1 Jag utbeder mig få föreslå, att denna § icke ändras, utan qvarstår i dess förra form, med tillägg af med samma bestämmelse, som gäller för rektorsval, nemligen att till promotors värdighet erfordras minst två års tjensteålder som ordinarie professor.
2 Motiv. Sedan de i års 1852 års statuter förutsatta tvenne fakulteterna, den fys. mathematiska och hist. filologiska, numera utgöra endast sectioner af samma fakultet och filosofiska promotioner anställas af båda gemensamt i filos. fakultetens namn,|2||76| är det stridande mot statuternas både anda och bokstaf, att promotorsvärdigheten skall turvis innehafvas af hvardera sektionen och inom denna vidare gå i tur; hvarför § 173 numera bör tillämpas på den återförenade filosofiska fakulteten i dess helhet.
3 Inskränkningen till en minimi tjensteålder af två år hkan synas öfverflödig för vanliga förhållanden, då promotorsvärdigheten stadnar sjelffallet inom de äldste i fakulteten; men skulle denna värdighet, genom tillfälliga ledigheter i professionerna, i tur öfvergå till de yngre och yngste, så skulle den evärdeligen bland dem fortlöpa sålänge promotioner ännu exsistera.
|3||77|
Art. III. Kap. 2. § 130.
4 Jag utbeder mig få föreslå en sådan förändring af denna §, att öfrige lektorer i afseende å undervisningen ungefärligen likställas med lektorn i ryska språket; således frikallas från all skyldighet (rättigheten dem obetagen) att hålla publika föreläsningar; hvaremot deras verksamhet borde uttryckligen afse praktiska öfningar i talande och skrifvande af deras språk.
5 Motiv. Lektorernes dem ålagda föreläsningar utöfva den menligaste inverkan på de praktiska språkstudierna, hvilka till följd deraf behandlas som bisak, då de likväl borde vara hufvudsak. Sedan studenten i skolorna inhämtat grammatikaliska grunder i nyare språk,|4||78| äror det icke föreläsningar i dessa språks literatur, utan förnämligast praktisk utbildning som han vid universitetet väntar och behöfver. Hvar och af hvem skall han erhålla en sådan, om han icke erhåller densamma af univ:s lektorer? Men när lektorerne, betagne af äran att, såsom professorerne, föreläsa i modern literatur, behandla den praktiska språkundervisningen som en ringare, under deras värdighet stående bisak, måste det inträffa, som i sjelfva verket inträffat, att studenterne, med behjelplig färdighet i läsande af de moderna språken, så totalt sakna förmågan att tala och skrifva dessa språk, hvilkaet åter är i hög grad beklagligt och menligt. Intet universitet i verlden står i detta afseende så|5||79| isoleradt från de stora kulturfolken, som vårt, och dock torde intet universitet vara deraf mera i behof, än just vårt, hvars mission är att upprätthålla landets hela ställning med stödet af vesterländsk kultur. – Förvändheten af nuvarande språkstudier kan hvarochen intyga, som vid första steg på utländsk botten står som en skolpojke, utskrattad af hvarje kypare, som icke förstår att till dess traditionela värde uppskatta talarens gamla ärliga finska magisterprononciation; oberäknadt allt trassel, som uppstår af skriftliga meddelanden enligt nuvaranderådande insigter derutinnan.
6 Min mening är, att all föreläsningsskyldighet, äfvensom all literaturhistoria uti de moderna språken numera, efter inrättandet af en profession för estetik och modern litetratur,|6||80| tillkommer professorn i dessa läroämnen samt att lektorerne i de moderna språken, med bibehållande af deras titel och värdighet, väsentligen böra betraktas som språkmästare, d. ä.det är handledare i regelbundna, så ändamålsenligt som möjligt inrättade praktiska språköfningar i läsa, skrifva och tala.
Art. VI. § 218.
