Reservation till Österbottniska Afdelningens Protokoll för den 154 Mars 1848.

1 I det jag meo votospråk: latin afstyrker bifall till den inom vår afdelning gjorda propositionen att, jemte den öfriga studentkorpsen, genom deputerade uttrycka för t. f. Vice KCansceller korpsens tänkesätt, anser jag det nödigt och godt att skrifteligen upprepa de skäl, hvilka under den mundtliga diskussionens ifver blott otydligen kunnat framställas. Frågan är onekligen af största vigt, den första i sitt slag åtminstone i mannaminne, och endast de mest maktpåliggande skäl kunna förmå studentkorpsen till ett steg, hvilket, betraktadttaget från hvilken sida som helst, i alla händelser och sålänge vi lefva under nuvarande förhållanden, måste betraktas som en oformlighet.

2 Oformligt är detta steg 1) emedan Universitetets statuter icke erkänna någon studerande korps, utan endast afdelningar; 2) emedan dessa afdelningar närmast underlyda Rector Magnificus och Amplissimum Consistorium, samt endast till följakteligen böra till dem adresserasa sig i de ämnen, hvarutinnan de äska att petitionsvis blifva hörda.

3 Jag medger, att denna form icke är för oss är så absolut bindande, emedan att ju ej händelser kunna äga rum, som de der föranleda korpsen till en direkt kommunikation med Canceller. Men formen den blir af vigt för den åsigt man på högre ort kommer att hysa om denna tilldragelse. Studenterne, säger man, ha inför Canceller gjort en manifestation. Nåväl – detta klingar alls icke anstötligt i wåra öron. Men i deras öron, för hvilka det gäller som en oryggelig maxim för hvarje chef, att: min korps, det är jag! – för dem torde man inse att en manifestation, som denna, måste innebära den största oformlighet, måste synas direkte stötande mot en princip, som ligger till grund för deras hela samhällsordning.

4 Jag går längre och medgifver, att deputationen, ehuru på resp. håll ansedd som en oformlighet och en mot principer stötande manifestation, ändock som petition kunde framstå i en mildare dager. Men är det väl korpsens mening att så vilja hafva den ansedd? Ämnar korpsen bedja om ett mildare bedömande af det skedda? Nej, detta är icke meningen och kan rimligtvis ej vara det, emedan i sådana fall endast handlingarna tala. Man vill, säger man, en förklaring af korpsens sjelfmanta, och inga påminnelser behöfvande laglydighet samt rätts- och sedlighetskänsla. Jag är den första att högakta en sådan förklaring och tror äfven att t. f. Vice Canceller skall veta att uppskatta dess motiver; men det är omöjligt att neka, omöjligt att under de humanaste ord dölja, det ju en sådan förklaring, sedan påminnelsen från Cancellers sida är gifven, innebär för honom en tillrättawisning, en förebråelse från korpsens sida. Frågas således om man bör till de redan anmärkta kategorierna af oformlighet och principstridig manifestation lägga en tredje, den betänkligaste af alla: en korps sägande till sin chef: ni har förhastat er! ni har misstagit er!

5 Men jag är willig att gå ännu längre och medgifva att en korps, med ossvårläst p.g.a. överskrivningåsidosättande af de vigtigaste konsiderationer, kan uttala ett sådant ogillande, iom den finner sin ära kränkt och sitt samvete rent. Är då detta verkligen fallet? Låtom oss betrakta saken med kall blod, såsom vore vi icke parter deri, utan endast åskådare.

6 Vice Canceller uppkallar studentkorpsen jemte lärarne för att med dem kommunicera sig. Ingen bestrider att han ju dertill har rätt. Men han säger: studentkorpsen har icke visat sig sådan den bör i sin publika vandel. Han ogillar detta och citerar tvenne fakta. Han tillägger att han endast adresserar detta ogillande till den fåtaliga minoritet, som icke erkänner eller icke förstår sedligh hvad man är skyldig lag och sed.

7 Är härigenom studentkorpsens ära verkligen kränkt, så djupt kränkt, att den endast genom ett det ovanligaste och betänkligaste steg kan återupprättas? Iag för min del kan icke inse det. Iag skulle dela denna åsigt, om Canceller med förebråelser öfverhopadet studentkorpsen utan åtskilnad, om han underlåtit att i sina ord särskilja de felande. Eller funnos kanske inga felande? Det fo nekar man ju icke. För hvem vill då korpsen uppträda som målsman? För sig i sin helhet? Som sådan drabbas den ju icke af en de icke felande? Denm drabbar ju ingen förebråelse. För de felande? Dem försvarar ju ingen. För korpsen i sin helhet? Jag kan ej finna att dess ära blifvit komprometterad af förebråelsen, såwida den icke blifvit det af sjelfva felen.

