Mine herrar studenter vid Finlands universitet, äldre och yngre!
1 Jag tackar Eder af ett djupt rördt hjerta för att I velat ihogkomma en ringa medarbetares skilsmessa från detta universitet och för att I i dag haft den vänligheten att i Eder krets inbjuda mig och min familj. Jag tackar Eder också för att I med den makt, som är ungdomen gifven, samlat omkring Eder denna älskvärda krets af bundsförvandter, som aldrig saknas, då det gäller att yttra någon sympati för lifvets goda makter. När damerna här omgifvas på alla håll af studenter, tager jag mig friheten att anse äfven dem för i dag tillhöra universitetet. (Bra, bra).
2 Ja, studenterna äro dock andens fria folk, som icke förgås. Jag har sett det slägte efter slägte, det har förblifvit alltid det samma, dess hjerta har alltid varit glödande för lifvets högsta idéer. Jag har haft den glädjen att många gånger stå i Eder krets, när I med Eder sympati hafven helsat män, hvilkas namn stå vida öfver det, som I helsen i dag.|42| Jag har för mer än 40 år sedan med Eder sagt det sorgsna farvälet åt vår store sångare, när universitetet hade den smärtan att förlora honom, och med Eder har jag många gånger haft den äran att helsa honom välkommen tillbaka såsom gäst i universitetsstaden. För trettioåtta år sedan har jag med Eder helsat den gamle Franzén, när han för sista gången besökte sitt fädernesland. Jag minnes väl, huru det kändes då i studentens hjerta.
3 Sedan hafva vi gemensamt helsat så många af de män, hvilka utgjort landets och universitetets stolthet. Vi hafva gemensamt följt Lönnrot till afskedet, när han gick att söka Kalevalas spillror; vi hafva gemensamt sagt farväl åt Castrén, när han gick att i ödemarkerna söka det finska folkets vagga; vi hafva gemensamt helsat Nervander, Snellman, Nordström, Schauman, Wallin, Cygnæus och månge andre män, för hvilka jag, liksom I, har bugat mig djupt. Derför beder jag Eder vara öfvertygade derom, att jag nu icke uppfattar Edert vänskapsbevis i dag i någon annan betydelse, än såsom en yttring af Eder kärlek för lifvets ideala sträfvanden.
4 Edra talare hafva haft den godheten att yttra de vänskapligaste ord: jag tackar dem äfven för det, hvari de långt öfverskattat mig. Jag vill icke yttra något om det, som de berört af mitt ringa arbete utom universitetet, men jag är historiker, de må ursäkta mig, om jag underkastar fakta kritik.
|43|
5 Jag har läst universitetets annaler och funnit i dess matrikel, bland många andra, en gammal student, som blifvit lärare och en kort tid rektor, men då jag sökt hans spår, har jag icke funnit dem. Han har icke lemnat några märkbara spår efter sig, om icke det, att han i söndringens tid haft den lyckan att tala till Eder om det enda, odelbara och endrägtiga finska folket, det enda, odelbara och endrägtiga finska fäderneslandet – och möjligen det, att han har qvarlemnat några sånger på Edra läppar.
6 Icke är det för den skull, mine herrar, som I i dag betygen mig Eder vänskap. Haden I velat hedra en af universitetets framstående medlemmar, då haden I kunnat gå till dem, som stå främst i forskningen, – vi hafva lyckligtvis sådane. Resultatet af mina vetenskapliga studier har jag, liksom studenterne vid deras föredrag, strött ut bland folkets barn: mitt auditorium har varit mitt land. Hafven I åter sökt sångaren, då finnes i vårt land endast ett namn, som står högt öfver alla andra, och så högt, att han icke lemnat någon efterträdare. Då haden I kunnat gå till den kära grafven i Borgå.
7 Men det är icke derför I hedrat mig. Det är derför att studenten i sitt unga hjertas hänförelse behöfver en anledning att uttrycka sina känslor för lifvets ideala makter; – och så hafven I valt den första bästa anledningen. Jag känner ju Eder så väl, jag har ju sjelf varit med derom.
8 Viljen I således uttrycka Eder vänskap för dessa mak|44|ter i lifvet, hvilka icke strida för vinning, icke för makt, icke för ära, utan endast för lifvets högre mål, ja, då tager jag med tacksamhet emot eder hand, och jag bekänner, att äfven jag har stridt för dessa mål, ehuru såsom en af de ringaste. På intet område af min verksamhet har jag velat stå främst. Jag tackar Gud, att jag under hela mitt lif fått strida i skuggan af stora namn, i andra, tredje och fjerde ledet, icke i det första. Således, viljen I hedra mästaren, som icke mera finnes, genom att hedra en af hans lärjungar, och hvad som är mer än mästaren, viljen I prisa den högste Gifvaren för att han varit stark i de svaga, då tackar jag Eder af mitt innersta hjerta för att jag än en gång får vara student bland Finlands studenter. Det finnes så många, som arbetat lika mycket som jag, som arbetat mycket mera än jag, och hvilkas namn aldrig blifvit nämndt i dessa salar. I hafven glömt dem, och verlden känner dem icke. Det är en tillfällighet att den ene eller andre af oss har kommit att stå qvar och synas i Eder krets.
