2 Hösten utbreder sina skuggor och manar oss att rikta blicken inåt mot andens verldar. Jag helsar eder alla välkomne till dessa lärosalar, nedkallande Guds den Högstes välsignelse öfver det nya läseåret och utbedjande mig eder upplysta medverkan för vårt gemensamma verk.
3 När portarne sednast upplätos till denna sal, var han smyckad med blommor och lager, vårens sol sken in genom de höga fönstren och belyste en festlig församling, som från alla delar af landet hitströmmat, för att helsa de siste Åbo magistrarne och årets unge promoti på deras plats vid parnassen. Det är godt att stundom i lifvets kamp finna en hvilopunkt, der man andas frid och der minnet sedan dröjer med hugnad. Om intet annat talade för promotionsfesternas bibehållande, vore det kända faktum nog, att föga någon af parnassens lagerkrönte, sedermera gammal vorden, ville utstryka detta varma och solbelysta ungdomsminne ifrån sitt lifs hågkomster.
4 Denna gång var promotionens glada fest såsom en ljuspunkt emellan tvenne skuggor, hvilka utbredde sig öfver hela eller större delen af vårt land och öfver detta universitet. Bakom oss stod den allvarliga, dunkla skuggan af grafven, framför oss låg orientens himmel insvept i åskmoln. I början af Maj och i slutet af Juni, under ljusets och fägringens årstid, upplät fosterjorden sitt sköte för två af landets och universitetets rikast begåfvade män,|4| två af kulturens mäktigaste förkämpar i norden, Johan Ludvig Runeberg och Frans Ludvig Schauman.
5 Det är sagdt om vårt landoriginal: land. att det räknar sin rikedom efter grafvårdar, och deri ligger såvida en sanning, att det förgångna är det närvarandes rot. Ett lifs mått och betydelse kunna sällan mätas innan fulländningens afton. Och icke ofta förunnas oss anblicken af så fulländade lif, som dessa två, hvarandra så olika och dock båda genomkämpade i striden för sanning och fosterland. Må de båda vara manande föredömen för den ungdom, som nu rustar sig att fylla tomrummen bland Finlands män. Icke allom är gifvet att stå som härförare i de stridandes främsta led, men ingen är utesluten från att viga sitt lif åt det ädla på jorden. Äfven det ringaste lifsarbete adlas och blifver fruktbart derigenom att det egnas ett upphöjdt ändamål. Vi kunna icke uppnå Runebergs storhet som fosterländsk skald, ej heller tillmäta oss hans betydelse för humaniteten i stor mensklig mening, men vi kunna vara hans efterföljare i den grundfasta bildningen på klassisk botten, i upphöjda tankar, i kärlek till fosterlandet och i uppfattningen af vår nationela egendomlighet. I Finlands nationela och kulturhistoriska utveckling har vår samtid ägt den sälsynta lyckan att kunna framvisa två namn af central betydelse, hvilka i sig förenat, i olika riktningar förmedlat och i endrägt sammanhållit spetsarna af tidsmedvetandet. Samtidigt med den femtioåriga lager, som nedlades på Runebergs graf, virades kransen kring Elias Lönnrots grånade hjessa, och med honom, den fattiga kojans son, vigdes hela den härtills glömda, förbisedda, i armod och mörker uppvuxna massan utaf det finska folket till en rikare framtid. Detta, MM. HH.Mina Herrar, var ingen tillfällighet, det uttryckte i en symbolisk handling resultatet af seklers kulturarbete, det gaf 1877 års promotion en säregen betydelse. Det var som såge vi framför oss den nästföregående grånade och nu från skådeplatsen afträdande generationens arf till den efterföljande. Runebergs namn betecknar vårt land och den allmänt menskliga utvecklingen; – Lönnrots namn betecknar vårt folk och folkbildningen; – båda beteckna vetenskapen och skaldekonsten i för|5|bund med fäderneslandet. Förgäfves söka vi i det förgångna två sådana namn vid hvarandras sida. Många generationer hafva väntat på dem, och huru många hafva icke längtat att se hvad J sett, men gått i grafven utan att se det! Dessa två namn hafva fört ett folk framåt; det nu uppträdande unga slägtet må se till huru det en dag kan föra deras verk vidare framåt.
6 Professoren, sedermera biskop Schaumans betydelse var en annan. Såsom på engång vetenskapens, kyrkans och det medborgerliga, politiska rättsmedvetandets stridsrustade kämpe, betydde hans lif en annan utvecklingskedja, nemligen de ideala ändamålens praktiska förverkligande. Man kan sammanfatta hans mål i orden: ett kristligt, upplyst, fritt och lagbundet folk. Att sammanhålla dessa åtskilssträfvande tidstendenser i ett samband, ett slutändamål, det var F. L. Schaumans stora tanke, och det är på sådana tankar folken mura en varaktig grund. Biskop Schauman har med sitt lif bevisat, att vetande och tro, rätt och pligt, frihet och lagbunden ordning icke äro motsatta, fientliga begrepp, utan fastmer, klart uppfattade, förutsätta hvarandra och förfullständiga hvarandra. Särskildt är det af vigt att uppfatta detta föredöme af en sann vetenskapsman, som tillika var en troende kristen. Man skall icke svara, att en professor måste vara det förra och en biskop det sednare. Hos Schauman förnekade vetenskapsmannen aldrig den kristne, kyrkans öfverherde förnekade aldrig vetenskapsmannen. Man måste, som han, förstå det redligt forskande tviflet, och man måste, som han, känna sig stark af vissheten.
