1 Sedan jag, efter femton års förtroliga och broderliga samband med Österbottniska afdelningen, plötsligen funnit mig stå inför densamma såsom anklagad och dömd för en af de svåraste formest äreröriga förbrytelser, hvarföre en student kan anklagas, har jag ej haft annat val, än att från samma ögonblick betrakta mig som oåterkalleligen skild från en afdelning, hvilken om mig uttalat ett sådant omdöme. Jag anser mig dervid hafva visat afdelningen all den aktning jag varit henne skyldig, i det jag utan gensägelse underkastat mig hennes domsrätt och åhört de visserligen icke blida ord, hvarmed hon utöfvat denna rätt. Å sin sida skall afdelningen säkert icke vägra att höra den slutförklaring jag härhos utber mig att få afgifva.
2 Ögonblickets upprörda stämning har icke tillåtit mig att förl. tisdag förklara mig som jag önskat och bordt. Likväl är jag skyldig denna gärd af aktning 1) åt afdelningen, som af mig bör vänta uppriktighet mot uppriktighet; åt2)åt mig sjelf, för hvilken kamraters omdöme icke kan vara likgiltigt samt 3) åt de kommande generationer, hvilka, vid läsningen af våra protokoller, måhända skola finna det sällsamt, att en man, så länge hedrad med afdelningens vänskap och förtroende, plötsligen funnit sig vara ett föremål för dess djupaste ovilja. Det är också för de sistnämndas skull jag anhåller, att den ifrågavarande studenterne rörande tidningsnotisen må, jemte denna min förklaring, i protokollerna afskrifvas.
|2||68|
3 Förhållanden, hvilka synas ligga i sakernas naturliga gång hafvaJagoriginal: jag har med Österbottniska afdelningen delat ljuft och ledt sedan den 4 Juni 18433; under alla dessa årsedan denna tid har jag endast tvenne höstterminer varit från Universitetet frånvarande. Under alla dessa femton år har det icke funnits ett intresse som skulle rört Österbottningarne, icke en känslatanke som lifvat dem, icke ett företag,en handling, deri de nedlagt uttalat sina ädlaste känslor och tänkesätt, hvaruti icke jag deltagit lika med den mest intresserade. Jag hade då trott att detta långvariga, innerliga och lefvande samband med en krets, vid hvilken den bästa delen af min varelse så fast sammanvuxit så innerligt, som man annars vexer fast allenast vid ett fädernesland, jag hade trott att detta samband skulle vara oupplösligt, oåtkomligt för andra inflytanden än dem af en yttre skilsmessa, sådan som de flesta af vårt flyktiga akademiska slägte måste underkasta sig, i det de skiljas från universitetet. Men jag bedrog mig. Min illus fordna tro att studentlifvets förtrolighet icke skulle bindasbegränsas af åren – den var en illusion, jag finner det nu och jag anklagar derföre ingen.
4 Nej MM HH.Mina Herrar jag anklagar derföre ingen, icke er, icke mig sjelf. Det måste så vara.
5 Det är den eviga, den gamla och dock ständigt nya erfarenheten, att lifvet icke spårlöst drager fram öfver menniskosinnen, att dentanke menniskan dock aldrig i morgon är fullt densamma, som hon var i dag och i går. Jag vet: det finnes i all denna föränderlighet ett oföränderligt: tron på det sanna, det rätta och det sköna och åtrån att dem befrämja – ve den som känner sitt väsende i dessa lifspunkter changera. Men åsigterna af lifvet byta färg, och det desto mera, ju mera man lär och genomlefver. Det är då icke möjligt, att man vid 30 år kan vara hvad man varit vid 20.