9 Mine herrar, unge kamrater, hvem af Eder vill gifva mig fyratio år tillbaka af mitt lif? Hvem vill gifva mig sina lyckliga tjugu år? Jag skall gerna gifva honom allt hvad Edra välvillige talare sagt att jag verkat, och mycket mera dertill. Och hade jag ett långt mera glänsande namn, såge jag, såsom mästaren i Borgå, ett land och ett folk vid mina fötter, jag skulle gifva allt för dessa Edra tjugu|45| år, då jag, liksom I, skulle hafva framför mig den obegränsade framtiden, det obegränsade hoppet, den obegränsade möjligheten att kunna verka en stor lifsgerning.
10 Men ingen af Eder vill byta, och deri gören I rätt. Det är godt som det är. Finlands studenter, jag tackar Eder för ett långt och ett godt kamratskap! Behållen Eder glada tro på lifvet, behållen Edert rika hopp! Vi äldre, som småningom vika undan, vi lemna Eder i arf detta land och detta folk. Det är ett dyrbart arf vi lemna Eder; sen till att I vården det väl! Tagen det, och det tillhör Eder. Ofta tänker jag, när jag ser Edra täta leder: hvar finnes bland dessa ynglingar den kommande store vetenskapsmannen, den kommande store skalden, den kommande store medborgaren, dessa alla, som i en annan tid och i ett annat sekel skola höja detta land och upplysa detta folk? Bland Eder måste han dock finnas, hvar skulle han finnas om icke bland Eder? Derför sen till, att I tänken högt och att I arbeten troget. Arbeten och striden för land och folk! Gud gifve Eder seger och en stor framtid! Dessa äro mina afskedsord till Eder.
11 Lefve vårt land, vårt universitet och Finlands studenter!
Kommentar
Kommentar
Enligt akademisk tradition ordnade studentavdelningarna en avskedsfest för den avgående professorn. I festen för Topelius, som hölls i studenthuset den 15 november 1878, deltog samtliga studentavdelningar förutom den nyländska, som avstod i protest mot Topelius välvilliga inställning till finskhetsrörelsen; det gällde framför allt hans uttalande på Runebergsfesten i maj. Se inledningen, »Avskedet 1878».
Tal hölls förutom av Topelius av docent E. G. Palmén (på svenska), av kandidat Volmari Porkka (på finska), av docent J. R. Danielson (på finska) och av magister Valfrid Vasenius (på svenska). Flera av dem hörde till den antisvekomanska minoriteten inom den nyländska studentavdelningen. Festen som var öppen för allmänheten samlade ett stort antal åhörare. Referat från festen ingår i Morgonbladet den 16 och 18 november 1878.
Talet utkom som separattryck.
Bibliografi
Helsingfors Dagblad 16/11 1878; Morgonbladet 16/11 och 18/11 1878; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 470 f.; Tapio 27/11 1878
Till Finlands Studenter
den 15 november 1878.
Af Zachris Topelius.
[40]|41|Mine herrar studenter vid Finlands universitet, äldre och yngre!
1 Jag tackar Eder af ett djupt rördt hjerta för att I velat ihogkomma en ringa medarbetares skilsmessa från detta universitet och för att I i dag haft den vänligheten att i Eder krets inbjuda mig och min familj. Jag tackar Eder också för att I med den makt, som är ungdomen gifven, samlat omkring Eder denna älskvärda krets af bundsförvandter, som aldrig saknas, då det gäller att yttra någon sympati för lifvets goda makter. När damerna här omgifvas på alla håll af studenter, tager jag mig friheten att anse äfven dem för i dag tillhöra universitetet. (Bra, bra).
2 Ja, studenterna äro dock andens fria folk, som icke förgås. Jag har sett det slägte efter slägte, det har förblifvit alltid det samma, dess hjerta har alltid varit glödande för lifvets högsta idéer. Jag har haft den glädjen att många gånger stå i Eder krets, när I med Eder sympati hafven helsat män, hvilkas namn stå vida öfver det, som I helsen i dag.|42| Jag har för mer än 40 år sedan med Eder sagt det sorgsna farvälet åt vår store sångare, när universitetet hade den smärtan att förlora honom, och med Eder har jag många gånger haft den äran att helsa honom välkommen tillbaka såsom gäst i universitetsstaden. För trettioåtta år sedan har jag med Eder helsat den gamle Franzén, när han för sista gången besökte sitt fädernesland. Jag minnes väl, huru det kändes då i studentens hjerta.
3 Sedan hafva vi gemensamt helsat så många af de män, hvilka utgjort landets och universitetets stolthet. Vi hafva gemensamt följt Lönnrot till afskedet, när han gick att söka Kalevalas spillror; vi hafva gemensamt sagt farväl åt Castrén, när han gick att i ödemarkerna söka det finska folkets vagga; vi hafva gemensamt helsat Nervander, Snellman, Nordström, Schauman, Wallin, Cygnæus och månge andre män, för hvilka jag, liksom I, har bugat mig djupt. Derför beder jag Eder vara öfvertygade derom, att jag nu icke uppfattar Edert vänskapsbevis i dag i någon annan betydelse, än såsom en yttring af Eder kärlek för lifvets ideala sträfvanden.