7 I sammanhang med ofvanstående anhåller jag att få föreslå en sådan ändring i § 218, att Consistorium vid besättande af lektorstjenst ”hafva afseende å de sökandes aflagda kunskapsprof och a samt förnämligast deras förmåga att meddela praktisk undervisning i läsande, talande och skrifvande af det språk, för hvilket tjensten är inrättad.”
|7||81|
8 Motiv. Nuvarande sväfvande bestämning, att afseende skall hafvas å "de sökandes aflagda kunskapsprof" utan vidare, har ledt derhän, att alla vitsordade kunskaper dervid tagits i betraktande, utan afseende på deras samband med det egentliga ämnet, och mer än engång fällt utslaget till förmån för sökande, som varit skicklige i allt annat, utom det, som tjensten egentligen gäller. Jag förbiser ingalunda, att anspråk på allmän bildning böra ställas på hvarje akademisk lärare; men jag kan icke finna det önskvärdt, att lärda meriter bestämma valet af en praktisk språklärare. Ännu mindre kan jag finna det förenligt med spragagneligt för studierna i moderna språk, att lektorstjensterna anses som ett slags försörjningsanstalter för unge, skicklige akademici, hvilka i dem finna ett medel att exsistera, tilldess de få plats på en annan bana, hvilken varit och än vidare fortfar att vara deras hufvudsak. Jag|8||82| anser lektorstjensterna, såsom vigtiga bindelänkar med den europeiska kulturen, fullkomligt berättigade att skötas såsom en lefnadsuppgift, icke såsom en bisak eller trappsteg till andra tjenster. – Ett stöd för min åsigt att lektoraterne väsentligen böra betraktas som praktiska befattningar, finner jag äfven deri, att för desamma ingen lärd grad erfordras; hvarföre ock torde vara konseqvent, att icke på specimina för sådana tjenster uppställa så strängt formela fordringar, som för specimina till andra läraresoläsligt p.g.a. konservering/inbindning tjenster (§ 165−170); äfvensom att skicklige infödingar uti ifrågavarande språk böra, vid i öfrigt lika meriter, äga företräde framför egne landsmän, hvilka aldrig kunna lika fullständigt tillegna sig språkets egenheter.
9 Endast genom en reform i praktiskt syfte af lektorstjensterna i moderna språk vid universitetet blir det framdeles möjligt att till någon del lätta den allt nedtyngande|9||83| bördan af sju eller åtta språks inlärande i skolor och gymnasier. Min åöfvertygelse är, att, derest så sker, den unge studenten, med sin skolunderbyggnad af allmän grammatik, och särdeles om han känner latinet, skall, utan svårighet och inom jemförelsevis kort tid, vid universitetet kunna inhämta en vida grundligare och mera praktisk färdighet i fransyska och engelska språken, än han nu kan inhämta vid de lägre läroverken af lärare, som i dessa språk nödtorfteligen reda sig med sina det bekanta måttet af vanliga magisterkunskaper; hvarföre tyskan dåmera voreblefve af de nyareaf kulturspråken det enda, som behöfde vid de lägre läroverken kifvas om utrymmet.
Exercitiemästarne.
10 Jag anhåller få föreslå, att lärarneen i musikoch tecknin måtte, till sin aflöning, likställas|10||84| med universitetets lektorer och erhåller till sitt biträde en underlärare i sång med 1000 marks arfvode; äfvensom samma belopp för underhåll af en orkesterföreningoriginal: . hvaremot läraretjensten i danskonsten indrages.
11 Motiv. Konst-studierna vid universitetet stå, enligt föråldrade fördomarer, fortfarande i denen ställning, hvilken icke motsvarar statuternas § 1. Till följd af Konstföreningens med statsbidrag understödda ritskola och utsigten till en högre läroanstalt framdeles för de bildande konsterna, kan likväl ritläraren, så önskligt det vore, att äfven han blefve hedrad och bergad med en mindre tarflig utkomst, anses af mindre vigt, än univ:s ritmusiklärare, hvilken allt fortfarande är det enda stödet för sin konst uti landet och ensam uppbär bördan af andra länders musikaliska akademier och konservatorier. Hans dryga arbete kan icke utan ett biträde för sången och utan anslag för en orkesterför|11||85|ening skötas på ett tillfredsställande sätt.
12 Hvad angår gymnastiken, som, väl organiserad torde ersätta danskonsten, torde en särskild reform i densamma vara af behofvet påkallad.
Helsingfors 5 Maj 1869.
13 Z. Topelius.
Kommentar
Kommentar
Detta är Topelius förslag till ändringar i universitetets statuter 1869.
