|1||13|

Sagorna om Finland den högsta norden.

(Literärt föredrag den 29 Maj 1858.)

|1||15|

original: Sagorna om den högsta norden.

1 MM. DD. och HH.Mina Damer och Herrar

2 Årstiden för literära möten är egentligen redan förbi. Den nordiska våren är alltför skön och alltför kort, för att man ej skulle skynda att njuta dess fröjder. Hellre än att lyssna på gamla sagor, som tillhöra hösten och vinterbrasan, skyndar man nu ut i den fria naturen, för att andas helsa och vår i grönskan och solskenet. Då omständigheter ha gjort att sista literära soirén blifvit något fördröjd inpå vårens område, tillåter jag mig välja ett ämne, som inte är alldeles främmande för dess naturskönheter och i synnerhet för dess midsommarljus, – den herrliga dag utan natt, som utgör söderns förvåning och försoningen för så mycket mörker, som hvilar öfver norden. Jag skall be att få visa huru mäktigat intrycket af detta oförgängliga ljus – såvidt någonting är oförgängligt på jorden. anblicken af ett beständigt ljus, som kämpar med ett beständigt mörker, har gått genom tidehvarfven och hela årtusenden och framkallat qvarlemnat djupa spår i både sydliga och nordliga folks föreställningar en symbolik, en sinnebildssaga, som lemnat djupa spår i både äldre och nyare myther. Och emedan både den långa sommarljusetdagen och den långa vinternatten äro nordiska natur företeelser och sinsemellan stå i beständig strid, är det också om norden jag ber att få säga några ord. om norden. Jag ber mina ärade åhörare|2||16| om en kort stunds uppmärksamhet för några ord sagorna om den högsta norden och för mytherna om ljus och mörker i dessa nejder af verlden.

3 Jag fruktar att jag inte kan uttrycka mig nog klart och tiden tillåter mig inte att utföra ämnet så som jag velat – men jag vågar försöket i hopp om m. ä. å.mina ärade åhörares öfverseende.

