|1|

Om Finlands geografiska läge.

Föredrag den 1 Maj 1854.

1 Fäderneslandet, säger Geijer, har ock sin kärlek, ej mindre helig än faders och moders. Det födes med oss och i uti oss alla, det vexer och lefver uti i oss alla, utan att derföre dö med någon af oss, den störste eller den minste. Det är den stora byggnad, på hvilken årtusenden byggt och mångena åldrar timrat, slägte efter slägte, och som likväl uppreser sig ny i hvarje ögonblick. Det är så litet, att det får rum i den minsta vagga, och likväl så stort, att det omfattar millioner menniskor och tusende mil. Man kan förneka sitt fädernesland, likasom man kan förneka fader och moder, men man kan icke upphöra att stå qvar deri med sin rot och bära det med sig, hvart än man i verlden går; man kan icke gå derur, innan man gått ur verlden. Öfver judarne gick den största förbannelse historien vet omtala, den att icke äga|2| ett hem på jorden; och likväl ha inemot nära två årtusendens landsflykt icke förmått att frånrycka dem deras innersta rotfäste i fädernes förlofvade land.

2 Fäderneslandet är historiens hjerta, emedan det är mensklighetens. Det finns ingen blick så omfattande, intet snille så verldsborgerligt stort, att de skulle kunna sammanfatta alla folk i deras en enda bild och säga: detta är allt. Man kan uppställa menniskan som en idé, en abstraktion; man kan under vissa allmänna systemer ordna det som för hennes väsende är gemensamt i alla länder och tider; men man kan icke uppställa henne åskådlig och hel, som historien vill, och på samma gång rycke henne från den jord der hon är född. Äfven historien säger till menniskan: af jord äst du kommen! och de orden sägas icke allenast vid båren och grafven, utan vid vaggan och lifvet. Deras betydelse är icke sorgelig här, den är fastmera tröstande glad. Ty hvad vore ett menniskoväsende på tillvarelsens oändliga haf, om icke der funnes en strand för dess längtan, ett nära mål för dess kärlek, ett sammanhållande band för hela lefnadens verk!

|3|

3 Derföre gör äfven fäderneslandet sjelf sin historia; det gör den i hvarje ögonblick och i hvarje individ. Det arbetar rastlöst sitt samtids och framtidsarbete, stundom på torgen, stundom på valplatserna eller i statsmannens kabinetter, men oftare, ja oupphörligt inom familjernas fridlysta krets, i det enskilda lifvets tysta verkstäder. Här bildas de droppar, som sedan i sinom tid blifva en sjö. I historien, säger Geijer, hör man likaså litet som annorstädes gräset vexa. Men det vexer likväl, och den gröna ängen, den starka lummiga skogen äro sammansatte af alla dessa otaliga små blad, som hvart för sig ej syntes värda den ringaste uppmärksamhet.

4 Finland har länge arbetat på sin historia. Tålmodigt, tyst, men orubbeligt ihärdigt har det i många århundraden protesterat mot dem, som utaf dess häfder velat göra blott ett kapittel af andras. Protesten har icke gällt en politisk sjelfständighet; ty på detta område kan ännu i dag den finska historien sättas i fråga. Men sökt häfda sin kulturhistoriska rätt, sin medborgarerätt i kretsen af den lysande kretsen af stora europeiska folkfamiljen och i den lysande kretsen af dess civilisation. dDet har gällt den stora kulturhistoriska lifsfrågan, huruvida Finland slöte inom sig en egendomlig, fullt berättigad nationalitet, entt|4| begränsadt folk, likasom ett begränsadt land. Finska historiens arbete utåt har i sju århundraden varit att besvara denna fråga med ett orubbeligt ja. Under hela denna långa tid har finska historiens dess innehåll varit att bevara åt sig ett fädernesland och derigenom bevara sig sjelf. Detta innehåll är nog till att fylla häfdernas kraf på en yttre verksamhet. Det ges intet aktningsvärdare skådespel, än det af ett folk, som sålunda i långa seklers skiftande öden kämpar för sin andliga sjelfständighet och slutligen går segrande ur striden, med på engång med trohetens ära och den klarnade vissheten af dess berättigande att vara och blifva sig sjelf.

