||

 

 

 

 

 

1 Mina Damer och Herrar! − När man står vid denna omätliga brusande katarakt, som kallas Historien, der så många mäktiga vågor kämpa och försvinna, så mycket skum stänker upp emot stränderna och så många spillror af brutna planer och krossade storheter nedflyta till efterverlden − då döfvas man i förstone af detta brus, man tycker sig höra vapenslamret af otaliga strider, härarnas dödsskrän och jubelrop, folkens jemmerskri, staternas sammanstörtande; man lyssnar vidare, och man förnimmer i detta gny de enstaka röster af visheten, de fridfulla toner af konsten − det döfvande sorlet reder sig, upplöser sig − och nu urskiljer man i stridernas larm den milda stämman af ett väsende, som kastar sig försonande mellan kämparnes svärd, aftorkar blodet från deras rustningar, gjuter balsam i deras sår, tämjer utan vapen deras vildhet, bjuder dem ett hem af kärlek och med lättaste hand jemnar lifvets skrofliga ytor till skönhet och frid.

2 Detta väsende, som bakom kämparnes leder spinner historiens finaste tråd, som sysslar uti dess innersta gemak, som i familjens sköte danar en hel framtid genom att dana menniskohjertat i dess späda ålder, detta väsende, som i historien så föga synes och dock så mycket verkar, som, afgudadt eller misshandladt, alltid lika oemotståndligt tilldrager sig |312|betraktarens blick, − jag behöfver icke nämna dess namn. Det är Qvinnan man öfverallt skall återfinna äfven der man vid första anblicken tror henne hel och hållen undanskymd af krigarens sköld eller konungens mantel af hermeliner. Slafvinna eller drottning, fånge i Österländernas harem eller herskarinna i Europas salonger, är hon dock alltid familjens själ − och familjen är det trängsta band, som omsluter menniskan, sedlighetens första vilkor och staternas innersta kärna. Men utan qvinnans frihet är familjen icke hel. Hvarföre hvilar träldomens förbannelse än i dag öfver så många af verldens mest blomstrande länder? Emedan qvinnan der, ännu ett viljelöst barn, blir mannens byte; emedan hon, sjelf förtrampad och missaktad, icke förmår hos sina barn inplanta känslan af menniskovärde, och emedan den, hvars öga redan från vaggan sett svagheten böja sig i stoftet för styrkan, sjelf aldrig skall erkänna en annan rätt än den starkares. Icke utan en djup mening föreskref en forntida lag, att slafvinnans son skulle blifva slaf, äfven om fadren vore fri; och nordens berömdaste viking, Ragnar Lodbrok, säger i Bjarkamal: »en moder fick jag mina söner, så att deras hjertan duga.» Ty det hugstora sinnet, likasom det låga, ansågs som mödernearf.

3 Om således qvinnans förtryck kastar hela slägten och folk, hela tidrymder och hela verldsdelar i slafveri; så måste å andra sidan hennes frigörande, d. ä.det är erkännandet af hennes menskliga rätt, vara en af begynnelsepunkterna för civilisationens verk. Och så är det. Hela historiens arbete går icke ut på annat än att frigöra och höja menniskovärdet. Alla folk begynna med styrkans rätt öfver den svaga. Derföre begynna alla med qvinnan såsom mannens ofria, viljelösa slafvinna. Men ur denna förnedring lyftes hon af kärlekens makt, af |313|mannens aktning, af sonens ömhet och af hennes eget förstånd. Seden höjer henne, och hon höjer seden tillbaka. Erkännandet af hennes värde är det första steget till all kultur, emedan det innebär det första förnekandet af den råa styrkans välde öfver verlden.

4 Det kan ej sakna intresse att kasta en blick på qvinnans ställning fordom hos de folk, med hvilka naturens och andens frändskap närmast förenat oss. Från detta ställe, der förut så många olika ämnen manats i dagen ur naturens och andens riken, ber jag att, ännu en gång och till sist, få föra mina ärade åhörares tankar till det förgångna, likasom till vaggan af det samhälle, i hvilket vi lefva, i det jag ber att få säga några ord om

Qvinnan hos de skandinaviska och finska folken i forntiden.

5 Jag skall söka att göra ett långt ämne kort; kanhända gör jag derigenom ett rikt ämne fattigt. − Men dessa två så olika folkstammar, hvarföre skola de inom så trånga gränser sammanställas? Emedan vi i båda hafva vår rot: finska till börd, till vårt innersta väsende och våra heligaste sympathier; svenska till vår uppfostran, våra minnen, vår kultur och delvis vårt språk.

6 Genom hela den skandinaviska forntiden går en jettevålnad af oerhörd kraft, jernklädd och kämpastark, krossande med sin arm den svage, som icke villigt offrade sin frihet eller sitt guld. Der ljuder stridsluren nästan utan afbrott ett helt årtusende igenom; i det ständiga vapengnyet synas alla mildare känslor, hela den skönhetens, kärlekens och behagens verld, som uppblomstrar kring qvinnan och genom henne, försvinna. Den vilde kämpen under sin sotade ås, han som bortkastade lifvet lika lätt som han tog |314|det, han som från glödande söder röfvade hela skeppslaster af det »kram», som Björn erbjuder sig att hämta åt Frithiof, − hur ville man tro honom hafva tid och håg för kärlekens suckar, för huslighetens stilla frid, och aktning för den värnlöshet, som utgör qvinnans vapen och styrka?

