[]

Prolog vid Akademiska Sångföreningens Musikaliska Soiré

den 7 December 1858

till förmån för Veteranerne.

[] [3]

I.

Barn af den tid, som fjerran från orkanen

Af dagens fläktar böjs och sedan, trött

Af balens mödor, slumrar på divanen

Och ser i drömmen allting rosenrödt;

5Vet du den sorg, som bådat dina nöjen?

Vet du den tår, som gret för dina löjen?

Vet du de offer, som för dig ha blödt?

Ditt sköna luftslott, nu så rosenfärgadt,

Det restes upp så outsägligt svårt.

10I vida norden finns ej land så härjadt,

Så blodbestänkt, så offerkrönt, som vårt.

Ej finns ett folk, så fosterbror med nöden,

Så ödelagdt af isarna och glöden,

Så härdadt – ack, – och derföre så hårdt!

15Du trängdes ej bland denna verldens store,

O våra fäders folk! Det var ditt brott.

Du nöjdes hellre, i din strid med Bore,

|4|

Med sångens, odlingens triumfer blott.

Och dock – en gränsvakt mellan tvenne verldar –

20Du har förblödt vid dina brända härdar,

På tusen slagfält du ditt blod har sått.

Så djupt, så skarpt du fostrats vid den läran,

Att ingen fred på jorden unnas den,

Hvars mannakraft förgåtts i blek förfäran,

25Hvars veklingshand förglömt att brottas än.

Välsignadt vare allt hvad du fått lida!

Du kan ej sjunga blott, du kan ock strida.

Din plog kan när som helst bli svärd igen.

II.

Sänk ned ett ögonblick din stolta fana,

30Du unga tid! Hör – seklets tornur slår!

Dess dåfva klockslag minnets skuggor mana,

Timvisarn pekar på de flydda år.

Betänk din stund! Lär att förakta flärden!

Som det framfarna står för efterverlden,

35Du – också du – en dag för häfden står.

Gif akt! Det går en svallvåg genom tiden,

En sakta nattvind susar oss förbi.

Det är en dyning af den fordna striden,

Som vrok mot oss ett haf i raseri.

40Dess storm har tystnat – grafvens ro den söfver.

|5|

Men minnets månsken lyser klart deröfver,

Och hjelteskuggor skymta fram deri.

Skyllra gevär! De bleka män, de döda,

Ur tusen grafvar tyst i qvällen gå,

45Med öppna sår, som länge slutat blöda,

Med hjertan, som hört länge upp att slå.

Det är, o land! din trogna hjelteskara,

Som fordom föll för dig i strid och fara ….

Vänd icke bort ditt våta öga då!

50Ur drifvorna vid Revolaks; ur natten

Af Siikajokis vinterkalla våg;

Från Lemos strand; ur Saimas klara vatten;

Från Lappo, der i blommor döden låg;

Från Alavo; från Ruona; från Juthas;

55Från Wirta, Oravais, der sagan slutas,

Och allt från Hörnefors – går deras tåg.

De nalkas. Deras mörka leder ljusna.

De mönstra sina skaror – dödens prof.

Se, vinternatten gaf igen de frusna,

60Fältlazarettet gaf igen sitt rof.

Och sorgen gaf dem, som hon dödat, åter,

Och fosterjorden gaf dem hon begråter,

Och hafvet gaf de offer det begrof.

Dock – talet är ej fullt. Än en och annan

65Man saknar i de bleka skuggors led.

|6|

Och mönsterherren, han med band om pannan,

Han frågar bistert: »Äro de ej med?»

Och kämparne de räkna om och undra.

»Nej», svaras det, »vi sakna fyrahundra,

70För hvilka lifvets sol ej än gått ned.»*)Not. De qvarlefvande veteranerne från 1808 uppskattas för närvarande till omkring 400.

Då ler han ädelt, sorgset, han med bandet:

»Vi måste vänta dem ännu en tid.

Vi måste unna dem åt fosterlandet,

Att bära vittne om dess sista strid.»

75Och vid han talar, mörknar det i vester,

Och grafven återfordrar sina gäster,

Och synen dunstar bort i nattens frid.

III.

O Fosterland! Hvad gaf du dina söner,

Som gåfvo allt för dig? Hvad gaf du? Hvem?

80De främste mindes du i dina böner;

De ringare – gaf du dem ens ett hem?

Ett torp i skogen, eller tiggarstafven,

Ett lif i armod och ett kors på grafven!

Blott sångens guld du strödde rikt kring dem.

85För dem, som lefvat länge nog att skåda

Det sena minnet af sin efterverld,

Det är ej nog att dem en skänk bebåda;

De ha förtjent en bättre minnesgärd.

|7|

Räck dem din hand! Tryck dem intill ditt hjerta!

90Gif dem en dag af fröjd för år af smärta,

Och ära så dig sjelf och var dem värd!

De voro dock den sista kämpaskaran

Af Finlands sagoålder. Sagolikt

De trotsade försakelsen och faran,

95I sorg och seger lika ärorikt.

Ett svärdshugg klöf i stycken tidehvarfvet.

De buro hugget och vi bära arfvet;

Med deras hjelteblod var det invigdt.

Och när de alla slumrat bort i griften

100På Finlands sköna, evigt dyra strand;

Då skall hvar pilt, som stafvar minnesskriften,

Då skall hvar tärna högt, med kind i brand,

Vid deras urna stolt och hänryckt svära,

Ehvad än tiderna i skötet bära,

105Att lefva och att dö för fosterland.

 

 

1. *)Not. De qvarlefvande veteranerne från 1808 uppskattas för närvarande till omkring 400.