5 Medvetet eller omedvetet hafva fosterlandets ädlaste män i alla tider kämpat för detta resultat. Finlands historia, som i annan mening ännu är helt ung och ännu ej kommit öfver sina förarbeten, har ipå handlingens område gamla och utmärkta anor. Och när man läser hennes skrifna blad, så igenkänner man handstilen af mer än en, hvars namn skall i alla tider ihågkommas af det tacksama fäderneslandet.|5| Hvem kan tala om Finlands historia och icke tillika minnas Porthan! Så mäktig, så lifgifvande var hans inverkan, att nästan allt hvad den skrifna finska historien äger, det äger den genom honom och hans lärjungar, äldre och yngre, af hvilka flera i dag med sin närvaro hedra detta tillfälle.

6 Ära åt de män, som i rastlösa mödor, med varmaste kärlek arbetat för dager och ljus och i Finlands dunkla forntid! De som efter dem komma skola icke tacklöst suga musten af deras företrädarnes mödor och tillegna sig den berömmelse, hvilken tillkommer dem, som banat en väg för kommande tider.

7 I menskliga öden inträffar ofta att försynen väljer de ringaste redskap för stora ändamål. Femtio Är det väl en slump, att femtio år efter Porthans död, i samma stund som det tacksama Finland står i begrepp att resa ånyo hans utgifva hans verk och ånyo resa en vård för hans evärdeliga minne, i samma stund uppträder Finlands historia på dess egen särskilda lärostol inom detta universitet, der fäderneslandets|6| hjerta klappar äfven i vetenskapens bröst? Denna En dyrbara ynnest af universitetets höge Canceller har på denna plats ställt en man, som icke varit nog förmäten att sträfva dertill och hvars enda berättigande delas af många – hans vördnad, och hans kärlek för vetenskap och fädernesland – delas af många med honom. Men högt öfver stunden och stundens män, de som i dag komma och i morgon gå, står det sanningens stora intresse, som blifver evärdeligt; läraren står hans stora ämne; högt öfver den enskilde, hvilken khan vara må, står detn stora allmänna intresset vinningen af en ynnest bevisad landets hef häfder. När det upphöjda erkännande utgår från thronen, att Finland dock äger en historia, att således hela det finska folket i århundraden icke arbetat förgäfves, – då försvinner den enskilda svaga handen till intet, och man förgäter det som stunden kan hafva tillfälligt, det som personen kan hafva vanskeligt, och man qvar står för alla tider den myndig erkända finska historiens står der qvar som myndighetsförklaring qvarstår för alla tider, sjelf ett faktum i tideböckerna, inseglet uppå ett helt folks berättigande att vara sig sjelf.

8 Det ämne jag vid detta tillfälle ber att i korthet få vidröra är ingenting annat än ett praktiskt bevis för den satsen att fäderneslandet är historiens hjerta.

|7|

9 DjuptJag griper detta ämne ur ögonblickets fruktan ock stolthet, djupt jag griper det ur ett folks lynne och lif, vågar jag gripa mitt ämne, som och detta ämne är om Finlands geografiska läge. Det veta alla, att Finnen har eröfrat sitt land af polen och ödemarken; men så må det erkännes också att hans land har eröfrat honom tillbaka, hans land. De tvennå kunna lika litet skiljas, som kropp och själ, förrän i döden, och derföre visste skalden väl, när han besjöng ”Wårt land”, att han tillika besjöng vårt folk.