7 Ännu en fosterlandets, en vetenskapens, en kyrkans och universitetets man har i dessa dagar, älskad och vördad, lagt sitt hufvud till hvila. Professor Anders Wilhelm Ingman skall en dag räknas bland dem, som under en tid af brytningar verksamt bidragit till att bringa klarhet och reda i de religiösa stridsfrågorna. Han var en af dessa i våra dagar sällsynta personligheter, som helt och hållet lefva i sin ideala verldsåskådning och dock genom|6| sin positiva ståndpunkt och sin grundliga vetenskapliga underbyggnad välgörande inverka på en tid, uppfylld af obeslutsamhet, halfhet, tvifvel och söndringar. Kallad från en aflägsen landsort att intaga en betydelsefull plats i universitetets theologiska fakultet, lemnar han nu i denna lärarekrets ett tomrum, som icke är lätt att fylla, likasom han bland vännerne af denna finska, folkliga kultur, som han så varmt älskade, alltid skall med saknad och kärlek ihågkommas. När vi dertill erinra oss, att en af universitetets fordne aktade lärare, f. d. professoren i kirurgi och barnförlossningskonst, sedermera generaldirektören och statsrådet Carl Daniel von Haartman, nyligen i hög ålder lemnat det jordiska, är det i skuggan af grafvar, som det nu är oss förelagdt att börja läseåret. »Per umbras ad lucem»språk: latin. Rundtomkring manar oss tiden till allvarliga tankar. Fjerran i Bulgariens bergspass utkämpas i detta ögonblick en väldig strid, hvars mål är att än engång kasta den asiatiska despotismen tillbaka öfver Europas gränser. Allt från den tid, när Xerxes gick öfver Hellesponten, ha Europas kultur och rättstillstånd tid efter annan undergått eldsdopet i strid mot det asiatiska barbariet. Hvarje gång har striden varit hård och lång, hvarje gång har den slutat med seger. Det folk, som en gång beträdt Europas jord, har icke haft annat val, än att europeiseras, eller att utdrifvas. Statsmän, hvilka uppställa egoismen såsom enda rättesnöret för nationernas handlingssätt, blinda partier och blaserade opinioner blygas icke att säga oss: man för icke mera krig för ideala ändamål! Ja, kriget är en våldshandling, grundad på den fysiska styrkan, och alltså en protest mot idéernas makt. Men den fysiska styrkan är numera endast ett verktyg för idén. I våra dagar framdrifvas icke mera viljelösa massor af en herrskares nyck. Vare sig att det är passionen, eller den kalla beräkningen, som laddar kanonen, behöfves alltid en idé, falsk eller sann, för att aflossa den, för att sätta massan i rörelse och jaga tusende offer i döden. Icke ens den störste och kallblodigaste menniskoslagtaren i detta århundrade, den förste Napoleon, kunde umbära idéernas makt, som han så djupt föraktade. Att kriget vid Balkan, oberoende af de|7| politiska och religiösa frågor, som intrasslas deri, är i grunden en kulturkamp för rätt och frihet, må i någon mån vara en tröst för det blod der flyter, äfven ur finska ådror. Huru än striden lyktas, måste dessa idéer slutligen segra, men historien lär oss, att menskligheten har köpt hvarje tumsbredds vinning med strömmar af blod.
8 Medan vi lyssna på tidens ljud, blanda sig med kanonernas dån vid Balkan jubelropen ifrån Upsala. Vi ha der bevittnat en af dessa den fredliga utvecklingens lyckliga stunder, der hvarje missljud förklingar i lofsång och en välgörande harmoni för ett ögonblick tyckes förena alla röster och folk i ett enda mäktigt jubelskri öfver forskningens segrar. Sällan i lifvet möter man en mera lifvande anblick, än den, när ett folk med sin furste i spetsen samlar sig till endrägtig hyllning för sin äldsta kulturkälla och dermed bekänner, att vetandet är en stormakt. Men för att fullt uppskatta betydelsen af en sådan fest, måste man tänka tillbaka på en lång historisk utveckling under beständiga fejder, hvilka ha föregått detta 63:åriga fredslugn, som Sverige nu upplefvat och som låtit det inhösta utsädet af 12 sekler, uppfyllda med vapenbrak. Hvilken lång och stormig vextperiod före blomningens ögonblick! Få länder, om ens något, i Europa njuta nu i så rikt mått, som Sverige, en allsidig utveckling. Ingen garanterar det slägte, som nu är, den eviga freden. Men det vissa är, att hvarje vinning för vetenskapen ingår som ett varaktigt arf för folkens framtid.
