Nec imbelleoriginal: am feroces Progenerant aquilae coluoriginal: ambam Doctrina sed vim promovet incitam Rectique cultus pectora roborant. Horatius »Ad urbem Romam».språk: latin
Nu skorrar mången röst i Evas öra.
En ropar ormaspråket: mästra Gud!
En annan säger: se, men intet röra!
En tredje hviskar: lef, för att stå brud!
5Mod, Evas döttrar! glömmen hvad de skria!
Mod, Sanningen skall göra eder fria.
Plats för det tysta, sjelfförgätna trogna,
Ödmjuka arbetet i tankens verld!
Plats för de tusen frön, som aldrig mogna,
10De gnistor, som förgås i lifvets härd!
Plats för hvar ande som mot ljuset svingar
Med örnafjädrar eller dufvo-vingar.
Du hemmets hulda, ljufva vårdarinna,
Är all din verld vid stugans tröskel slut?
15Är du rebell emot ditt öde, qvinna,
För att du stundom längtar blicka ut?
Är det ett brott, som Gud ej än förgätit,
Att kunskapens förbjudna frukt du ätit?
Du sträng der lifvets suckar återljuda,
20Du barm, der hvarje känsla rotas stark,
Skall blott ditt hjerta fagra blommor bjuda,
Och skall din tanke vara ödemark?
Hvad är din blomstergård förutan dager?
Grön är din myrten ––– hvarför ej din lager?
25Nej, knota icke! Bär din lefnads lotter,
Var öm mot allt, hvad kärt i hemmet bor,
Men mins, att tanken är din äldsta dotter,
Och sanningen din gamla fostermor!
Ett litet sömnlöst barn är menskoanden;
30Uppamma honom allt från lindebanden!
Och binda dig ej hemmets främsta pligter;
Så vårda troget detta kungabarr;
Så väg din lefnads mål med tyngre vigter,
Än broderiets lätta zefirgarn;
35Gif Gud ditt hjerta, tjena glad din like,
Och väx i sanningen, väx för Guds rike.
Du tysta tåliga arbetarinna;
Ödmjuka, trogna, anspråkslösa vän!
Vi helsa dig, som lagerns första qvinna,
40Vi helsa dig som qvinna utan den,
Så rik på vetande som frukt skall bära,
Men fattig, fattig på all skrytsam ära.
Hur många dina systrar gingo vägen
Mot samma mål och funno vägen stängd
45Och funno fördomen som dörrvakt trägen
Och dumheten som skylt på låset hängd,
Och vände sorgsna till sin söm tillbaka,
Att drömma, törsta, längta och försaka!
Du blef den första, Andra skola följa,
50Nu, nu gick Cæsar öfver Rubicon!
Ditt blyga spår skall ingen mer bortskölja
Från branta stigen upp till Helicon!
Mod, kätterska mot gammal häfd i staten!
Högt lefve, lefve första kandidaten!
Kommentar
Kommentar
Dikten trycktes efter avskrifter i Åbo Underrättelser 22/6 1882 och Wasa Tidning 28/7 1882. Den återges här efter Wasa Tidning. Dikten intogs i Ljung 1889, se kommentaren i Nya blad och Ljung, ZTS II 2019.
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
Rubrik Nec imbellam feroces [...] pectora roborant. (lat.) »Till härnad vanför, aldrig dufvan / Hämtade lif af den starka örnen. / Uppfostran blott befrämjar en medfödd kraft. / Af ädel odling stärktes ett ädelt bröst.» Ur Horatii Oder och Epoder, översatta av Adlerbeth 1817.
Till Emma Åström
23 maj 1882.
Progenerant aquilae coluoriginal: ambam
Doctrina sed vim promovet incitam
Rectique cultus pectora roborant.
Horatius »
Nu skorrar mången röst i Evas öra.
En ropar ormaspråket: mästra Gud!
En annan säger: se, men intet röra!
En tredje hviskar: lef, för att stå brud!
5Mod, Evas döttrar! glömmen hvad de skria!
Mod, Sanningen skall göra eder fria.
Plats för det tysta, sjelfförgätna trogna,
Ödmjuka arbetet i tankens verld!
Plats för de tusen frön, som aldrig mogna,
10De gnistor, som förgås i lifvets härd!
Plats för hvar ande som mot ljuset svingar
Med örnafjädrar eller dufvo-vingar.
Du hemmets hulda, ljufva vårdarinna,
Är all din verld vid stugans tröskel slut?
15Är du rebell emot ditt öde, qvinna,
För att du stundom längtar blicka ut?
Är det ett brott, som Gud ej än förgätit,
Att kunskapens förbjudna frukt du ätit?
Du sträng der lifvets suckar återljuda,
20Du barm, der hvarje känsla rotas stark,
Skall blott ditt hjerta fagra blommor bjuda,
Och skall din tanke vara ödemark?
Hvad är din blomstergård förutan dager?
Grön är din myrten ––– hvarför ej din lager?
25Nej, knota icke! Bär din lefnads lotter,
Var öm mot allt, hvad kärt i hemmet bor,
Men mins, att tanken är din äldsta dotter,
Och sanningen din gamla fostermor!
Ett litet sömnlöst barn är menskoanden;
30Uppamma honom allt från lindebanden!
Och binda dig ej hemmets främsta pligter;
Så vårda troget detta kungabarr;
Så väg din lefnads mål med tyngre vigter,
Än broderiets lätta zefirgarn;
35Gif Gud ditt hjerta, tjena glad din like,
Och väx i sanningen, väx för Guds rike.
Du tysta tåliga arbetarinna;
Ödmjuka, trogna, anspråkslösa vän!
Vi helsa dig, som lagerns första qvinna,
40Vi helsa dig som qvinna utan den,
Så rik på vetande som frukt skall bära,
Men fattig, fattig på all skrytsam ära.
Hur många dina systrar gingo vägen
Mot samma mål och funno vägen stängd
45Och funno fördomen som dörrvakt trägen
Och dumheten som skylt på låset hängd,
Och vände sorgsna till sin söm tillbaka,
Att drömma, törsta, längta och försaka!
Du blef den första, Andra skola följa,
50Nu, nu gick Cæsar öfver Rubicon!
Ditt blyga spår skall ingen mer bortskölja
Från branta stigen upp till Helicon!
Mod, kätterska mot gammal häfd i staten!
Högt lefve, lefve första kandidaten!