6 Jag kunde lägga handen på mitt hjerta och bedyra att det klappar ännu i denna stund lika varmt för allt det ädla som någonsin anslagit studentens, Österbottningens själ; men det är icke om hjertat jag ville talara. Jag villeDet är om åsigterna, som med den ena foten stå i tankens, med den andra i handlingens verld. Ni veten det alla och jag har ej kunnat undvika det, att mina åsigter de sednare tiderna i vissa punkter kommit i opposition mot flertalets inom afdelningen, nemligen i frågan|3||69| om studentens ställning och handlingssätt med konsideration af rum och tid. Jag respekterar Österbottningarnes rättskänsla så högt som någon; men jag har ej kunnat värja mig från den öfvertygelsenfarhågan att den anda af öfvermod och det misskännande af yttre förhållanden, som någon gångtidefterannan sökt göra sig gällande, förr eller senare skall bringa ofärd öfver universitetets och fäderneslandets dyrbaraste intressen. Måtte jag hafva misstagit mig! Men skulle olyckan drabba, det Gud förbjude, så har jag åtminstone det medvetandet att icke, af fruktan att synas skuggrädd, hafva s tigit med mina farhågor i denna vigtiga sak.
7 Emellertid har jag genom dessa åsigter – kanske, jag medger det, äfven genom andra förhållanden – sedan en tid kommit att i viss mening stå ensam inom Österbottniska afdelningen. Hade jag icke det gjort, så skulle dock någon funnits, som tisdagen den 11 April förstått mig min ställning och förstått delat mina synpunkter – och likväl fanns inom afdelningens hela den vida kretsen ingen, som gjorde det, – ingen utom den ende man, som, lik mig, stod till år och erfarenhet utom afdelningen, ehuru han, liksom jag, stod inom densamma gem med hjertats varmaste sympathier.
8 Omöjligen har jag, under min långa studentetid, kunnat lära mig till den grad misskänna yttranderätten och kamraters inbördes ställning, att jag skulle finna åsigter, som strida mot mina, oberättigade äfven om de uttala sig i varma ord, jag finner det derföre naturligt och rätt, att dessa åsigter både enskildt och offentligt uttryckas med all den uppriktighet, som bör råda kamrater emellan. Hvarföre skulle mina handlingar mindre än andras vara underkastade kamraters bedömande.
|4||70|
9 Men mot den enskilda meningen är man berättigad att sätta en annanden enskilda och båda stå på samma rättsgrund, om ock endera befinnes i andra afseenden underhaltig.
10 En helt annan betydelse får en sak af denna beskaffenhet, när den drages inför afdelningen. Det är icke mera kamraters den enskilda meningaren, som uttala sigstrider mot den enskilda; det är en korporation, som fäller ett vitsord om en af sina medlemars handlingar. Och detta vitsord särdeles, när det utfaller tadlande, har alltid mer eller mindre karakteren af en dom.
11 Det förundrar mig, att Österbottniska afdelningen icke tillräckli genast insett skilnade betydelsen af denna den enskilda meningens öfvergående till ett allmänt votum, detta omdömets öfvergåendetillförändrade natur genom att blifva en dom. Skulle afdelningen insett detta, hade den åtminstone ej förundrat sig öfverhafva funnit det steg jag tagit oväntadt.
12 Än mer: det förundrar mig att afdelningen så litet besinnat de af dess votum följande konseqvenserna af det steg den tagit äfven för denss sjelfeget handlingssätt.mot mig.Om jag fattat mina kamraters mening rätt, har man velat införaAfdelningen har velat tadla anklaga mig för en hvad man behagat kalla en obetänksamhet, en af måhända af välmening begången dumhetuttalad osanning. Men hvari beståod då denna dumhetosanning, denna obetänksamhet? Afdelningen har sjelf rubricerat den som "ett förnärmande af studentkorpsens heder." Och afdelHuru! och afdelningen har likväl ej insett, att ett attentat af denna beskaffenhet, det må vara begånget i huru stor välmening som helst, omöjligen kan få den lindriga benämningen af obetänksamhet, att det tvärtom är ett det svåraste brott, som en medlem af en korporation som kan begå mot denna! Ingen korporation, kan,lemnautan attomsåvida den är mån om sin heder, kan kalla gifva ett sådant brott en lindrigareoriginal: lindringare färg; ingen kan åtnöja sig med att deröfver uttala ett simpelt ogillande. Nej det är den största inkonseqvens af en korps att fälla en sin medlem skyldig till en sådan förbrytelse och likväl icke skilja honom ur sin krets eller åtminstone, derest den dock vill behålla honom, ålägga honom ett offentligt afbön.återkallande.