---

|3||17|

4 Jag ber om ursäkt att vVi måste då till en början gå något långt tillbaka,. ja något längre än sjelfva det finska namnet går tillbaka i tiderna. Wi måste erinra oss de gamla folkens första föreställningar om norden i allmänhet. Geografin föddes på Mindre Asiens kust, hos de joniska grekerna och flyttade derifrån till olika nejder – Fenicien, Grekeland, Italien, Marseille, Karthago, Egypten – alla vid Medelhafvet. Vetenskapen var då i sin barndom. Medelhafvet var Verlden – det var Medelhafvets kustländer, Delos var jordens medelpunkt, och vid Herkules stoder, Gibraltar sund, var verlden slut. Emellertid hörde man dunkla sägner om andra länder och kuster bortom den bekanta verlden. Grekerna trängde fram till Svarta hafvets norra kust; fenicierna seglade förbi Herkules stoder långt åt norr. Der uppstod en handel med de två dyrbara varor, tenn och bernsten, som båda kommo långt från en okänd nord. Så uppstod der tidigt en dunkel föreställning om norden såsom någonting mycket långt borta., och emedan det vestra Europa också var långt borta, så förblandades ofta vester och norr. Men det aflägsna är alltid underbart – det aflägsna har för menniskan något hemlighetsfullt; eän tjusande, än förskräckande, alltid öppet för fantasins föreställningar. Nu kom härtill ännu ett naturintryck,|4||18|som slog de sydliga folken med förvåning. Man hörde af Svartahafsfolken, man hörde af fenicierna , att deruppe i norr kämpade ett beständigt ljus med ett beständigt mörker.sägner om nordens mörker och ljus. De feniciske sjömännen, som framträngt ända till Thule, till Norges kuster, visste till och med berätta om nordens långa sommardag, som ej vet af någon natt, om frusna haf och om sällsama töcken, der himmel, haf och land flöto tillsamman vid verldens ände. Det var någonting underbart, någonting oförklarligt för sydlänningarne Medelhafsfolken, som hade ett så öppet sinne för naturintryckena. En så främmande verld kunde i deras tanke endast bebos av främmande, ovanliga väsenden, och deras lifliga fantasi var genast färdig att befolka den aflägsna norden med hemlighetsfulla gestalter, af annan skapnad, annan natur, än dödliga menniskor. Här bodde Makrobierna, eller de långlifvade, Kynocephali, eller menniskor med hundhufvuden, Hippopoder, eller menniskor med hästfötter m. fl. sällsama folkslag. Der uppstod en mythisk, en sinnebildlig föreställning om norden. Redan den indiska gudasagan säger att Guds urkraft är förborgad i berget Meru i norden. Här var det som Herkules dödade Geryon och Gorgo. Här var nattens urgamla hem, midnattsländerna – en benämning, som ännu i flera språk utmärker norden. Och emedan ljuset födes ur natten, så hörde man redan tidigt i skaldernas sånger, att det var det här, i norden, som grekernes Latona födde himmelens båda ljus, sol och måne, Apollo och Diana, Phœbus och Artemis. I allmänhet är det eget att se, huru de äldsta föreställningarne om norden voro blida, ljusa, vänliga, likasom en reflex af dessnordens långa herrliga sommardag. Man tänkte sig detta ljusets land till det mesta bebodt af blida och sköna väsenden. Redan Homerus,|5||19|när han i 13 rhapsodin af Iliaden beskrifver de på hans tid högnordiska thraciska folken, kallar dem de ädlaste och rättfärdigaste bland menniskor.Här, säger Tacitus, Herodotus såg på på Delos de hyperboreiska jungfrurnas grafvård – det var de som der hade grundlagt Apollos tempel. Pindarus sjunger om Hyperboréerna, eller den högsta nordens invånare: ”hvarken på skepp eller till fots finner du vägen till Hyperboréernas beundransvärda fester, det heliga folkets, som, fritt från mödor och slagtningar, fjerren bor.” – ”Ofvanom nordanvinden, säger Pomponius Mela, bo Hyperboréerne, de fa rättfärdigaste bland dödlige, i en oafbruten fred och gudarnes gemenskap, under den lyckligaste himmel, på evigt grönskande ängar, i ett land, der jorden bär tvåfaldig skörd och der ålderdomen först efter århundraden når menniskorna, hvilka då, mätte af lefvande, kransa sina hufvuden och efter glada fester störta sig från klippor i hafvet.” – Diodorus Siculus säger: ”Midtemot Celternes land, på en ö i den högsta norden, der månen är så nära jorden, att man kan se upphöjningarne på dess yta, bo Hyperboréerne i en mild och fruktbar nejd. Hvart 19:de år besöker dem Apollo,original: Apollo sjelf anför sjelf med dans, spel och sång deras nattliga fester ifrån vårdagjemningen till plejadernas uppgång. Styrelsen öfver den heliga staden på deras ö tillhör Boreaderne, afkomlingar af Bore, som fört sin röfvade brud Orithiyja till dessa nejder vid jordens ändae öfver Pontus,|6||20| vid nattens källor, himmelens pol och solens forntida lustgård.” – Hyperboréerne kallas vidare ”Titanernes afkomlingar, skuggornas folk, som bo invid det Kimmeriska mörkret och Plutos obrutna portar.” Men icke desto mindre var det hit, som många af skalderne förlade Hesperidernes trädgårdar, de lycksaligas öar, de elyseiska fälten, gudarnas stilla gårdar. I allmänhet ansågo Romarne gudarnes hemvist vara i norden. Det var härifrån de sågo ned öfver verlden. ”Här, säger Tacitus, der den nedgående solens ljus varar till dess uppgång, tror man sig skåda gudarnas gestalter och strålarna kring deras hufvuden.” Och sjelfva den nyktra Plinius säger, syftande på nordens långa sommardag: ”der sås om morgonen, skördas om middagen och föres om qvällen i ladorna.”