10 I sjelfva verket är det första faktum man möter i finska stammens och folkets vår historia ett geografiskt. Man följer Castrén och man går tillbaka ända till det finska folkets vagga i det fjerran Altai. Man ser den en talrik folkstam nedstiga från dessa berg, och när den nedkommit på slätten, skingrar den sig, faller spränges sönder i otaliga spillror, förloras, förvildas, besegras, förjagas och eller kufvas af mäktigare folk, som sjelfva störta öfver hvarandra i århundradens vilda tummel. Man frågar huru detta var möjligt, och geografin svarar: emedan hela detta land norrom Altai var en enda omätelig slätt – emedan der funnos hvarken berg eller sjöar, som upphäöllöo folkströmmen och gåfvo den naturliga stödjepunkter – kort kort sagdt,|8| emedan detta land på en ofantelig sträcka saknade gräns. Ty en gräns i naturen är något mer än en yttre bestämning, som tjenar att sammanhålla en stat. Menniskan behöfver omkring sig ett band, för att hålla själens krafter tillsamman. Familjen och folket motsvaras af stugan och landet. På den stora slätten lefde de finska stammen, i geografisk mening, på ungkarlsfot utan regleradt bo, och den obundna friheten leder alltid till träldom. Man Stammen lefde der i en stuga utan väggar, derföre blef den bortsopad af stormen. På den strandlösa nordasiatiska slätten har menniskan aldrig blifvit rätt hemma; hennes lif är der mer eller mindre ett kappsäckslif. Det är först i vesterländerna, som folken funnit stadga, emedan de der funnit gräns, och derifrån ha de åter som eröfrare kufvat de hemlösa folken i öster.

11 En ringa del af den talrika finska stammen gick vesterut. En afdelning – de nomaderne, jägarne, följde löfskogens område, trängde in i Europa på den stora stråtvägen norrom Kaspiska och Svarta hafven, uppträdde som vilda eröfrare och funno i Pannonien, det nuvarande Ungern, ett af berg begränsadt område, der de blefvo bofaste och förädlades till ett ridderligt folk. En annan del gick öfver Ural och afdelning,|9| de som tidigt hade aning om åkerbruk, följde barrskogarnas område, gingo nordligare, stötte på Ural och öfverstego den slutligen. Här mötte ånyo en ofantelig slätt, der folken vågorna af den stora folkströmmen i många sekler tumlade öfver hvarandra, utan att något välde vann stadga, innantill dess folken af slavisk härkomst begynte samlas kring kärnan af Ruriks välde. Här förgingos en del af de finska folken, och en del blefvo kufvade, men en ringa del hade, följande barrskogen, räddat sig ända till Östersjöns stränder, och när de sågo sig om, sågo de hela den långa sträckan af deras väg från Altai uppfylld af spillrorna efter deras brustna stam.

12 När hela denna störtvåg brusat ut, när häfdernas dager ändtligen börjar att falla på resultat denna stora nordiska folkvandring, då finner man nästan hela den östra delen af Östersjöns vattenbassin kringgärdad af bofasta finska folk. Hvarföre, frågar man, kommo desse de ende af deras stamförvandter i norr till stadga, enhet och sammanhållning? Och åter svarar geografin: emedan de här hade en naturlig gräns i hafvet. Historien har på ett märkvärdigt sätt förtydligat detta faktum. Esterne hade|10| hafvet i norr, och från på den sidan spelte de herrar, när man undantager vikingarnes strandhugg och Danmarks korta välde på deras kust. Men i söder hade Esterne ingen naturlig gräns, och derföre föllo Tyskarne öfver dem och kufvade dem så hårdt att de aldrig rätt kunnat resa sig sedan. Finnarne åter trängdes ihop inom deras nuvarande land, så att deras utflyttning i vester om Bottenhafvet jagades bort; och men när de engång kommo derhän att de ägde ett haf i vester och ett haf i söder, voro de trygga. Icke så att de derigenom skulle tryggat sitt oberoende, ty vi veta att östern och vestern ständigt ha kämpat om deras land. Men så att de aldrig föllo bort från sig sjelfva eller blefvo i den mening som deras stamförvandter ett underkufvadt folk, utan de stodo i alla öden upprätt, och i deras häfder är aldrig blefvo de segrarnes trälar. Det är den stora betydelsen af Finlands tvenne haf som naturlig gräns. En fiende som kommer Hafvet h När det gäller freden och bildningen, är hafvet icke mera en afgrund, som åtskiljer länder och folk; det är en brygga, som förenar dem alla i|11| inbördes vexelverkan. Men för kriget är hafvet den djupaste graf. Fiendtliga flottor kunna plundra en kust; ett ögonblick kunna de der besätta en punkt under nordens korta somrar, men hösten och stormarna jaga dem åter bort, och hvarje försök att intränga uti det inre af landet kan kosta en fiende dyrt, ty slagen engång, blir han drifven i sjön eller ock tillintetgjord innan han hunnit kusten igen. Svenskarne som dock hade Åland och Qvarken till trappsteg, behöfde femhundrade års besinningstid, innan de kommo så långt att de byggde en borg vid Auras mynning; de behöfde ytterligare etthundrafemtio år, innan de kunde kalla Finland sitt, och innan de der voro rätt hemma, förgingo nya århundraden. Ja om man nogare kastar en närmare blick på de båda folkens inbördes ställning, så skall man finna, att mellan Finland och Sverige låg dock ständigt ett haf, och att Finlands egentliga betydelsestämmelse sådan som Svenskarne uppfattade den, var den af att bilda ett utanverk till den svenska halföns hufvudfästning.