4 Edra talare hafva haft den godheten att yttra de vänskapligaste ord: jag tackar dem äfven för det, hvari de långt öfverskattat mig. Jag vill icke yttra något om det, som de berört af mitt ringa arbete utom universitetet, men jag är historiker, de må ursäkta mig, om jag underkastar fakta kritik.
|43|5 Jag har läst universitetets annaler och funnit i dess matrikel, bland många andra, en gammal student, som blifvit lärare och en kort tid rektor, men då jag sökt hans spår, har jag icke funnit dem. Han har icke lemnat några märkbara spår efter sig, om icke det, att han i söndringens tid haft den lyckan att tala till Eder om det enda, odelbara och endrägtiga finska folket, det enda, odelbara och endrägtiga finska fäderneslandet – och möjligen det, att han har qvarlemnat några sånger på Edra läppar.
6 Icke är det för den skull, mine herrar, som I i dag betygen mig Eder vänskap. Haden I velat hedra en af universitetets framstående medlemmar, då haden I kunnat gå till dem, som stå främst i forskningen, – vi hafva lyckligtvis sådane. Resultatet af mina vetenskapliga studier har jag, liksom studenterne vid deras föredrag, strött ut bland folkets barn: mitt auditorium har varit mitt land. Hafven I åter sökt sångaren, då finnes i vårt land endast ett namn, som står högt öfver alla andra, och så högt, att han icke lemnat någon efterträdare. Då haden I kunnat gå till den kära grafven i Borgå.
7 Men det är icke derför I hedrat mig. Det är derför att studenten i sitt unga hjertas hänförelse behöfver en anledning att uttrycka sina känslor för lifvets ideala makter; – och så hafven I valt den första bästa anledningen. Jag känner ju Eder så väl, jag har ju sjelf varit med derom.
8 Viljen I således uttrycka Eder vänskap för dessa mak|44|ter i lifvet, hvilka icke strida för vinning, icke för makt, icke för ära, utan endast för lifvets högre mål, ja, då tager jag med tacksamhet emot eder hand, och jag bekänner, att äfven jag har stridt för dessa mål, ehuru såsom en af de ringaste. På intet område af min verksamhet har jag velat stå främst. Jag tackar Gud, att jag under hela mitt lif fått strida i skuggan af stora namn, i andra, tredje och fjerde ledet, icke i det första. Således, viljen I hedra mästaren, som icke mera finnes, genom att hedra en af hans lärjungar, och hvad som är mer än mästaren, viljen I prisa den högste Gifvaren för att han varit stark i de svaga, då tackar jag Eder af mitt innersta hjerta för att jag än en gång får vara student bland Finlands studenter. Det finnes så många, som arbetat lika mycket som jag, som arbetat mycket mera än jag, och hvilkas namn aldrig blifvit nämndt i dessa salar. I hafven glömt dem, och verlden känner dem icke. Det är en tillfällighet att den ene eller andre af oss har kommit att stå qvar och synas i Eder krets.
9 Mine herrar, unge kamrater, hvem af Eder vill gifva mig fyratio år tillbaka af mitt lif? Hvem vill gifva mig sina lyckliga tjugu år? Jag skall gerna gifva honom allt hvad Edra välvillige talare sagt att jag verkat, och mycket mera dertill. Och hade jag ett långt mera glänsande namn, såge jag, såsom mästaren i Borgå, ett land och ett folk vid mina fötter, jag skulle gifva allt för dessa Edra tjugu|45| år, då jag, liksom I, skulle hafva framför mig den obegränsade framtiden, det obegränsade hoppet, den obegränsade möjligheten att kunna verka en stor lifsgerning.
10 Men ingen af Eder vill byta, och deri gören I rätt. Det är godt som det är. Finlands studenter, jag tackar Eder för ett långt och ett godt kamratskap! Behållen Eder glada tro på lifvet, behållen Edert rika hopp! Vi äldre, som småningom vika undan, vi lemna Eder i arf detta land och detta folk. Det är ett dyrbart arf vi lemna Eder; sen till att I vården det väl! Tagen det, och det tillhör Eder. Ofta tänker jag, när jag ser Edra täta leder: hvar finnes bland dessa ynglingar den kommande store vetenskapsmannen, den kommande store skalden, den kommande store medborgaren, dessa alla, som i en annan tid och i ett annat sekel skola höja detta land och upplysa detta folk? Bland Eder måste han dock finnas, hvar skulle han finnas om icke bland Eder? Derför sen till, att I tänken högt och att I arbeten troget. Arbeten och striden för land och folk! Gud gifve Eder seger och en stor framtid! Dessa äro mina afskedsord till Eder.
11 Lefve vårt land, vårt universitet och Finlands studenter!