5 Jag har här endast blott citerat några få ställen af många. Otvifvelaktigt ligger för dessa vackra och skimrande dikter ett naturintryck till grund. Det är nordens vinternatt och sommarljus, som kämpa om företrädet i sydlänningens fantasi, och vi se huru ljuset, huru dagsidan af norden dominerar uti de äldsta föreställningarna. Men detta förhållande kastar sedan märkvärdigt om, så att videt under hela medeltiden och sedan allt framgent är nattsidan af norden som stiger fram och blir den rådande uti folkens föreställningar. Det likasom faller en svart skugga öfver de blida och älskeliga gestalter, som forntiden tänkte sig uti Hyperboréernas land; – och norden blir numera för de sydliga folken ett|7||21| sagornas hemvist, ett tillhåll för onda makter och för det eviga mörkret.

6 Orsaken till den djupa skugga, som från den tiden faller öfver norden, är kristendomen. Det fanns likväl utom denna mera tillfälliga yttre grund en djupare orsak. Kristendomen tillintetgjorde hela den gamla verldsåskådningen, hela den antika föreställningen mythen om naturen såsom något i sig sjelfständigt, personligt – hvars innersta meningen vo vore att söka i sjelfva naturkrafterna. Kristendomen utsträckte hela verlden i synd och vanmakt inför den allsmäktiges thron. Den likasom afklädde naturen dess helgongloria, för att utbreda den kring frälsarens panna tinningar. SDå försinade med otaliga andra myther också mytherna om norden. Endast verkligheten återstod, och den var arm; i sitt armod blef den äfven mörk. Och dDess nattsida – intrycket af dess långa vintermörker – fick derigenom en öfvervigt.

7 Dertill kom ännu en inverkan af kristendomens geografiska utbredning. Det hände sig nemligen, att södra och vestra Europa redan länge var kristet, medan norra och nordöstra Europa ännu låg ut var hedniskt. För de kristnade länderna blef det då en trosartikel att betrakta de hedningaländerna med en viss fruktan, fasa och medlidande. Nattsidan af norden fick derigenom en öfvervigt. Och emedan allt hedningarnas verk af den kristnade södern ansågs som djefvulens verk, så och det isynnerhet var i trolldom och svartkonst, som medeltiden trodde sig röja spåren af menniskoslägtets fiende, så kom derigenom hela den stora hedniska norden i vanrykte för hemliga konster och förbund med onda makter i mörkrets tjenst. Man ser: det var en ny myth, som hade ersatt den gamla.

8 Men på samma gång hade norden likasom dragit sig tillbaka längre mot norr. För gGreker och romare Forntiden tänkte sig dervid allt som låg norrom Hæmus, norrom Alperna, norrom Donau och Rhen. Men sedan centern af Europa och de germaniska folken trädde fram på i historiens tummelplats, blef det hufvudsakligen Östersjöländerna, som för dem södern representerade norden, och emedan dessa länder ännu voro hedniska, föll skuggan af dene sydligare folkens misstankar isynnerhet på dem. Så se vi efter hvarandra Sachsare, Frieser, Danskar, Norrmän, Svenskar,|8||22|Letter, Liever, Ester, och Finnar och Lappar misstänkas för hemliga konster och hemfalla under den allt skarpare skuggan af nordens nattsida Den ljusare mMythen flyttade le undan för verkligheten. Ju mera det klarnade i vester och söder, desto mera flyttades fablernas område längre åt norr och nordost. De Ripheiska bergen, jordens gräns, der griparna vaktade solens guld, förlades slutligen ända bort emot Ural. Ri Väderstrecket har sin märkvärdighet i det utvisar är riktningen af mMythens kompass , som visarde emot åt nordost.