13 När man talar om Finlands haf geografiska läge, bör man i främsta rummet vidhålla Östersjöns stora betydelse af norra Europas medelhaf.,|12| Herraväldet öfver dÖstersjön har i alla tider betydt detsamma som herraväldet öfver norden. den stora bassin medelpunkten för dess politik, dess handel och hela kultur. Sålänge Sverige beherrskade Östersjön, var det en makt af första ordningen; sålänge Ryssland var stängdt derifrån, förlamades hela dess kraft, och först de när dess Peter den store åter lät sjöluft blåsa in öfver det väldiga rikets gränser, begynte det hastigt både vexa utåt och stadgas inåt. Det var Östersjöns handel som af af några obetydliga tyska städers borgare gjorde furstars vederlikar; det var Östersjön, som kring hela norden spridde den europeiska bildningens välgerningar.

14 Och vid denna stora bassin äger Finland en kust af omkring 200 geografiska mil, en fjerdedel af hela dess kuststräcka bassinen, rikare på skärgård och hamnar, än någotn annat land vid Östersjön dess granne. Det är detn enda land kontinent vid Östersjön, som äger tvenne haf, böjdeande sig, som der de hvilka skiljas åt i nästan rät vinkel, men sedan hvardera böjas något inåt, likasom för att än fastare sluta sitt famntag kring en älskad dotter.|13| Man kunde säga att denna anblick redan på kartan har något hjertligt hängifvet, något trofast och tillitsfullt. Men om dessa uttryck ej vinna burskap i geografin, så bör man åtminstone erkänna, att Finlands läge på kartan visar sig sällsynt afrundadt. Vid få länder i Europa säger ögat så genast, att här måste vara en sluten enhet, en för sig utbildad nationalegendomlighet. Hvad som bidrager till denna afrundning, är Hvita hafvets djupt inskjutande vikar i öster, likasom utsträckande sin hand efter Onega och Ladoga. Det finnes en hypothes, som antager att dessa tre i forntiden utgjort varit förenade i ett bredt sund, hvarigenom Ishafvet inströmmat i Finska viken öfver den jord, der nu Petersburg höjer sina stolta palatser. Denna hypothes för öfrigt må lemnas i dess värde, så mycket mer som det är temligen säkert, att Finland den tiden bestått af en ofanteligt stor skärgård, der äfven Saimena, Päjänä och andra dess inre vattenreservoirer utgjorde fjärdar af det stora baltiska hafvet och|14| endast det finska höglandet sammanhängde med dete då kringslutna skandinaviska fjälltrakterna. Men för bestämmandet af Finlands naturliga gräns i öster är denna hypothes än i dag af betydelse. Det visar sig nemligen, för att döma af vext- och djurgeografin, såvidt man härtills känner, men i synnerhet att dem, i förening med jordmån och andra geologiska förhållanden, att denna naturliga gräns icke alldeles sammanfaller med den politiska. Snarare vore man böjd att söka densamma i en linie dragen från sydligaste viken af Hvita hafvet, d. v. s. från Onegaflodens utlopp, derefter krökande sig åt något åt vester samt öfver Ladoga sammanfallande med nuvarande gräns. Det är klart att en sådan linie alltid måste blifva mer eller mindre vilkorlig; men det har likväl sin märkvärdighet, att gränsen för karelska folkelementerna åt öster i någon mån anträffas i samma riktningar. Karelarne hade nemligen under tidernas lopp den olyckan att klyfvas i tvenne hälfter, söndrade af både religion och politiska förhållanden, och derföre blef der af denna söndring berodde inverkade på Finlands östra politiska gräns, som för resten undergick flera förändringar.