9 MM. HH.Mina Herrar Jag vill icke dölja, att ju läseåret ingår med några bekymmer för den ostörda gången af våra gemensamma arbeten. Krigets omsorger hafva fördröjt afgörandet af en del universitetsärender. De afbrott i föreläsningarne, som förliden vårtermin voro en följd af universitetslärares medverkan i landtdagens arbeten, äro ock att förvänta under nu ingående hösttermin. Särskildt har den juridiska fakulteten strängt tagits i anspråk för dessa medborgerliga värf, och vi uppskatta till fullo den pligtkänsla, hvarmed denna och öfriga fakulteters landtdagsmän velat egna de få|8| stunder landtdagen lemnar dem öfriga åt deras kall som lärare.
10 Theologiska fakulteten, som redan förut saknat en ordinarie lärare i den praktiska theologin, ser nu äfven lärostolen i exegetik beröfvad dess målsman och nödgas för båda dessa vigtiga läroämnen anlita yngre krafter. Under vårterminen blefvo professionerna i dogmatik och moral, i geologi och mineralogi samt i mathematik ordinariter besatta, hvaremot 5 ordinarie och 3 extraord. professioner äro vakanta. Den betänkliga brist på yngre lärarekrafter, som tidtals förlamat undervisningens gång och fördröjt lediga platsers fyllande, har föranledt en petition vid landtdagen, i syfte att afhjelpa denna brist, och vi kunna endast önska, att regering och ständer, som städse egnat universitetet en välvillig omvårdnad, måtte finna utvägar att varaktigt fästa vid detta läroverk de bästa vetenskapliga förmågor landet kan erbjuda.
11 Jag har den lyckan att kunna vitsorda den studerande ungdomens goda sedliga förhållande under vårterminen. Det skulle icke ha varit dess fel, att undervisningen under samma tid lemnat åtskilligt öfrigt att önska, derest icke beklagansvärda inre strider upptagit tid och tankar, som bättre skulle ha användts på allvarliga studier.
12 Vi, som nyligen bevittnat det starka, endrägtiga sambandet inom Upsala studentkorps, kunna icke utan smärta se finske studenter, söner af det enda och odelbara fäderneslandet, söndra sig i oftast gagnlösa opinionsstrider, som förbittra sinnena och splittra krafterna. Det är sannt, att Sverige aldrig har sönderslitits af språkstrider och att den historiska traditionen der längesedan utplånat den fordna bittra fejden mellan olika stamfolk. Men brytningen mellan olika samhällsklasser har i detta land varit skarpare än hos oss, ja, än i dag utgör kampen om massornas rätt och makt tidens röda tråd i Sveriges politiska utveckling. Riksdagarna uppröras af denna fortgående kamp och äro dess rätta valplats, men universiteterna stå, i sitt och landets intresse, utom densamma. Hos oss gäller striden i första rummet en bildningsfråga, i andra rummet en maktfråga, men äfven hos oss är dess|9| rätta valplats landtdagen, icke universitetet. Om universitetet under förgångna decennier, då folkrepresentationen var stum, har oftare, än det varit önskligt, i sig burit brännpunkten för de opinioner, som upprört landet, så finnes numera, när folkets röst talar, intet förnuftigt skäl för att universitetet skulle dragas bort från sitt höga kall i vetenskapens tjenst och inkastas uti partifejder. Det finns intet skäl för en ungdom, som är kallad att utbilda sig för medborgarens pligter, att i förtid ingripa uti desamma och taga initiativet till samhällsfrågornas lösning. Ingen förvägrar studenten att följa dessa frågor med den varma uppmärksamhet han är skyldig sitt fosterlands angelägenheter, men hvad man af honom begär, det är att han i dem intager lärjungens afvaktande ställning. Jag tänker så högt om studentens betydelsefulla kallelse såsom framtidens man, att jag tror mig icke förnärma honom, när jag säger, att han bör bida sin tid. Huru föga mognad han ännu besitter för allmänna frågor, bevisas af hans ofta sväfvande uppfattning om grundelementerna i ett fritt statsskick. Är han i majoriteten, anser han icke minoritetens åsigt förtjena något afseende, och är han i minoriteten, känner han sig frestad att göra uppror mot majoriteten. Detta, MM. HH.Mina Herrar, är icke någon god skola för blifvande medborgare, det är en uppfostran för anarkin, och beklagligen saknas för närvarande en lag, som i studentlifvets allmänna frågor skulle med säkerhet afgöra hvar majoriteten rätteligen är. Tills en sådan lag emanerar, måste vi söka rättsgrunden i bestående institutioner, huru bristfälliga än dessa må synas och verkligen äro, när det gäller dessa samma allmänna frågor. Hvarken afdelningarne, eller delegationen för de studerandes ekonomiska angelägenheter fylla till alla delar behofvet af en sjelfstyrelse, som inom bestämda gränser bör tillerkännas den studerande ungdomen. Men så länge vi ej äga någonting bättre och fullständigare, måste vi underordna oss den bristfälliga lagen, som dock alltid är bättre, än ingen lag alls.
