[Ordförandes tal vid Finska fornminnesföreningens årsmöte]

Lästext

Ordförandes tal vid Finska fornminnesföreningens årsmötetillagt av utgivaren

1 Den 7 maj 1852 förlorade fosterlandet M. A. Castrén, och 19 år derefter har den nystiftade finska fornminnesföreningen önskat hedra hans minne genom att den 7 maj fira sin årshögtid. I denna hågkomst förenar sig hela det finska fosterlandets och efterverldens tacksamhet för ett lif af mödor och försakelser i forskningens tjenst. Upphöjd öfver dagens stormar, egnar vetenskapen sin aktningsgärd åt det tysta, lugna, uppoffrande arbete, hvars varaktiga resultat är fäderneslandets kultur och mensklighetens förädling.

2 Emedan den 7 maj detta år inträffat på böndag, är det första årsmötet nu framskjutet en dag sednare. Och då vi här ha lyckan se en talrikare samling af ledamöter, än vid föregående möten, torde det vara på sin plats att med några få ord återkalla i minnet anledningen till fornminnesföreningens stiftande och det mål den förelagt sig.

3 Fornminnesföreningen sammanhänger på det närmaste med den starka ström i tidsriktningen, som fört isynnerhet de små nationerna till källorna för deras tillvaro, grunderna för deras berättigande att äga en egen historia, egen utveckling. Finska litteratursällskapet har härtills närmast, med heder och framgång, representerat denna fosterländska riktning. Detta sällskap har länge, såsom det enda på sitt håll, omfattat hela det vidsträckta området af inhemsk litteratur och konst, historie- och språkforskning, ethnografi och archeologi. Men området har varit så stort, att sjelfva framgången af sptssällskapets verksamhet har nödvändiggjort särskilda underafdelningar, sektioner, intilldess att numera äfven archeologin, såsom en mognande frukt, afsöndrar sig från den gemensamma stammen, för att såsom en fristående planta utså nya frön i den gemensamma fosterjorden.

4 Fornminnesföreningen har således på sitt område ställt den vetenskapliga forskningen såsom sitt syftemål. Det är icke dilettanters nöje, det är ett allvarligt, på vetenskapliga grunder bygdt studium af sitt ämne, som fornminnesföreningen uppställt såsom sitt ändamål; men visserligen hoppas föreningen, att dess undersökningar af fosterländska minnen skola äga tillräckligt intresse uti sig sjelfva, för att med en sann och rik njutning löna den derpå nedlagda mödan.

5 Och i samband med detta vetenskapliga syfte har fornminnesföreningen uppställt såsom sitt andra behjertansvärda mål att verka bevarandet af landets ännu qvarblifna minnesmärken från en förgången tid, – dessa minesmärken, hvilka här tills okunnigheten så groft vanvårdat, lättsinnet och tanklösheten så oförsvarligt sköflat, plundrat och ofta tillintetgjort. Det är ett icke ringa stycke af Finlands och finska folkets historia, som Fornminnesföreningen vill söka att rädda från förstöring och undergång. Det är det fjerde budets pligt mot fädernes minne, som Fornminnesföreningen vill söka att inskärpa hos landsmän, och derföre söker föreningen sina ledamöter bland alla folkklasser, alla kön, alla bildningsgrader.

6 I samband dermed står åter Fornminnesföreningens väsentliga egendomlighet, att företrädesvis vara en förening för Finlands ungdom. Fornminnesföreningen kan icke, vill icke umbära de äldres medverkan; den söker i dem sitt säkra stöd; känner sig hedrad deraf och tacksam för hvarje råd, hvarje medverkan af erfarnare medlemmar. Men det är dock väsentligen ungdomen, som stiftat denna förening, och ungdomen, som utgör dess drifvande, arbetande kraft. Genom ungdomens medverkan skall icke blott forskningen sträcka sig till alla delar af landet, utan äfven kärleken till landets fornminnen utspridas, vida till alla bygder, alla samhällsklasser. Och medan landets äldre forskare allaredan förut äro strängt upptagna i andra föreningar, skall ungdomen kunna odeladt egna sig åt detta mål och genom sin varma hänförelse föryngra forntiden för våra blickar, föryngra vetenskapen, föryngra fosterlanskärleken.

7 Sådan äro i korthet Fornminnesföreningens uppkomst och ändamål. Om och huru den skall lyckas att förverkliga detta mål, är alltför bittida att ännu förutsäga. Men så mycket varmt intresse, så många bevis på uppriktigt deltagande har föreningen redan fått emottaga från alla delar af landet, att vi kunna börja detta årsmöte med den glada förhoppningen om en god början af denna vår verksamhet i det älskade fosterlandets tjenst.

 

 

    Kommentar

    Kommentar

    Topelius höll talet i egenskap av ordförande för Finska fornminnesföreningens vid det första årsmötet den 7 maj 1871. Talet återges efter trycket i Helsingfors Dagblad 9/5 1871. Se inledningen, »Finska Fornminnesföreningen».

    Faksimil