9 När slutligen också de skandinaviska folken i vester och de flesta slaviska stammarna i öster blefvo omvända till kristendomen, återstodo i norra Europa endast få hedningar, nemligen söder och norr om Östersjön. Esterne, Letterna, Liverna, Lithauerna och norr om Östersjön Finnar och Lappar. Men föreställningen om någonting aflägset, någonting mycket långt borta, hängde ännu qvar vid föreställningen om norden eller rättare, Men fantasin försmådde hastade förbi det närmare liggande södra folken och uppsökte med förkärlek ett friare spelrum för dess dikter i det aflägsna fjerran. Dertill kom ännu, att naturintryckena af den långa vinternatten och den långa sommardagen icke voro något nytt för Östersjöfolken. Deras fantasi behöfde något mera, något ovanligare, och det funno de i sagorna om midnattssolen, om den eviga snön och de brådstupa forsarna i den yttersta norden. Allt det gjorde, att dDe gamla föreställningarna om norden veko bort stadnade också ifrån de södra Östersjökusterna och slutligen stadnade qvar på norra Skandinavien, på Finland, på Lappland. Den dunkla, nattliga magiska norden hade slutligen då likasom krympt ihop och original: och koncentrerat allt sitt mörker öfver våra bygder på dessa bygder. Och bland Detoriginal: demt var original: det isheti synnerhet Men mythen drogs mot nordost. Vårt land hadehvilket likasom samlatde öfver sig hela den tusenåriga sagan om nordens hemlighetsfulla förbund med öfvernaturliga makter.

|8a||23|

10 Vi vetaOförtjent var det visst inte. Vi veta hvilken stor rol magin eller trollkunnigheten spelar i hela den finska hedendomen och långt in i de kristna tidehvarfven. Men den gamla sagan om nordens nära beröring med goda och onda guda öfvernaturliga väsen likasom färglade landet på förhand i främlingens ögon. Det finska namnet och Finland samlade tidigt öfver sig verldens misstankar – och stod och står ännu hos sina grannar i mörkt rykte. Sagan om den finska trolldomen är utbredd nästan öfverallt uti Ryssland. Hjelten i en af Puschkins skönaste dikter är en finsk trollkarl och behandlas af skalden som en storartad personl karakter. I Hhela den skandinaviska hjeltesagan är full med bildara nordens mörker och finsk trolldom den svarta fonden, mot hvilken hjeltarnes storhet står klarare fram.; Ffinska stammar bebodde då hela den europeiska norden från Norges vestkust ända till Dvinas mynning. Stor var den hjeltes Så mycket mera tillhördeföll dem hela skuggsidan af norden. Sagorna äro så rika på vidunderliga sägner om finnarne, att jag ej hinner anföra mer än några få. Finske trollkämpen Sviphald stridde mot svenske konungen heHogne och nedhögg hans häst, for sedan ned i jorden, uppstod i lejonskepnad, sprutande eld och etter och kunde först efter två timmar Redan svenskarnes första beröring med Finnarne blef olycksbringande genom finnarnes trolldom. Nordens största notabilitet i de svarta konsterna, trollqvinnan Huld, var original: af finska.börd Skönare än hon, förhexade många av hennes landsmaninnor konungarnes hjertan och blefvo deras ofärd. Drifva förhexade konung Vanland; han dog utaf längtan. Skjalf förhexade och upphängde konung Agne. Snäfrid|8b||24| förhexade konung Harald Hårfager, så att han för henne glömde land och rike. De finske krigarne voro förfärlige genom sin trolldom i striden, de förvandlade sig till lejon, ormar och drakar, sprutade etter och eld och voro osårbara. De finska svärden voro förtrollade. De kunde göra storm, åska och jordskalf; de kunde göra sig osynliga; deras afskjutna pilar återkommo på bågsträngen. De kunde besvärja andar och förutsäga tillkommande ting – likasom de förutsade Islands upptäckande – och allt detta genom sitt nära förbund med onda makter, hvilka beherrskade den yttersta norden. Ty, säger sagan, i Jotunhem är mörker och så tjockt af vettar, att när man ropar i skogen, får man hundrade svar.|9||25|Wårt lands rykte var färdigt så vidt det berodde af naturens intryck, och huru starkt de inverka på fantasin ännu idag, det märka vi på våra egna landsmän ännu idag. Det är allt annu var i norr och nordostsom man beständigt sökerte det underbara, och söker det än i dag. Ju längre åt norr, desto mera anses manbefolkningen vara förfaren i hemliga konster. Svenskarnas jotar och trollmän tänkte man sig alltid i norr och nordost. Ännu idag är stå det norra Sverige och norrska Finnmarken i ett visst vanrykte. Men I Finland är betyder har nordbon och en ännu se mera märkbart a tendens åt detta håll. Nylänningen anser Tavastlänningen vara för en mäktigare trollkarl. Tavastlänningen erkänner sig deri stå vida under Österbottningen, och Österbottningen bekänner att Lappen söker sjelf sina berömdaste tietäjätspråk: finska längst ifrån norr, men Lappen anses af många vara deruti allas öfverman.

