1 Denna dag för 20 år sedan − denna dag för 10 år sedan − och flera sådana dagar, när den första vårsolen begynner att smälta snön och den första lärkansdrillsjunger under en blå himmel − då ha Sången, ungdomen och våren stämt möte i denna ljusa sal, för att helsa ensin mästersångare. − Åren förgå, den ena generationen af ungdom efter den andra uppstiger på estraden och fyller körens stämmor − men allt är denna dag ännu Sångens vårfest, och så skall den blifva slägte efter slägte. Om 20 år, när ensvårläst p.g.a. överskrivningden generation, som nu ligger i vaggan träder fram i vårt ställe,|2||86| skola samma friska toner klinga här eller annorstädes på denna dag, ochPacii dag, och prisa den evige Gifvaren som med sångens ädla gåfva vederqvicker menniskors hjertan och lyftar deras ande till harmoniernas urkälla.
2 Åren förgå, och den mästersångaren som för snart 45 år sedan kom till oss från Elbens stränder, − från det land, som i sekler gifvit så många väckelser ochåt vår högre kultur − han som då kom till oss i ungdomens kraft, han är nu gammal vorden, men si hans sång bär inom sig en evig ungdom.tillagt av utgivaren
|3||87|
3 Han kom till ett okändt, främmande land − hvad visste han om oss? hvad visste vi om honom? Men han blef vår egen, och vi blefvo hans, och nu ville vi icke gifva honom tillbaka, hvarken honom sjelf, så länge vi få behålla honom, eller hans namn, som skall lefva när han sjelf icke finns, i alla till kommande tider,eller hans sång, som skall glädja efterkommande slägten.
4 Hvem har icke stått engång i sommarens grönska och föreställt sig att fältet alltid har varit lika grönt och ängarnas blommor alltid lika doftande?
5 VetenI unge, som nu träden första gången i ledet, veten I hvad det är för en lifsgerning, som Fredrik Pacius uträttat? − I tycken nu att det är alldeles som det skall vara när den ene sångerskan eller sångaren efter den andra går ut i vårt land|4||88| eller andra länder, för att förtjusa många tusende. I finnen det alldeles naturligt, att vi nästan hvar dag få höra utlandets största musikaliska mästerverk från scenen eller i konsertsalen. I finnen det lika naturligt att vi gå ut till de aflägsnaste skogsbygder, för att uppsöka de sköna folkvisorna och få glädje af dem. − I tyck förundren eder icke det minsta, när ennågon, som för ett år sedan var en okunnig bondpojkare, nu sitter der bland gardesmusiken och spelar för oss de sk vackraste melodier, eller att den ena skolade musikern efter den andra nu uppträder bland oss med taktpinnen som fältherrestaf. − Men vi äldre, som veta minnas huru det var för 40 eller 50 år sedan, vi förundra oss, att en så omätliga framsteg blifvit gjorda, och det förnämligast genom en man.
|5||89|
6 Ja, vi minnas väl, med hvilken förtjusning vi förr emottogo en kringresande virtuos, som händelsevis förirrat sig hit på vägen till Petersburg − vi minnas med hvilken häpnad förvåning vi hörde sågo den första finska näktergalen Johanna von Schoultz flyga ut till Italien − vWi minnas med hvilken häpnad vi hörde det första oratoriet i Helsingfors 1835, dessa Spohrs ”Letzten Dinge”, som under Paciusi ledning blefvo ”Die ersten Dingespråk: tyska” för musiken i Finland. Då var man nöjd med så litet − nu sitter man och kriticerar europeiska mästerverk som en alldeles vanlig sak.
7 JagVi få icke ringaktar icke den förra tiden, − den hade ock sin i musik, som i annat, sina ärans män och qvinnor. Jag Och vi glädja mig oss, åt den tid, som nu är|6||90| och som kommer, skall i allt högre fulländning − ochdDet är Paciistörsta ära och glädje att han funnit värdige efterträdare − Men jag vill endast säga erinra derom, att en sådan lifsgerning, som hans göres icke om två gånger. Det är omöjligt endast naturens Herre, som hvarje vår omskapar ödemarken till en lustgård. Ingen menniska dödlig kan mer än engång göra allt nytt − och F. Pacius har varit nog lycklig att uppträda som banbrytare för sin konst i ett dittills öde land − ja, jag vet hvad det kostat honom att stå så ensam här i ödemarkerna, men så har han ock eröfrat åt musiken ett stort nytt fält storfurstendöme − det är det, som ingen gör om efter honom.
8 Nog kunde vi sjunga före Pacius. Det fanns ingen qvist i våra skogar, som icke genljöd af fågelqvitter i våren, − det fanns icke en så bortgömd koja, i detta land, der icke ungmön sjöng|7||91| sin brinnande längtan i sommarqvällen − men det var allt som furornas sus, det var en skördta, men omedvetetna naturpoesikänslor − Pacius lade tanken och regeln i dessa dunkla känslor − genom honom och efter honom blef musiken en konst i Finland − ochsSe hvad den frambragt! Det är hans verk.
