framför de stora och mäktiga. Hvarför? Emedan makt förhäfver och ringhet uppfostrar. Menskliga föreställningar om storhet och litenhet ingå icke i verldsplanen. De framträda der oftast motsatta. Måttet är ett annat. Det qvantitativa viker för det qualitativa.
36 12. Menniskolifvet rör sig med planeten och solsystemerna i spiraler framåt. Dess mål är frigörelse genom uppfostran i sanning och kärlek till likhet med förebilden (mom. 1). Alla andra föregifna mål – yttre frihet och sällhet, kunskap, humanitet – upplösa sig i sjelfviska drömmar. Vore detta jordelif allt, skulle döden förneka verldsordningen. Vore den sedliga verldsordningen stillastående, religionerna blott en produkt af folkens kulturgrad och intelligensens framsteg de enda verkliga *)Buckle,Englands civilisation, sidd. 100, 151 och 102., skulle en sfer af menniskan röra sig framåt, medan|8| de öfriga blifva stillastående, hvilket är oförnuft. Humanitet utan divinitet utmynnar i bestialitet. Det enda förnuftiga slutändamål, som historien känner, är denna frigörelse, hvilken sammanfaller med trons mål för menniskolifvet: »den nya menniskan».
37 Måhända frågar någon, under en kritisk tidpunkt, efter tillämpningen af dessa grundlinier på det finska folkets historia. Detta är en uppgift för sig. Här må endast erinras om några momenter, hvilka för vårt folk finna en särskild tillämpning. Hos finska folket framträder det providentiela märkbarast i ett tydligt urval (5), en lång uppfostran i ringhet under hårda pröfningar (8), de små folkens mission (11) och den fortgående riktningen under yttre tvång till frigörelse inåt (12). Ett för samtidens ögon så oerhördt steg tillbaka, som stora ofreden, visade sig, hundrade år derefter, som ett framsteg i folkmedvetandet. Ett folk, som genomlefvat sådana öden, har icke rätt att misströsta om sin framtid. Det kan slås till jorden, men det reser sig åter. Det kan icke dö, förrän det förlorat sig sjelf.
38 Z. Topelius.
*)Godet uppställer följande progression, hvaraf sista länken som hypothes: a) den oorganiska materien: slägtet utan individ; b) vext- och djurverlden: slägtet beherskande individen; c) menniskan: individen beherskande slägtet; d) englarna individen utan slägte.
*)Buckle,Englands civilisation, sidd. 100, 151 och 102.
Kommentar
Kommentar
I samband med sin sommarfest den 15 juli 1890 utgav den Västfinska avdelningen festskriften 1640–1890. Till Universitetets 250-års minne. Topelius, avdelningens inspektor 1868–1871 och hedersmedlem från 1887, bidrog med essän »Det providentiela i verldshistorien». Artikeln utkom också som särtryck.
I essän beskriver Topelius grundvalarna i sin historiesyn och -filosofi, i synnerhet föreställningen om det providentiella som »en förnuftig verldsplan» (stycke 17). Slumpen är endast människans oförmåga att upptäcka företeelsernas följdriktiga sammanhang (stycke 18). En central tanke är att världshistorien rör sig som en spiral, inte som en cirkel: allt roterar i en ständig rörelse framåt. Spiralrörelsen förutsätter progression och leder till ett högre, fullkomligare liv (stycke 16).
Forsgård, I det femte inseglets tecken 1998, s. 94 f., 177–181; Noro, Kaitselmusaate Topeliuksen historianfilosofiassa 1968, s. 144–152; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 571 ff.; Pihlflyckt, »Inledning», Topelius, En resa i Finland, ZTS XII 2013, stycke 15–17; Saarenheimo, »Länsisuomalaisen Osakunnan inspehtorit», Satakunta. Kotiseutututkimuksia IX, 1931, s. 1–28; Zilliacus, »Inledning», Topelius, Ljungblommor, ZTS I 2010, stycke 80. Läs mer om Topelius förebilder inom historiefilosofi i Grandell, »Inledning», Topelius, Föreläsningar i geografi och historia, ZTS XV 2017, stycke 95–113, om försynstanken i Blad ur min tänkebok 1898 [postumt]
Det providentiela i verldshistorien.
1 All vetenskap börjar med en förutsättning och slutar med ett resultat. Historien är begränsad, men hennes fält, tiden, och hennes material, menskligheten, äro obegränsade. Bakom henne är något, som varit förr, och framför henne något, som kommer efter.