7 Och likväl − sällsama anblick! − likväl finna vi dessa samma Norrmanner, som nyss hade blodat alla haf och härjat alla kuster, innan kort utgöra blomman af Europas ridderskap, lysande med denna adel i tänkesätt och denna chevalereska hyllning af damerna, som uppfyller korstågens tidehvarf med sina bragder, sina ballader och sina äfventyrliga kärleksprof.

8 Denna öfvergång till ett förfinadt chevaleri, som upphöjde qvinnan ända till dyrkan, kan icke hafva skett plötsligt, såsom hade Normannerne tagit seden der de kommo. Redan hemma i deras moderland måste man söka denna aktning för qvinnan, som sedan under en mildare himmel utvecklade sin blomma i chevaleriet. Och så är det. Det är öfverraskande, när man kastar en blick bakom kämparnes sköldar, att der finna qvinnan som ett frittstående, aktningbjudande väsende, hvars svaghet väl ofta förtrampades af öfvermodet, men hvars menskliga rätt der var erkänd redan i den aflägsna tid, då man annorstädes på jorden endast kände slafvinnor. Och frågar man sedan hvarför Norrmannerne voro sin tids friaste och stoltaste folk, så ligger svaret i Ragnar Lodbroks redan anförda ord. Den fria qvinnan fostrar sina söner till ära och hjeltemod; ett högsint hjerta är mödernearf.

9 Den skandinaviska qvinnans anor gå upp till gudarne. |315|Der finner man Frigg, den höga asynjan, Odins maka, som känner alla öden och bor, en annan Juno, i sitt palats, det lysande Fensal; Freja, den ljufva, som delar med Odin de fallne hjeltar och är så rik på namn, som kärleken på jorden; Brages Iduna, som med sina gyllne äpplen föryngrar sjelfva gudarne; Nanna, hvars hjerta brister vid Balders död. Hos alla dessa finner man skönhet och majestät, behag och godhet sammanparade; men deri innefattades icke nordbons hela begrepp om qvinlig fullkomlighet. Han fordrade ännu hjeltekraft och vishet, − kven-skörung kallade han dem − och för dessa egenskaper, som så oemotståndligt anslogo hans sinne, skapade han Valkyriorna, Nornorna, jätteqvinnorna, Vala’n. Hela den skandinaviska gudasagan är så genomflätad af dessa väsenden, att de likasom utgöra dess sammanhållande tråd och motivera dess utveckling. Härvid får man icke förgäta, att begreppen vishet och kraft hos de nordiska folken, äfven Finnarne, nära sammanhänga, men på ett olika sätt; så att i den skandinaviska sagan kraften är det första och ursprungliga, hvarutur visheten sedan upprinner, men i den finska sagan tvärtom visheten det första och högsta, hjeltekraften det deraf härflytande. I det nu den skandinaviska mythen tillerkänner qvinnan själens högsinta kraft och vishetens gudomliga ingifvelser, är det hos den ett fint och egendomligt drag, att den icke gerna låter qvinnan, lik mannen, segra med armstyrka och kopparklädd deltaga i kämpalekarna. Homerus låter sina gudinnor sjelfva kämpa i de stridandes leder; de höga Asynjorna stå utom striden, och Valhalls mör, Valkyriorna, som rida genom luft och haf som ett fladdrande sken, och stödda mot sköld eller spjut styra slagtningens gång, de fälla icke kämparne, de kora blott dem som äro Valhall värdige, vinka dem till sig och bortföra deras andar till Odins sal.

|316|

10 Det får medgifvas, att qvinnan i mythen, liksom i verkligheten, icke alltid nöjde sig med denna medlande roll. Stundom såg man sköldmör kämpa i lederna: i Bråvalla slag stridde sköldmöarna Vebiorg och Ursina med sjelfva Starkoder. Men sagan ser icke detta med blida ögon. Sköldmön var helgad åt Odin, fick icke gifta sig, och hennes kärlek medförde olycka. Än mer: när qvinnan med armstyrka grep in i händelsernas gång, kom hon vanligtvis ondt åstad. Detta ser man på jetteqvinnorna: de voro starkare än någon, men äfven ondskefullare. Visheten sjelf, i form af trolldom, blef hos dem olycksbringande. Gullveig, en spående Vala från nordlanden, var den första, som med sina onda förutsägelser bebådade Asarnes fall och Ragnarök. Likaså var det tvenne trälinnor af jetteslägt, Fenja och Menja, som gjorde slut på sagornas gyllene ålder under de första drottarne af Ynglingaätten. De voro leksystrar, stora och starka tärnor, uppfostrade under jorden i nio år, hvarest de, ännu barn, vältrat klippor till jettarnes gårdar. Komne till konung Fjolner i Svithiod, blefvo de vanda till strid, mättade björnar, klöfvo sköldar, höggo djupa sår och nedgjorde hela härar. Dem köpte konung Frode i Danmark; de malade åt honom på trollqvarnen Grotte goda år och guld, men illa behandlade, begynte de mala ofärd och strid; natten derpå blef Frode öfverfallen och dödad af en sjökonung, och den goda tiden var för alltid förbi.