|15|

15 Söker man Finlands naturliga gräns i norr, så finner man vid första ögonkast, att den politiska gränsen här ännu mindre än i öster kan anses bestämmande. Dessa smala uppskjutande kilar, som synas på kartan, utmärka de äro påtagligen utlinierade af menniskohand. Det finnes likväl en ganska naturlig råskilnad, och det är den stora vattendelaren, fjällryggen, som utgår från Haldefjäll vid norra ändan af Enontekis lappmark, fortlöper derifrån i samma linie med den politiska gränsen till Peldovuomatunturi, går sedan rakt i öster till Talkunaoivi och tvärklyfver det område, som på Ekelunds karta betecknar Lappmarken, i tvenne delar. Drar man sedan från Talkunaoivi en rak linie till vestligast Koutjärvi och vestlikgaste viken af Kantalahti, så torde man i någon mån hafva den norra naturliga gränsen bestämd. Ty för denna bestämning tala tre vigtiga skäl: det ena är att fjällryggen utgör den skarpaste vattendelare, som fden finska norden äger att uppvisa, så att alla de stora vattennen i norr om den flyta norrut, i söder deremot söderut. Det andra skälet är att denna fjälltrakt likaledes utgör gränsen för den finska naturens|16| mest karakteristika vextlighet, barrskogen, och ytterligare, som tredje skäl, befinnes att åkerbruket upphör i samma trakt. Det är barrskogen som gjort Finnen till åkerbrukare; der den upphör, dignar på samma gång naturen och menniskans arm. Hvad der ofvanför är, det är icke mera Finland, det är Lappland; det är icke mera kraften och lifvet, det är isen och dvalan.

16 Ännu återstår den vestliga gränsen norrom Bottenhafvet. Naturens och folkens råmärken falla ej heller här alldeles tillsammans; men de följa dock båda väsendtligen flodernas lopp. Denna gräns vore Finlands svagaste, om den icke vore så nordlig, ty floderna öfverstiger man på en ringa båt; endast de största strömmar, floderna, äfven de största, äro mer eller mindre konstgjorde gränser; Rhen har icke skyddat Tyskland, Donau icke, svälld till ett haf, har ej blott kunnat uppehålla fördröja, icke uppehålla vapnen från norr, och Wolga, jätten ibland Europas floder, klyfver icke Rysslands slätter i tu och folk, den förenar dem blott:

17 Sammanfattar man, på grund af dessa naturliga gränser, Finlands geografiska läge utåt, till omgifvande länder och folk, så finner man det arronderadt,|17| skyddadt, på det hela väl begränsadt, i vester, söder, sydost af hafvet och Ladoga, i öster af glest befolkade stamförvandter, glest befolkade nejder, uppfyllda af sjöar, skogar och sumpmarker; i norr af fjällryggen och den eviga polernas vinter; blott till en ringa del i vester af floderna. Detta område bildar onekligen ett geografiskt helt, och denna helhet återspeglas i folket. Härinom rymmes en nation och en historia. Mot dessa stränder och ödemarker brytas främmande vågor, så att om de ock kunna stänka sitt svall öfver landet, kunna de icke uppsluka det. Sjelfva kusternas bildning motsvarar denna karakter af helhet och afrundning, som är egen för Finland. De beherrska hafvet och förmedla dess inflytande genom vidsträckta skärgårdar, men ingenstanädes sargas de deraf, såsom Norige eller Grekeland. De sträcka mot sina haf det breda bröstet af en fast kontinent, och denna landmassa är stor nog for att icke beherrskas, icke bero af sin strand.

