Inbjudning till Kejserliga Alexanders-Universitetets i Finland Minnesfest på hundrade årsdagen af H. M. Kejsar Alexander I:s födelse den 24 December 1877

Inbjudning till Kejserliga Alexanders-Universitetets i Finland Minnesfest på hundrade årsdagen af H. M. Kejsar Alexander I:s födelse den 24 December 1877

Lästext

||

Inbjudning till Kejserliga Alexanders-Universitetets i Finland MINNESFEST på hundrade årsdagen af H. M. Kejsar Alexander I:s födelse den 24 December 1877.

||

Kejserl. Alexanders Universitetets i Finland
Minnesfest.

Den 24 Dec. År 1877.

||

1 Hundrade år hafva förgått, sedan Konungarnes Konung lät en Furste födas, hvilken en dag skulle utöfva det mäktigaste inflytande på sin samtid, på ett stort rike, på detta land och på detta universitet. Det tillkommer historien, som mäter hans handlingar, att döma dessa och honom med sin oväldiga dom. Det tillkommer folken, som bevara hans minne, att göra hans uppsåt rättvisa, ehvad de burit eller icke burit en åsyftad frukt. Och det tillkommer ett annat sekel, som tankfullt betraktar hans längesedan tillmurade graf, att egna en hågkomst jemväl åt den dag, när han föddes.

2 Den tid är förbi, när endast rökverk kunde tändas inför Monarkernes thron. Men den tid är ännu ej kommen, när en så mäktigt i alla det närvarandes grundvalar ingripande historisk personlighet, som Alexander den förste, kan med full frihet och full oväld uppskattas. Bärarne af stora allmänna intressen måste, redan till följd af sin representativa ställning som tidehvarfvets och folkens målsmän, mätas med ett annat mått, än den försvinnande individen. På marmorgrifterna vexer intet gräs: de runor, som i dem ristas, måste ristas sent, för att ristas djupt. Det är oss nog, när vi kunna nalkas dessa grifter med aktning. Ett afslutadt lif måste fattas helt: man mäklar icke med små ting i den stora skuggan af döden. Här upphöra samtidens lidelser, samtidens lystnad: ärepriset för en stor handling eller en ädel lefnadsbana behöfver icke mer nedsättas af den förnedrande misstanken att vara det underdåniga nitets anbefallda loford, och vid en graf kan icke ens tystnaden mera tolkas som sidvördnad.

3 Alexander den förste, Rysslands Kejsare, Polens Konung och Finlands Storfurste, tillhör dessa högtställda personligheter, hvilka hvarken under lifvet eller|2| efter döden kunna hemfalla åt glömskan. Herrskare öfver ett rike af första rangen i makt och kallad till dess thron under den mest stormiga period, som den nyare historien vet omtala, var han under lifvet den sjelfskrifne bäraren af stora tidsfrågor, ledaren af mäktiga folkrörelser, målet för farhågor eller förhoppningar af den mest genomgripande och mest omvexlande art, – fruktad, som få, och älskad, som ännu färre varit det, stundom smädad, ofta misskänd, ännu oftare uppburen af en gränslös beundran, men aldrig förbisedd, bortskymd eller förblandad med skaran af öfrige dödlige. Såsom en tornspets stod han synlig öfver länder och millioner: hvart man än vände sig i Europa eller Asien, syntes öfverallt hans höga gestalt, än omstrålad af ett välgörande ljus, än kastande öfver fjerran trakter verldsherrskarens skugga. Innan han bortgick från skådeplatsen, hade tidens väldiga vågor rundtomkring redan lagt sig till skenbar ro, och fredens välsignelser, dem han framkallat, ljödo som aftonböner kring hans tidiga graf. Men så öfverfull af uppskakande skiften, bragder och omstörtningar var den tid, under hvilken han lefvat och verkat, att den närmast efterföljande generationen likasom hvilade sig i skuggan af dessa tilldragelser och icke tröttnade att åter och åter omläsa de blodiga blad i häfderna, der de på hvarje rad funno namnet Alexander vid sidan af namnet Napoleon, – »min rival i ära och makt», såsom Napoleon yttrat om denne sin medtäflare. När dessa två namn, hvilka uppfyllt tidehvarfvet, nedsjönko under de lefvandes horizont, blef för ett ögonblick stiltje i verlden; tiden vände sitt trötta anlete mot det förgångna, som syntes så öfverväldigande, att intet arf af glans eller storhet mer tycktes återstå för det tillkommande.

4 Dock blott för ett ögonblick. Snart vexte nya stormar ur den töckniga luftkretsen, nya gestalter framträdde på skådebanan, nya idéer bröto sig väg för att omskapa verlden. Alexanders namn kunde tystna på folkens läppar, det kunde ersättas uti Europas rådslag, men det kunde icke förgätas. Historien bemäktigade sig detta lysande byte och täflade på nästan alla Europas språk, än att sofra det från dagopinionernas slagg, än att intvinga det i ett politiskt eller filosofiskt system, än att utvidga, än att inknappa dess dimensioner. Memoirliteraturen, hvars blomstring inföll vid denna tid, kastade sig med begärlighet öfver samma ryktbara namn och analyserade det i en mångfald af enskilda karaktersdrag från hof|3|vet, kabinetterna eller valplatserna. Folktraditionen fann ett outtömligt förråd af legender i hågkomsten af de många tillfällen, när den menniskovänlige Kejsaren, med den för honom egendomliga förmågan att vinna hjertan, hänförde den stora mängden med ett drag af godhet eller ett hjertligt ord. Oberoende af alla politiska skiften, alla förvecklingar eller olika omdömen, som hans och hvarje regering måste framkalla i ett vidsträckt rike och en upprörd tid, förblef Alexander I:s minne högeligen älskadt, icke allenast ibland hans egna folk, utan äfven i de fremmande länder, der mildheten och behaget af hans personlighet utöfvat sin kända tjusningskraft. Få regenter, få dödlige hafva, under bestående förhållandens tvång, fått på sin lott att bryta så mycket motstånd, att korsa så många fientliga planer, att utreda så invecklade trådar i samtiden och dock, under allt detta, lyckats vinna en så allmän personlig tillgifvenhet. Måhända låg hemligheten af Alexanders inflytande på verldshändelserna mera i det förtroende hans personlighet ingaf, än i fruktan för den makt, som Försynen lagt i hans händer och som snarare syntes egnad att framkalla misstro. Utan att alltid vara den af känslans intryck ledde och för alla inflytanden öppna karakter, som någre häfdatecknare skildrat honom, var denne Monark utan tvifvel, af medfödd godhet, snarare egnad att herrska genom kärlekens, än genom våldets makter, och man torde icke taga fel, när man ytterst härleder hans sorger, icke mindre än hans ädlaste handlingar, ur en djup, en omisskännelig grund af menniskokärlek och ett oaflåtligt bemödande att praktiskt tillämpa denna kärleks ingifvelser på riksstyrelsen eller på tidsfrågorna.