13 Det säregna har inträffat under sistlidna vårtermin, att i en sådan allmän studentfråga tre afdelningar stadnat mot tre. Vore|10| detta en tillfällighet, skulle det föga betyda, men det är oss alla bekant, att språkfrågan delat den studerande ungdomen i två motsatta läger. Majoriteten i de tre norra afdelningarna erkänner icke majoriteten i de tre södra och tvärtom. Enligt landtdagsordningen förfaller en fråga, när två stånd i sina beslut stadna mot två. Men landtdagsordningen bereder i vissa fall en utväg att bringa olika meningar till ett gemensamt beslut, och en sådan utväg kunde väl finnas äfven för afdelningarne. Dertill fordras dock, att man anser endrägten i ett studentsamfund vara värd något tillmötesgående, och det är denna insigt, som saknas.
14 För det nuvarande finska studentsamfundet – eller studentkorpsen, om man så vill, ehuru uttrycket tillsvidare saknar lagligt berättigande – återstå två alternativer att välja. Antingen skall man från båda sidor gå hvarandra ett steg till möte och dermed visa sig äga den moderation, det omdöme, som äro de första vilkoren för hvarje sjelfstyrelse och låta hoppas ett återställande af de rättigheter, som fråntogos studenterne 1871. Eller skall studentsamfundet förblifva, med ständigt vidgad klyfta, splittradt i två motsatta hälfter, hvilken splittring förr eller sednare skall leda till en kris, som sätter universitetets välfärd på spel och otvifvelaktigt skall föranleda en ytterligare inskränkning af studentens ännu bevarade, för honom så dyrbara frihet.
15 Jag lägger detta hvarje student på hjertat. MM. HH.Mina Herrar, jag talar till eder som till tänkande unge män, hvilka älska sitt fosterland, älska detta universitet, som är för dyrbart, för att skakas af stundens lidelser. Tron icke dem, som säga eder, att hvarje tillmötesgående är en dagtingan med samvetet eller en uppoffring af öfvertygelsen. Lifvet är fullt af den enskildes medgifvanden för en allmän ordning. Vore det icke så, då skulle icke två personer kunna mötas, utan att stöta omkull hvarandra. Man kan böja sig för det allmännas högre rätt och dock stå rak för sin öfvertygelse, till dess man funnit en bättre, – ty perfektibla måste vi alla vara.
16 Jag råder eder, MM. HH.Mina Herrar Studenter, att i frågor, som röra antingen hela studentsamfundet eller delar deraf, utan gensägelse|11| underkasta eder afdelningarnes majoritet. Och jag råder denna majoritet att handla med moderation. Det är en känd erfarenhet, i maktfrågor icke mindre än i opinionsfrågor, att minoriteten merändels har framtiden för sig, – d. ä.det är att minoriteten i längden är den starkare och kan påräkna att blifva framtidens majoritet. Hvarför? Emedan den nuvarande majoriteten alltid är utsatt för frestelsen att missbruka sin makt och dermed kompromettera sin framtid, medan den nuvarande minoriteten är tvungen att handla med moderation och derigenom går varsamt mot målet. Det är alltså en tvifvelaktig lycka att för ögonblicket hafva majoriteten för sig, och derför bör denna majoritet alltid handla så, som vore den i verkligheten en minoritet.
17 Använden, MM. HH.Mina Herrar, denna erfarenhet på dagens opinionsfrågor, och J skolen finna, att den besannar sig på ett öfverraskande sätt.
18 Att Finlands studenter, oaktadt deras nuvarande beklagliga söndring, dock kunna förena sig om ett gemensamt beslut och ett gemensamt fosterländskt mål, derom vittna på ett glädjande sätt deras ethnografiska samlingar. Jag kan endast med uppriktiga loford erkänna den kärlek och den möda, hvarmed dessa samlingar blifvit med förenade krafter sammanbragta och ordnade, likasom jag är öfvertygad, att de bland talrika andra samhällsklasser skola verksamt bidraga till kännedomen om vårt folk. Det är bättre, att dessa samlingar fortfarande vårdas och ökas, såsom ett godt föreningsband, af studenterne sjelfve, än att de införlifvas med universitetets samlingar, och jag tviflar icke, att ju ett understöd af allmänna medel kan erhållas, för att befria studenterne från de dermed förenade kostnader.
19 Såsom vi behöfva vårt folk och glädjas att se det ena dagen lefvande i dess ständer, andra dagen afbildadt i de ethnografiska samlingarne, så må vi väl i ödmjukhet säga, att äfven folket behöfver oss, – icke den ene eller andre ibland oss, ty ingen är oumbärlig, – men sammanfattningen af oss, nuvarande lärare och studenter, hvilka förenade utgöra Finlands universitet. Ja, folket behöfver alla sina söner, det behöfver armar, hjertan,|12| insigter, ljus, kraft och mod, för att fylla sin uppgift och gå till möte de pröfningar, hvilka sannolikt ej skola uteblifva. Vi stå, efter några lyckliga år, ånyo vid randen af okända öden. Må Gud den Högste bevara vårt folk och gifva oss alla, äldre och yngre, en stark, redlig vilja, mycken kärlek, endrägt, kraft och vishet af höjden att tjena vårt land.
20 Jag förklarar härmed läseåret 1877–1878 öppnadt.
Kommentar
Kommentar
I föreliggande tal lyfter Topelius fram bland annat J. L. Runebergs, F. L. Schaumans och A. W. Ingmans bortgång och manar studenterna till endräkt i språkfrågan. Han understryker samtidigt vikten av att åter legalisera den sedan 1871 förbjudna studentkåren, en fråga som låg rektorn Topelius nära hjärtat. Se också inledningen, »Rektorstalen».