Manuskriptet ingår i Topeliussamlingen, Coll. 244.115, Nationalbiblioteket.
Förslag till ändringar i Universitetets Statuter.
Art. IV. Kap. 4. § 173.
1 Jag utbeder mig få föreslå, att denna § icke ändras, utan qvarstår i dess förra form, med tillägg af med samma bestämmelse, som gäller för rektorsval, nemligen att till promotors värdighet erfordras minst två års tjensteålder som ordinarie professor.
2 Motiv. Sedan de i års 1852 års statuter förutsatta tvenne fakulteterna, den fys. mathematiska och hist. filologiska, numera utgöra endast sectioner af samma fakultet och filosofiska promotioner anställas af båda gemensamt i filos. fakultetens namn,|2||76| är det stridande mot statuternas både anda och bokstaf, att promotorsvärdigheten skall turvis innehafvas af hvardera sektionen och inom denna vidare gå i tur; hvarför § 173 numera bör tillämpas på den återförenade filosofiska fakulteten i dess helhet.
3 Inskränkningen till en minimi tjensteålder af två år hkan synas öfverflödig för vanliga förhållanden, då promotorsvärdigheten stadnar sjelffallet inom de äldste i fakulteten; men skulle denna värdighet, genom tillfälliga ledigheter i professionerna, i tur öfvergå till de yngre och yngste, så skulle den evärdeligen bland dem fortlöpa sålänge promotioner ännu exsistera.
|3||77|Art. III. Kap. 2. § 130.
4 Jag utbeder mig få föreslå en sådan förändring af denna §, att öfrige lektorer i afseende å undervisningen ungefärligen likställas med lektorn i ryska språket; således frikallas från all skyldighet (rättigheten dem obetagen) att hålla publika föreläsningar; hvaremot deras verksamhet borde uttryckligen afse praktiska öfningar i talande och skrifvande af deras språk.
5 Motiv. Lektorernes dem ålagda föreläsningar utöfva den menligaste inverkan på de praktiska språkstudierna, hvilka till följd deraf behandlas som bisak, då de likväl borde vara hufvudsak. Sedan studenten i skolorna inhämtat grammatikaliska grunder i nyare språk,|4||78| äror det icke föreläsningar i dessa språks literatur, utan förnämligast praktisk utbildning som han vid universitetet väntar och behöfver. Hvar och af hvem skall han erhålla en sådan, om han icke erhåller densamma af univ:s lektorer? Men när lektorerne, betagne af äran att, såsom professorerne, föreläsa i modern literatur, behandla den praktiska språkundervisningen som en ringare, under deras värdighet stående bisak, måste det inträffa, som i sjelfva verket inträffat, att studenterne, med behjelplig färdighet i läsande af de moderna språken, så totalt sakna förmågan att tala och skrifva dessa språk, hvilkaet åter är i hög grad beklagligt och menligt. Intet universitet i verlden står i detta afseende så|5||79| isoleradt från de stora kulturfolken, som vårt, och dock torde intet universitet vara deraf mera i behof, än just vårt, hvars mission är att upprätthålla landets hela ställning med stödet af vesterländsk kultur. – Förvändheten af nuvarande språkstudier kan hvarochen intyga, som vid första steg på utländsk botten står som en skolpojke, utskrattad af hvarje kypare, som icke förstår att till dess traditionela värde uppskatta talarens gamla ärliga finska magisterprononciation; oberäknadt allt trassel, som uppstår af skriftliga meddelanden enligt nuvaranderådande insigter derutinnan.
6 Min mening är, att all föreläsningsskyldighet, äfvensom all literaturhistoria uti de moderna språken numera, efter inrättandet af en profession för estetik och modern litetratur,|6||80| tillkommer professorn i dessa läroämnen samt att lektorerne i de moderna språken, med bibehållande af deras titel och värdighet, väsentligen böra betraktas som språkmästare, d. ä.det är handledare i regelbundna, så ändamålsenligt som möjligt inrättade praktiska språköfningar i läsa, skrifva och tala.
Art. VI. § 218.
