|1|

Om Betydelsen af Nations-Indelningen wid Universitetet samt Studentens werksamhet inom sin Afdelning.

Uppläst på Österbottniska Afdelningarnes möte den 30 Oct. 1844. af Z. Topelius.

1 Bröder och Landsmän!

 

2 Man har så ofta och så länge talat om Österbottningarnes anor, om deras medfödda sjelfständighetsanda, om deras endrägt och nationela lif, att wi wäl ändtligen måste tro oss wara ljus och mönster. Å ena sidan är detta godt, ty menniskan är i mycket hwad hon tror sig wara, just emedan hon ur denna tro hämtar sin styrka. Men å andra sidan går inbilskheten hand i hand med okunnigheten och ingen faller förr än den säkre. Man har smickrat oss och wi hafwa smickrat oss sjelfwa, låtom oss erkänna det. Wi äro stolta öfwer wåra fäder, men wi äro icke mer hwad wåra fäder woro. Wi äro en adel med lysande anor, men twetydiga egna förtjenster. Sambandet oss emellan är slappt och behöfwer yttre impulser för att widmakthållas. Wid mera framstående frågor förena wi oss nödtwungne, likt ett wekligt folk i farans ögonblick; men är faran och stundens intresse förbi, sprlittras wåra wiljor, wi sönderfalla i kotterier och arbeta, obekymrade om wåra samhällsfrågor, hwar och en för sig. Wår sedliga makt öfwer afdelningarnes egna medlemmar är glömd eller misskänd. Må wi ej dölja det för oss sjelfwa: äfwen wi hotas af den ljumma egoism, som upplöser så många traditionela band i denna splittringens tid och hwilken, om wi ej hejdene den, skall görasa oss till en lika wanmäktiga|2| sammanfösta hop, som tywärr redan flera än enoläsligt p.g.a. konservering/inbindning afdelning wid universitetet wisat sig wara.

3 Låtom oss hoppas, att denna oss hotande wanmaktoläsligt p.g.a. konservering/inbindning är mindre en följd af brist på wilja, än af brist påoläsligt p.g.a. konservering/inbindning insigt. Instinktlikt förena wi oss när det gäller wår wärdighet eller wårt sjelfbestånd; men få äro de bland oss, som göra sig reda för det mål wi åsyfta genom fwår förening som en afdelning, en moralisk individ. Fordom förstodo wi det bättre när en man, som Snellman talade till oss och lärde, att all handling äger sitt wärde blott i måntillagt av utgivaren af huru den är medweten af den handlande. Sedan Snellmans tid har ett annat slägte wuxit upp bland oss, wi hafwa, såsom alltid, föryngrat oss ur barnoläsligt p.g.a. konservering/inbindningkamrarna och skolorna. De yngsta bland oss hafwa följt wåra sträfwanden på god tro; men ej kunnaoläsligt p.g.a. konservering/inbindning de klandras derföre att de ännu ej uppfattat betydelsen af deras inträde i sin afdelning och beskaffenheten af den werksamhet, som der tillkommer den. Jag har ansett det godt att säga några ord om betydelsen af nationsindelningen och studentens werksamhet inom denna krets af hans akademiska lif. Jag är ej den förste som på detta ämneoläsligt p.g.a. konservering/inbindning ledt Österbottningarnas uppmärksamhet; än mindre tror jag mig hafwa lyckats deri mer än mina föregångare; men mitt återupptagande af ämnet berättigasoläsligt p.g.a. konservering/inbindning af omständigheternas kraf på samma gång som det förklaras deraf att jag talar till en ny generation.