Den 15 September 1877.
1 MM. HH.Mina Herrar
2 Hösten utbreder sina skuggor och manar oss att rikta blicken inåt mot andens verldar. Jag helsar eder alla välkomne till dessa lärosalar, nedkallande Guds den Högstes välsignelse öfver det nya läseåret och utbedjande mig eder upplysta medverkan för vårt gemensamma verk.
3 När portarne sednast upplätos till denna sal, var han smyckad med blommor och lager, vårens sol sken in genom de höga fönstren och belyste en festlig församling, som från alla delar af landet hitströmmat, för att helsa de siste Åbo magistrarne och årets unge promoti på deras plats vid parnassen. Det är godt att stundom i lifvets kamp finna en hvilopunkt, der man andas frid och der minnet sedan dröjer med hugnad. Om intet annat talade för promotionsfesternas bibehållande, vore det kända faktum nog, att föga någon af parnassens lagerkrönte, sedermera gammal vorden, ville utstryka detta varma och solbelysta ungdomsminne ifrån sitt lifs hågkomster.
4 Denna gång var promotionens glada fest såsom en ljuspunkt emellan tvenne skuggor, hvilka utbredde sig öfver hela eller större delen af vårt land och öfver detta universitet. Bakom oss stod den allvarliga, dunkla skuggan af grafven, framför oss låg orientens himmel insvept i åskmoln. I början af Maj och i slutet af Juni, under ljusets och fägringens årstid, upplät fosterjorden sitt sköte för två af landets och universitetets rikast begåfvade män,|4| två af kulturens mäktigaste förkämpar i norden, Johan Ludvig Runeberg och Frans Ludvig Schauman.
5 Det är sagdt om vårt landoriginal: land. att det räknar sin rikedom efter grafvårdar, och deri ligger såvida en sanning, att det förgångna är det närvarandes rot. Ett lifs mått och betydelse kunna sällan mätas innan fulländningens afton. Och icke ofta förunnas oss anblicken af så fulländade lif, som dessa två, hvarandra så olika och dock båda genomkämpade i striden för sanning och fosterland. Må de båda vara manande föredömen för den ungdom, som nu rustar sig att fylla tomrummen bland Finlands män. Icke allom är gifvet att stå som härförare i de stridandes främsta led, men ingen är utesluten från att viga sitt lif åt det ädla på jorden. Äfven det ringaste lifsarbete adlas och blifver fruktbart derigenom att det egnas ett upphöjdt ändamål. Vi kunna icke uppnå Runebergs storhet som fosterländsk skald, ej heller tillmäta oss hans betydelse för humaniteten i stor mensklig mening, men vi kunna vara hans efterföljare i den grundfasta bildningen på klassisk botten, i upphöjda tankar, i kärlek till fosterlandet och i uppfattningen af vår nationela egendomlighet. I Finlands nationela och kulturhistoriska utveckling har vår samtid ägt den sälsynta lyckan att kunna framvisa två namn af central betydelse, hvilka i sig förenat, i olika riktningar förmedlat och i endrägt sammanhållit spetsarna af tidsmedvetandet. Samtidigt med den femtioåriga lager, som nedlades på Runebergs graf, virades kransen kring Elias Lönnrots grånade hjessa, och med honom, den fattiga kojans son, vigdes hela den härtills glömda, förbisedda, i armod och mörker uppvuxna massan utaf det finska folket till en rikare framtid. Detta, MM. HH.Mina Herrar, var ingen tillfällighet, det uttryckte i en symbolisk handling resultatet af seklers kulturarbete, det gaf 1877 års promotion en säregen betydelse. Det var som såge vi framför oss den nästföregående grånade och nu från skådeplatsen afträdande generationens arf till den efterföljande. Runebergs namn betecknar vårt land och den allmänt menskliga utvecklingen; – Lönnrots namn betecknar vårt folk och folkbildningen; – båda beteckna vetenskapen och skaldekonsten i för|5|bund med fäderneslandet. Förgäfves söka vi i det förgångna två sådana namn vid hvarandras sida. Många generationer hafva väntat på dem, och huru många hafva icke längtat att se hvad J sett, men gått i grafven utan att se det! Dessa två namn hafva fört ett folk framåt; det nu uppträdande unga slägtet må se till huru det en dag kan föra deras verk vidare framåt.
6 Professoren, sedermera biskop Schaumans betydelse var en annan. Såsom på engång vetenskapens, kyrkans och det medborgerliga, politiska rättsmedvetandets stridsrustade kämpe, betydde hans lif en annan utvecklingskedja, nemligen de ideala ändamålens praktiska förverkligande. Man kan sammanfatta hans mål i orden: ett kristligt, upplyst, fritt och lagbundet folk. Att sammanhålla dessa åtskilssträfvande tidstendenser i ett samband, ett slutändamål, det var F. L. Schaumans stora tanke, och det är på sådana tankar folken mura en varaktig grund. Biskop Schauman har med sitt lif bevisat, att vetande och tro, rätt och pligt, frihet och lagbunden ordning icke äro motsatta, fientliga begrepp, utan fastmer, klart uppfattade, förutsätta hvarandra och förfullständiga hvarandra. Särskildt är det af vigt att uppfatta detta föredöme af en sann vetenskapsman, som tillika var en troende kristen. Man skall icke svara, att en professor måste vara det förra och en biskop det sednare. Hos Schauman förnekade vetenskapsmannen aldrig den kristne, kyrkans öfverherde förnekade aldrig vetenskapsmannen. Man måste, som han, förstå det redligt forskande tviflet, och man måste, som han, känna sig stark af vissheten.