2 Du från i dag, som ser bort till i går, tänk dig en stjernklar natt, en strandlös ocean, ett gungande skepp. En man står på däcket, betraktande stjernhimmelen. Nattens, rymdens och hafvets enslighet, höjdernas strålande lugn, allt vederqvicker, samlar och manar. Denne man söker ett fäste, och hvar finna ett fäste på böljande haf?
3 Han frågar; – menniskoanden frågar alltid. Det förekommer honom som skulle han stå midt i ett ofanteligt, ihåligt klot. Ofvan honom himmelens omhvälfda skål, under honom hafvets motsvarande spegelbild; öfverallt stjernor, öfverallt evighet. Klotet är fullständigt. Alla radier från medelpunkten utlöpa till dess periferi; alla radier från periferin återstråla till medelpunkten. Och han är medelpunkten. Det är han, som beherskar verldsalltet.
4 Denne betraktares intryck är menniskans första naturintryck under en stjernhimmel, och mythen har kallat natten alltings moder. Deraf föreställningen, att universum kretsar kring jorden. Deraf astrologens dröm om stjernornas inflytande. Deraf den ständigt åter och åter upprepade ormalåten, att menskan är Gud. Och likväl angifver|2| denna inbillade ställning i verldens medelpunkt någonting mycket mer, än en optisk synvilla. Han, betraktaren, hvars blick öfver verlden tändes i går och slocknar i morgon, – denne kortsynte dödlige, som måste beväpna sig med det starkaste fjerrglas för att erfara något om sin planets närmaste grannar, – han igenkänner, obeväpnad i sin försvinnande ringhet, sin solidaritet med skapelsen, sitt oupplösliga samband med historiens oändliga något bakom och lika oändliga något framför.
5 Hvarje tänkande varelse är en mikrokosm, som i sig bär verldsalltet.
6 Oförmöget att omfatta klotet, uppfattar betraktarens öga tydligt dess periferi. Denna cirkel, hvilken man kallat den skönaste och mest fulländade af geometrins linier, hvarför är han lika obeveklig, som han är skön? Hvarför stänger han detta ofantliga klot? Hvarför begränsar han det gränslösa, hvarför fjettrar han vår fria ande inom en sinlig uppfattning, som, hur vid den må vara, dock alltid är för trång för det oändliga? Är allt i skapelsen, och dermed allt i menniskolifvet, en i sig sjelf afslutad kretsgång, så finnes ingen verklig oändlighet, intet framsteg för verlden och intet hopp för menskligheten. Personligheten uppstår ur atomernas slump, lefver en dag, begrundar sitt öde, vissnar bort och förintas. Dödlige, hvarför fråga; du är dömd att förgås! Fjettrad i en ständigt upprepad cirkel af öden och vexlingar, sänker historien modlös sitt stift för att anteckna vid sidan af krönikans döda årtal: »intet nytt under solen!»
7 Tron, som profeterat »från klarhet till klarhet», protesterar. Vetenskapen, som begär utveckling, protesterar. Menniskoanden, som söker oändlighet, protesterar med dem. Allt förgäfves. Naturintrycket står qvar: lifvet är en cirkel: efter ebben floden, efter floden ebben. »Allt är såsom det varit hafver af begynnelsen».
8 Öppna cirkeln!
9 Historien står inför den betydelsefullaste af sina frågor. Rör sig menniskoverlden? Och om hon rör sig, hvilket ju knappt kan betviflas, rör hon sig i en kretsgång, eller rör hon sig framåt?
10 Öppna cirkeln!
11 Kan han verkligen öppnas, denna omedgörliga cirkels lästa port, som begränsar vår tillvaro? Om han kan öppnas, då skall historien frigöras och menskligheten med brutna kedjor strömma ut i oändligheten.
12 Öppna cirkeln!
|3|13 Ja väl. Men hvar finna dess nyckel?
14 Åter svarar tron: jag gaf dig ju nyckeln längesedan. Nyckeln är Kristus.
15 Vetenskapen, alltid skeptisk, nöjs icke med detta svar. Vetenskapen fortfar att outtröttligt genomforska verldsrymden, till dess att hon slutligen finner en nyckel, som öppnar den lästa porten, – en skrufnyckel! Samma natur, som bundit tillvaron med cirkeln, löser henne med spiralen. Den planet, der vi fråga och från hvilken vi hemta vår måttstock, den sol, som upplyser oss, de tallösa, mäktiga klot, som stråla på natthimmelen, alla dessa verldar röra sig framåt, icke i cirklar, men i spiraler.