13 Har jag förstått Österbottniska afdelningen rätt, så|5||71| var det likväl icke dess mening att i så måtto varahandla konseqvent mot mig, som den dock bordt. Jag förstår de konsiderationer, som härifrån afhållit Afd., men med rättvisan och sin heder bör man aldrig dagtinga. Jagtillagt av utgivaren har derföre velat rädda helgden af den domsrätt jag vid så många tillfällen sjelf för afdelningen påyrkat, i det jag denna gång handlat i afdelningens ställe och, för dess egen hedersäras skull uteslutit fran ur dess krets en medlem, om hvilken den ansett hafva förnärmatt icke blott dess, utan hela studentkorpsens heder. Det är den sista och kanske den största tjenst jag gjort Österb. afd. men säkert icke derföre den minsta.
14 Det steg jag sålunda tagit för afdelningens skull har jag tillika tagit för min egen. Afdelningen, i sin billiga ömtålighet för studentkorpsens heder, synes alldeles hafva förgätit, att äfven jag har en hederskänsla, som måste finna sig på det djupaste förnärmad både af en beska så ärerörig beskyllning, som att och af de konseiderationer, som möjligen hindrat afdelningen att härvid gå tillväga med all den stränghetert saken, uppfattad som afdelningen uppfattat den, rättvisligen kräfver. Hvar och en af eder, M. H.Mina Herrar, skulle i mitt lika litet som jag hafvat mottagit en grace, en sådan half rättvisa som ligger i den förödmjukande ursäkten meåberopandet af en välmeningen.; derest icke afdeln hvar ock en skulle, i mitt ställelikasom jag, hafva fordrat ett helt och konseqvent domslut, antingen fullt fällande eller fullt frikännande,. såsom vid jurydomstolar fallet lagen bjuder,. Att afdelningen icke uppfyllt denna första fordran af en jurydomstol, har varit ett nytt skäl för mitt utträdande ur densamma.
15 Sålänge jag stod inom Afd. kunde jag endast reservera mig på det sätt jag gjort mot dess domslut. Stående numera utom densamma, äger jag frihet att betrakta detta domslut ur synpunkten af ett enskildt omdöme och att mot detta ställa mitt. HvarMin öfvertygelse, ej mindre än min heder, förbjuda mig nemligen att erkänna Afd:s uppfattning af saken såsom den riktiga.
16 Hvar och en som med någon uppmärksamhet bevärdigat de s. k. besarabiska brefven i Hfors Tidn. har ej kunnat undgå att märka, det dessa månadtliga reciter|6||72| af dagsqvallret, såwidt detta får i tryck vidröras, för ingen del framträda som ledande artiklar, opinionsyttringar eller i annat afseende ägande någon vigt, utan i den temligen obetydliga meningen af ett dagsqvaller, ett kompendium af gängse samtalsämnen, såwidt dessa få i tryck vidröras. Att de stundom hållits i allvarsam, stundom i skämtsam ton är bekant, likasom att, der tillfälle gifvits, sarkasmen framkastats öfver hvarjehanda förhållanden. Så hafva Universitetet, läseföreningen, studenterne , hafva i dessa bref varit en stående artikel, och äfven de hafva ofta tagits från den gladare sidan. Jag hade derföre ej kunnat föreställa mig att en tillfällig sarkasm öfver pluralitetens af läseföreningen politiska sympathier, – grundad som den är på ett lika tillfälligt, dock verkligt faktum, hvars konklusioner, jag medger det, tåla någon afprutningmöjligen sträcktes för vidt ut, men dock torde befinnas riktigade att då åtminstone (vid "en af de första posterna som medförde nyheter från republikensvårläst p.g.a. strykning")syntes mig äga sin tillämpning på en mängd af Läseföreningens medlemar – jag hade, säger jag, ej kunnat föreställa mig att denna sarkasm skulle uppfattas i den stora betydelsen af ett attentat mot studerande korpsens heder. Nej, MM. HH., studentkorpsens heder är någonting förmer, än att den skulle sättas i fara af entt lumpent tidningsartikeldagsqvaller, en lumpen sarkasm i dag måhända begrinad, och i morgon säkert utan spår förgäten, och, i förbigående framkastadsarkasm, som orden lyda, ”såsom ett prof på finsk flegma”.konsekvensändrat/normaliserat Bör väl studenten finna sin heder förnärmad af ett tillmäle, som med rätt eller orätt så länge och så ofta framkastats mot hela finska nationen? Är då studentkorpsens heder förmer än nationens? Nej MM. HH.Mina Herrar, den som ville göra den finska flegman till en ärerörig beskyllning, han gör i sanning sitt folk ärelöst. Jag skattar så högt som någon ett lifligt deltagande i samtidens vigtiga frågor, men aldrig hade jag k det fallit mig in, att en Finne skulle känna sig sårad öfveraf ett glåpord öfver hans tröghet att genast uppfatta vigten af en verldshändelse, som förekommit de mest öfvade statsmän alldeles oväntad.
