Konstnärsgillets Prolog.

Den 5 Februari 1869.

I.

Midvinterdag bär våren i sitt sköte:

Midvinterdag gaf Finland Runeberg.

Midvinterqväll församlar nu till möte

Oss, vänner utaf dikt och ton och färg.

5Vi helse varmt, i fröjden och i smärtan,

Vår ädle, gamle diktarkung i nord

Och uti honom konstens ursprungsord,

Som smälter drifvorna i menskors hjertan.

Här låder stoft vid vingarne af anden.

10Vi äro vinterqvällens irrskensbloss,

Som tändas, gnistra, flämta, dö i sanden;

Men det odödliga, som bor i oss,

Det slocknar ej, när gnistorna förbrinna,

Det är dock höjdens brutna återsken.

15I oss och öfver oss står dock idén:

”Idén är evig; skuggorna försvinna”.

Mot detta eviga vår famn sig sträcker;

Ej mot det vanskliga, som tiden tär,

Som åldern mattar och som grafven släcker,

|2|

20Det dock ett intet mot sin urbild är.

Och derför är oss, ringe tolkar, gifvet,

Att i det oförgängligt skönas namn

Förena sorg och fröjd i samma famn

På scenens plan, som återspeglar lifvet.

25Kom, ljusgestalt från idealets verldar,

Du barn, som här i norden vilse gick!

Tänd minnets stjerna i de mörka härdar!

Värm sorg och vinter med din ljufva blick!

Säg oss de namn, som skördarns lie bergat

30I det förgångna skörderika år,

Och strö en blomma än från sol och vår

På vissnad fröjd, som vinterfrosten härjat!

II.

Magnus von Wright,

 

† 5 Juli 1868.

 

H:fors.

Hvi flydde du, and, från Finlands sjö?

Hvi står du så löflös, björk?

35Den hand dig målat är kall som snö,

Den blick dig lifvat är mörk.

Den pensel föll, som förstod dig bäst;

Det hjerta brast, som dig älskat mest.

O moder, Finland,

40Förgät ej honom vid minnets fest!

Carl Moring,

 

† 6 Mars 1868.

 

H:fors.

Det klang öfver fält, det klang i sal,

Det klang i de unga bröst.

Det var som en doft i sommardal,

En suck af naturens röst.

45En tyst, försakande ande lagt

|3|

Sitt hela lif uti sångens makt:

Hans lif var kärlek!

Ljud, enkla visa, hans minnes vakt!

Carl Ganszauge,

 

† 1 Maj 1868.

 

H:fors.

En främling kom, och han blef oss kär;

50En tonernas arbetsman.

Hans sträng ljöd klar med de bästa här,

Och redligt verkade han.

Hans vagga stod uti söderns sol,

Hans graf har bäddats vid kulen pol,

55Och vänskap kransar

Den brustna strängen af hans fiol.

Rudolf Theodor Lagi,

 

† 30 Dec. 1868.

 

H:fors.

Hur skön ljöd orgeln i templets hvalf,

När andakt i hjertan brann!

Men när den mäktiga muren skalf,

60Då satt der så lugn en man.

Han lodat djupen i toners haf;

Han bönens dufva en vinge gaf.

Choralen sjunger

Sin fridspsalm öfver hans friska graf.

Axel Gabriel Ingelius,

 

† 2 Mars 1868.

 

Nystad.

65Och natten var kall i enslig skog;

Den hvinande snöstorm ljöd.

Hvem är den man, som i drifvan dog

Konstnär’ns naturliga död?

En biltog ande från ljusets strand.

70Han famlat efter sitt fosterland,

Der allt är klarhet.

Men här är mörker. Brist, mörka band!

|4|

III.

Är du än ej mätt af tårar,

Barn, som der vid klippan står?

75Vet du mer om vissna vårar?

Mins du mer från sorgens år?

Kring den vida, vida verlden

Breder du din ljusa famn,

Och du samlar ädla namn

80För den enkla minnesgärden.

Hör, då susar vesterns vind:Bernhard von Beskow,

Der är tår på Sverges kind.† 17 Oct. 1868.

Från den glesa diktarkransenStockholm.

Falla blad, som än stått qvar.