9 Jag talar icke om hvad han sjelf har diktat − ämnet är så rikt, att jag måste fatta det kort som en afbruten s sats, ty på före och efter mig står här en annan talare, mäktigare än jag att helsa vår gäst och tala till allas hjertan − före och efter mig går den vältaligaste af alla känslans tolkar − han som talar verldsspråket − Sången öfverröstar min svaga stämma, och den skall utsäga allt hvad nu blifvit osagdt. –
10 Herr Professor Pacius!
11 Wi ha samlats här för att på Eder 70:de födelsedag än engång – och Gud gifve ännu många gånger − helsa i Eder den finska sångens mästare och med en sällsynt odelad tillgifvenhet betyga Eder vår|8||92| aktning och vår oförgätliga tacksamhet för allt Edert lifs verk i Finland och för Eder ädla konst. Wi ha samlats här, för att gemensamt frambära till Eder våra innersta välönskningar. Se denna ungdom − det är − ett varmt stycke afFinlands ungdom − är det icke vore det möjligt, skulle den samlas nu kring Eder från de mest avlägsna bygder, för att säga huru högt den älskar Eder. Se här oss alla − några spillror af förra tider, blandade med de unga för att vi gemensamt må vittna om 45 års minnen − Se vi äro dock ett här i denna stund och i denna sal ett stycke af Wårt Land, som omgifver Eder i kärlek − detta Land, som Runebergså gifvit så sköna ord och Pacius gifvit så sköna vingar! Lef ännu länge lycklig, aktad och älskad för detta land och för edra käraste − lef för att härsvårläst p.g.a. strykning med hvarje år mera bevittna den dag, när ”högre klinga skall vår fosterländska sång.” − ja lefve sången den evigt unga Sången och den gamle men i sången evigt unge mästersångaren, lefve Fredrik Pacius!
Pacius var musiklärare vid universitetet i Helsingfors från 1834. Topelius och Pacius stod varandra nära, vilket bl.a. den bevarade korrespondensen dem emellan vittnar om. Topelius jämställde den tyskbördige Pacius med de andra av 1800-talets s.k. stormän i Finland: »Ingen Lönnrot kan mera samla en Kalevala, ingen Runeberg kan mera skrifva 'Vårt land', ingen Pacius kan mera gifva det vingar. Se der hvarför du i din konst står ensam och skall stå ensam, hvem än må efterfölja!» Pacius skrev bl.a. musiken till Finlands första opera Kung Carls jagt (1852) och till Prinsessan af Cypern (1860), båda med libretton av Topelius. Han tonsatte också flera dikter av Topelius.
Manuskriptet ingår i Topeliussamlingen på Nationalbiblioteket, 244.108.
19 Mars 79.
1 Denna dag för 20 år sedan − denna dag för 10 år sedan − och flera sådana dagar, när den första vårsolen begynner att smälta snön och den första lärkans drillsjunger under en blå himmel − då ha Sången, ungdomen och våren stämt möte i denna ljusa sal, för att helsa ensin mästersångare. − Åren förgå, den ena generationen af ungdom efter den andra uppstiger på estraden och fyller körens stämmor − men allt är denna dag ännu Sångens vårfest, och så skall den blifva slägte efter slägte. Om 20 år, när ensvårläst p.g.a. överskrivningden generation, som nu ligger i vaggan träder fram i vårt ställe,|2||86| skola samma friska toner klinga här eller annorstädes på denna dag, och Pacii dag, och prisa den evige Gifvaren som med sångens ädla gåfva vederqvicker menniskors hjertan och lyftar deras ande till harmoniernas urkälla.
2 Åren förgå, och den mästersångaren som för snart 45 år sedan kom till oss från Elbens stränder, − från det land, som i sekler gifvit så många väckelser ochåt vår högre kultur − han som då kom till oss i ungdomens kraft, han är nu gammal vorden, men si hans sång bär inom sig en evig ungdom.tillagt av utgivaren
|3||87|3 Han kom till ett okändt, främmande land − hvad visste han om oss? hvad visste vi om honom? Men han blef vår egen, och vi blefvo hans, och nu ville vi icke gifva honom tillbaka, hvarken honom sjelf, så länge vi få behålla honom, eller hans namn, som skall lefva när han sjelf icke finns, i alla till kommande tider,eller hans sång, som skall glädja efterkommande slägten.
4 Hvem har icke stått engång i sommarens grönska och föreställt sig att fältet alltid har varit lika grönt och ängarnas blommor alltid lika doftande?