7 I sammanhang med ofvanstående anhåller jag att få föreslå en sådan ändring i § 218, att Consistorium vid besättande af lektorstjenst ”hafva afseende å de sökandes aflagda kunskapsprof och a samt förnämligast deras förmåga att meddela praktisk undervisning i läsande, talande och skrifvande af det språk, för hvilket tjensten är inrättad.”
|7||81|8 Motiv. Nuvarande sväfvande bestämning, att afseende skall hafvas å "de sökandes aflagda kunskapsprof" utan vidare, har ledt derhän, att alla vitsordade kunskaper dervid tagits i betraktande, utan afseende på deras samband med det egentliga ämnet, och mer än engång fällt utslaget till förmån för sökande, som varit skicklige i allt annat, utom det, som tjensten egentligen gäller. Jag förbiser ingalunda, att anspråk på allmän bildning böra ställas på hvarje akademisk lärare; men jag kan icke finna det önskvärdt, att lärda meriter bestämma valet af en praktisk språklärare. Ännu mindre kan jag finna det förenligt med spragagneligt för studierna i moderna språk, att lektorstjensterna anses som ett slags försörjningsanstalter för unge, skicklige akademici, hvilka i dem finna ett medel att exsistera, tilldess de få plats på en annan bana, hvilken varit och än vidare fortfar att vara deras hufvudsak. Jag|8||82| anser lektorstjensterna, såsom vigtiga bindelänkar med den europeiska kulturen, fullkomligt berättigade att skötas såsom en lefnadsuppgift, icke såsom en bisak eller trappsteg till andra tjenster. – Ett stöd för min åsigt att lektoraterne väsentligen böra betraktas som praktiska befattningar, finner jag äfven deri, att för desamma ingen lärd grad erfordras; hvarföre ock torde vara konseqvent, att icke på specimina för sådana tjenster uppställa så strängt formela fordringar, som för specimina till andra läraresoläsligt p.g.a. konservering/inbindning tjenster (§ 165−170); äfvensom att skicklige infödingar uti ifrågavarande språk böra, vid i öfrigt lika meriter, äga företräde framför egne landsmän, hvilka aldrig kunna lika fullständigt tillegna sig språkets egenheter.
9 Endast genom en reform i praktiskt syfte af lektorstjensterna i moderna språk vid universitetet blir det framdeles möjligt att till någon del lätta den allt nedtyngande|9||83| bördan af sju eller åtta språks inlärande i skolor och gymnasier. Min åöfvertygelse är, att, derest så sker, den unge studenten, med sin skolunderbyggnad af allmän grammatik, och särdeles om han känner latinet, skall, utan svårighet och inom jemförelsevis kort tid, vid universitetet kunna inhämta en vida grundligare och mera praktisk färdighet i fransyska och engelska språken, än han nu kan inhämta vid de lägre läroverken af lärare, som i dessa språk nödtorfteligen reda sig med sina det bekanta måttet af vanliga magisterkunskaper; hvarföre tyskan dåmera voreblefve af de nyareaf kulturspråken det enda, som behöfde vid de lägre läroverken kifvas om utrymmet.
Exercitiemästarne.
10 Jag anhåller få föreslå, att lärarneen i musik och tecknin måtte, till sin aflöning, likställas|10||84| med universitetets lektorer och erhåller till sitt biträde en underlärare i sång med 1000 marks arfvode; äfvensom samma belopp för underhåll af en orkesterförening
original: . hvaremot läraretjensten i danskonsten indrages.
11 Motiv. Konst-studierna vid universitetet stå, enligt föråldrade fördomarer, fortfarande i denen ställning, hvilken icke motsvarar statuternas § 1. Till följd af Konstföreningens med statsbidrag understödda ritskola och utsigten till en högre läroanstalt framdeles för de bildande konsterna, kan likväl ritläraren, så önskligt det vore, att äfven han blefve hedrad och bergad med en mindre tarflig utkomst, anses af mindre vigt, än univ:s ritmusiklärare, hvilken allt fortfarande är det enda stödet för sin konst uti landet och ensam uppbär bördan af andra länders musikaliska akademier och konservatorier. Hans dryga arbete kan icke utan ett biträde för sången och utan anslag för en orkesterför|11||85|ening skötas på ett tillfredsställande sätt.
12 Hvad angår gymnastiken, som, väl organiserad torde ersätta danskonsten, torde en särskild reform i densamma vara af behofvet påkallad.
Helsingfors 5 Maj 1869.
13 Z. Topelius.