5 Det är denna synpunkt kabinetternas statsklokhet vanligen ringaktar, förbiser, eller åtminstone underordnar staternas, dynastiernas sjelfviska intressen, och det tör visserligen ej kunna förnekas, att ju en politik, dikterad af känslan, icke utan fara saknar sin nödiga motvigt i den kalla beräkningen. Men likaså visst, som folken styras minst lika mycket af känslor, som af intressen, – likaså visst, som aldrig den kallt beräknande statskonsten ensam förmått att skapa varaktiga verk, när den inbillat sig att »folken nedsväljt sitt hjerta i magen», – likaså visst är ock, att lifvets ideala makter icke ens af statskonsten kunna ostraffadt lemnas ur sigte. Förgäfves samlar i våra dagar en Buckle bevisen för att mensklighetens framsteg betingas uteslutande af de materiela vilkoren för tillvaron och den|4| intelligens, som förmår att göra sig dessa till godo: det framfarna och det närvarande vittna vid hvarje steg deremot och bevisa fastmer, att de andliga, de sedliga krafterna dock äro de, som ytterst betinga verldsutvecklingen. Att Alexander I, gentemot folkens passioner, kabinetternas kalla egoism, det adertonde seklets ärfda statskonst och den ryska stormaktens traditioner, vågade tänka sig möjligheten af en på sedligt framskridande byggd idealpolitik, detta måste för anhängarne af Metternichs statsklokhet synas som svärmande utopier; för en annan uppfattning innebär denna tanke alltid någonting ädelt och stort. Det kan icke förvåna, att Napoleon betviflade Alexanders uppriktighet: våld och list förutsätta alltid samma bevekelsegrunder hos sina motståndare. Aldrig har ett snille på thronen med mera planlagd beräkning användt som häfstänger för sina ändamål folkens materiela intressen och sjelfviska lidelser, än den förste Napoleon, och aldrig har denna samvetslösa beräkning lidit ett grundligare nederlag. Alexander I och Napoleon I stodo gentemot hvarandra icke blott som rivaler i makt och ära, icke blott som representanter af motsatta politiska systemer, – legitimitet och usurpation, – der skickelsen lät autokraten försvara folkens frihet, medan revolutionens hjelte anförde despotismen, – utan ännu mycket mer såsom tidehvarfvets störste idealist och störste realist. Och desse två räckte dock engång hvarandra handen. Sällan har verlden bevittnat en skarpare inre motsägelse, ett mera onaturligt fördrag, än freden i Tilsit. Tidens fullbordan skulle, få år derefter, blotta rätta halten af detta fördrag. Hela Europa skälfde under den fruktansvärda kamp, som nu brast ut mellan de oförsonliga motsatser, hvilka under ett ögonblicks villa räckt hvarandra handen vid Niemen, och med Napoleon föll mer än hans lycka, mer än hans snille, mer än ett universalvälde: hans fall var domen öfver den realism, som i menniskonaturen endast ser de blinda instinkternas, de sjelfviska materiela krafternas ändlösa kamp om tillvaron eller makten.

6 Det är sannt, att idealpolitikens sköna dröm efter stridens hänförelse vaknade med svikna illusioner och att det då lefvande slägtet njöt af segern endast utmattning och vanmakt. Sedan man hoppats allt, kom en tid, när man hoppades intet. När blomman affallit, väntade man genast den rika frukten och förstod icke, att den första karten smakade bitter, emedan frukten behöfde mans|5|åldrar för att mogna. Icke ens statskonsten är fritagen från ungdomsdrömmar. De politiska och sociala problemernas slutliga lösning ryckes ständigt åter och åter bort mot ett obekant fjerran. Med hvilken brinnande längtan utsträcker ej den lidande menskligheten sin famn mot hägringen af en evig fred och nationernas allmänna broderskap! Och dock, så länge två menskliga varelser lefva på jordens yta, om ock den ena räcker sin arm från Europas kuster och antipoden på andra halfklotet uträcker sin från stränderna af Kap Horn, så länge är kriget ännu alltid en möjlighet. Är det derför oberättigadt, är det derför dåraktigt, att arbeta för fred och broderskap mellan jordens folk? Nej, detta arbete, detta hopp om en lyckligare framtid måste alltid räknas bland de upphöjdaste mål för menskliga bemödanden. Att förebrå Alexander I för att han i ungdomens varma dagar fattat sin uppgift högre och större, än någon då regerande furste på Europas throner, detta är att förneka menskligheten dess rätt och lifvet dess utveckling.

7 De dagar kommo, och de hade randats vid Moskwas brand,original: Moskwas, brand när Alexander I sökte i en högre, gudomlig skickelse tröst för de förhoppningar, hvilka det icke var honom förunnadt att se uppfyllda i tiden. I denna riktning kunde hans skeptiska samtid icke följa honom, och det sista decenniet af hans lif har förblifvit en gåta för dem, som i kristendomen endast se mysticim. Folkens kärlek förblef honom trognare, än hans förhoppningar. Denna kärlek hade bevisat sin makt och sin offervillighet 1812; den följde honom sedan intill grafven och bortom grafven. Ännu när detta nittonde sekel, tyngdt af ära och mödor, lutar emot sin nedgång, skådar det med varm vördnad tillbaka på den unge Furste, som vid dess början, först bland Europas mäktige, omfattade de idéer, hvilka gjort seklet stort och hvilka numera, luttrade af striderna, utbredt sig öfver verlden. Alexanders namn står inristadt öfver seklets port. Den, som engång, lik denne Monark, varit sin samtids älskling och burit mensklighetens fana uti dess främsta led, han kan icke mera öfvermannas af glömskan, hans minne går segrande genom Lethes böljor till kommande tidehvarf.


|6|

8 Alexander I hade icke makten af Peters okufliga energi, men samma uppsåt att pånyttföda sitt rike. Verldshändelserna gåfvo honom hvarken tid eller lugn att egna en odelad omsorg åt detta haf af böljande krafter, som stormade mot framtidens stränder och väntade herrskareordet för att klarna. Och dock har han qvarlemnat djupa, välgörande spår i Rysslands historia. Allt – eller nästan allt – som höljt hans efterträdares regering med ära, – lagarnes och domstolarnes reform, lifegenskapens upphäfvande, folkundervisningens höjande, embetsverkens kontroll, handelns frigifvande, – allt detta var af Alexander I förberedt och såsom fruktbärande tankar nedlagdt i framtidens sköte. Med lagens vexande välde begynte den första väckande och lifvande gryningen af borgerlig frihet utbreda sig öfver detta omätliga rike, och sjelfva de deraf följande missförstånd, som bedröfvade Kejsarens hjerta, vittnade om ett storartadt mod att – såsom Tacitus säger om Nervalemma startmiscere principatum ac libertatemkommentar.språk: latin

9 Öfverlemnande åt det tacksamma ryska folket att nu, midtunder blodiga strider, hemta vederqvickelse af en älskad herrskares hågkomst, skola icke heller Finland och dess universitet förgäta sin skuld till Alexander den förstes för oss på engång kära och vemodiga, men alltid betydelsefulla, alltid oförgätliga minne.

10 Sedan mer än sextio år har den tusenåriga kampen emellan nordens makter om herraväldet öfver Östersjön ändtligen nått sin slutliga lösning. Ett boskifte har föregått, och ett arfskifte följer i häfderna. En naturligt begränsad strand är nu lagd för makternas böljor, såsom för hafvens, och i den mån stridens generationer med deras ärfda groll dött bort, i samma mån börja folken vid Östersjöns kuster att göra hvarandra rättvisa och räcka hvarandra en vänskaplig hand. Än mer: i den mån seklernas historiska härfva likasom afnystar sig i rediga trådar på tidernas rulle, i samma mån reder sig äfven återblicken på det förgångna, och i samma mån visar sig mycket af det, som man härtills ansett för slumpens verk, maktlystnadens ränker eller menskliga passioners blinda lek, från en annan tids perspektiv såsom en följdriktig utvecklingskedja, sammanlänkad af den fördolda hand, som styr folkens öden.