8 Man har velat finna ett förnärmande deri att skyldige och oskyldige utan åtskilnad uppkallats för att höra förebråelsen, änskönt de sedansednare förresvårläst p.g.a. strykning sedan fritagits. Men utom det att korpsen, strängt taget, ej kan fritagas för från det moraliska ansvaret för hvarjenågon dess medlems handlingar, har det för Canceller varit en omöjlighet att uppkalla och tillrättawisa endast de skyldige. Hans ogillande drabbade icke blott maskradhistorien; det sträckte sig uttryckligen äfven till slädpartiet, deri en mängd studenter deltogo. Än mer: det är min fulla öfvertygelse, och det framgår tydeligen ur Cancellers ord, att dessa händelser väl voro en anledning, men icke den enda, till hans det steg han tog. Hvar och en af oss vet, att ganska tätaflera, och till en del ganska betänkliga konflikter mellan studenterne och militären eller andra personer ägt rum sedan Cancellers hitkomst i höstas, ehuru han ej funnit för godt att om dem taga officiel notis. Kan man väl derföre tro att de förblifvit för honom okända? Det kan ej på allwar förmodas i en stad, der vindar och väggar sqvallra.

9 Kan måan då föreställa sig, att hon ansett dem af mindre vigt, än de historier han citerade? Detta är än mera otänkbart hos en man, som – han må i öfrigt vara huru ädelt sinnad som helst – dock nyss kommit från Ryssland, der det, näst förbrytelser mot monarkens person, icke finnes ett strängare ansedt brott, än militärens ofredande af civile. Det är således mer än sannolikt, att Canceller, för studentkorpsens och universitetets väl, icke velat, icke vågat uttala de förra händelserna, ehuru han inbegripit dem i sina varningar. Ochmöjligheten att då uppkalla endast de skyldige faller härigenom så mycket klarare i dagen.

10 Hvad är det således korpsen nu vill uttrycka? Sitt ogillande af all excess, sin lefvande rättskänsla. Kan korpsen verkligen lägga handen på hjertat och säga att den ogillat det skedda? Om så är, hvarföre har den på intet vis förut, inom sig, uttalat ett sådant ogillande? Hvarföre har den ej användt sina medel dertill? Man har kastat denna fråga tillbaka på mig och frågat, hvarföre jag ej beifrat det jag ansett fel, som jag kände. Jag erkänner mig deri ha felat, jag jemte hundrade andra. Men just derföre kan jag ej begripa, hvarföreförmå mig att nu högtidligen förklara mig ogilla hvad jag haft den svagheten att, tacito consensuspråk: latin, låta passera.

11 Jag upprepar ännu engång, att jag högaktar den sjelfkänsla, som uttalar sig i korpsens tillämnade steg, men jag anser den trefaldt vilseledd, trefaldt misstagande sig: om sig sjelf, om naturen af den kränkning den vill afböja och slutligen om följderna af dess tilltänkta deputation. Det är möjligt att jag misstagit mig; Men skulle och detta vara fallet, förbli dock tidsomständigheterna så hotande, hvarje manifestation så vådlig, att studentkorpsen, för universitetets, för fäderneslandets skull bör undvika ända till skenet deraf. Det kan aldrig nog läggas det redliga, men oerfarna ynglingasinnet på hjertat, att det finnes högre intressen, än hans förnärmade sjelfkänsla, att i detta nya 1789, hvari vi lefva, tusende misstänksama ögon äro riktade på studentkorpsen, begärliga att uppfatta äfven det minsta, som kan framställa dess tänkesätt i en ofördelaktiga dager och färdiga att, för egen snöd vinning, samka förderf öfver fäderneslandet genom smutsiga angifvelser. Skola vi gifva dessa lurande vampyrer ett vapen i händerna, hvilket, skickligt förwrängdt, kan vändas mot fäderneslandets hjerta, som klappar i fäderneslandets universitet? Skola vi unna dem glädjen att inberätta, omatt studerande korpsens manifestation gifvit sin Canceller en skrapa – ty så komma orden att lyda i deras mun? Eller skola vi ej fastmer med godt samvete eftergifva äfven hvad vi anse vara vår rätt, om vi kunna nedlägga denna eftergifvenhet som en skärf på fosterlandets altare – detta fosterland, för hvilket vi dock ville gifva oändligt mycket mer, än det som nu begäres utaf oss!