7 Ännu en fosterlandets, en vetenskapens, en kyrkans och universitetets man har i dessa dagar, älskad och vördad, lagt sitt hufvud till hvila. Professor Anders Wilhelm Ingman skall en dag räknas bland dem, som under en tid af brytningar verksamt bidragit till att bringa klarhet och reda i de religiösa stridsfrågorna. Han var en af dessa i våra dagar sällsynta personligheter, som helt och hållet lefva i sin ideala verldsåskådning och dock genom|6| sin positiva ståndpunkt och sin grundliga vetenskapliga underbyggnad välgörande inverka på en tid, uppfylld af obeslutsamhet, halfhet, tvifvel och söndringar. Kallad från en aflägsen landsort att intaga en betydelsefull plats i universitetets theologiska fakultet, lemnar han nu i denna lärarekrets ett tomrum, som icke är lätt att fylla, likasom han bland vännerne af denna finska, folkliga kultur, som han så varmt älskade, alltid skall med saknad och kärlek ihågkommas. När vi dertill erinra oss, att en af universitetets fordne aktade lärare, f. d. professoren i kirurgi och barnförlossningskonst, sedermera generaldirektören och statsrådet Carl Daniel von Haartman, nyligen i hög ålder lemnat det jordiska, är det i skuggan af grafvar, som det nu är oss förelagdt att börja läseåret. »Per umbras ad lucem»språk: latin. Rundtomkring manar oss tiden till allvarliga tankar. Fjerran i Bulgariens bergspass utkämpas i detta ögonblick en väldig strid, hvars mål är att än engång kasta den asiatiska despotismen tillbaka öfver Europas gränser. Allt från den tid, när Xerxes gick öfver Hellesponten, ha Europas kultur och rättstillstånd tid efter annan undergått eldsdopet i strid mot det asiatiska barbariet. Hvarje gång har striden varit hård och lång, hvarje gång har den slutat med seger. Det folk, som en gång beträdt Europas jord, har icke haft annat val, än att europeiseras, eller att utdrifvas. Statsmän, hvilka uppställa egoismen såsom enda rättesnöret för nationernas handlingssätt, blinda partier och blaserade opinioner blygas icke att säga oss: man för icke mera krig för ideala ändamål! Ja, kriget är en våldshandling, grundad på den fysiska styrkan, och alltså en protest mot idéernas makt. Men den fysiska styrkan är numera endast ett verktyg för idén. I våra dagar framdrifvas icke mera viljelösa massor af en herrskares nyck. Vare sig att det är passionen, eller den kalla beräkningen, som laddar kanonen, behöfves alltid en idé, falsk eller sann, för att aflossa den, för att sätta massan i rörelse och jaga tusende offer i döden. Icke ens den störste och kallblodigaste menniskoslagtaren i detta århundrade, den förste Napoleon, kunde umbära idéernas makt, som han så djupt föraktade. Att kriget vid Balkan, oberoende af de|7| politiska och religiösa frågor, som intrasslas deri, är i grunden en kulturkamp för rätt och frihet, må i någon mån vara en tröst för det blod der flyter, äfven ur finska ådror. Huru än striden lyktas, måste dessa idéer slutligen segra, men historien lär oss, att menskligheten har köpt hvarje tumsbredds vinning med strömmar af blod.
8 Medan vi lyssna på tidens ljud, blanda sig med kanonernas dån vid Balkan jubelropen ifrån Upsala. Vi ha der bevittnat en af dessa den fredliga utvecklingens lyckliga stunder, der hvarje missljud förklingar i lofsång och en välgörande harmoni för ett ögonblick tyckes förena alla röster och folk i ett enda mäktigt jubelskri öfver forskningens segrar. Sällan i lifvet möter man en mera lifvande anblick, än den, när ett folk med sin furste i spetsen samlar sig till endrägtig hyllning för sin äldsta kulturkälla och dermed bekänner, att vetandet är en stormakt. Men för att fullt uppskatta betydelsen af en sådan fest, måste man tänka tillbaka på en lång historisk utveckling under beständiga fejder, hvilka ha föregått detta 63:åriga fredslugn, som Sverige nu upplefvat och som låtit det inhösta utsädet af 12 sekler, uppfyllda med vapenbrak. Hvilken lång och stormig vextperiod före blomningens ögonblick! Få länder, om ens något, i Europa njuta nu i så rikt mått, som Sverige, en allsidig utveckling. Ingen garanterar det slägte, som nu är, den eviga freden. Men det vissa är, att hvarje vinning för vetenskapen ingår som ett varaktigt arf för folkens framtid.