11 Efterhand blir man alltmera ense derom, att den uråldriga svenska maktens och det jemförelsevis unga ryska rikets steg genom tidehvarfven båda följt den|7| historiska utvecklingens lagar och väl kunnat af tidsomständigheter påskyndas eller fördröjas, men icke slumpvis afledas ur en gifven riktning. Likaså klar framträder efterhand den öfvertygelsen, att icke heller det mellan dessa makter inklämda finska folkets öden blifvit kastade hitåt eller ditåt af tillfälligheternas spel, utan fastmer, sedda i deras helhet, låta igenkänna en beundransvärd högre ledning. För svagt till sin massa och för passivt till sitt skaplynne, för att på egen hand bryta sig väg, har detta, ensamt bland talrika stamförvandter utkorade folk fått mogna i hårda strider vid Sveriges sida, nog länge för att invexa i vesterländsk kultur, men icke nog länge för att hinna glömma sig sjelf och den nationela mission, hvartill det utan tvifvel är kalladt. Icke förr, icke senare, än dess politiska och sociala uppfostran gjorde sådant möjligt utan en öfverhängande fara, lösrycktes detta folk från sina fordna förbindelser, för att hänvisas på egna kulturkrafter och mogna för en sjelfständig utveckling. Inför seklernas logik försvinner det skenbart tillfälliga i enskilda tidsmomenter. Finlands förening med ryska riket var förutbestämd från den dag, när Varägen Rurik grundlade ett rike vid Ilmen, från den dag, när Ivan III Wasiliewitsch frigjorde och samlade Rysslands makt, och från den dag, när Peter I uppnådde Östersjön. En förkänsla deraf genomgick land och folk allt från stora ofredens dagar. lemma start»Ecce, Fennia, tridentem!språk: latin»kommentar Den politiska tyngdpunktens omkastning från vester till öster var redan ett faktum: när Finland skulle, enligt tyngdlagarna, af den attraheras, var endast en tidsfråga.

12 Ofantligt mycket, – mer än krisens beskaffenhet, mer än generationers välfärd, – landets hela framtida utveckling berodde på tidpunkten när det oundvikliga skulle ske. Hvad hade blifvit af detta land, om det, som skulle ske, hade skett år 1721, när folkets lifskraft var bruten, all kultur slagen till jorden och sjelfva den sedliga makt, som band allt tillhopa, dignade under olyckans börda? Hvad hade blifvit af detta folk, om samma oundvikliga skickelse drabbat det år 1743, när det ännu med svaga, återbörjande krafter arbetade på sin pånyttfödelse och experimenterade med en republikansk statsförfattning, oändligt lärorik för dess politiska uppfostran, men utan rot i dess traditioner och utan kraft att sammanhålla dess åtskilssträfvande partiintressen? Wiborgska guvernementet besvarar|8| dessa frågor. Efter 1743 fingo sextiofem år förgå, under hvilka land och folk återhemtade sina krafter, odling och välstånd utbredde sig öfver ödemarkerna, samhällsinstitutionerna utvecklades, lagarna rotfästades, kulturen uppnådde en förut okänd blomstring, det 18:de seklets och det vestra Europas upplysning inströmmade genom alla fogningar. utvalde skickelsen, med skarpare blick än någon jordisk vishet, rätta tiden för det annalkande, så länge förberedda och dock så fruktade omskiftet: – då, när Finland, starkare än det någonsin varit, kunde bära en sådan förändring, utan att krossas, och tillgodogöra den, utan att förlora sig sjelf, – då, när det pröfvat alla former af det konstitutionela statsskicket, alla kulturens utvecklingsgrader, när det kände ett ännu dunkelt, oklart, halfförstådt, men vaknande folkmedvetande röra sig i dess bröst och samtidigt, genom en beundransvärd skickelse, styrdes af en statsförfattning, som bevarade grunddragen af politisk och medborgerlig frihet, men på samma gång gaf åt regenten ett inflytande och en handlingsfrihet, som närmade sig enväldet och följaktligen ej kunde synas alldeles oförenlig dermed, – skedde detta, som skulle ske, som ej kunde af någon statsvishet, eller något hjeltemod, eller någon trohet förebyggas, – och derför att det skedde då, skedde det till Finlands lycka.

13 Om detta allt är slump, må man upphöra att söka ett samband i verldshändelserna eller att tro på en högre ledning af folkens öden.

14 Rysslands thron satt år 1809 Alexander I. Det är af vigt att uppfatta denne monarks ställning vid en för oss så afgörande vändpunkt. Utan ett logiskt samband mellan det framfarna, det närvarande och det tillkommande, måste han i vår historia uppträda såsom en lycklig eröfrare. I en förnuftig verldsutveckling blifver hans framträdande i Finlands häfder providentielt.

15 Kejsar Alexanders väg denna tid gick såsom en trång dalgång emellan branta bergväggar. Det då möjliga omgafs på båda sidorna af omöjligheter. Tio år förut eller tio år sednare skulle samma händelser ledt till ett mycket olika resultat. Ett konstitutionelt statsskick, berättigadt genom en föregående politisk utveckling, blef, i det nu inträdda omskiftet, en möjlighet endast då, när Alexander I, i den första glansen af sin ungdom, sin ära och sina högsinta syften för folkens väl, beslöt att med fria institutioner vinna ett folk, som så hjeltemodigt trotsat|9| hans vapen, men så förtroendefullt böjde sig för hans mildhet. Utan tvifvel leddes beslutet af statskloka skäl vid sidan af en för denne Monark egendomlig och storartad uppfattning af hans pligter såsom regent. Han hade vid landskiftet i Tilsit öfvertagit Finland – som några trodde, i utbyte mot Spaniens krona för huset Bonaparte, – men han hade anledning att misstro denna Danaernes skänk. De, hvilka ansett förstärkandet af Rysslands makt vid Östersjön för ett af Napoleons största fel, hafva glömt, att denne berömde mathematiker aldrig gjorde ett medgifvande utan beräkning. Gustaf IV Adolf skulle straffas, men Alexander förrådas. Finland skulle icke förstärka medtäflarens makt: det skulle blifva en ständig törntagg i Rysslands sida, bestämd att plantera upproret vid dess gräns, ett oförsonligt minne, som för alltid skulle skilja Sverige från förstnämnda rike och dermed föreviga söndringen, afunden, krigen mellan de nordiska makterna.

16 För att i Rysslands intresse förebygga denna eventualitet, funnos två medel. Antingen skulle Finland, fullständigt tillintetgjordt, inkorporeras i ryska riket och Sverige göras oskadligt genom att reducera dess makt till ett minimum, eventuelt genom återgifvandet af dess södra provinser åt Danmark och dess tyska besittningar åt Preussen. Eller skulle Finland, oupplösligt förenadt med ryska riket och i alla internationela frågor, likasom i krigsmakten, underordnadt Kejsarens, dess Storfurstes, bestämmande, bilda en fristående, pålitlig gränsvakt vid Rysslands sida, behålla sin konstitution, sin förvaltning, sina samhällsinstitutioner och öfverhufvud göras lyckligt, för att göras troget, medan grannstaten på andra sidan om Bottniska viken skulle genom en naturenlig arrondering inom skandinaviska halföns gränser förmås att för alltid afstå från hoppet att återvinna sina fordna ultramarina besittningar.