18 Norden, ej mindre än södern, har sin orient och sin occident. Den nordeuropeiska slätten i öster, Skandinavien i vester i vester bilda tvenn historiskt och geografiskt tvenne motsatta verldar, mellan hvilka och i deras midt står Finland. Fordom|18| ett stridsäpple mellan dem båda, kan det numera anses som en medlande, försonande länk, den vindstilla plats, der bildningens motsatta vindar mellan österns och vesterns kultur. Om denna tanke är en chimère – det är en djupt blickande varm ande som uttalat den, det är Hvasser som ansedtt Finland vara bestämdt att utgöra bildningens brygga mellan tvenne verldar – så är det dock en af dessa illusioner, på hvilka folken kunna lefva i långa tider, som lyfta dem, som föra dem framåt och som – äfven försvunna – dock alltid äga en verklighet qvar på i deras bottnenen: tron på det ädlas slutliga seger – vissheten om en försyn uti folkens lif.

19 Jag har dröjt vid denna blick uppå Finlands läge utåt, emedan derpå väsendtligast berott vår tillvaro som folk. Jag ber att härifrån få öfvergå till en kort öfverblick af Finlands geografiska läge inåt, på lynnet och egendomligheten af våra inre naturförhållanden, emedan på dem till stor del berottr hvad det blifvitr af ett folk. Den första nödvändigheten är att vara till; den andra dernäst kommer nödvändigheten original: är att vara sig sjelf.

20 Geologiskt har Finland en märkvärdig ehuru ännu historia. Det är bokstafligen vuxet ur hafvet. Det är traditionelt|19| och vetenskapligt bevist, att Östersjöns vatten Finlands kuster höja sig ännu i dag drager sig och hafvets yta i samma mån faller. Man känner temligen nära på tum och linier beloppet af denna vattenminskning; men hvad man ännu icke vet, det är om vattenminskningen ständigt fortgått i samma progression. Man har anfört Åbo slott slott som exempel bevis att den fordom måste ha varit mindre än nu, emedan i annat fall slottets grundval vid dess byggande stått under vatten. Lyckas man engång erhålla visshet besegra denna svårighet med vetenskapens kalkyler, så skall man utbreda framför sig den nyss utkomna höjdkartan öfver Finland och vid dess sida rådfråga de äldsta uppgifter man har om vårt land och det baltiska hafvet från Romarnes tid. Och då skall man, utan fara för stora misstag, konstruera landets uppkomst som följer:

21 Öfver hela norden har svallat ett omäteligt haf, öfver hvilket den skandinaviska fjällryggen höjt sig med sina utgreningar österut. Derefter har det sedermera Kajana läns områdene höjt sig ur vågorna och, förenadt med fjälltrakterna i norr, bildat en åt söder utskjutande halfö.|20| Söderom denna uppstod en omätelig arkipelag, omfattande större delen af det nuvarande Finlands område och hvilande på låga hällar, stundom åsar af granit. Mellan dessa hällar uppstodo grund, der sam uppslammades jord, och der uppstodkom en vegetation. Öarne blefvo större, hafven instängdes i bestämdare fjärdar. Efterhand utbildade sig en kontinent, omgifven af otaliga skär. Oräkneliga större och mindre fjärdar stängdes från hafvet och förlorade efterhand sin sälta. Floderna bildades, somliga kommande från fjällen, andra utgörande ursprungligen sund mellan sjöarna, och i den mån landet höjdes, blef sluttningen starkare, sunden smalnade, och blefvo strida, tills strömmar och förvandlades till strömmar. Detta är t. ex. Wuoksens och Kumo elfs historia. Emellertid föregingo dessa revolutioner långt före vår tideräkning och hade utspelt sin största rollen innan norden ännu var bebodd. Tiden – det är den som återstår att bestämma, men faktum är klart. Hvad som med temlig visshet kan antagas, är att Finland ännu vid tiden för våra fäders inflyttning i landet hade en helt annan kust än. Både Bottniska|21| och Finska vikarne voro svallade då på finska sidan två, tre, törhända fyra mil och deröfver inpå det nuvarande landets område. De stora insjöarna hade ett helt annat utseende; och de fl och täflade säkert i omfång med det nuvarande Ladoga. På kartan och i verkligheten skall man ännu med lätthet återfinna de sto dalar som utgjort de fordna sjöarnas bädd.