|7||73|
17 Jag bekänner, att hela denna tidningsartikel synes mig så lumpen, så obetydlig, att jag ännu har svårt att öfvertyga mig, att den kostat mig den för mig så dyrbara medborgarerätten i Österbottniska afdelningen. Också försvinner den i detta ögonblick för min syn som ett stundens flyktiga moln, och fram träder i ljusa drag för mitt minne i lju den långa raden af år, alltifrån Runebergs, Snellmans och Nervanders tider intill de sednaste dagar, då jag skattade mig lycklig att stå i Afdelningens främsta led. Wid sidan af dessa stora namn kan icke mitt i något afseende ställa sig i Österbottniska Afdelningens häfder. Men att åtminstone medvetandet hafva genomdri af att det var jag som genomdref den klufna Österbottniska Afd:s återförening och ensam icke misströstade, då man från alla håll belog detta försök som en omöjlighet – åtminstone detta medvetande säger mig, att jag i någon mån sökt återgälda min stora skuld till Afd. för så många lyckliga stunder under hälften af mitt lif. Jag träder icke fattig ut ur Österbottniska Afd., jag medtager derifrån minnet af fyra akademiska generationers oförgätliga vänskap. Äfven eder vänskap, Mina Herrar, skall öfverlefva stundens intryck, och om någon bitterhet i mitt afsked blandat sig i mitt öfver det, hvarpå det skedde, skall den spårlöst försvinna i den långa återblicken|8||74| på så många års förtroliga samband. Jag ber att få skiljas från Österbottniska Afdelningen som vän – det är ett behof för mitt hjerta, som aldrig skall upphöra att klappa för Österbottningarnes ära och välgång lika varmt, som det klappat i femton år.
18 Helsingfors den 18 April 1848.
19 Zachr. Topelius.
Kommentar
Kommentar
Föreliggande text är Topelius avsked till Österbottniska avdelningen vars medlem han hade varit sedan 1833. Från och med mitten av 1840-talet uppstod en allt större ideologisk klyfta mellan tf. kuratorn Topelius och avdelningen (se stycke 6). Se inledningen, »Österbottniska avdelningen».
Den omedelbara orsaken till avskedet låg i ett av Topelius s.k. »Leopoldinerbrev», publicerat den 1 april 1848 i Helsingfors Tidningar. I det kåserande brevet till kapten Leopold i Bender rapporterar han att nyheterna om Parisrevolutionen nått Helsingfors. Han noterar att samtidigt som Europa står i lågor betraktar det finska folket händelserna med inåtvänt lugn. Den »finska flegman» ser han också hos studenterna: på akademiska läseföreningen låg färska nummer av Journal des Débats orörda medan studenterna blossade cigarrer, spelade schack och läste Borgå Tidning. »Om republiken bekymrade sig ingen.»