17 Det förra alternativet, som innebar en traditionel krigs- och stormaktspolitik, måste dock, i fall det valdes, utfalla strängare i sin tillämpning på Finland, än på rikets förut eröfrade provinser. Detta land hade i mer än ett halft årtusende stått till Ryssland i ett fientligt förhållande. Hos dess folk, som aldrig kännt enväldet och som, – med sitt sega fasthållande af gammal sed och inrotade föreställningar, – skulle finna sig fullkomligt främmande i sin nya ställning, måste följaktligen förutsättas en dold fiendskap bakom en skrymtad undergifvenhet och|10| en beständig frestelse att vid första gynsamma tillfälle, med Sveriges bistånd, afkasta oket. Derför måste hvarje initiativ beröfvas detsamma, hvarje rörelse öfvervakas och undertryckas, hvarje minne dödas, hvarje tanke förqväfvas, för att icke gestalta sig till ett motstånd eller en fara för den herrskande magten. Ingen tillvext i välstånd eller i bildning fick öka dess inflytande eller stegra dess sjelfkänsla; dess folkmedvetande måste förstöras i hvarje punkt, der det ej kunde helt och hållet assimileras med rikets; dess tillgångar måste förnämligast användas till underhåll af en krigs- och polismakt, nog stark och nog vaksam, för att i dess linda nedslå hvarje tillstymmelse till ett uppror eller hvarje början till en af dessa beständiga sammansvärjningar, som äro oskiljaktiga från ett sådant regeringssystem. Och i denna ställning skulle således Finlands egentliga betydelse för Ryssland, oberäknadt dess örlogshamnar, bestå i att utgöra en barrière af ödemarker vid rikets nordvestra gräns.

18 Lyckligt för Finland – och lyckligt för Ryssland – var Kejsar Alexander nog vis och nog ädelmodig att välja det senare alternativet, såsom det mest förenliga med hans pligter som regent och hans uppfattning som menniska. Han förutsåg, med den verklige statsmannens klarseende blick, att detta nyförvärfvade område, så obetydligt i jemförelse med hans ärfda rike, men så betydelsefullt genom sitt dominerande läge vid det hörn, der Östersjöns tre stora vattenbassiner sammanflyta, kunde blifva en värdefull tillökning i Rysslands makt, om det behandlades med aktning och välvilja, om det beröfvades hvarje förnuftig anledning att önska sig bort från Rysslands gemenskap, men deremot fann sig af egen fördel, ej mindre än af tacksamhetens band, uppmanadt att fasthålla sin nya ställning och i nära vänskap med ryska folket dela den gemensamma tillgifvenheten för en älskad Monark. Att förstärka Finland, det var, under sådana förhållanden, att förstärka hufvudstadens och norra Rysslands naturliga utanverk, som endast kunde angripas öfver ett stormigt, klippigt, mer än halfva året spärradt haf och som aldrig kunde vändas emot beskyddaren, utan att förskylla sin egen undergång. Att kraftigt befrämja det finska folkets välstånd, upplysning och nationalmedvetande, det var den enda möjligheten att utplåna fordna fejders minnen, att öfverbjuda den svenska tidens traditioner och försäkra sig om en varaktig trohet. Ett svagt, än mera|11| ett missnöjdt land, så nära den ryska maktens centrum, måste alltid blifva ett fält för främmande intriger eller egna oordningar. Ett inom sig starkt gränsland, som dock alltid måste känna sin politiska obetydlighet gentemot riket, skulle undgå sådana frestelser och kunna inom sig utbilda ett klarare medvetande om sina pligter mot kejsaredömet.

19 Snart sjuttio års loyala framsteg och ett lika långt fredslugn emellan de nordiska makterna vittna, att Kejsar Alexander adderat framtidens summa rätt. Tiden har läkt de sår, som icke kunde undgå att blöda efter en våldsam skilsmessa, och tryggadt inom den skandinaviska halföns naturliga gränser, önskar icke ens den då styckade svenska makten att återfå Erisäpplet i norden, detta Finland, som var så kärt, men så ohållbart, så minnesrikt, men så hopplöst för svenska hjertan. Historiens lagar äro starkare, än regenter och folk; de gå fram med makten af en naturnödvändighet, och om de ofta slå, kunna de äfven ofta hela. Icke Alexander, icke Napoleon Bonaparte har fört Finland till Rysslands sida: verldsutvecklingens lag har bragt det derhän, och den, som deröfver klagar, må anklaga seklerna – och geografin.

20 Det providentiela inflytande, som redan i Kejsarens första ungdom ställt vid hans sida César Laharpe, framkallade nu, vid grundläggningen af Finlands nya statsskick, en rådgifvare med så upphöjd och klar uppfattning af ställningen, som framtidsmannen, tänkaren och statsmannen Michael Speranski. Denne tjenare förstod sin herre, som få eller ingen annan. Han var den hand, som gaf tanken dess praktiska form. Skulle en utsigt öppnas för de friare institutioner, af hvilka den högsinte Monarken hoppades engång kunna göra alla sina folk delaktiga, hvar fanns väl dertill en lämpligare början, än detta nuvunna land, som, darrande för sin framtid, väntade kejsareordet, eller detta folk, som, ensamt bland de många millionerna, kunde anses moget dertill, emedan det ensamt vunnit erfarenhet af den konstitutionela styrelseformen i alla dess vexlande skiften mellan närheten af en absolut thron och närheten af ett folkvälde?

21 I vår tid synes Kejsarens beslut sjelffallet och naturligt, emedan det öfverensstämde med hans ädla karakter och hans personliga uppfattning. Man har förgätit det motstånd, som måste besegras, de mäktiga traditionela hinder, som|12| uppreste sig äfven emot en sjelfherrskares upplysta afsigter, innan en så abnorm tilldragelse i det ryska rikets annaler, som Borgå landtag, kunde genomföras och det med vapenmakt vunna landet inordnas såsom en konstitutionel stat i den absolut regerade landkomplexen. För första gången såg man en eröfrare, på höjden af makt och ära, frivilligt gifva det afväpnade, slagna folket, nyss hans fiende, mer än skickelsen och historien ännu tilldelat hans ärfda undersåter, ja, mer än detta folk i dess underordnade provinciela ställning förut hade ägt: betydelsen af en nation för sig. Man må icke mäkla med tacksamhetens heliga pligt. Äfven om Finlands nya ställning, såsom vi måste uppfatta den, hvilar på ett statsrättsligt fördrag; – äfven om de bindande skäl, som ofvan anförts, måste göra en sådan ställning riktig och önskvärd i Rysslands eget intresse, – qvarstår dock alltid Kejsarens af fri suverän vilja utgångna och i strid emot mäktiga inflytanden genomförda initiativ såsom en storartad handling af rättvisa och ädelmod, egnad att inrista för alla tider hans namn i finska hjertans djup. Inför denna kejserliga handling böjer sig ett fritt folk med oskrymtad vördnad, och efterverlden, som bedömer dess följder, förenar sin röst med samtidens i en enhällig beundran.