11 Den mörka, hemlighetsfulla makt, mot hvilken styrka och mandom intet båtade, den uppträdde oftast i qvinnogestalt − än välvilligt varnande, än hemskt hotande, än gåtfullt spående framtiden. Än var det en Fylgja, som lik en skyddsande vandrade vid menniskans sida; än en spående Vala i sin med kattskinn fodrade lamskinnshufva, sin troll|317|staf och blåa kappa med stenar besatt, som tillredde den förfärliga seid och förkunnade kommande öden. I eddan förutspår Vala den visa makternas skymning och tillägger hotande: »förstån I än, eller hvad?» Sagornas demon var qvinnan, oskyldigast som drömtyderska, fruktansvärd genom förtrollningar: det är listen i kamp mot styrkan. Ofta blef hon hugstore hjeltars ofärd. Drifva förhexade Vanland; Skjalf blef Agnes bane; Norges berömde Harald Hårfager gick länge suckande och förtrollad af den sköna Snæfrids kärleksdryck. Jag skall sedan återkomma till den märkvärdiga omständighet, att dessa sednare voro af finsk börd.

12 Nåväl, det väsende, hvilket sagan än upphöjde till gudars majestät, än med fasa betraktade som hjeltars bane, detta väsende var icke ringa ansedt, icke föraktadt, som qvinnan i andra länder. Den starke aktar endast den han fruktar. Men att nordbon hvälfde skulden för det onda på trälinnor och qvinnor af främmande finsk börd, det bevisar tillika att han anvisade den friborna skandinaviska qvinnan en annan och ädlare verkningskrets.

13 Icke genom armens styrka, utan genom sinnets höghet var den nordiska qvinnan värd att blifva maka och moder åt män, hvilkas bedrifter uppfyllde samtiden. Hjeltars brud var icke den veka suckande Ingeborg, som trånande från stranden blickar efter Frithiofs försvinnande segel; hon var den stolta, bragder älskande Oihonna, som utan kärlek försköt de af sagan glömde konungasöner och vände hela sitt hjertas håg till vikingen, hvars bragder och namn flögo öfver hafven på ryktets vingar:

konsekvensändrat/normaliseratNär skall mitt åskmoln komma i storm engång,

När skall jag se dig, drömmarnas yngling,

|318|

I stridens dån, med glimmande svärdets blixt,

Förklara den eld jag tändt i ditt bröst?konsekvensändrat/normaliserat

15 Jag ber att i förbigående få nämna den omedvetna, men skarpa kritik, som dessa ord af Fjalars skald innebära öfver Tegnérs uppfattning af den nordiska qvinnan. Frithiofs Saga har stora förtjenster som tidsskildring; men Ingeborg talar icke som en konungadotter skulle hafva talat på hennes tid. Dennas kärlek kunde vara stark och öm; hennes hjerta kunde brista, såsom Thyras, när den älskade föll på fjerran strand; men aldrig hördes suckan och klagan från hennes läppar, när hennes hjertas älskling drog i härnad bort. Fjalars Oihonna älskade äran så högt, att hon på sjelfva slagfältet räckte sin hand åt den man, som nyss hade dödat hennes fosterbröder. Och detta är ej det enda drag, som röjer att Runeberg i »Kung Fjalar» sannare och djupare än någon har uppfattat den skandinaviska forntiden.

16 Bragder och tapperhet voro förmer än ungdom och skönhet. Norska konungadottren Ingeborg valde den gamle, men berömde konung Götrik framför den unge, men opröfvade konung Olof, ty »ondt är att köpa ovisst hopp».konsekvensändrat/normaliserat Den som hemma satt och i ingen härnad drog, bevärdigades icke att sitta vid en ädel flickas sida; ty, säger Bjarkamal, »möars vän skall te sig käck i vapenbrak».konsekvensändrat/normaliserat »Hvarföre»,konsekvensändrat/normaliserat sade Ring Jarls dotter Åsa till Sturlaug − »hvarföre skall jag taga den till man, som allt stadigt sitter hemma i bo med moder sin och gör hussysslor, hellre än att uträtta något, som tjenar till ära och beröm?»

17 Bördsstoltheten är i norden ett gammalt arf. Ogerna af den högborna mön sin hand åt en mindre högättad man; |319|men väl eftersträfvade hon den högste och utmärktaste. Sjelf en småkonungsdotter, vägrade Gyda konung Harald sin hand, innan han lagt hela Norige under sin spira. Stolt förklarade Aslög, när hon af Ragnar Lodbrok försköts för en konungadotter, att hon sjelf vore af Völsungarnes vidtberömda slägt. Och hvem känner ej Sigrid Storråda, hon, en odalmans dotter, som till sin första gemål tog Sveriges konung Erik Segersäll, till den andra Danmarks konung Sven Tveskägg och derunder bragte ofärd öfver tvenne af Noriges berömdaste konungar, som förgäfves anhållit om hennes hand! Sigrid Storråda var icke den enda storrådiga. Man läser om män, som sades hafva kvan-rikispråk: fornisländska, d. ä.det är stå under qvinnoregering. Isländaren Thorhallr bekände öppet, huruledes det så sedvanligen var, att hans hustru ville regera.