|3|

4 Det bör genast anmärkas, att benämningen Afdelning är ett ord, hwilket en sednare tids divide-et-impera-system insmugit i stället för den gamla betydelsefulla benämningen nation. I ordet afdelning ligger intet af det som i sjelfwa werket grundar en moralisk eller politisk organism, en sådan corps, som wi sträfwa att upprätthålla. Ett compani i en militärcorps, en wiss mängd spolar af ett plank äro en afdelning,. Men det utmärkande hos en nation är den lefwande individualitet, hwilken, på samma gång den underordnar sig en högre, likwäl förblifwer en lefwande organisk personlighet inom sig. En sådan lefwande individualitet måste förutsättas hos en sådan beskaffad corps, som afdelningarne wid universitetet ännu, tradi med stöd af traditionen, söka att realisera, och det är derföre wi ej af den nya benämningen böre låta förleda oss att tänka på en slumpvis sammanföst skara studenter, som förenat sig för att stå i rad på katalogen. Den gamla benämningen nation ärutsäger icke blott den werkliga betydelsen af en afdelning wid universitetet, utan antyder äfwen denna inrättnings första upprinnelse. De äldsta universiteter uppstodo, såsom bekant, på 11 och 1200talet i Italien och Frankrike, kort derefter i England, Tyskland och Böhmen. Massan af studenter, som från alla trakter af Europa strömmade till de nya bildningsanstalterna, war wida större än i wåra dagar; i Oxford räknades en tid ända till 30,000. Naturligtwis slöto sig landsmän|4| till landsmän och sålunda uppkommo nationerna, af hwilka wid universitet fyra ansågos som de förnämsta wid Universitetet i Paris, nemligen den fransyska, den italienska, den tyska och den engelska. Dessa nationer stiftade sina egna lagar, förhandlade gemensama angelägenheter, walde sina primarii och seniores samt förde ej sällan blodiga fejder mot täflande nationer. När efter reformationen universiteternasoriginal: universiteteternas antal hastigt ökades, så att snart de flesta europeiska länder ägde ett eller flera sådana, minskadesfördelades studenterna på flera håll, nationerna upphörde småningom att bildas af utländska folk och i deras ställe uppstodo wid universiteterna sådanade föreningar af landsmän från samma provins, hwilka än i dag fortfara wid många uni högskolor under namn af Landtmanschaften, nationer, afdelningar, medan wid andra universiteter en nyare fördelning i fakulteter äger rum äfwen bland studenterna. Wåra nuwarande afdelningar hafwa, som kändt är, från af de fordna nationerna ärft en icke ringa moralisk och disciplinär makt öfwer sina medlemmar, hwilka traditionela privilegier äfwen från universitetets sida bekräftats. Om fordna tider erinra äfwen de yttre utmärkelsetecken, fanor, wapen m. m., hwilka ännu brukas af de förnämsta nationerna i Upsala och häntyda på en nationel individualitet.

5 Det kan synas som wore afdelningarnes betydelse numera ringa eller ingen, sedan tiden|5| lossat de traditionela band, som hållit dem samman. Och sannt är det, att utom sig sjelfwa äga afdelningarna numeraomedelbart nästan ingen betydelse; de representera ej hwar för sig något särskildt intresse, de stå under allmänna akademiska lagar och få ej werksamt uppträda som corpser i andra frågor, än dem, som röra dem sjelfwa. Men detta hindrar dem ej att inom sig för sina medlemmar, och således medelbart för universitetet, äga en vigtig betydelse, hwilken jag skall söka att i allmänna drag utweckla.

6 All uppfostran går ut derhän, att föra indiwiden till sedlig frihet. Denna frihet äger sitt yttersta menskliga mål i staten, som är det medwetna och förwerkligade rätta. Följaktligen är staten, tillika såsom ändamål, det genomgående, ständigt närwarande i all uppfostran. Detta förhållande blir likwäl först då märkbart, när först wid ynglingaåren, när mansvårläst p.g.a. överskrivningindiwiden winner den förnuftiga friheten att bestämma sina handlingar. Wid dessa år, då individualiteten skarpast utpreglar sig, framträder staten ur bakgrunden och fordrar denna individualitets fria underordnande under ett allmänt. ”Ty, säger Snellman, staten är sedligheten som nationalanda.” Allt widare sedligt framskridande går således derpå ut, att, med bibehållande af individens frihet, ordna hans werksamhet under det allmänna.

7 Detta sker wanligen omedelbart derigenom, att ynglingen wid mogna år under en eller annan|6| träder ur familjen omedelbart in i det medborgerliga samhället. Men studenten gör härutinnan ettoläsligt p.g.a. konservering/inbindning undantag. Han kommer ur skolan och familjelifwetoläsligt p.g.a. konservering/inbindning in till universitetet. Hans werksamhet gårafser till en början endast egen förkofran, och tryggar han sig till wetenskapen, så finner han ingen nationel stödjepunkt i den. Hela hans gagn för statensamhället, beror på en framtid. Men i det närwarande står han på engång utom familjen och utom samhället, och hans wäg går mellan twenne brådjup, på ena sidan en otyglad egoism, på den andra wetenskapens hemlösa werldsborgareskap. – För dessa faror bewaras han afgenom afdelningsinrättningen och räddas af den åt staten. I afdelningen skall studenten finna den nationela werksamhetskrets, som han saknar och så wäl behöfwer. Han skall wänja sig att fritt böja sin personlighet under ett allmänt, och derigenom att han sjelf bestämmer detta allmänna, stiftar och skipar dess lagar, gör han det till sitt eget och försäkrarsvårläst p.g.a. överskrivningsonar det med sin individuela frihet. Detta är alldeles samma werksamhet, som utöfwas af medborgaren i en fri stat. Ty ehwad man än må hafwa fråntagit afdelningen, äger den likwäl de flesta af de beståndsdelar, som constituera staten. Den äger en lagstiftande makt, ty den bestämmer sjelf sina statuter. Den äger en lagskipande, en domaremakt, som ty den afgördömer med en ganska widsträckt myndighet sina medlemmars förseelser. Den äger en förwaltande makt och beskattar sig sjelf. Den|7| äger slutligen en skyddsmakt för sitt moraliska bestånd, i det den äger den högst wigtiga rättigheten att wägra owärdiga medlemmars indiwiders inträngande samt från stöta ur sin krets de medlemmar, hwilka förbrutit sig mot den eller dess wärdighet. Och slutligen, om Afdelningen saknar en werkställande makt, så gäller detta endast i yttre måtto, såwida hela dess domsrätt är bygd på hedern och ingen medlem kan quarblifwa inom en krets, som förklarat honom förlustig kamratskapet.