På nationsmötet den 11 april uttryckte österbottningarna sitt missnöje med artikeln med motiveringen att »Topelius uti densamma utaf ett enstaka faktum, härflutet af en tillfällighet, sökt draga slutsatser, hvilka skulle ådagalägga Studenternes kalla likgiltighet för dagens politiska frågor.» Topelius ville inte ge någon förklaring, utan frågade i stället om avdelningen ansåg sig kränkt av hans artikel. Svaret var jakande och Topelius valde därför att avsäga sig medlemskapet, trots att kuratorn Fredrik Cygnæus försökte få honom att ändra åsikt.
Till följande avdelningsmöte den 18 april hade Topelius författat ett skriftligt avsked där han ger en förklaring till sitt agerande. Texten lästes upp av Cygnæus och i protokollet noterades: »Efter afhörandet af denna förklaring kunde dock Afdelningen lika litet som förut frångå de åsigter densamma å sednaste möte uttalat; och fick saken således härvid bero.»
Manuskriptet ingår i Nationalbibliotekets Topeliussamling, 244.115.
Till Österbottniska Afdelningen.
1 Sedan jag, efter femton års förtroliga och broderliga samband med Österbottniska afdelningen, plötsligen funnit mig stå inför densamma såsom anklagad och dömd för en af de svåraste formest äreröriga förbrytelser, hvarföre en student kan anklagas, har jag ej haft annat val, än att från samma ögonblick betrakta mig som oåterkalleligen skild från en afdelning, hvilken om mig uttalat ett sådant omdöme. Jag anser mig dervid hafva visat afdelningen all den aktning jag varit henne skyldig, i det jag utan gensägelse underkastat mig hennes domsrätt och åhört de visserligen icke blida ord, hvarmed hon utöfvat denna rätt. Å sin sida skall afdelningen säkert icke vägra att höra den slutförklaring jag härhos utber mig att få afgifva.
2 Ögonblickets upprörda stämning har icke tillåtit mig att förl. tisdag förklara mig som jag önskat och bordt. Likväl är jag skyldig denna gärd af aktning 1) åt afdelningen, som af mig bör vänta uppriktighet mot uppriktighet; åt2)åt mig sjelf, för hvilken kamraters omdöme icke kan vara likgiltigt samt 3) åt de kommande generationer, hvilka, vid läsningen af våra protokoller, måhända skola finna det sällsamt, att en man, så länge hedrad med afdelningens vänskap och förtroende, plötsligen funnit sig vara ett föremål för dess djupaste ovilja. Det är också för de sistnämndas skull jag anhåller, att den ifrågavarande studenterne rörande tidningsnotisen må, jemte denna min förklaring, i protokollerna afskrifvas.
|2||68|3 Förhållanden, hvilka synas ligga i sakernas naturliga gång hafva Jagoriginal: jag har med Österbottniska afdelningen delat ljuft och ledt sedan den 4 Juni 18433; under alla dessa årsedan denna tid har jag endast tvenne höstterminer varit från Universitetet frånvarande. Under alla dessa femton år har det icke funnits ett intresse som skulle rört Österbottningarne, icke en känslatanke som lifvat dem, icke ett företag,en handling, deri de nedlagt uttalat sina ädlaste känslor och tänkesätt, hvaruti icke jag deltagit lika med den mest intresserade. Jag hade då trott att detta långvariga, innerliga och lefvande samband med en krets, vid hvilken den bästa delen af min varelse så fast sammanvuxit så innerligt, som man annars vexer fast allenast vid ett fädernesland, jag hade trott att detta samband skulle vara oupplösligt, oåtkomligt för andra inflytanden än dem af en yttre skilsmessa, sådan som de flesta af vårt flyktiga akademiska slägte måste underkasta sig, i det de skiljas från universitetet. Men jag bedrog mig. Min illus fordna tro att studentlifvets förtrolighet icke skulle bindasbegränsas af åren – den var en illusion, jag finner det nu och jag anklagar derföre ingen.