16 Aldrig har naturen tydligare besvarat en fråga af menniskan. Detta svar ingriper i allt, öppnar cirkeln, utan att upplösa honom, och förklarar för oss rörelsens gåta. Men rörelse är lif: spiralen går oss på lifvet. Cirkeln är icke evigheten, såsom man föreställt sig, till följd af naturintrycket. Denna »orm, som biter sig i stjerten», är det ändliga, det sjelfviska, det kring sig sjelf roterande, alltså ett naturlif, såsom årstidernas vexling, icke ett andelif, som förutsätter progression. Detta högre och fullkomligare lif, detta oändliga, som har ett mål och ett centrum på samma gång i och utom sig sjelf, har sprängt cirkeln och förvandlat hans rörelse till spiral. Men om solsystemerna rotera i spiraler framåt, kan ingen sinligt förnimbar tillvaro, icke ens den skendöda stenen, undgå denna rörelseform. Menniskolifvets skenbara kretsgång, folkens framträdande och försvinnande, slägtets utveckling, öden och omskiften, med ett ord, allt det material och det lif, som historien är kallad att anteckna, allt detta roterar i en beständig rörelse framåt, en rörelse i spiraler.
17 Rörelsen framåt förutsätter ett mål och detta åter en verldsplan, en verldsstyrelse. Det behöfves en väl hård panna för att med en så oundviklig slutsats förneka en Gud. Men antag, med en känd skola, att denne Gud är materien sjelf – eller menniskan, om detta klingar behagligare för vår fåfänga. Vi skola, för att undvika en trosformel, kalla verldsstyrelsen det providentiela, öfverlemnande åt enhvar att tänka sig, om han förmår, en förnuftig verldsplan, skapad, ordnad och styrd af det eller dem, som ju rimligen sjelfva behöfva skapas, ordnas och styras.
|4|18 Det providentiela, – den från begynnelsen planlagda, för ett bestämdt ändamål förberedda och i alla detaljer genomförda verldsordningen, – är historiens tanke. Utan denna är allt meningslös slump eller tröstlös cirkelgång. Med denna får äfven det skenbart tillfälliga sin betydelse. Hvad vi menniskor kalla slump är endast vår egen oförmåga att uppfatta företeelserna i deras följdriktiga sammanhang.
19 Verldsuret har en timvisare, historien, och en minutvisare, statistiken. Båda operera med massor, utjemna de små posterna och bokföra slutsummorna för begränsade tidrymder. Men det, som i statistiken uppfyller oss med bäfvan, är att vi se denne fruktansvärde bokförare inregistrera sjelfva den fria menskliga viljans handlingar under naturlagarnas tvång. Från dem gifves ingen annan räddning, än detta hemlighetsfulla providentiela, hvilket, lika strängt som statistiken, men långt mera kärleksfullt, trycker inseglet på en stor tänkares grundsats: »det verkliga är det förnuftiga». Det är, ur trons synpunkt: »Herrens vägar äro ej våra vägar och hans tankar ej våra tankar».
20 Om vi kunde bygga historiens utsigtstorn högre än Eiffels, så högt, att hvarje enskild och slutligen äfven folken för vår syn försvinna i menskligheten, då stode vi ju med oceanen under oss. Men då skulle ej oceanens vågor så regellöst, som de nu synas, vara hvarje vindfläkts rof; de skulle då gå i en gifven, af inga stormar afbruten riktning, likasom flodsystemet i sin samlade hufvudåder angifver landets sluttning. Vi skulle då upptäcka, om också ej utgrunda, den i öppna cirklar framträngande spiralen af menniskolifvet. Från detta afstånd skulle, enligt spiralens natur, månget skenbart framsteg visa sig vara ett steg tillbaka, medan mycket, som på nära håll liknar ett steg tillbaka, skulle visa sig i verkligheten vara ett steg framåt. Mången bitter sorg skulle på detta afstånd visa sig vara en anledning till glädje, mången död lif och tvärtom. Sådan är spiralen. Hans skrufformiga rörelse framåt visar oss i hvarje ögonblick endast ena halfva omkretsen af den roterande cirkeln, medan den andra hälften, som vi behöfva för ett rätt omdöme, ligger för oss i skuggan.