22 En tid förgick, innan man i Finland vågade tro på verkligheten och varaktigheten af en lycka, som knappt någon djerfts att förutse. Kejsaren sjelf hade vunnit allas hjertan i Borgå, i Åbo och hvarhelst han i landet uppträdde; men bakom Kejsaren stod ett system, ställningen var ny och fördomarna starka. Då flög genom städer och byar nyheten om den kejserliga julgåfvan 1811: Gamla Finlands återförening med det öfriga landet. Bördan af ett helt sekels strider, olyckor och sorger var med ens aflyftad, fädernes skuggor försonade, bröder återskänkte åt bröder, ett lemlästadt folk hade återfått sin afhuggna arm och fäderneslandet sin historiska gräns. Äfven denna suveräna handling af ett sällsynt och storartadt ädelmod, ofta klandradt på andra sidan om gränsen, måste betraktas som en förutseende statsklokhet. Hade den afsöndrade delen af landet förblifvit finsk till sin kärna och rot, skulle, efter 1809, dess bibehållande under en annan styrelse och förvaltning varit att skapa en ständig konflikt mellan intressen och önskningar, ett »lemma startriitamaakommentar»språk: finska utan verklig fördel för kejsaredömet, men till kännbar skada för detta område sjelf. Var åter det Wiborgska guvernementet att anse som naturaliseradt ryskt,|13| så måste ju dess införlifvande med Finland der förstärka det ryska inflytandet. I hvardera händelsen handlade kejsaren lika klokt, som rättvist, när han icke ville göra sitt verk till hälften. Och denna handling öfvertygade äfven de klentrogne om uppriktigheten af hans afsigter, – en tröstande öfvertygelse i tidens tvekan och farhågor, ett nytt betydelsefullt och rättmätigt anspråk på hvarje finsk mans odelade erkänsla.

23 För dem, som väl icke betviflat Kejsar Alexander I:s ädla afsigter, men ansett hans beslut hafva berott af tillfälliga inflytanden, måste framhållas fastheten och konseqvensen i hans handlingssätt rörande Finland. Sedan Kejsaren engång afgjort landets nya ställning, vittnar en lång rad af vigtiga regeringsåtgärder om hans fasta och följdriktiga genomförande af en dermed sammanhängande organisationsplan, från och med regeringskonseljen 1809 ända till Kejsarens minnesrika, af den huldaste välvilja förskönade och af folkets kärlek omgifna resa i landet år 1819, ja, ända till de sista administrativa författningarna 1825 om undervisningen, vaccinationen och lånemagasinerna. Allt detta tillhör numera historien och behöfver icke här uppräknas; men det, som bör erinras, är, att alla dessa åtgärder och ynnestbevis utan afbrott beteckna ett vidhållande af det andra alternativet för Finlands styrelse efter eröfringen, det är: landets fristående administration, dess förstärkande, dess upplysande, dess tillfredsställande och, genom allt detta, direkt eller indirekt, en utveckling af dess nationalmedvetande, som ock under Alexander I:s regering begynte finna ett bestämdare, ehuru ännu endast sporadiskt uttryck.

24 Man kan icke förbise, att ju tiden ännu icke var mogen för det andra alternativets fullständiga genomförande. Under Kejsaren stodo verkställarne af hans vilja och under dessa folket. Men såväl dåvarande högre och lägre tjenstemän, som folket sjelf, hade uppvuxit efter Förenings- och Säkerhetsaktens införande samt under Gustaf IV Adolfs regering i en skola af underdånighet, hvars inflytande icke förminskades af Wiborgska guvernementets införlifvande eller af den ofta inbillade skräcken för den nye herrskarens enväldiga thron. Man var ännu långt ifrån att uppfatta betydelsen af en ny finsk stat och dess ställning till kejsaredömet. Det saknades icke män, som med den nödiga varsamheten förenade|14| en fosterländsk frimodighet; men det saknades icke heller tillfällen, ju längre dess flera, när Kejsarens vilja kunnat finna en liberalare tolkning och hans upplysta afsigter mötas af en större uppriktighet. Den reaktion, som inträdde i de senare åren af Alexander I:s regering, var en reflex af Europas mulna himmel; höstliga moln, som från Herrskarens anlete afspeglade sig i förstorade dimensioner hos omgifningen, – skuggan af det första alternativet, som tidtals, då och sedermera, uppsteg på horizonten, utan att det andra någonsin var öfvergifvet. Kejsarens högsinta uppfattning af hans mission för Finland förblef i grunden alltid densamma, han vidhöll den intill sin lefnads slut, och derför följdes han till grafven, som få regenter, af folkets tårar.


25 Kejsarinnan Catharina II:s äldste sonson erhöll en uppfostran, som motsvarade hans frejdade farmoders intelligens och hans egen sällsynta begåfning. Vid fjorton års ålder talade han fem lefvande språk, var väl bevandrad i grekiska och latin, historia, geografi, botanik, mathematik, samt icke främmande för fysik och astronomi. I fortifikation och navigation ägde han praktiska insigter. Poesi och musik voro af hans höga farmoder uteslutna; religionsundervisningen var tidehvarfvets, intill dess att lifvets strider förde honom till en allvarligare uppfattning. I en senare ålder mottog Kejsaren år 1814 juris-doktors graden af universitetet i Oxford. Han älskade vetenskaperna för deras egen skull och förblef under hela sitt lif deras utmärkte gynnare. En af hans första regeringsåtgärder var inrättandet af ett ministerium för undervisningen, och talrika läroverk samt de af denne Monark grundlagda universiteterna i Kasan, Charkoff och S:t Petersburg, förutom upplifvandet af de äldre i Dorpat, Moskwa och Wilna, vittna tillräckligt, att befordrandet af de högsta kulturintressen under hans regering blifvit en grundsats.

26 Medan ännu kanonen dånade på Österbottens slätter, hugnades Åbo akademis dåvarande prokansler biskop Tengström med ett nådigt reskript af den 4 (16) Juni 1808, hvari Kejsaren, förklarande sig vilja öfvertaga den angenäma pligten att upprätthålla och utvidga detta berömda läroverk, bekräftade dess privilegier,|15| försäkrade det om sin nåd och infordrade förslag till förbättringar i dess organisation. Från denna dag inträdde en ny epok i det finska universitetets historia.

27 Vid den tacksägelsefest, som Åbo akademi den 27 Juni år 1811 firade med anledning af densamma tilldelade och öfver all förväntan rika ynnestbevis, höll dåvarande professoren i theoretisk filosofi Anders Johan Lagus en latinsk oration, hvilken vältaligt och utförligt skildrar den inträdda lyckliga förändringen i akademiens vilkor och framtidsutsigter. Med frimodig och varm erkänsla återkallar han i minnet den fordna svenska styrelsens välgerningar, akademiens instiftande, dess tillvexande från en fattig och ringa början till den höjd af utveckling, som detta läroverk vunnit i seklets första decennium. Tillgångarne hade varit små och till icke ringa del beroende af enskilda donationer, men viljan redlig och arbetet troget. Nu hade, genom Herrskarens frikostighet, äfven medlen funnits till en rikare framtid för landets upplysning, nu jublade gammal och ung, och framför andra skulle Finlands Sånggudinnor engång bära Alexanders namn till den senaste efterverld. »Menskorna dö, men obesegrad förblifver menskligheten.”