9 MM. HH.Mina Herrar Jag vill icke dölja, att ju läseåret ingår med några bekymmer för den ostörda gången af våra gemensamma arbeten. Krigets omsorger hafva fördröjt afgörandet af en del universitetsärender. De afbrott i föreläsningarne, som förliden vårtermin voro en följd af universitetslärares medverkan i landtdagens arbeten, äro ock att förvänta under nu ingående hösttermin. Särskildt har den juridiska fakulteten strängt tagits i anspråk för dessa medborgerliga värf, och vi uppskatta till fullo den pligtkänsla, hvarmed denna och öfriga fakulteters landtdagsmän velat egna de få|8| stunder landtdagen lemnar dem öfriga åt deras kall som lärare.
10 Theologiska fakulteten, som redan förut saknat en ordinarie lärare i den praktiska theologin, ser nu äfven lärostolen i exegetik beröfvad dess målsman och nödgas för båda dessa vigtiga läroämnen anlita yngre krafter. Under vårterminen blefvo professionerna i dogmatik och moral, i geologi och mineralogi samt i mathematik ordinariter besatta, hvaremot 5 ordinarie och 3 extraord. professioner äro vakanta. Den betänkliga brist på yngre lärarekrafter, som tidtals förlamat undervisningens gång och fördröjt lediga platsers fyllande, har föranledt en petition vid landtdagen, i syfte att afhjelpa denna brist, och vi kunna endast önska, att regering och ständer, som städse egnat universitetet en välvillig omvårdnad, måtte finna utvägar att varaktigt fästa vid detta läroverk de bästa vetenskapliga förmågor landet kan erbjuda.
11 Jag har den lyckan att kunna vitsorda den studerande ungdomens goda sedliga förhållande under vårterminen. Det skulle icke ha varit dess fel, att undervisningen under samma tid lemnat åtskilligt öfrigt att önska, derest icke beklagansvärda inre strider upptagit tid och tankar, som bättre skulle ha användts på allvarliga studier.
12 Vi, som nyligen bevittnat det starka, endrägtiga sambandet inom Upsala studentkorps, kunna icke utan smärta se finske studenter, söner af det enda och odelbara fäderneslandet, söndra sig i oftast gagnlösa opinionsstrider, som förbittra sinnena och splittra krafterna. Det är sannt, att Sverige aldrig har sönderslitits af språkstrider och att den historiska traditionen der längesedan utplånat den fordna bittra fejden mellan olika stamfolk. Men brytningen mellan olika samhällsklasser har i detta land varit skarpare än hos oss, ja, än i dag utgör kampen om massornas rätt och makt tidens röda tråd i Sveriges politiska utveckling. Riksdagarna uppröras af denna fortgående kamp och äro dess rätta valplats, men universiteterna stå, i sitt och landets intresse, utom densamma. Hos oss gäller striden i första rummet en bildningsfråga, i andra rummet en maktfråga, men äfven hos oss är dess|9| rätta valplats landtdagen, icke universitetet. Om universitetet under förgångna decennier, då folkrepresentationen var stum, har oftare, än det varit önskligt, i sig burit brännpunkten för de opinioner, som upprört landet, så finnes numera, när folkets röst talar, intet förnuftigt skäl för att universitetet skulle dragas bort från sitt höga kall i vetenskapens tjenst och inkastas uti partifejder. Det finns intet skäl för en ungdom, som är kallad att utbilda sig för medborgarens pligter, att i förtid ingripa uti desamma och taga initiativet till samhällsfrågornas lösning. Ingen förvägrar studenten att följa dessa frågor med den varma uppmärksamhet han är skyldig sitt fosterlands angelägenheter, men hvad man af honom begär, det är att han i dem intager lärjungens afvaktande ställning. Jag tänker så högt om studentens betydelsefulla kallelse såsom framtidens man, att jag tror mig icke förnärma honom, när jag säger, att han bör bida sin tid. Huru föga mognad han ännu besitter för allmänna frågor, bevisas af hans ofta sväfvande uppfattning om grundelementerna i ett fritt statsskick. Är han i majoriteten, anser han icke minoritetens åsigt förtjena något afseende, och är han i minoriteten, känner han sig frestad att göra uppror mot majoriteten. Detta, MM. HH.Mina Herrar, är icke någon god skola för blifvande medborgare, det är en uppfostran för anarkin, och beklagligen saknas för närvarande en lag, som i studentlifvets allmänna frågor skulle med säkerhet afgöra hvar majoriteten rätteligen är. Tills en sådan lag emanerar, måste vi söka rättsgrunden i bestående institutioner, huru bristfälliga än dessa må synas och verkligen äro, när det gäller dessa samma allmänna frågor. Hvarken afdelningarne, eller delegationen för de studerandes ekonomiska angelägenheter fylla till alla delar behofvet af en sjelfstyrelse, som inom bestämda gränser bör tillerkännas den studerande ungdomen. Men så länge vi ej äga någonting bättre och fullständigare, måste vi underordna oss den bristfälliga lagen, som dock alltid är bättre, än ingen lag alls.