21 Det är nödigt att ihågkomma detta för uppfattningen af det providentiela i historien och lifvet. Ty det providentielas mest utmärkande drag, de, som mest framkalla vårt knot, emedan de störa vår egen vilja och våra föreställningar om jordisk lycka, äro sträng följdriktighet, so|5|lidaritet, ansvar, dom, progression och slutändamål. Sedda på tillräckligt afstånd, såsom de synas ur verldsstyrelsens synpunkt, skulle dessa lagar, som synas oss så obevekligt hårda, ja grymma, visa sig – åter enligt spiralens natur – vara kärlek, barmhertighet, rättfärdighet, helighet.
22 Mikrokosmen i individen innebär, att samma providentiela företeelser återfinnas i hvarje enskildt menniskolif. För att öfvertyga oss derom, behöfva vi endast kasta en sjelfpröfvande blick tillbaka på hvarje längre vägstycke, som ligger bakom oss.
23 Särskildt lärorikt för uppfattningen af det providentiela i verldshistorien är för oss judafolket. Allenastående i sin predestination, säreget i sitt skaplynne och utan att ännu hafva sagt sitt sista ord, låter detta folk öfverallt tillämpliga typiska drag af en verldsplan framträda. I våra läroverk börjar den historiska undervisningen med judafolket, emedan vi der finna kristendomens rötter blottade. Vi kunde tillägga: verldshistoriens. Juden är än i dag dess järtecken.
24 Jemförande hans historia som exponent för det providentiela med andra folks, konstruera vi, utan tillämpningar, som enhvar kan göra, och utan anspråk att lyckas i få rader sammantränga årtusendens gåtor, följande
Grundlinier.
25 1. Anden är allt i alla, det första och sista, det enda i sig sanna, i sig goda och dermed i sig fria. Han skapar i kärlek och skapar allt ur sig, i sig, till sig, alltså efter sin förebild. Emedan det skapade icke är skaparen, framträder det, jemfördt med förebilden, ofritt, ofulländadt, sökande i honom sin frihet och fulländning. Allt lif är en uppfostran till honom, ställdt på förhoppning, danadt till frigörelse. Uppfostran till frigörelse förutsätter valfrihet, och denna är på vår planet gifven åt menniskan ensam. Derför lefver planeten i henne sitt andliga lif, hon är hans själ och valfria vilja, derför hans herre. Derför drager hon ock med sig hela den henne underordnade lägre naturen till fall eller frigörelse.
26 2. Allt är förutsedt med ömmaste omvårdnad. Planeten är från begynnelsen danad för sina invånares behof under årtusenden framåt,|6| hvarje luftstreck för sina organismer, hvarje land för sitt folk, hvarje bygd för sin inföding, icke tvärtom. Vexelverkan eger rum, men »våra hufvudhår äro alla räknade». Mångfalden, icke enheten, är ett lifsvilkor. Af 1 konsekvensändrat/normaliserat400 miljoner menniskor liknar icke en fullkomligt en annan, och den minsta af verldsdelarna är starkast för sin mångfald af folk. Förutseendet ingriper i hvarje moment af planetens utveckling och hvarje skifte af dess invånares lif.
27 3. Menniskoslägtet, vuxet ur samma rot, danadt för samma mål och beroende af samma lifsvilkor, är solidariskt inbördes, slägtet med individen och individen med slägtet *)Godet uppställer följande progression, hvaraf sista länken som hypothes: a) den oorganiska materien: slägtet utan individ; b) vext- och djurverlden: slägtet beherskande individen; c) menniskan: individen beherskande slägtet; d) englarna individen utan slägte.. En för alla och alla för en. Individens bestånd är tryggadt genom hans personlighet (sjelfmedvetande) och hans egna utvecklingskedja (mikrokosmen).
28 4. Massor af individer förbrukas och bortkastas, skenbart värdelösa, hopplösa, spårlösa, men ingående som sandkorn i ett stort byggnadsmaterial. Många förfela sitt lif för folk eller mensklighet, men ingen lefver spårlös för sig och sin omgifning.
29 5. Några få lifskraftiga utväljas och uppfostras till folkmedvetande, som i sig innebär möjligheten till en allsidig utveckling. Folket är den kollektiva individen, hvars karaktersdrag framträda i folket, skärpta genom samlad kraft och bundna genom inbördes motvigt. Individens sjelfviskhet framträder i folket hänsynslös under namnet patriotism. Krig är den brutala sjelfviska driften, som, afklädd sin gloria, blottar rofdjuret. Folkrätt är ett försök att tämja tigerungar, innan de vuxit stora. »Den eviga freden» är den af alla erkända solidariteten.