8 Wi hafwa sökt bestämma Afdelningens sedliga betydelse, såsom ytterst gagnelig för studentens werksamhet som statsborgare, och erfarenheten skall bekräfta, att de studenter som framlefwa sin studietid utom kretsen af kamratlifwet inom afdelningarne, mer eller mindre förfalla i egoism och oundwikligen blifwa aldrig i sednare år kunna tillegna sig den nationalanda, som begrundar staten. Det återstår att nämna några ord om Afdelningarnes betydelse för den akademiska bildningen.

9 Osvårläst p.g.a. utsuddning Strängt taget är underwisningen endast en del af uppfostran. Men fasthåller unde för sig betraktad, leder underwisningen till förnuftig frihet, likasom uppfostran leder till sedlig. Den förnuftiga friheten är förwerkligad i den utwecklingsprocess, wi med ett omfattande namn benämne bildning. De materialer för denna bildning, hwilka skolan hopsamlar, äger universitetet att förandliga, förallmänneliga. Från att wara döda förråder i skolgossens minne, skola de göras|8| till ett lefwande helt i studentens warma sträfwanden.oläsligt p.g.a. konservering/inbindning Snellman harsäger derföre i sitt akadem. stud. att omoläsligt p.g.a. konservering/inbindning man i skolan sträfwat att lära, är det icke mindreoläsligt p.g.a. konservering/inbindning wigtigt wid universitetet att glömma, d. ä.det är att låta det döda förrådet af kunskaper bortfallaoläsligt p.g.a. konservering/inbindning och lemna rum för en lefwande bildningsprocess.oläsligt p.g.a. konservering/inbindning Denna process skall nu Universitetet förmedla, ocholäsligt p.g.a. konservering/inbindning detta sker genom studiernas upphöjande till frihet, sjelfoläsligt p.g.a. konservering/inbindningständighet. Men wid de bri härwid beror ofanteligt mycketoläsligt p.g.a. konservering/inbindning på en fri utwexling af tankar och åsigter, på detoläsligt p.g.a. konservering/inbindning att ensidighet och pedanteri ej må göra de fria studiernas frukter om intet. Denna tankeutwexling kan Universitetet endast i ringa mån omedelbart sjelfoläsligt p.g.a. konservering/inbindning besörja och det öfwerlemnar derföre denna del af sitt bildningswerk åt afdelningarna och kamratoläsligt p.g.a. konservering/inbindninglifwet. Kamratlifwet åter har sitt centrum inomoläsligt p.g.a. konservering/inbindning afdelningarna och det är derföre de, som genomoläsligt p.g.a. konservering/inbindning fri att befordra det fria utbytet af tankar skolaoläsligt p.g.a. konservering/inbindning i hög grad arbeta s den humanistiska bildningen i händerna, såwida de blott förstå sin bestämmelse.oläsligt p.g.a. konservering/inbindning

10 Jag har sökt att i få ord utweckla afdelningarnes betydelse; af denna utweckling bestämmes äfwen studentens werksamhet inom dem.oläsligt p.g.a. konservering/inbindning Om tillämpningen må wi mundtligen rådgöra. Kanske finnes det ännu en eller annan, bland eroläsligt p.g.a. konservering/inbindning Österbottningar! som anser afdelningen och dess möten för ett ringa ting under sin wärdighet. Hwad anser då för stort i denna werlden? Kanske hans egen personlighet? Men den skall förgå som en bubblaoläsligt p.g.a. konservering/inbindning på strömmen, och blott hwad han gjort för sitt folk, sitt land eller för wetenskapen, skall öfwerlefwa honom när han gått till fäderna under kullen. Eller kanske hananser han samhället och staten endast som wärdiga mål för sina sträfwanden? Så må han då besinna, att afdelningen är wår stat och wårt samhälle, så länge wi ej werka genomsträfwa dessa flyktiga studentaår och att menniska individen är stor icke derigenom att han framdeles ämnar uträtta något märkeligt, utan derigenom att hanoriginal: kan i hwarje ögonblick förwerkligar det rätta i staten, det sanna i bildningen.