22 Denna Finlands uppkomst ur hafvet är af det rikaste intresse, men jag måste afbryta här med den erinran, att denna seklernas långa landvinning fortgår ännu i dag och skall sannolikt fortgå så länge ett Finland finnes. Det är en geografi som vexer under ens ögon, det är en ynglingakraft som gäser i jordens inre och låter dess lemmar ständigt tillvexa. För det geografiska läget är detta faktum af vigt, mindre som ett förgånget, än som ett städse fortfarande. Detta faktum har gjort Finland till hvad det är, en inre skärgård, ett inåtvändt kustland, der hafvets stora summor qvarstadnat i skiljemynt.original: skiljemynt Om man ville sammanräkna alla stränderna af Finlands insjöar – nemligen endast de som förtjena namn af sjö – skulle man deraf få en kust af vida större utsträckning, än hela Östersjöns.

|22|

23 Denna sjöluft har blåst genom folkets lynne och hållit det friskt. Men hafvets luft blåser helt annan än insjöns. Hafvet är någonting obegränsadt bortsträfvande, utåtvändt, det drager menniskors sinne bortifrån tufvan och gör det på engång rörligt och ostadigt. Det är vikingalynne deri, och derföre ha alla svenska kolonister i Finland icke blott först bosatt sig vid hafvet – hvilket var en nödvändighet, efter de ej kunde komma längre – utan också qvarblifvit der, sedan de väl kunnat flytta inåt. Den del af finska befolkningen, som bor vid hafvet och vid de större strömmarna har ej undgått verkan deraf. Der har utbildat sig ettn handelslynne, som större energi och företagsamhet, ett visst handelslynne, öfverhufvud ett spår af den utåtgående riktningen i godt och ondt.

24 Men insjölynnet är det allmännast och egentligen finska. Insjön är till sin natur begränsad; den har en strand för hvarje längtan, ett näraliggande mål, ett band omkring sig, hvilket tämjer dess vågor och fängslar dem ständigt nära hemmets brygga. Insjöfolket är derföre inåtvändt, begrundande, stilla förnöjsamt, kärt i sin hemstrand. Der gå inga stora skummande böljor hvarken i sjön eller själarna, men djupa vattnen äro dess vatten djupa och orubbliga dess tänkesätten orubbliga. Detr är en omisskännelig frändskap mellan natur och folk. Här i Helsingfors,|23| der man är van att se hafvet, såg man nyligen en tafla från Savolaks, målad ur hjertat. En sådan tafla är en hel historia. Geijer säger på ett ställe att menniskan i sin tur utöfvar ett moraliskt välde öfver naturen. Och det är verkligen så. Om man har svårt att tänka sig ettdetta folk i ett annat land, så har man är det i sanning ej mindre främmande att tänka sig ett annat folk i detta land.