28 Icke utan skäl klädde sig Auras Muser i festdrägt till Kejsarens ära. Utom förut beviljade anslag till akademiens nybyggnad, upptog staten af den 22 Februari 1811 icke mindre än 24 nya läraretjenster, hvaribland 6 professioner, 16 adjunkturer och 2 språkläraretjenster. Af förut på stat uppförda tjenster sköttes några dels utan, dels med mindre lön, tilldess ledighet inträffade; dessa erhöllo nu dels nya löner, dels tillökningar i de gamla; en grundsats, hvilken dock först i vår tid blifvit fullständigt genomförd. För ålderstigne professorer anslogos två emeriti-löner, äfvensom underhåll för enkor och barn. För medellöse studenter bestämdes publika stipendier. Nya och för tidens förhållanden frikostiga anslag tilldelades bibliotheket, botaniska trädgården, zoologiska museum, de fysiska, astronomiska och kirurgiska instrumentsamlingarne, mynt- och medaljekabinettet, anatomisalen, kemiska laboratorium, byggnaderna, äfvensom akademiens lägre tjenstemän, betjening och ekonomi. Härmed voro detta läroverks statsanslag ungefär fyrdubblade i jemförelse med anslagen vid Åbo akademis första grundläggande under Christinas regering och mer än fördubblade i jemförelse med hvad samma akademi|16| åtnjutit före 1809. Andra förmåner bekräftades eller ökades. Maskineriet arbetade tungt, men säkert på den indelta foten och med de många præbendehemmanen.

29 Dessa nya tillgångar måste medföra en mäktig impuls till förverkligandet af universitetets ändamål. Af än högre betydelse var det dermed konstaterade erkännandet af den högre undervisningen såsom en statens lifsfråga och – tilläggom det – såsom en regeringsgrundsats. Huru klart uppfattad denna redan varit i ett förgånget sekel, visar sig tydligast deraf, att Åbo akademi blifvit grundlagd midtunder ett fruktansvärdt krig, som tog alla statens krafter i anspråk. Nu hade man knappt vågat hoppas, att chefen för en militärstat af första rangen skulle deråt egna en särskild uppmärksamhet, och dock skedde, genom hans personliga initiativ, det gamla läroverkets föryngring, äfven nu, i det ögonblick största delen af Europa genljöd af krigets åskor och Ryssland redan stod med handen på svärdsfästet, beredt att deltaga i den oundvikliga striden. Ur det andra alternativets synpunkt är detta för efterverlden förklarligt, men för samtiden var det icke så.

30 Kejsar Alexanders ynnest mot Åbo akademi uppfyllde den då lefvande generationen med lika mycken förvåning, som vördnad, och tvekande frågade sig det gynnade universitetets styrande eller tongifvande män om den grad af undergifvenhet, hvarmed man borde göra sig deraf förtjent. Der följde en tid, när Europas universiteter råkade i vanrykte hos regeringarne såsom härdar för demagogien. Man gick då nog långt i att afskudda sig en sådan misstanke, och att Kejsar Alexanders välgörande impulser icke i den närmaste framtiden medförde den kraftiga uppblomstring af vetenskaperna, som man haft skäl att förvänta, kan till någon del tillskrifvas den ängsliga uppmärksamhet, hvarmed man, under forskandet i sanningens eviga rymder, sänkte sin blick till tidens skuggor.

31 Kejsaren fortfor att betrakta sitt verk med upphöjda blickar. Till Åbo akademis privilegier hörde då det dyrbara förtroendet att välja sin kansler. Speranski och Gustaf Mauritz Armfelt hade varit de glänsande namn, som först kallades till denna höga befattning, men efter Armfelts död 1814 hade det akademiska konsistorium i nära två år tvekat, först väljande Rumänzoff, sedan utbedjande sig Storfursten Nikolai, eller den Hans Majestät ansåge värdigast. Det var då, 1816, Kejsar Alexander genom att till Åbo akademis kansler utse sin höge|17| broder, Storfursten Nikolai, bevisade Finlands universitet den ärofulla utmärkelse, som sedermera i tre generationer utgjort dess dyrbaraste hägn invid thronen och än i dag innebär för detsamma en hög maning. Alltsedan Alexander I:s tid har sålunda slägte efter slägte af lärare och lärjungar i rikets Thronföljare vördat icke allenast Beskyddaren, utan ock Styresmannen, som med huld omvårdnad direkt ingriper i alla för läroverket vigtiga frågor. Statens väl är solidariskt med landets upplysning, statens framtid är solidarisk med landets ungdom, och i spetsen för denna går allas hopp, den främste bland ynglingar.

32 Kejsar Alexander I har, på grund af sina betydelsefulla reformer i det finska universitetets organisation, betraktats såsom dess andre grundläggare, hvarför ock detta läroverk, efter flyttningen till Helsingfors år 1828, benämnes Kejserliga Alexanders-Universitetet i Finland, en äretitel, som vunnit dubbel och trefaldig betydelse genom två efterföljande Kanslerer. En kolossal byst i brons af »Fäderneslandets och Akamiens Fader”, gjuten af Martos, pryder solennitetssalens fond. I Consistorii sessionssal är Alexander I:s bröstbild i marmor uppställd vid sidan af Drottning Christinas, medan i samma sal Kejsaren, målad i helfigur och naturlig storlek af Gerard, med blid höghet betraktar sitt verk i efterverlden. Konstnären har framställt denna sköna och artistiskt fulländade bild mot en fond af mörka åskmoln, reflexerna af den hotfullt stormiga tid, under hvilken Alexander I lefvat och genom hvilken han gått som en strimma af ljus.

33 Utom dessa bilder, som bevara den höge Beskyddarens drag, har Universitetet vid flera tillfällen önskat uttrycka sin tacksamhet mot denne dess andre grundläggare. Den 1 April 1809 hade landets dåvarande hufvudstad äran för första gången mottaga ett besök af sin nye Beherrskare.*)Vid Kejsarens besök i hofrätten, anhöll dess president, att Hans Majestät ville, till en åminnelse, nådigst förära sitt porträtt åt hofrätten, hvartill H. M.Hans Majestät endast på det vilkor samtyckte, att stiftarens, Konung Gustaf II Adolfs, porträtt skulle i samma rum på en värdig plats bibehållas. Följande dag den 2 April behagade Hans Majestät, efter ett af rektor, professor G. E. Haartman utfärdadt programm, med sin närvaro hedra en akademisk högtid i den då inredda delen af akademiens nya hus, dervid professor J. Wallenius höll en latinsk oration och professor F. M. Franzén uppläste af honom författade verser på franska språket.|18| Fint och ädelt uttryckte Finlands förste store skald sin samtids beundran, sitt lands fruktan och hopp med följande ord:

Prince! dont la vertu, soutien d’un hemisphère,

Fait cent peuples heureux dans ces temps effrayans:

Tu vins donc consoler, Toi-même, o tendre Pere,

L’orphelin, qve Tu mis au rang de tes enfans.

Sur sa rive tantôt, fuyant au bruit des armes,

Il erroit: vers la mer teudant ses bras, en vain!

On Te nomme: il s’arrête. Il Te voit: et ses larmes

Tombent des yeux rians, sur tes pieds, sur ta main.

Oubliant ses malheurs, ses regrets et sa crainte,

Captivé par tes yeux pour la seconde fois,

Il T’offre dans l’instant, sans ombrage et sans feinte,

Tout l’amour, qv’ont acqvis dans des siècles ses Rois:

Les grands, les jnstes Rois, les Charles, les Gustaves,

Dont le sceptre adoré fit égal le bonheur

De l’obscur Finlandois, des nobles Scandinaves,

Qvi l’aimoient à l’envi, comme un frère mineur.