4 Nej MM HH.Mina Herrar jag anklagar derföre ingen, icke er, icke mig sjelf. Det måste så vara.
5 Det är den eviga, den gamla och dock ständigt nya erfarenheten, att lifvet icke spårlöst drager fram öfver menniskosinnen, att den tanke menniskan dock aldrig i morgon är fullt densamma, som hon var i dag och i går. Jag vet: det finnes i all denna föränderlighet ett oföränderligt: tron på det sanna, det rätta och det sköna och åtrån att dem befrämja – ve den som känner sitt väsende i dessa lifspunkter changera. Men åsigterna af lifvet byta färg, och det desto mera, ju mera man lär och genomlefver. Det är då icke möjligt, att man vid 30 år kan vara hvad man varit vid 20.
6 Jag kunde lägga handen på mitt hjerta och bedyra att det klappar ännu i denna stund lika varmt för allt det ädla som någonsin anslagit studentens, Österbottningens själ; men det är icke om hjertat jag ville talara. Jag villeDet är om åsigterna, som med den ena foten stå i tankens, med den andra i handlingens verld. Ni veten det alla och jag har ej kunnat undvika det, att mina åsigter de sednare tiderna i vissa punkter kommit i opposition mot flertalets inom afdelningen, nemligen i frågan|3||69| om studentens ställning och handlingssätt med konsideration af rum och tid. Jag respekterar Österbottningarnes rättskänsla så högt som någon; men jag har ej kunnat värja mig från den öfvertygelsenfarhågan att den anda af öfvermod och det misskännande af yttre förhållanden, som någon gångtidefterannan sökt göra sig gällande, förr eller senare skall bringa ofärd öfver universitetets och fäderneslandets dyrbaraste intressen. Måtte jag hafva misstagit mig! Men skulle olyckan drabba, det Gud förbjude, så har jag åtminstone det medvetandet att icke, af fruktan att synas skuggrädd, hafva s tigit med mina farhågor i denna vigtiga sak.
7 Emellertid har jag genom dessa åsigter – kanske, jag medger det, äfven genom andra förhållanden – sedan en tid kommit att i viss mening stå ensam inom Österbottniska afdelningen. Hade jag icke det gjort, så skulle dock någon funnits, som tisdagen den 11 April förstått mig min ställning och förstått delat mina synpunkter – och likväl fanns inom afdelningens hela den vida kretsen ingen, som gjorde det, – ingen utom den ende man, som, lik mig, stod till år och erfarenhet utom afdelningen, ehuru han, liksom jag, stod inom densamma gem med hjertats varmaste sympathier.
8 Omöjligen har jag, under min långa studentetid, kunnat lära mig till den grad misskänna yttranderätten och kamraters inbördes ställning, att jag skulle finna åsigter, som strida mot mina, oberättigade äfven om de uttala sig i varma ord, jag finner det derföre naturligt och rätt, att dessa åsigter både enskildt och offentligt uttryckas med all den uppriktighet, som bör råda kamrater emellan. Hvarföre skulle mina handlingar mindre än andras vara underkastade kamraters bedömande.
|4||70|9 Men mot den enskilda meningen är man berättigad att sätta en annanden enskilda och båda stå på samma rättsgrund, om ock endera befinnes i andra afseenden underhaltig.
10 En helt annan betydelse får en sak af denna beskaffenhet, när den drages inför afdelningen. Det är icke mera kamraters den enskilda meningaren, som uttala sigstrider mot den enskilda; det är en korporation, som fäller ett vitsord om en af sina medlemars handlingar. Och detta vitsord särdeles, när det utfaller tadlande, har alltid mer eller mindre karakteren af en dom.
11 Det förundrar mig, att Österbottniska afdelningen icke tillräckli genast insett skilnade betydelsen af denna den enskilda meningens öfvergående till ett allmänt votum, detta omdömets öfvergående tillförändrade natur genom att blifva en dom. Skulle afdelningen insett detta, hade den åtminstone ej förundrat sig öfverhafva funnit det steg jag tagit oväntadt.
