Lägg till ett barn, som, sträckt från modrens famn,
Omarmar kärleksfullt sin faders hals,
Och skapelsens mysterium är där.
Säg icke: barnet är den blifvande,
30Den obestämda mänskan i sitt frö;
Det saknar form! ... Hvad är då form? Teknik.
Lägg själ däri! Hvad är ett litet barn?
En hel natur. Ej man, ej kvinna än.
Ej söndrad i instinkter och begär,
|2|
35Urmänniskan, som före fallets brant
Bebodde jordens paradis och än
Bebor det, slumrande i änglavakt.
Att söka formen och förgäta själen,
Är konstens syndafall. Det är att mäjsla
40Det brustna utan tanke på det hela,
Ursprungliga, som ständigt återkräfver
Sin rätt i konsten, – släcka eld, som lefver,
Och samla askan, – en förbrunnen glöd,
Som varit lif och sprakar än som död.
3. Måleri.
45»Ställ Hilda H. på Pungaharju ås
En sommarkväll, förrän dess sol förgås,
Och I ha’n sett det skönaste I veten
Uti naturen och i mänskligheten!»
Jag säger: lägg i denna blick en tår,
50I denna barm en suck af flyktig vår,
I denna kväll ett vemod återgifvet
Af att så kort är skönheten och lifvet!
Det skönaste, mest rörande behag
Är ej det sorglöst lyckliga i dag;
55När våra fäder hört dess toner hviska,
Det är att lefva, älska, blomma, brinna
En oskattbar sekund och så – försvinna.
4. Musik.
O harpoklang i myrtenlund, o ljufva mandolin
I månskenskväll, hur är din sträng af silke spunnen fin!
60Och åter, smattrande trumpet, som manar ut till strid,
Hur kan du djärft i hot och hat förinta mänskofrid!
Vår kantele är spunnen af en ungmös gyllne lock,
Dess ton är svag, som vindens sus, men huru öm ändock!
Här suckar mörka furors sus, här dånar hafvets röst,
65Här sjunger sjön i sommarnatt ur djupa mänskobröst.
Här sjunger sjön i sommarnatt ur djupa mänskobröst.
Gå, sångare, och lyssna glad på söderns harmoni;
Hör mästerkonst, stjäl des behag, men drunkna ej däri!
Vänd åter till din moders barm, sjung om dtt sköna land,
70Om sol och natt och vår och hopp och graf på Finlands strand!
5. Dramatisk konst.
Lätta bubbla på lifvets vågor,
Född och slocknad med rampens lågor,
Hvarför slösa på nyck, som går,
Läppens löje och ögats tår?
75Lagrar vissna, och glömska sårar,
Stort är ej det, som allt bedårar;
Stort är blöda vårt hjärteblod
För det högsta vår själ förstod.
Z. T.
Kommentar
Kommentar
Topelius författade diktsviten till det första numret av Konstnärsgillets julblad som utkom 1894. Topelius bidrag inleder publikationen. I poemen behandlar han de fem konstarternas mest egentliga motiv.
Julbladet utgavs på initiativ av Konstnärsgillets skriftställarloge och vinsten skulle ges som pris åt någon författare. Den rikt illustrerade publikationen har en titelvinjett av Albert Edelfelt och bidrag av tolv författare. Julbladet utgavs även på finska med i stort sett samma innehåll, Topelius diktsvit översattes av skalden Kasimir Leino.
Inre motiv.
1. Arkitektur.
Gå ej till skyn. Flyg ej så högt,
Att ej ditt fäste bär.
Försök hvad ingen än försökt,
Nå idealet här!
5Bygg här ett hus
För himlens ljus,
Så rent, så fritt,
Så marmorhvitt,
Så sommargrönt och solskensblidt,
10Att där må trifvas hopp coh tro
Och Guds tillbedjan bo.
Värm det med kärlek. Hvälf dess tak
Af himmelsblå azur,
Med stjärneglans i aftonvak,
15Om dagen fri natur.
Lägg oskuld i
Dess harmoni,
Men lägg där då
En suck också
20Af längtan att ett högre nå;
Och när ditt värk är världsberömdt,
Gläds, att ditt namn är glömdt!
2. Skulptur.
Sindings idé. Två människor. En man,
En kvinna. Men där saknas ett,
25Det tredje, som i sig förenar båda.
Lägg till ett barn, som, sträckt från modrens famn,
Omarmar kärleksfullt sin faders hals,
Och skapelsens mysterium är där.
Säg icke: barnet är den blifvande,
30Den obestämda mänskan i sitt frö;
Det saknar form! ... Hvad är då form? Teknik.
Lägg själ däri! Hvad är ett litet barn?
En hel natur. Ej man, ej kvinna än.
Ej söndrad i instinkter och begär,
|2|35Urmänniskan, som före fallets brant
Bebodde jordens paradis och än
Bebor det, slumrande i änglavakt.
Att söka formen och förgäta själen,
Är konstens syndafall. Det är att mäjsla
40Det brustna utan tanke på det hela,
Ursprungliga, som ständigt återkräfver
Sin rätt i konsten, – släcka eld, som lefver,
Och samla askan, – en förbrunnen glöd,
Som varit lif och sprakar än som död.
3. Måleri.
45»Ställ Hilda H. på Pungaharju ås
En sommarkväll, förrän dess sol förgås,
Och I ha’n sett det skönaste I veten
Uti naturen och i mänskligheten!»
Jag säger: lägg i denna blick en tår,
50I denna barm en suck af flyktig vår,
I denna kväll ett vemod återgifvet
Af att så kort är skönheten och lifvet!
Det skönaste, mest rörande behag
Är ej det sorglöst lyckliga i dag;
55När våra fäder hört dess toner hviska,
Det är att lefva, älska, blomma, brinna
En oskattbar sekund och så – försvinna.
4. Musik.
O harpoklang i myrtenlund, o ljufva mandolin
I månskenskväll, hur är din sträng af silke spunnen fin!
60Och åter, smattrande trumpet, som manar ut till strid,
Hur kan du djärft i hot och hat förinta mänskofrid!
Vår kantele är spunnen af en ungmös gyllne lock,
Dess ton är svag, som vindens sus, men huru öm ändock!
Här suckar mörka furors sus, här dånar hafvets röst,
65Här sjunger sjön i sommarnatt ur djupa mänskobröst.
Här sjunger sjön i sommarnatt ur djupa mänskobröst.
Gå, sångare, och lyssna glad på söderns harmoni;
Hör mästerkonst, stjäl des behag, men drunkna ej däri!
Vänd åter till din moders barm, sjung om dtt sköna land,
70Om sol och natt och vår och hopp och graf på Finlands strand!
5. Dramatisk konst.
Lätta bubbla på lifvets vågor,
Född och slocknad med rampens lågor,
Hvarför slösa på nyck, som går,
Läppens löje och ögats tår?
75Lagrar vissna, och glömska sårar,
Stort är ej det, som allt bedårar;
Stort är blöda vårt hjärteblod
För det högsta vår själ förstod.
Z. T.