Arraché de ce lien, qvi, gardant son enfance,

Fit un peuple eclairé de sauvages perdus:

Il bénit les destius, doux dans leur violence,

Qvi rajustent ses noeuds par la main d’un Titus.

Enfant de l’Orient, il revient sous son trône,

Comme un fils elevé retourne du dehors;

Et dans l’immense empire, il va de chaqve Zone,

Sur des nouveaux chemins, s’acqverir les trésors.

Et suivi de ton oeil, et libre des barrières,

Q’opposoient à l’esprit les anciennes erreurs,

Son genie ornera de nouvellcs lumières

Le temple, ou le formoient Christine et les neuf Soeurs.

Vainqveur! – Mais ce u’est plus à ce nom redoutable,

Qve pense le vaincu, comblé de tes bienfaits.

|19|

Donnant au lieu de prendre, o Guerrier charitable,

Tu repands de ton char les fruits d’or de la paix.

Et la divine Paix! – O! deja de la nue,

Je la vois, qvi descend sur l’ami des humains:

Et le peuple, enchanté de Ia celeste vue,

Se prosterne, attendant tes ordres souverains!

N’acceptant qve son coeur, tu te plais à lui rendre,

Genercux conqverant, ses loix, sa liberté:

Et comme sous GUSTAVE, il veut sous ALEXANDRE

Meriter son bonheur par sa fidélité.

44 Den 27 Juni 1811 firade Universitetet sin förut nämnda tacksägelsefest med latinskt program af rektor, professor G. Bonsdorff, latinsk oration af professor A. I. Lagus, svenskt tal af lektor H. Snellman samt latinskt tal af studenten C. Ekman, Viburgensis. – Kejsarens ankomst till Åbo den 24 Augusti 1812, der fem dagar sednare äfven Sveriges Kronprins Carl Johan inträffade, föranledde, i anseende till krigsbeskymren, ingen akademisk högtidlighet. Deremot anställdes sådana med anledning af fredsluten i Wien 1814 och 1815, vidare den 14 Juli 1817 med anledning af Kanslers förmälning, den 30 Oktober samma år, när akademiens nya hus invigdes, dagen derefter vid reformationens jubelfest och den 18 Juni 1818 med anledning af Thronarfvingens, sedermera Kejsar Alexander II:s, födelse, allt under varma uttryck af akademiens erkänsla för sin höge Välgörare. Slutligen tolkades än engång akademiens djupa saknad efter Monarkens bortgång medelst latinskt program af rektor, professor F. Bergbom, svensk oration af kanslirådet professor I. F. Wallenius, svenskt sorgeqväde af professor A. G. Sjöström samt latinskt tal af studenten B. O. Lille, Viburgensis, den 3 och 4 April 1826.


45 Alexander Paulovitsch, äldste son till dåvarande Thronföljaren, Storfursten Paul Petrovitsch och hans gemål Maria Feodorovna (Sophia Dorothea af Würtemberg), föddes den 12 December 1777 gamla stilen, hvilken dag då enligt nya stilen motsvarades af den 23 December, men ett århundrade senare af den 24:de.|20| Ryssland, så länge oroadt af thronstrider, helsade den nye arfvingen till riket med allmän hänförelse och med förhoppningar, som ej skulle svikas. S:t Petersburg, nyss förut härjadt af Nevans öfversvämningar den 22 September och 18 Oktober, såg i denna glada tilldragelse en Försynens tröst. Skalden, sedermera justitieministern Dershavin († 1816) tolkade folkets känslor i ett högstämdt och glänsande poëm.

46 »Nyss – sjunger han – utströdde den hvithårige Bore sin rimfrost och band vattnen med is. Djuren flydde till sina klyftor, fåglarna förstummades, nymferna somnade i vassen, och satyrerne värmde sina frusna händer vid elden. Då föddes en purpurboren yngling i det nordiska riket, och Bore upphörde att ryta. Den nyfödde andades, och zefyren bortjagade vintern från fälten; – han uppslog ögonen, och solen vände sin bana mot våren; – han upphof sin röst, och samstämmiga lyror svarade honom; – han utsträckte sina barnahänder och omfattade purpurmanteln: åskorna dånade, och hela norden flammade upp. I hänryckning såg jag skickelsernas tempel upplåtas och tänkte: en gudafödd är oss beskärd. Genier nedsänkte sig till honom ur en glödande sky: hvarenda bland dem bar en gåfva till den nyföddes vagga. En lade i hans händer åskor för kommande segrar; en annan bragte konster och vetenskaper att försköna verlden; en tredje visdom och öfverflöd, en fjerde kronans glans; en femte utdelade löjen och behag, en sjette fredens lugn, en sjunde yttre fägring, en åttonde själens skönhet, en nionde skarpsinnighet och andelig höghet. De utgjöto öfver honom alla fullkomligheter, som höfvas en monark; men den siste bland genierne sade, i det han hos den nyfödde nedlade fröet till dygden: blif herre öfver dina lidelser, blif en menniska på thronen!”

47 Många år derefter, när Kejsar Alexander I bestigit thronen år 1801, ljöd till honom, såsom en jublande bekräftelse på skaldens framtidslöften, den grånade tyske siarens Klopstocks sång:

… »Euch wägt die Mensclichkeit, Gebieter,

Staub ist der Ruhm auf der ernsten Wege,

Wenn eure Schale sich nur ein wenig hebt:

Weh euch alsdann schon! Wie auch die Vorwelt, sprach

Der Stimmen eine, wie die späteru

Völker vergötterten Alexander;

|21|

Ist Schmach doch dieser Name den Herschenden,

Die er uns nennet. Eine der Stimmen sprach:

Her von der Ostsee bis gegen Sina’s

Ozean herschet ein edler Jüngling.

Der hat des Namens Flecke vertilgt: der ist

Des Streiters am Granikus, bey Arbela,

Des Streiters in den wälden Issos,

Aber im schöneren Kampf, Besieger.

Der hat gesehn der heiligen Menschlichkeit

Erscheinuug. Thaten folgten den Blick. Nun scholl’s

Von Melodien, und tausend Stimmen

Feyerten Russiens Alexander.»


53 Med rördt hjerta förnimmer efterverlden dessa seklernas bortklingande genljud af en samtids beundran. Icke förslösade voro geniernes gåfvor, icke förgäfves väntade menskligheten en stridsman för dess rätt. Än i dag, efter hundrade år, går öfver Rysslands omätliga slätter, öfver Finlands åsar och berg ett tusenstämmigt eko, som, nu fördubbladt, bär ALEXANDERS namn till kommande tidehvarf.

54 Finlands Universitet, åt hvilket detta frejdade namn är förunnadt såsom hågkomst och maning, kan icke förblifva stumt på hundrade årsdagen af dess andre Grundläggares födelse. En fest utan anspråk, men rik på minnen och varm af tacksamhet, skall denna dag, måndagen den 24 December 1877 klockan 11 före middagen, firas i Universitetets solennitetssal. Filosofie Doktorn Fredrik Julius Petersén, extra ordinarie professor i romersk literatur, skall med ett tal på det latinska sekularspråket tolka dagens betydelse, och ett kort, på fransyska språket affattadt sammandrag af detta tal skall vid tillfället utdelas till deras tjenst, som icke äro latinet mäktige. Universitetets Musiklärare Herr Richard Faltin skall anföra festmusiken, dervid en festkantat af L. van Beethoven kommer att afsjungas med för tillfället författad text på finska språket af Lektorn i samma språk, H. F.Humanistiska Fakulteten Magistern Julius Fredrik Leopold Krohn, hvilken text här nedan bifogas.

|22|

55 Till denna minnesfest har jag äran inbjuda vetenskapernas samtlige härvarande Gynnare och Vänner, såvidt detta för dem är möjligt i anseende till en annan, dagen derefter instundande minnesfest till Hans ära, för hvilken jordens mäktigaste, såväl som de ringaste, böja i andakt sitt knä.