13 Det säregna har inträffat under sistlidna vårtermin, att i en sådan allmän studentfråga tre afdelningar stadnat mot tre. Vore|10| detta en tillfällighet, skulle det föga betyda, men det är oss alla bekant, att språkfrågan delat den studerande ungdomen i två motsatta läger. Majoriteten i de tre norra afdelningarna erkänner icke majoriteten i de tre södra och tvärtom. Enligt landtdagsordningen förfaller en fråga, när två stånd i sina beslut stadna mot två. Men landtdagsordningen bereder i vissa fall en utväg att bringa olika meningar till ett gemensamt beslut, och en sådan utväg kunde väl finnas äfven för afdelningarne. Dertill fordras dock, att man anser endrägten i ett studentsamfund vara värd något tillmötesgående, och det är denna insigt, som saknas.
14 För det nuvarande finska studentsamfundet – eller studentkorpsen, om man så vill, ehuru uttrycket tillsvidare saknar lagligt berättigande – återstå två alternativer att välja. Antingen skall man från båda sidor gå hvarandra ett steg till möte och dermed visa sig äga den moderation, det omdöme, som äro de första vilkoren för hvarje sjelfstyrelse och låta hoppas ett återställande af de rättigheter, som fråntogos studenterne 1871. Eller skall studentsamfundet förblifva, med ständigt vidgad klyfta, splittradt i två motsatta hälfter, hvilken splittring förr eller sednare skall leda till en kris, som sätter universitetets välfärd på spel och otvifvelaktigt skall föranleda en ytterligare inskränkning af studentens ännu bevarade, för honom så dyrbara frihet.
15 Jag lägger detta hvarje student på hjertat. MM. HH.Mina Herrar, jag talar till eder som till tänkande unge män, hvilka älska sitt fosterland, älska detta universitet, som är för dyrbart, för att skakas af stundens lidelser. Tron icke dem, som säga eder, att hvarje tillmötesgående är en dagtingan med samvetet eller en uppoffring af öfvertygelsen. Lifvet är fullt af den enskildes medgifvanden för en allmän ordning. Vore det icke så, då skulle icke två personer kunna mötas, utan att stöta omkull hvarandra. Man kan böja sig för det allmännas högre rätt och dock stå rak för sin öfvertygelse, till dess man funnit en bättre, – ty perfektibla måste vi alla vara.
16 Jag råder eder, MM. HH.Mina Herrar Studenter, att i frågor, som röra antingen hela studentsamfundet eller delar deraf, utan gensägelse|11| underkasta eder afdelningarnes majoritet. Och jag råder denna majoritet att handla med moderation. Det är en känd erfarenhet, i maktfrågor icke mindre än i opinionsfrågor, att minoriteten merändels har framtiden för sig, – d. ä.det är att minoriteten i längden är den starkare och kan påräkna att blifva framtidens majoritet. Hvarför? Emedan den nuvarande majoriteten alltid är utsatt för frestelsen att missbruka sin makt och dermed kompromettera sin framtid, medan den nuvarande minoriteten är tvungen att handla med moderation och derigenom går varsamt mot målet. Det är alltså en tvifvelaktig lycka att för ögonblicket hafva majoriteten för sig, och derför bör denna majoritet alltid handla så, som vore den i verkligheten en minoritet.
17 Använden, MM. HH.Mina Herrar, denna erfarenhet på dagens opinionsfrågor, och J skolen finna, att den besannar sig på ett öfverraskande sätt.
18 Att Finlands studenter, oaktadt deras nuvarande beklagliga söndring, dock kunna förena sig om ett gemensamt beslut och ett gemensamt fosterländskt mål, derom vittna på ett glädjande sätt deras ethnografiska samlingar. Jag kan endast med uppriktiga loford erkänna den kärlek och den möda, hvarmed dessa samlingar blifvit med förenade krafter sammanbragta och ordnade, likasom jag är öfvertygad, att de bland talrika andra samhällsklasser skola verksamt bidraga till kännedomen om vårt folk. Det är bättre, att dessa samlingar fortfarande vårdas och ökas, såsom ett godt föreningsband, af studenterne sjelfve, än att de införlifvas med universitetets samlingar, och jag tviflar icke, att ju ett understöd af allmänna medel kan erhållas, för att befria studenterne från de dermed förenade kostnader.
19 Såsom vi behöfva vårt folk och glädjas att se det ena dagen lefvande i dess ständer, andra dagen afbildadt i de ethnografiska samlingarne, så må vi väl i ödmjukhet säga, att äfven folket behöfver oss, – icke den ene eller andre ibland oss, ty ingen är oumbärlig, – men sammanfattningen af oss, nuvarande lärare och studenter, hvilka förenade utgöra Finlands universitet. Ja, folket behöfver alla sina söner, det behöfver armar, hjertan,|12| insigter, ljus, kraft och mod, för att fylla sin uppgift och gå till möte de pröfningar, hvilka sannolikt ej skola uteblifva. Vi stå, efter några lyckliga år, ånyo vid randen af okända öden. Må Gud den Högste bevara vårt folk och gifva oss alla, äldre och yngre, en stark, redlig vilja, mycken kärlek, endrägt, kraft och vishet af höjden att tjena vårt land.
20 Jag förklarar härmed läseåret 1877–1878 öppnadt.