11 På det sättet var det naturen sjelfNär man afräkna den faktiska grunden för dessa sagor – i finnarnas egen böjelse för magin, – som kom afDet var således en naturmyth, det var mörkrets och ljusets eviga strid om herraväldet i norden, som främst drog ubredde drog öfver vårt land dess långa rykte för dess långa rykte för sällsama, öfvernaturliga tilldragelser. Wi få strax se, att andra orsaker kommo dertill, som gjorde att ryktet stadnade qvar äfven sen Finland blef kristet. Men dDet finns en märkvärdig likhet, som jag inte kan underlåta att nämna, mellan Men också vårt land hade en söder och en nord. Wi må då se åt, huru främlingarnas föreställningar om norden och förlikas med dem som återfinnas uti vårt folks egna mythiska sånger.

12 Wi ha sett huru det var dagsidan af norden, som i början hade en bestämd öfvervigt uti de sydliga folkens äldsta föreställningar, och huru de i början befolkade norden med blida vänliga mythiska väsenden utaf högre ursprung – och huru norden sedermera mörknade, huru en svart slöja föll öfver dess drömda herrlighet|10||26| och huru dess nattsida steg fram och tog gestalt uti en ny myth, trolldomsryktena. En dylik sällsam omkastning återfinna vi i Kalevalas föreställning om Pohjola, eller den yttersta norden. Det är ett ljus, som efterhand öfvergår i ett svart mörker. Man Det är sant, mMan gör ofta orätt uti att söka en symbolik inre mening, der dikten endast vill sjunga ett hjeltesaga gifvet ämne. Hvarföre? För det att först dagen har öfverhand. Men dDet ligger mycken omedveten symbolik i den finska sången, likasom i det finska lynnet; der ligger en fin känslighet för naturintryckena och en afgjord böjelse att tänka sig naturkrafterna som personligheter – ; man kan säga att hela Kalevala är ett förherrligande af menniskansoandens herravälde öfver naturen. Ochså återfinner man på många ställen i Kalevala striden mellan ljus och mörker på många ställen i Kalevala – is och främst af alla för ljuset. Under det att solen blott på veterligen blott på ett enda ställe i Kv.Kalevala anropas om värme – när Lks moder ville söfva Tuonis folk för att befria sin son – ser man sol, måne och stjernor på otaliga ställen tillbedjas och anropas för sitt ljus. Lks moder frågar solen och månen om sin son, sitt gyllen äpple, sin silfverstaf – och solen ger henne upplysning derom. – På samma sätt frågar jungfru Maria solen om det försvunna kristusbarnet. Ja det är märkvärdigt, att sagan om dessa ljusets strider både börjar och slutar dent stora finska folkepos. Nya Kv.Kalevala har 50 sånger. Redan i första sången anropar Wäinämöinen solen, månen och Carlavagnen att befria bringa honom till ljuset. Redan i 2:dra runan af nya upplagan sången skymmas Sampsa Pelle sol och måne af Sampsa Pellervoinens ek, och den lille mannen från hafvet räddar ljuset genom att kullhugga eken. Hela 47:de och 49:de runorna behandla samma ämne, och den 49:de, som just föregår t kristendomens första uppträdande, afslutar