56 Universitetet är förvissadt, att dess höge Kansler, Storfursten Cesarevitsch och Thronföljaren Alexander Alexandrovitsch, skall, midtunder krigets faror, af eget hjertas maning, samtidigt egna en kärleksfull hågkomst åt sin höge Faders Faderbroder, hvars dyrbara minne Universitetet nu med land och rike vördnadsfullt upplifvar.

57 Vi utbedja oss, att Föredraganden hos Hans Kejserliga Höghet Kansler, t. f. Adjointen hos Generalguvernören, Generallöjtnanten, Senatorn, tillförordnade Ledamoten i komitén för finska ärenden vid statssekreteriatet, Riddaren af K. K. Alexander Nevsky orden med briljanter, Hvita Örns orden, Wladimirs ordens 2:dra klass med stora korset och svärd, Anne ordens 1:sta klass med krona och svärd, Stanislai ordens 1:sta klass med svärd, Georgs ordens 4:de klass, Persiska Lejon- och Sol-ordens 1:sta klass; hugnad med guldvärja med påskrift för tapperhet; bärande utmärkelsetecknet för tjenstgöring i Kaukasien, Friherre Bernhard Idrenius, ville med sin närvaro hedra denna högtidlighet.

58 Vördsamt anhåller jag, att t. f. Vicekansler, Prokuratorn i Kejserliga Senaten för Finland, Riddaren af K. K. Stanislai ordens 1:sta, Wladimirs ordens 3:dje och Anne ordens 2:dra klass samt Kongl. Svenska Nordstjerneorden, Juris utriusque Doktorn, Filosofie magistern Johan Philip Palmén, ville träda i spetsen för Universitetets Herrar Prorektor, Ordinarie och Extraordinarie Professorer samt öfrige Lärare och Tjenstemän, hvilka från Consistorii sessionsrum afgå till solennitetssalen kl. 11 f. m.

59 Till Hans Excellens Generalguvernören öfver Finland, Generaladjutanten, Generalen af infanteriet, kommenderande trupperna i Finländska militärdistriktet, Riddaren af K. Wladimirs ordens 1:sta klass, Alexander Nevsky orden med briljanter, Hvita Örns orden, Anne ordens 1:sta klass med svärd, Stanislai ordens 1:sta klass, Österrikiska Jernkrone ordens 1:sta klass och Leopolds orden med stora kronan, Bajerska Mikaels och Hannoverska Guelfer orden med stora korset, Ne|23|derländska Wilhelms ordens 4:de klass, Sachsen-tomtkonsekvensändrat/normaliseratWeimars Hvita Falk-ordens 1:sta och Hessen Darmstadts Ludvigs-ordens 3:dje klass, hugnad med guldsabel för tapperhet, bärande medaljerna för Ungerska kampagnen och för Sevastopols försvar, utmärkelse-tecknet för tjenstgöring i Kaukasien samt Preussiska Kröningsmedaljen i guld, Grefve Nikolai Wladimirovitsch Adlerberg, frambäres en vördnadsfull inbjudning till denna fest.

60 Lika vördnadsfullt inbjudas Kejserliga Senatens för Finland Herrar Vice Ordförande och Ledamöter, att med sin närvaro vid festen hedra minnet af detta Styrelseverks förste Stiftare.

61 Landets nu församlade Ständer:

62 Herr Landtmarskalken,

63 Hans Högvördighet Erkibiskopen,

64 äfvensom samtliga Stånds högtärade Herrar Talmän, Vice Talmän och Ledamöter inbjudas likaledes vördnadsfullt att hedra minnet af Borgå landtdags, konstitutionens och den finska nationens höge Beskyddare.

65 Länets Herr Guvernör,

66 härvarande Generaler, Öfverbefälhafvare och Officerare,

67 Chefer och Embetsmän vid samliga härvarande embetsverk, stadens Presterskap och Skollärare, äfvensom Borgmästare, Råd och Stadsfullmäktige för Helsingfors stad, som af H. M.Hans Majestät Kejsar Alexander I blifvit upphöjd till landets hufvudstad,

68 samt slutligen Universitetets Studerande Ungdom, jemte alla Vänner af Fäderneslandet och dess bildning, inbjudas till samma fest aktningsfullt

69 af Z. Topelius, Kejserliga Alexanders-Universitetets n. v.nuvarande Rektor.

70 Helsingfors den 22 December 1877.

 

 

  1. *)Vid Kejsarens besök i hofrätten, anhöll dess president, att Hans Majestät ville, till en åminnelse, nådigst förära sitt porträtt åt hofrätten, hvartill H. M.Hans Majestät endast på det vilkor samtyckte, att stiftarens, Konung Gustaf II Adolfs, porträtt skulle i samma rum på en värdig plats bibehållas.

Kommentar

Kommentar

Höstterminen 1877 avslutades på initiativ av Topelius med en fest på hundraårsdagen av Alexander I:s födelse, universitetets »andre grundläggare». Topelius hade i egenskap av rektor författat inbjudningsskriften, en historiskt upplagd hyllning till kejsaren och storfursten Alexander I. Den vittnar dels om Topelius historiska tänkesätt, dels om hans historisk-geografiska determinism (se Klinge 2000, s. 297 f.). En annan framträdande tanke är idén om det providentiella i historien, försynens ledning. Topelius placerar Alexander I i en kontext av en historisk kontinuitet och ger uttryck för sin historiefilosofiska utgångspunkt att allt är förutbestämt. Se f.ö. inledningen, »Topelius och Finlands historia».

Både Paul Nyberg och Matti Klinge förmodar att inbjudningsskriften antagligen fick kritik. Att betrakta Finlands förening med Ryssland som någonting förutbestämt stämde inte överens med 1870-talets finländska idélandskap, vilket Klinge ser som en bidragande orsak till att Topelius inte 1878 omvaldes till rektor för universitetet (1949, s. 465 och 2000, s. 310).

Punktkommentarer

stycke – textställe – kommentar

8 miscere principatum ac libertatem (lat.) ung. att blanda samman suveränitet och frihet.

11 »Ecce, Fennia, tridentem!» (lat.) eg. Finnia Ecce Tridentem, ung. »Finnia, se den nye Neptunus», d.v.s. Peter I, med omnämnandet understryker Topelius att det 1708 visade sig vem som dåmera dominerade till lands och sjöss.

22 riitamaa (fi.) disputerligt område. Beteckning för de områden som vid gränsdragningen efter freden i Åbo 1743 förblev omstridda till följd av att gränslinjen drogs upp olika av svenska och ryska myndigheter. Varken svensk eller rysk lag gällde i de disputerliga områdena och invånarna där betalade inga skatter.

Bibliografi

Konsistoriets protokoll 1877, Centralförvaltningens arkiv, Helsingfors universitet/Centralarkivet; Klinge, Idyll och hot 2000, s. 297 f., 310, 316–322; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 464 f.

Faksimil