|108|

Lund.

Så skön är ej i klippors skygd

En fjärd med solsken på,

Som Sverges gröna Lundabygd,

När ax i blomma stå,

När lätt för aftonvindens fläkt

Den vida slätten gungar täckt

Och näktergalen slår

Sin drill i nordens vår.

Hit längtar friden till sitt bo

Från lifvets vilda lek;

Här lägger stormen sig till ro

I lummig bok och ek.

Kastanjen skuggar vandrarns stig,

Och smidig murgrön flätar sig

Med ros och blommig hägg

Kring trefna hyddans vägg.

Det öga, som har sett sig trött

På nordens ödemark,

Det hvilar ljuft, af odling mött,

På kullar, fält och park.

När sakta mullrar långtifrån

Ett sömnlöst verldshafs tunga dån,

Ler sundets silfverband

Vid horizontens rand.

|109|

Som öar ur ett ändlöst haf,

Stå hvita gårdar fram!

Mot himlen tecknas tornen af

Vid gula vägars damm.

Högtidlig, som en bautasten

På åtta seklers grafvar ren,

Står mäktig Dômen qvar

Från fordna jättedar.

Och här inviger tankens makt

Sitt segrande banér,

Här samlar sig dess unga vakt

Kring diktens kung Tegnér.

Här står han, efterverldens gäst,

Prometheus, vid klippan fäst,

Högrest och kopparhård,

I ljuflig Lundagård.

Nu hvila i kastanjens skygd,

Du trötte vandringsman!

Så grön, som Sverges Lundabygd,

Är ingen, ingen ann’,

När lätt för aftonvindens fläkt

Den vida slätten gungar täckt

Och näktergalen slår

Sin drill i nordens vår.

1868.