30 6. Fysiskt och andligt äro folken organismer, beroende af lagarna för groning, blomstring, förvissning, men med förnuftiga väsendens sjelfbestämning, alltså med ansvar för godt och ondt.
31 7. Hvarje ansvar fördelas efter mått, hvarje skuld straffas. Det ena folket sändes att utföra domen öfver det andra. Hvarje tidehvarf dömer sina föregångare och dömes af sina efterföljare. Historien är en dom i instanser och appellerar till efterverlden. Högsta domstolen ligger bortom tiden.
|7|32 8. Hvarje nu har sin rot i ett föregående och sin blomma i ett efterföljande. Allt hastigt uppblomstrande vissnar hastigt. Allt varaktigt stort börjar i ringhet, tjenar i ödmjukhet, utvecklas i pröfningar. Till blomstring och fall kunna yttre orsaker medverka, men kraften utåt beror af folkmedvetandets och kraften inåt af gudsmedvetandets intensitet.
33 9. Ett folkmedvetande (nationalitet) framgår ur tre föreningsband: a) det etnografiska: härkomst och språk; b) det geografiska: land och naturförhållanden; c)original: ) det traditionela: religion, rättsmedvetande, kultur, samhälle, politiska öden, gemenskap i ofärd och välfärd, vänskap och fiendskap. Intet af dessa tre band betingar ensamt nationaliteten, men den historiska traditionen öfverväldigar sina föregångare och är folkens vagga.
34 10. Kultur (civilisation) är ett folks blomma och fröbildning. Af dess art och innehåll beror, om civilisationen stegrar eller uttömmer folkets lifskraft. När den högsta civilisationen inträffar efter det högsta folkmedvetandet och det högsta gudsmedvetandet, inträder förruttnelse. Ett folk kan vegetera i långa sekler, såsom det maskstungna trädet vegeterar med barkens safter. Dess fall beror af ett vindkast.
35 11. Hvarje folk har sin mission i verldsplanen och ingår deri med sin egendomlighet. De små folken utväljas med förkärlek till redskap för providentiela ändamål framför de stora och mäktiga. Hvarför? Emedan makt förhäfver och ringhet uppfostrar. Menskliga föreställningar om storhet och litenhet ingå icke i verldsplanen. De framträda der oftast motsatta. Måttet är ett annat. Det qvantitativa viker för det qualitativa.
36 12. Menniskolifvet rör sig med planeten och solsystemerna i spiraler framåt. Dess mål är frigörelse genom uppfostran i sanning och kärlek till likhet med förebilden (mom. 1). Alla andra föregifna mål – yttre frihet och sällhet, kunskap, humanitet – upplösa sig i sjelfviska drömmar. Vore detta jordelif allt, skulle döden förneka verldsordningen. Vore den sedliga verldsordningen stillastående, religionerna blott en produkt af folkens kulturgrad och intelligensens framsteg de enda verkliga *)Buckle, Englands civilisation, sidd. 100, 151 och 102., skulle en sfer af menniskan röra sig framåt, medan|8| de öfriga blifva stillastående, hvilket är oförnuft. Humanitet utan divinitet utmynnar i bestialitet. Det enda förnuftiga slutändamål, som historien känner, är denna frigörelse, hvilken sammanfaller med trons mål för menniskolifvet: »den nya menniskan».
37 Måhända frågar någon, under en kritisk tidpunkt, efter tillämpningen af dessa grundlinier på det finska folkets historia. Detta är en uppgift för sig. Här må endast erinras om några momenter, hvilka för vårt folk finna en särskild tillämpning. Hos finska folket framträder det providentiela märkbarast i ett tydligt urval (5), en lång uppfostran i ringhet under hårda pröfningar (8), de små folkens mission (11) och den fortgående riktningen under yttre tvång till frigörelse inåt (12). Ett för samtidens ögon så oerhördt steg tillbaka, som stora ofreden, visade sig, hundrade år derefter, som ett framsteg i folkmedvetandet. Ett folk, som genomlefvat sådana öden, har icke rätt att misströsta om sin framtid. Det kan slås till jorden, men det reser sig åter. Det kan icke dö, förrän det förlorat sig sjelf.
38 Z. Topelius.