85Nyss föll det, som rikast var:

Det var sista efterglansen,

Sista aftonstrimman klar

Af den tredje Gustafs dar. –

Blek af harm, sin tunga biter

90Smädelsen, som icke mer

Strafflöst trampar äran ner

Och i trasor söndersliter

Svenska storhetens banér.

Men till Bernhard Beskows urna

95Aktningsfull, med tysta fjät,

Träder i sitt majestät

Sanningen, den himlaburna,

Och med drag, i marmor skurna,

Ristar hon hvad verlden vet:

100Skönhet, ljus, humanitet,

Ädel håg och upphöjdt sinne,

Det är Beskows äreminne.

|5|

Lik en ranka invid roten

Af en mäktig furas trots,

105Stupar August Blanche vid fotenAugust Blanche,

Af den tolfte Carls koloss.† 30 Nov. 1868.

Månget snillrikt återgifvetStockholm.

Brokigt drag af menskolifvet

Har hans penna ritat ut;

110Intet är af honom skrifvet

Så romantiskt, som hans slut.J. M. Stäck,

Än för minnet finnas flera.† 21 Febr. 1868.

Se, den gamle Stäck är stoft,Stockholm.

Och han målar icke mera

115Vinterluft och sommardoft.F. O. Bervald

Bervalds sträng sökt högre zoner,† 3 April 1868.

Stum är Mankells fornchoral,C. A. Mankell

Kjærulfs älskeliga toner† 27 Oct. 1868.

Klingat bort i Norges dal. Båda i Stockholm.

120Söderns hulda gracer lifvaHalfdan Kjærulf,

Än en graf i Danmarks drifva† 11 Aug. 1868. Norige.

Och med marmorfingrar skrifvaH. V. Bissen,

Bissens namn i runohäll.† 10 Mars 1868.

Dugga mild, lik sommarregnet,Köpenhamn.

125Dugga, minnets varma tår,

På en fallen konungs bår

För det kärleksrika hägnet,Ludvig I af Bayern,

För den konstens blida vår,† 29 Febr. 1868.

Som är allt hvad sen i gårNizza.

130Af Kung Ludvig återstår!

Stänk en perla på den lager,Gioachimo Rossini,

Hvilken allt Europas land† 13 Nov. 1868.

Kring Rossinis panna band!Paris.

|6|

Rykte sviker, gunst bedrager:

135Verket prisar mästarns hand.

Dikt och färger, form och ton

Bygga idealets thron.

Men hvad återstår af pelarn,

Om en graf uppslukar allt?

140Hvad är qvar af skådespelarn,

När den själ han gaf gestalt

Som en töckenbild försmalt

Och hans efterverld är bunden

Vid den flyende sekunden?

145Hvad är qvar? Det menskligt sanna.

Höghetsblicken från hans panna

Skall i tusen hjertan stanna,

När han sjelf är en ruin.

Dig, du barn af poesin,

150Skall ej Lethe öfvermanna,Charles Kean,

Minnet ej i landsflykt banna:† 23 Jan. 1868.

Derom vittne bär Charles Kean.London.

IV.

Men när, likt stjernor uti natten, stråla

De flydda namn på minnets sarkofag,

155Hvem skall oss hoppets morgonrodnad måla?

Hvem ger oss glädjens ljusa anletsdrag?

Kom, diktens lek, som mellan tårar skämtar!

Kom, glada sträng! Kom, ungdomsfriska sång!

Kom, bild af tredje Gustafs sol, engång!

160Kom, ideal, som ljuft i molnen flämtar!

|7|

Vi äro ej de månskensegoister,

Som utan fäste tumla i det blå.

En droppe skämt förstå väl ock artister,

En glädjeblomma älska de också.

165Och hvad oss sen i lifvets prosa brister,

När bordet dukas klent med poesi,

Det torde konstens vänner fylla i,

Med kritisk efterrätt af en magister.

Men vexe vi, som blommorna, för löjet

170Och spinna solsken, väfva töckendunst,

Så är vårt mål dock ej det toma nöjet,

Ej ens, högtärade publik, din gunst!

Vi söke form och ande i förening;

Det finns en evighet i stundens sken.

175I oss och öfver oss står dock idén!

– Och det är äfven Konstnärsgillets mening.