25 OmFinlands nordliga läge mellan 60 och 68:de breddgraden kan olika dömas. Praktiskt är det en olycka, emedan det mer än halfva året stänger våra haf, – deremot är det en lycka, emedan det ba att vintern reder en väg genom skogar och odemar kärr. Men denna kommunikation är stationär; den kan aldrig fullkomnas. Dessa naturens vinterns otaliga brygoar och jernvägar bortsmälta hvarje vår. Dessa sommarns otaliga farleder frysa hvarje höst. Det är Vårt Klimatets Kommunikationens olycka är att i Finland är att den ständigt behöfver tvenne sätt att färdas; släden omvexlar ständigt med båten och hjuldonet, och mellan båda förlamas af långa menförestider. Och likväl, det som Finland behöfver mer än andra land, det är just kommunikation. Det är lifsfrågan för dess välstånd. Ty landet är inom sig stängdt|24| af otaliga naturhinder; förr än en vara hinner från södern af landet till norden, hinner den ofta dit från Medelhafvet. Klaga ej mer öfver frost och missvext, öfver skogarnas förfall, öfver handelns tröghet, öfver industrins ofullkomlighet, öfver bildningens långsama framsteg, öfver folkets senfärdighet; dessa åkrar skola bära frukt, dessa skogar få värde, denna handel lifvas, denna industri fullkomnas, denna bildning framgå med stora mäktiga steg, – allenast Finland äger en kommunikation. Det är en ny akt som återstår af den stora striden mot ett klimat i polernas närhet. Hvad vore icke våre sjöar , om vi ägde Frankrikes luftstreck! Och naturen kan endast besegras genom naturen sjelf. Bygger man allt på sommarn, så händer att vintern blir vår tyrann. Man måste komma derhän att lifvet blir lika normalt i den ena som i den andra; ingen årstid får blifva ett undantag. Hvilken omätelig arbetskraft blefve ej sparad till landets gagn, om engång den finska bonden lärde sig, att vintern – hans halfva lif – är gjord för något bättre än att bortsofvas på ugnen!

26 Det är dock förgäfves att söka det verkförnufltiga annorstädes än i det verkliga. Visserligen måste det vara en mening och ett mål deri, att försynen kastat oss, ettn litetn folk nation af halfannan million, mellan dessa mäktiga massor|25| af folk och haf, i en hårdhändt natur, der ingen drufva glöder i solen och guldet förgäfves letas ur bergens innandömen. Visserligen måste det vara en lärdom att hämta för lifvet och hjertat äfven ur denna ständiga strid för de lefnadens första behofven. Och så är det också. Denna hand full af folk har bragt odling och bildning ända opp under gränsen af den eviga snön. Denna hårda natur har uppfostrat män som för ingen motgång svigtat. Det är det finska folkets, det är den finska naturens evärdeliga ära. Litet är det att älska sitt fädernesland; det göra de flesta folk. Men det är mycket att när ett folk förstår sin plats kallelse i mensklighetens stora krets och fyller denna plats osvikeligt, manligt, ståndaktigt igenom årtusenden.

27 När jag slutar denna korta öfverblick, rinner det i min håg, att jag, den yngsta och ovanaste stämman som talar uti det finska universitetets lärosalar, tillika är den sista som talar på detta rum, innan en oviss och hotande framtid går in. I dag är det hoppets första Maj, när alla hjertan äro vana att klappa med glädje mot en kommande tid, men hvar är det hjerta, som icke nu ej klappar af oro, när dessa salar tillslutas|26| öfver en förgången tid af vetenskapens lugn och fredens välgerningar, för att åter öppnas i en tid af stormar! Men efter denna svaga stämma har den äran att tala i Finlands historias namn, må det tillåtas mig att peka tillbaka på de framfarna dagar, då mörkare åskor än nu hade samlat sig öfver vårt fädernesland och dess högsta bildningsanstalt. Och likväl ha derassa åskor skingrats igen, och hvad deras blixtar träffat, det har varit förgängliga menniskoverk, men icke bildningens oförgängliga ljus – det har klarare strålat än förr, när molnenas tid var förbi.

28 Allsmäktige Gud, som förut i de hårda öden bevarat detta land och detta folk, bevara ock nu vår Monark, och vårt fädernesland, och vårt folk, och dess lefnads nödtorft, och dess andes ljus, och detta universitet som är satt till att vara ljusets vårdare. På det att ditt rike må komma till oss i sanning och nåd och så din heliga vilja ske i himmelen och på jorden.