18 Denna anborna stolthet hade sin mörka sida. Gunnar, den tappre Isländaren, öfverfölls om natten af sina fiender och försvarade sig länge med sin båge. Slutligen brast bågsträngen, och han begärde, för att ersätta den, en lock af sin makas, Halgerdas, hår. Är detta dig vigtigt? frågade hon. Ja, svarade Gunnar, mitt lif beror derpå. Välan, så vill jag nu gälda dig den örfil du engång gaf mig − och Gunnar stupade, ett offer för sin makas hämd.

19 Öfverhufvud ingriper qvinnan djupt i det nordiska lifvet. Der står vid stranden af sjön den gamle konungens gråa borg. Midt uppå salens golf sprakar en eld, hvars rök höjer sig genom en glugg i taket. Kämparne sitta rundtomkring dryckesbordet, konungen i högsätet; den isländske barden sjunger om Rolf Krakes bragder. Hvar är drottningen? Hon sitter icke nu i det afskilda loftet, der tärnorna sömma guld och silke. Drottningen tvättar sjelf sitt linne i bäcken; |320|drottningen brygger mjöd, drottningen tillser att det fällda rådjuret välstekt kommer på konungens bord. Vid hennes sida slamrar nyckelknippan; alla tjenare lyda hennes vink. Till borgen kommer en ärad gäst; det är en tapper viking, fruktad på alla haf. Fram träder den sköna jungfrun − konglig höghet skulle hon nämnas af en sednare tid, − hon räcker med egen hand åt gästen det skummande dryckeshornet, hon sätter sig vid hans sida till måltiden − ty qvinnan utgjorde prydnaden i männers lag − hon dricker med honom tvemännings ur samma horn − alla tärnor och drottningen sjelf sitta i bunte Reihespråk: tyska i männens lag − och, vågar jag säga det? de läppja icke fint på hornets yttersta brädd, de tömma det, de göra besked med en tapperhet, en grundlighet, för hvilken ingen student eller löjtnant skulle behöfva blygas i våra dagar. − Efter måltiden anställas kämpalekar i det gröna; här utdelas bistra hugg på idel skämt; pilarna hvina, spjuten kastas och sköldarna klyfvas på lek. Drottningen och de sköna tärnor se deruppå från sin afskilda plats: deras beröm eldar den unge kämpens håg; han gör allt för att vinna de huldas ynnest. Chevaleriets gryning dagas öfver dessa lekar; de äro råämnet till riddaretidens fina galanterier och lysande tornerspel, der skönhetens drottning ifrån sin thron utdelade priset åt segervinnaren. De normanniska konungarnes hof under medeltiden voro ryktbara för sina kärleksäfventyr, och man vet, att svartsjukan ofta sköljde riddarespelen med blod. Dessa passioner härstammade från norden: när Isländaren Rutr frågades om hans brorsdotter Halgerda vore vacker, svarade han: »alltför vacker, som visst vill blifva mången mans olycka». Hans spådom uppfylldes: tre gånger gift, beredde hon alla sina mäns död, och det var hon, som sedan icke ville gifva en hårlock, för att rädda sin tredje och tappraste makes lif.

|321|

20 Men sagan, som allt förskönar och kastar sitt poetiska skimmer öfver den vildaste bragd, har icke kunnat dölja, att ju qvinnan ofta led öfvervåld, ja att hon i sjelfva lagens andemening var ofri och underkastad mannens förmynderskap. Detta kan synas som en motsägelse till det sagda, men det är icke så: det är qvarlefvan af en råare forntid; det är ett våld, som uppkom när sederna förvildades genom vikingatågen; det är det hela historien genomgående axiomet om mannen som qvinnans hufvud − till sin grund en naturnödvändighet, men i sin tillämpning icke sällan en mantel för den gränslösaste egoism. Aldrig var det allmän sed, men ofta hände dock, att man röfvade sin blifvande hustru från fädernehemmet nattetid och med våld. Dock vida allmännare var att köpa henne, och detta köp antog sedan den mindre anstötliga formen af gåfva. Denna gåfva kallades mundrspråk: fornisländska och kunde af hustrun fordras tillbaka, om hon blef förskjuten. Atle gaf sin fästemö Gudrun många smycken, trettio trälar, sju goda tärnor och mycket silfver. Wisbur gaf åt Aud den rikes dotter en halskedja af guld samt tre stora gårdar. Det ringaste pris för en hustru var 12 öre: dyrt nog i jemförelse med en sednare tid, när hustrun gifves för intet, eller köper sin man med hemgiften. − Dertill kom ännu morgongåfvan, eller hindradagsgäfspråk: fornisländska, som mannen gaf sin nygifta hustru morgonen efter brölloppet, och hemgäf, eller de gåfvor fader, moder och slägt skänkte den nygifta. Allt detta var qvinnans enda egendom, och hon kunde fordra den tillbaka efter mannens död, eller om hon blef utan sak förskjuten.