12 Än mer: det förundrar mig att afdelningen så litet besinnat de af dess votum följande konseqvenserna af det steg den tagit äfven för denss sjelfeget handlingssätt.mot mig. Om jag fattat mina kamraters mening rätt, har man velat inför aAfdelningen har velat tadla anklaga mig för en hvad man behagat kalla en obetänksamhet, en af måhända af välmening begången dumhetuttalad osanning. Men hvari beståod då denna dumhetosanning, denna obetänksamhet? Afdelningen har sjelf rubricerat den som "ett förnärmande af studentkorpsens heder." Och afdelHuru! och afdelningen har likväl ej insett, att ett attentat af denna beskaffenhet, det må vara begånget i huru stor välmening som helst, omöjligen kan få den lindriga benämningen af obetänksamhet, att det tvärtom är ett det svåraste brott, som en medlem af en korporation som kan begå mot denna! Ingen korporation, kan, lemna utan att omsåvida den är mån om sin heder, kan kalla gifva ett sådant brott en lindrigareoriginal: lindringare färg; ingen kan åtnöja sig med att deröfver uttala ett simpelt ogillande. Nej det är den största inkonseqvens af en korps att fälla en sin medlem skyldig till en sådan förbrytelse och likväl icke skilja honom ur sin krets eller åtminstone, derest den dock vill behålla honom, ålägga honom ett offentligt afbön.återkallande.
13 Har jag förstått Österbottniska afdelningen rätt, så|5||71| var det likväl icke dess mening att i så måtto varahandla konseqvent mot mig, som den dock bordt. Jag förstår de konsiderationer, som härifrån afhållit Afd., men med rättvisan och sin heder bör man aldrig dagtinga. Jagtillagt av utgivaren har derföre velat rädda helgden af den domsrätt jag vid så många tillfällen sjelf för afdelningen påyrkat, i det jag denna gång handlat i afdelningens ställe och, för dess egen hedersäras skull uteslutit fran ur dess krets en medlem, om hvilken den ansett hafva förnärmatt icke blott dess, utan hela studentkorpsens heder. Det är den sista och kanske den största tjenst jag gjort Österb. afd. men säkert icke derföre den minsta.
14 Det steg jag sålunda tagit för afdelningens skull har jag tillika tagit för min egen. Afdelningen, i sin billiga ömtålighet för studentkorpsens heder, synes alldeles hafva förgätit, att äfven jag har en hederskänsla, som måste finna sig på det djupaste förnärmad både af en beska så ärerörig beskyllning, som att och af de konseiderationer, som möjligen hindrat afdelningen att härvid gå tillväga med all den stränghetert saken, uppfattad som afdelningen uppfattat den, rättvisligen kräfver. Hvar och en af eder, M. H.Mina Herrar, skulle i mitt lika litet som jag hafvat mottagit en grace, en sådan half rättvisa som ligger i den förödmjukande ursäkten meåberopandet af en välmeningen.; derest icke afdeln hvar ock en skulle, i mitt ställelikasom jag, hafva fordrat ett helt och konseqvent domslut, antingen fullt fällande eller fullt frikännande,. såsom vid jurydomstolar fallet lagen bjuder,. Att afdelningen icke uppfyllt denna första fordran af en jurydomstol, har varit ett nytt skäl för mitt utträdande ur densamma.
15 Sålänge jag stod inom Afd. kunde jag endast reservera mig på det sätt jag gjort mot dess domslut. Stående numera utom densamma, äger jag frihet att betrakta detta domslut ur synpunkten af ett enskildt omdöme och att mot detta ställa mitt. HvarMin öfvertygelse, ej mindre än min heder, förbjuda mig nemligen att erkänna Afd:s uppfattning af saken såsom den riktiga.