5 VetenI unge, som nu träden första gången i ledet, veten I hvad det är för en lifsgerning, som Fredrik Pacius uträttat? − I tycken nu att det är alldeles som det skall vara när den ene sångerskan eller sångaren efter den andra går ut i vårt land|4||88| eller andra länder, för att förtjusa många tusende. I finnen det alldeles naturligt, att vi nästan hvar dag få höra utlandets största musikaliska mästerverk från scenen eller i konsertsalen. I finnen det lika naturligt att vi gå ut till de aflägsnaste skogsbygder, för att uppsöka de sköna folkvisorna och få glädje af dem. − I tyck förundren eder icke det minsta, när ennågon, som för ett år sedan var en okunnig bondpojkare, nu sitter der bland gardesmusiken och spelar för oss de sk vackraste melodier, eller att den ena skolade musikern efter den andra nu uppträder bland oss med taktpinnen som fältherrestaf. − Men vi äldre, som veta minnas huru det var för 40 eller 50 år sedan, vi förundra oss, att en så omätliga framsteg blifvit gjorda, och det förnämligast genom en man.
|5||89|6 Ja, vi minnas väl, med hvilken förtjusning vi förr emottogo en kringresande virtuos, som händelsevis förirrat sig hit på vägen till Petersburg − vi minnas med hvilken häpnad förvåning vi hörde sågo den första finska näktergalen Johanna von Schoultz flyga ut till Italien − vWi minnas med hvilken häpnad vi hörde det första oratoriet i Helsingfors 1835, dessa Spohrs ”Letzten Dinge”, som under Paciusi ledning blefvo ”Die ersten Dingespråk: tyska” för musiken i Finland. Då var man nöjd med så litet − nu sitter man och kriticerar europeiska mästerverk som en alldeles vanlig sak.
7 JagVi få icke ringaktar icke den förra tiden, − den hade ock sin i musik, som i annat, sina ärans män och qvinnor. Jag Och vi glädja mig oss, åt den tid, som nu är|6||90| och som kommer, skall i allt högre fulländning − och dDet är Pacii största ära och glädje att han funnit värdige efterträdare − Men jag vill endast säga erinra derom, att en sådan lifsgerning, som hans göres icke om två gånger. Det är omöjligt endast naturens Herre, som hvarje vår omskapar ödemarken till en lustgård. Ingen menniska dödlig kan mer än engång göra allt nytt − och F. Pacius har varit nog lycklig att uppträda som banbrytare för sin konst i ett dittills öde land − ja, jag vet hvad det kostat honom att stå så ensam här i ödemarkerna, men så har han ock eröfrat åt musiken ett stort nytt fält storfurstendöme − det är det, som ingen gör om efter honom.
8 Nog kunde vi sjunga före Pacius. Det fanns ingen qvist i våra skogar, som icke genljöd af fågelqvitter i våren, − det fanns icke en så bortgömd koja, i detta land, der icke ungmön sjöng|7||91| sin brinnande längtan i sommarqvällen − men det var allt som furornas sus, det var en skördta, men omedvetetna naturpoesikänslor − Pacius lade tanken och regeln i dessa dunkla känslor − genom honom och efter honom blef musiken en konst i Finland − och sSe hvad den frambragt! Det är hans verk.
9 Jag talar icke om hvad han sjelf har diktat − ämnet är så rikt, att jag måste fatta det kort som en afbruten s sats, ty på före och efter mig står här en annan talare, mäktigare än jag att helsa vår gäst och tala till allas hjertan − före och efter mig går den vältaligaste af alla känslans tolkar − han som talar verldsspråket − Sången öfverröstar min svaga stämma, och den skall utsäga allt hvad nu blifvit osagdt. –
10 Herr Professor Pacius!
11 Wi ha samlats här för att på Eder 70:de födelsedag än engång – och Gud gifve ännu många gånger − helsa i Eder den finska sångens mästare och med en sällsynt odelad tillgifvenhet betyga Eder vår|8||92| aktning och vår oförgätliga tacksamhet för allt Edert lifs verk i Finland och för Eder ädla konst. Wi ha samlats här, för att gemensamt frambära till Eder våra innersta välönskningar. Se denna ungdom − det är − ett varmt stycke af Finlands ungdom − är det icke vore det möjligt, skulle den samlas nu kring Eder från de mest avlägsna bygder, för att säga huru högt den älskar Eder. Se här oss alla − några spillror af förra tider, blandade med de unga för att vi gemensamt må vittna om 45 års minnen − Se vi äro dock ett här i denna stund och i denna sal ett stycke af Wårt Land, som omgifver Eder i kärlek − detta Land, som Runeberg så gifvit så sköna ord och Pacius gifvit så sköna vingar! Lef ännu länge lycklig, aktad och älskad för detta land och för edra käraste − lef för att härsvårläst p.g.a. strykning med hvarje år mera bevittna den dag, när ”högre klinga skall vår fosterländska sång.” − ja lefve sången den evigt unga Sången och den gamle men i sången evigt unge mästersångaren, lefve Fredrik Pacius!