21 Inför lag var qvinnan ofri. Den unga flickan rådde icke öfver sin hand: hon måste begäras af fader eller närmaste frände. »Tror du jag sköter om din stolthet!» sade den ofta nämnda Halgerdas fader, när hon icke ansåg sin friare Thor|322|wald nog förnäm. Fadren kunde döda eller förskjuta både dotter och son; hans myndighet gick med dottren öfver till hennes make. Mannen kunde aga, förskjuta eller döda sin hustru, och lagen teg, allenast han kunde styrka hennes brott med tolfmannaed. Men så vildt gick det sällan till; seden är ofta mildare än en föråldrad lag. Det hände att hustrun gick bort från sin make, när han misshandlade henne; hennes fränder ställde honom derföre till ansvar. Kristendomen kom; lagarna bjödo den svaga sitt värn; att döda barn eller maka, blef mord och nidingsdåd. Qvinnans frid påbjöds af Birger Jarl; arfsrätten erkändes äfven för henne, men olika, såsom den ännu är i vår gällande landslag, medan man i Sverige tagit steget ut och öfverallt gifvit syster rätt att ärfva lika med bror.

22 Så stod den skandinaviska qvinnan i hedendomen bunden, nästan värnlös inför lag, men fri genom sedens gående framom lagen, genom egen högsinthet, genom mannens aktning och kärlek. Sådant var nordbons sinne, att han utan förbarmande krossade eller bortkastade svagheten. Qvinnan hade intet annat val: om hon icke ville förtrampas, måste hon sätta sin stolthet mot mannens stolthet, sitt mod och sin högsinthet mot mannens mod och högsinthet. Och detta var nog. Här jemnades båda könens företräden: den starka armen förlamades af vackra ögons makt; klokheten böjde våldet åt sidan. Och nordbon, så fruktansvärd i striden, var tam för skönheten; allt lysande och ädelt anslog hans håg. Arndt i sin vackra skildring af Sverige anmärker den egenhet i folklynnet, att här, der kontrasterna af ljus och mörker äro skarpare än annorstädes på jorden, allt det glänsande i lifvet och naturen, − från den odödliga hjeltebragden, alltintill guldets skimrande leksaker eller den glimmande gni|323|stan i härden en mörk vinterafton − oemotståndligt tilldrager sig nordbons sinne. Derföre belastade han sina vapen med guld; de sköna drottningar och tärnor buro smycken af de mest olika slag på hals, armar och bröst, ringar, kedjor, spännen och broderade hufvudbindlar. Så stor var kärleken till yttre prakt, att Isländaren Osvif, när han förlofvade sin dotter, den sköna Gudrun, med Thorvald Haldorson, uttryckligen förbehöll sig, att Thorvald skulle kläda och smycka hans dotter så, att ingen qvinna af lika börd och rang skulle vara präktigare utstyrd än hon.

23 Så älskade nordbon i smått som i stort det lysande. Derföre hatade han mörkret och fasade derför. I den yttersta norden, i klyftor och hålor, dit dagens ljus ej nånsin trängde, der bodde ett folk, hvilket han fruktade och afskydde. Allt ondt, allt hemskt, allt olycksbringande trodde han komma från detta håll. Härifrån stammade dessa jetteqvinnor och onda troll, hvilka ständigt samkade förderf öfver de ypperste män. Här bodde Huld, den ryktbara spåqvinnan, hvars olycksstämma ständigt ropade sitt ve öfver Ynglingaätten. Och detta folk, det var Finnarne, Sveriges onda genius då, likasom sedan måhända dess goda. Men Svenskars och Finnars folktro möttes här i yttersta norden på ett besynnerligt vis; ty äfven Finnarnes inbillning befolkade dessa öde trakter med de vidunderligaste skepnader och med alla de ondskefulla makter, som bringa förderf öfver menniskan. Öfver dessa misstänkta nejder skola vi nu ställa vår färd till sjöarnas, sångernas och trohetens land, till vår egen hembygd, till Finland.

24 Bort gå vi från konungaborgarna och odalgårdarna till de ensliga mörka pörten, der sången strödde med frikostig hand sitt silfver och guld, och till det fattiga glömda folket, |324|der så mycken kärlek och vishet bodde under den oansenliga yllejackan. Det är bekant, att man fordom icke behöfde gå öfver hafvet, för att komma från Sverige till Finland. Finland sträckte sig då långt in i Sverige och tog hela öfra delen af Bottniska viken i famn. Quenland hette det nuvarande Öster- och Vesterbotten, och detta namn, som kommer af det finska ordet Kainuspråk: finska, tolkades af några som qvinnornas, amazonernas land. Fjerran i ödemarkerna kring Kajana diktade den lärda gissningen nya amazoners riken. Men − icke åt krig och vapenglans låg den finska qvinnans håg. Aldrig gick hon som sköldmö i striden, drottninganamn, maktens lockelse, ärans skimmer voro icke för henne. Hellre sjöng hon i den ensliga björklunden om hemmets ljufhet, den gyllene byn, den klara sjön, den mörka mon, den väntade vännen, den ömma modren, den pratsjuka systern, den fjerran dröjande älsklingen, som icke kom. Det allt var hennes verld, hennes lefnads mål, hennes själs längtan: hon begärde icke mer. Och gick man in i det nedrökta pörtet, der furan natt och dag sprakade på hällen af granit, då såg man qvinnan i denna lilla gömda verld, som för henne var nog, som matmoder aktad och ärad styra sitt lilla rike enväldigt, som maka högt värderad, sällan misshandlad, aldrig förskjuten, som dotter lydande faders vilja och moders bön, men derunder lyssnande till sitt hjertas röst, som icke sällan förde ett annat språk.

