Den 14 Mars 1851

Och vintersolen rinner så klar ur hafvets famn,

Och alla mörka skyar de vika,

Och alla nattens skuggor med hotande hamn

De lägga ned sin spira tillika.

5Den unga dagen kommer. Och bygd och land och stad

Som till en fest sig smycka. Hvar uppsyn är så glad

Och nyss så arma hjertan så rika.

Den unge fursten kommer, ett stjernfall lik, så snar,

Att hägna och förlåta och försvinna.

10Förrn knappt det någon anat, han midt ibland oss var,

Att alla hjertan tjusa och vinna.

Han älskar oss! ...konsekvensändrat/normaliserat Vår himmel den var af moln betäckt;

En fläkt dem skingrat alla; Han var den hulda fläkt.

Välan, Han skall oss tacksamma finna.

15Och hör! det går ett jubel kring stad och bygd och land

Och följer Honom hvart han sig vänder.

Det är ej smickrets stämma, ej skrymtans offerbrand,

Som kring den höge fursten sig tänder.

Det är den fria hyllning – en skön, en herrlig syn! –

20Ur tusen, tusen hjertan den stiger högt mot skyn

Och varmt sin bön till himlen uppsänder.

Der ljuder månget eko i Finlands skog och skär;

Det lyssnar på de ljud, som här tona;

Det griper dagens jubel och vida kring det bär,

25Att alla dagens rykten försona.

Det är Din lön, o Furste! Det gäldar hundrafallt

Din kärlek med vår kärlek; det skall Dig löna allt!

Det blir en diamant i Din krona.

Ett ögonblick, ett enda, vi nyss Dig kallat vår;

30Fast fjerran, står Du ständigt oss nära

Sålänge dagen randas, sålänge Finland står,

Dig städs i tacksamt hjerta vi bära.

Du ljusets verk har hägnat ... välan, vi Dig förstå.

Ditt verk skall mästarn prisa, Dit namn skall ej förgå,

35Och skön blir, ALEXANDER, Din ära.