16 Hvar och en som med någon uppmärksamhet bevärdigat de s. k. besarabiska brefven i Hfors Tidn. har ej kunnat undgå att märka, det dessa månadtliga reciter|6||72| af dagsqvallret, såwidt detta får i tryck vidröras, för ingen del framträda som ledande artiklar, opinionsyttringar eller i annat afseende ägande någon vigt, utan i den temligen obetydliga meningen af ett dagsqvaller, ett kompendium af gängse samtalsämnen, såwidt dessa få i tryck vidröras. Att de stundom hållits i allvarsam, stundom i skämtsam ton är bekant, likasom att, der tillfälle gifvits, sarkasmen framkastats öfver hvarjehanda förhållanden. Så hafva Universitetet, läseföreningen, studenterne , hafva i dessa bref varit en stående artikel, och äfven de hafva ofta tagits från den gladare sidan. Jag hade derföre ej kunnat föreställa mig att en tillfällig sarkasm öfver pluralitetens af läseföreningen politiska sympathier, – grundad som den är på ett lika tillfälligt, dock verkligt faktum, hvars konklusioner, jag medger det, tåla någon afprutningmöjligen sträcktes för vidt ut, men dock torde befinnas riktiga de att då åtminstone (vid "en af de första posterna som medförde nyheter från republikensvårläst p.g.a. strykning")syntes mig äga sin tillämpning på en mängd af Läseföreningens medlemar – jag hade, säger jag, ej kunnat föreställa mig att denna sarkasm skulle uppfattas i den stora betydelsen af ett attentat mot studerande korpsens heder. Nej, MM. HH., studentkorpsens heder är någonting förmer, än att den skulle sättas i fara af entt lumpent tidningsartikeldagsqvaller, en lumpen sarkasm i dag måhända begrinad, och i morgon säkert utan spår förgäten, och, i förbigående framkastadsarkasm, som orden lyda, ”såsom ett prof på finsk flegma”.konsekvensändrat/normaliserat Bör väl studenten finna sin heder förnärmad af ett tillmäle, som med rätt eller orätt så länge och så ofta framkastats mot hela finska nationen? Är då studentkorpsens heder förmer än nationens? Nej MM. HH.Mina Herrar, den som ville göra den finska flegman till en ärerörig beskyllning, han gör i sanning sitt folk ärelöst. Jag skattar så högt som någon ett lifligt deltagande i samtidens vigtiga frågor, men aldrig hade jag k det fallit mig in, att en Finne skulle känna sig sårad öfveraf ett glåpord öfver hans tröghet att genast uppfatta vigten af en verldshändelse, som förekommit de mest öfvade statsmän alldeles oväntad.
|7||73|17 Jag bekänner, att hela denna tidningsartikel synes mig så lumpen, så obetydlig, att jag ännu har svårt att öfvertyga mig, att den kostat mig den för mig så dyrbara medborgarerätten i Österbottniska afdelningen. Också försvinner den i detta ögonblick för min syn som ett stundens flyktiga moln, och fram träder i ljusa drag för mitt minne i lju den långa raden af år, alltifrån Runebergs, Snellmans och Nervanders tider intill de sednaste dagar, då jag skattade mig lycklig att stå i Afdelningens främsta led. Wid sidan af dessa stora namn kan icke mitt i något afseende ställa sig i Österbottniska Afdelningens häfder. Men att åtminstone medvetandet hafva genomdri af att det var jag som genomdref den klufna Österbottniska Afd:s återförening och ensam icke misströstade, då man från alla håll belog detta försök som en omöjlighet – åtminstone detta medvetande säger mig, att jag i någon mån sökt återgälda min stora skuld till Afd. för så många lyckliga stunder under hälften af mitt lif. Jag träder icke fattig ut ur Österbottniska Afd., jag medtager derifrån minnet af fyra akademiska generationers oförgätliga vänskap. Äfven eder vänskap, Mina Herrar, skall öfverlefva stundens intryck, och om någon bitterhet i mitt afsked blandat sig i mitt öfver det, hvarpå det skedde, skall den spårlöst försvinna i den långa återblicken|8||74| på så många års förtroliga samband. Jag ber att få skiljas från Österbottniska Afdelningen som vän – det är ett behof för mitt hjerta, som aldrig skall upphöra att klappa för Österbottningarnes ära och välgång lika varmt, som det klappat i femton år.
18 Helsingfors den 18 April 1848.
19 Zachr. Topelius.