25 Det är otaliga sångers vitnesbörd, som ger oss rätt att måla den finska qvinnans ställning så, ehuru store forskares förmodan, och halfvilda finska folkstammars exempel än i dag visa oss qvinnan föraktad, misshandlad, belastad med de tyngsta arbeten och framsuckande sitt lif under hela träldomens skymf.

|325|

26 Den tid fanns väl ock hos Finnarne, såsom den funnits hos alla folk, när svagheten värnlös böjde sig i stoftet för styrkan. Men denna tid står bortom minnet; det finnes få ordspråk, som nämna qvinnan i föraktlig ton, blott få ställen i sångerna, som erinra om att den funnits. Sådana äro de mycket gamla qvarnsångerna, der stundom flickan, stundom den gamla enkan klagar sin hårda lott att kringvrida den tunga stenen i handqvarnen. Dylika spår finnas i en af Kalevalas skönaste sånger. Det är nemligen Pohjaflickans moder, som vid sin dotters afsked från hemmet varnar hennes make att icke strängt bestraffa den ungas fel. Hon säger dervid:

konsekvensändrat/normaliseratBrudgum, du min goda broder,

Ej må du vår unga dufva

Visa väg med slafvens piske,

Tvinga med en rem att klaga,

Med en knippa ris att qvida,

Med din töm att yttra jemmer.

Såg du flickan, såg du jungfrun,

Såg du flickans unga sinne:

Visa henne, då du hvilar,

Lär vid sluten dörr den unga,

Fortfar så ett år igenom,

Ett år lär med ord allenast,

Blott med ögats blink, det andra,

Trampa foten lätt, det tredje.

Om hon detta icke aktar,

Icke efterföljer sådant,

Tag dig då ett rö ur vassen,

Tag ett starrgräs då från fältet,

Stöt med stängelns spetsar henne,

Aga henne med ett skäfte,

|326|

Med en piske af ett röstrå,

Med ett ris af ylle viradt;

28 och, tillägger runan, aktar hon ej detta, då må du aga henne lätt, ömt, såsom man agar ett älskadt barn, så att ingen vet det och så att icke svågern frågar: månne vargens klo har rifvit din makas kind?

29 Jag har anfört dessa ord, emedan aldrig ett försvinnande barbari mera ädelt och vackert öfvergått i aktning för qvinnans menskliga rätt och kärlekens makt. Det är sannt, i sången qvardröjer ännu det sista spåret af qvinnans slafveri, i det sjelfva modershjertat tillåter henne af mannen agas. Men icke säger oss sången, att denna aga verkligen gafs af mannens hand. Det torde väl händt, såsom mycket orätt händer: sed var det icke. − Likaså kallar sången stundom qvinnans lif i äktenskapet en träldom: »så», säger den, »är dottren i sin faders hus, som en konung i sitt slott: så är hustrun uti mannens gård, som en fånge i Ryssland». Men i denna klagan röjes ingen verklig träldoms suck, blott saknaden af flydda glada ungdomsdagar.

30 Till dessa mörkare tider bortom minnet och sången hörde äfven den gamla sed att lefva i månggifte, att röfva sin brud eller att köpa henne. Af allt detta återstod, vid tiden af sångernas uppkomst för 600, 800 eller kanske 1 000 år tillbaka, det enda ordet köpa sig hustru.

31 Jag har förut haft äran nämna, huru i Sverige ordet köpa hustru slutligen icke betydde annat, än att vinna sin brud med skänker till henne eller hennes föräldrar. Alldeles samma betydelse fick ordet i Finland. När Pohjamodren|327| rådde sin dotter att till make välja den rike Ilmarinen, som kom med skeppet fullt af penningar, svarade flickan:

konsekvensändrat/normaliseratO min moder,

Ännu ej till denna dagen

Man för penningar oss bortsålt;

Utan penningar vi lemnats

Åt de männer, som begärt oss,

Karlar, hvilka till oss friatkonsekvensändrat/normaliserat;

33 hvilket bevisar huru seden att verkligen köpa sin fästmö redan var så föråldrad, att flickan blygdes tillstå den någonsin hafva existerat. Än mer: den finska flickan lät icke allenast original: icke sälja sig som en viljelös vara; tvertom, sagan omtalar stora och berömliga riddareprof, med hvilka man måste kämpa sig till flickornas ynnest. Så måste Lemminkäinen, när han sökte den sköna flickans gunst, fånga Hiisis elg, betsla Hiisis fåle och skjuta en svan på dödens elf. För samma orsak måste Ilmarinen plöja en åker full af huggormar, betsla skogens vargar och fånga en gädda i underjordens strömmar. Ofta valde flickan sitt hjertas vän och sin blifvande make efter eget sinne mot faders vilja och moders råd. Den redan nämnda Pohjaflickan gaf sjelfmant korgen åt tvenne de yppersta hjeltar, den rike Ilmarinen och den vise Wäinämöinen. Och detta var icke den enda gång den vise sångarhjelten hade en förundransvärd otur hos de sköna: Joukahainens unga syster sprang hellre ned i hafvets djup, än hon tog den gamle till sin make.

34 Däremot röjde sångernas flickor en lätt begriplig ynnest för den tappre, unge och djerfve Lemminkäinen, ridderlighetens representant på sitt något framfusiga sätt, om|328|hvilken sagan säger, att han vandrade från by till by och, en annan Don Juan, innan kort hade vunnit tusen flickors kärlek. Ty ganska ömma hjertan slogo under pörtets ås. Det är ifrån ett af dessa pörten den bekanta runan klingat, hvilken för sex år sedan genom Svensken Zetterqvist blef öfversatt, såsom man uttryckte sig, på alla verldens språk, och der flickan väntar sin älskling, om än hans läppar fläckades af vargens blod och hans hand omslingrades af ormen. Otaliga andra och många vackrare sånger hafva sjungits af ödemarkernas och de ensliga byarnas finska flickor i fordomtid: de äro så skära, så ljufva, så rena, att man kunde likna dem vid blommor, plockade från naturens eget hjerta. Man tänker härvid på sagans berättelse om uppkomsten af den nyare finska folksharpan. Wäinämöinen hade nemligen gjort sin andra kantele af den sörjande björkens stam och af en ek med gyllene äpplen. Strängarna felades ännu: då gick i lunden en ensam mö, hon gret icke fullkomligt, men fullkomligt glad var hon ej heller: hon sjöng blott att sin qväll fördrifva under längtan efter en okänd vän. Af hennes lockar gjordes harpans strängar, och så kan man säga att de ljudande strängar i finska folkets sång äro sammanspunna af sorg och kärlek och annu darra af den halft glada, halft vemodiga längtan i en oskyldig flickas själ.

35 För att inse, huru högt värderad och aktad qvinnan var hos Finnarne, behöfver man endast erinra, att familjen var deras hela verld ock lycka, deras allt. De lyckades aldrig att bilda egna stater med konungar och skrifven lag: de bodde i spridda byar och små samhällen, och blott när de hotades af yttre våld, förenade sig stammarna till anfall eller försvar. Derföre vände sig deras håg inåt, och det husliga lifvet blef den krets, der de sökte sin sällhet och funno |329|den. Men qvinnan är familjens hjerta, likasom mannen är dess hufvud och dess arm. Derföre var modren i hvarje hus en drottning i sitt rike. Derföre voro ock de ceremonier, genom hvilka den unga flickan upphöjdes till den höga värdigheten af husmoder, så många, så vidlyftiga och så högtidliga.

36 Der skulle vara talman och skänker till slägt och vänner; der skulle vara långa tal och ymniga traktamenter, strida tårar och vidlyftiga brölloppsqväden. Men när den nygifta var installerad i sin värdighet, då aktades hon högt; då prisades hennes namn bland alla främst i sångerna; då styrde hon oinskränkt öfver sysslor och tjenare; då begärdes ofta hennes råd af mannen, och när hon grånat under sitt moderskall, lydde sjelfva den vuxne sonen villigt hennes vink. Det var en man, som med bitter ironi trampade under sina fötter det heligaste, och han hette Kullervo. Han ensam förbröt sig mot husmodrens helgd, i det han dödade sin husbondes Ilmarinens maka. Detta brott ställes af sagan vid sidan af ett hån öfver faders och moders död, vid brott mot en systers ära och vid barnamord! Genom alla sånger andas en djup vördnad för modersnamnet. Man kände icke en mera vanärande beskyllning, än den, att hafva förbrutit sig emot sin egen moder. Det fanns i sagan en tapper, men vild sälle, den redan nämnde Lemminkäinen: vid hans sida stod hans moder som en huld försyn. Så länge han lydde hennes råd, gick han oskadd genom faror och dödar, men när han försmådde hennes varning, kommo Nemesis och olyckan öfver honom, och hans ovän förkunnade honom med dessa fruktansvärda ord hans undergång:

konsekvensändrat/normaliseratVe dig Lempison, du glade,

Nu din moder har du svikit,

Har din gamla mor bedragit!konsekvensändrat/normaliserat

|330|

38 Det märkvärdiga och naiva drag förekommer ochså, att när man botade en sjukdom med besvärjelse, hotade trollkarlen den onda plågan att klaga för dess moder, om den icke strax ginge sin kos.

39 Äfven den finska qvinnan leder sina anor från gudarna, och det är ett nytt drag, som vitnar om helgden af en husmoders kall, att sjelfva gudamakterna ansågos hedrade af titeln Ementäspråk: finska. Men inga drottningar eller sköldmör funnos bland Finnarnes gudar. Det var icke majestätet, utan godheten, kärleken, elementerna, och i allmänhet den alstrande kraften, som representerades af qvinliga gudomligheter. Sagan ger åt sjelfva naturen en moder, Luonnon Ementäspråk: finska, och hennes döttrar, Luonnottaretspråk: finska, voro de skapande krafterna. Likaså hade skogen sin värdinna, Mimmerki, Mielikki, som bodde i ett stenpalats med gyllne fönster, och vattnet hade sin herskarinna Wellamo, som kammade sina lockar med en gyllene kam och en silfverborste och höjde öfver vattnet sitt vackra hufvud med sin blåa mössa, medan Wellamos jungfrur bodde i en klippa bakom hundra lås bland omätliga rikedomar. I luften satt på det ljusa sommarmolnet den sköna namnlösa flickan, vaggande en gnista i en gyllne vagga, som hängde på silfverremmar.

40 Dessa sednare drag äro tillräckliga att visa, hvilken lyx och hvilken skönhet den finska dikten slösade på qvinnan. Men äfven sagans dödliga flickor voro icke fattigt utrustade: der omtalas många bodar fyllda med kistor och skrin, och i dem alla voro gyllne gördlar, blåa kjortlar, silfversmycken, röda band och prydnader af alla slag.

41 Och likasom den svenska folktron roar sig att i qvinnans karakter sammanföra de skarpaste motsatser, så kläder äfven den finska sagan det afskyvärdaste jemte det skönaste i qvinnohamn. Borta i norden, i den nio famnar djupa hå|331|lan af kopparberget bodde plågorna, ochså i qvinnoskepnad, och dit jagades de tillbaka af trollkarlens besvärjelser. Trolldomen ansågs icke af Finnen som något ondt: tvertom var den gudars högsta gåfva, uppenbarad i ordets makt, som var allt i alla. Men den trolldom, som gömde sol och måne af ondska i berget, som beröfvade verlden sitt ljus, som hånade det högsta och heligaste och som blef de tappraste mäns förderf, denna trolldom utöfvades af en qvinna, Louhi, »Pohjolas tandglesa gumma»,konsekvensändrat/normaliserat som sagan försmädligt kallar henne. Hon var för den finska mythen hvad den förfärliga mörka trollqvinnan Huld var för den svenska, och vid denna beröringspunkt skola vi stadna, för att till sist uppdraga en hastig jemförelse mellan den bild af qvinnan vi sökt att teckna i Skandinaviens forntid och i Finlands.

42 I Sverige som i Finland var för tusen år tillbaka qvinnan redan fri: som flicka var hon kämparnes mål och bragdernas uppmuntrarinna; som maka mannens råd; som moder högt vördad, som husmoder af alla hedrad. Förtryckt af våldet, hämnades hon af kärleken, hvars milda ande genomträngde sederna. Hon var det skönaste och det förskräckligaste, det älskvärdaste liksom det fruktansvärdaste; godhetens och behagets gudinnor antogo hennes gestalt, men i samma gestalt såg man äfven ondskans mörkaste demoner.

43 Likväl skall man lätt och genast finna, att qvinnan på Sveriges, Noriges, Danmarks och Islands jord var helt annan, än hon var i Finland. På båda hållen var hon det finaste aftryck af sitt folks lynne. Man kunde säga, att det svenska lynnet rörde sig helst inom statens kretsar, det finska inom familjens. Men jag vill nyttja ett enklare ord: hvad äran var för den stolte utåtsträfvande Norrmannen, det var kärleken hos den djupsinte inåtvände Finnen; den ena satte kraften främst, den andra visheten; den ena göt sitt blod |332|på ättestuporna, den andra sjönk i vemod vid sångernas ljud; den ena begagnade svärdet, den andra smidde det; den ena eröfrade halfva Europa, den andra miste sitt eget land. Den skandinaviska qvinnan ville herska och beundras: född till drottning, såsom Aslög, framlyste hennes stolthet genom sjelfva armodets grofva klädnad, och när hon älskade, älskade hon icke så mycket hjelten sjelf, som icke ännu mycket mera hans ära. Den finska qvinnans ärelystnad sträckte sig icke högre, än till husmoderns högsäte: född att blifva en god maka och moder, kunde hon, som Joukahainens syster, blott med tårar svara den man, som begärde offret af hela hennes lefnadslycka, och när hon älskade, så gjorde hon det af sin själs behof och ensamt för den älskades egen skull. Förskjuten, harmades den ena och hämnades grymt: den andra försakade allt och gömde i sången sitt bristande hjerta.

44 Båda voro de ljusa gestalter i en mörk tid, vitnen om godhetens och skönhetens makt i den jernålder, som föregick den nuvarande civilisationen. Ögat stirrar tillbaka i forntidens natt: glömda ättehögar, okända grifter gömma de slägten, som med sitt blod och sina tårar fuktat den jord, der vi byggt våra hyddor under hägnet af en ljusare tid. Man kunde tro, att dessa förgångna slägten gått hän öfver jorden under idel nöd och sorg och strid, men äfven de hade sitt hem, sin lycka, sin glädje, och när man uppsamlar dessa flyktiga drag af en sällhet och en skönhet, dem man icke väntat, då förena de sig alla kring en ljusbild, som försonar betraktarens öga med mycket mörker, mycken sorg, och denna bild, det är − qvinnans.