på det skönaste och sinnrikaste sätt med Wäinämöinens berömda solsång till solen och månen, sedan de, sol och måne efter en lång och förtviflad strid, blifvit befriade ur Louhis fängelse uti berget. – Nu hör man iI 5:te runan af Kalevala, der norden första gången omtalas, samma nära nog samma tjusande föreställningar som t. ex. hos Pomponius Mela ett årtusen tidigare.ser man Wäinämöinens moder uppvaknara i ur grafven och rådera sin son att söka sig en maka|11||27| bland nordens döttrar. Der, säger hon, bo mycket skönare barnväsenden barn, mycket smärtare flickor, snabba, raska, behagfulla vareäsenden. I sednare 8:de sången slösar Kalevala hela sin poetiska färgprakt på skildringen af Nordlandets mö, som satt uppå regnbågen och väfde gyllene väf med silfverspole. Pohjas rikedom ”SolenMånen strålar från hennes tinning, solen från hennes barm, Carlavagnens stjernor från hennes skullror.” Der ha vi redan något, som påminner oss t. ex. om de gamlas blida När man hör dessa skildringar ihågkommer man Herodots blida och vackra hyperboreiska jungfrur – omch Taciti yttrande att man i norden ser strålarna kring gudarnes hufvuden. Pohjas rikedom, gästfrihet, skönhet skildras i flera sånger ... icke utan reservation, ty deremellan händer också att Kalevafolket talar med fruktan om ”den mörka norden”, ”det dystra Sariola” – att hjeltarna längta derifrån, och att nordens underbara talisman Sampo smiddes i södern. Men så stark var den tjusning, som i dessa diktens barndomsdagar hvilade öfver den yttersta norden, att hjeltarne drogo dit, den ena efter den andra, för kärlek eller för bragder. Dert återfinnaär likasom skulle original: vi man åter höra Pindari mythen om Hesperidernas trädgårdar der Herkules, som röfvatr de gyllene äpplena, der han öfvervainner jätten Geryon, der han slog slår den förfärliga Gorgo – allt myther, som ha afseende på solens seger öfver vintern och natten. Oaktadt alla hjeltarnes faror och mödor, oaktadt Lemminkäinens öfvermodiga härtåg, var Den tiden var det ännu länge fred och förbund mellan södern och norden, mellan Kalevala och Pohja; – men intilldess att Lemminkäinens bröt freden på sitt tåg till norden bröt – och intilldes att Kullervo dödade nordlandsdottren, som hade blifvit Ilmarinens maka. Kullervo står i midten af Kalevala och är dess stora tragiska vändpunkt i många hänseenden – också deri att efter honom mörknade hela norden för Kalevafolkets blickar. Från den tiden|12||28| blef norden ett fasornas hemvist, der plågorna bodde i bergen, der männer stupade likasom tallar i de fradgande forsarnas djup, der onde trollmän bodde flögo som örnar i skyn och der himmelens ljus satt fängsladt i klippan. Från den tiden blef också ett krig på lif och död mellan Kalevala och Pohja och slöts, som vi veta, med nordlandets nederlag och ljusets befrielse.

13 Jag har anfört dessa drag egentligen för att visa huru mäktigt naturens intryck inverka på folken i deras barndom. Det är mycket säkert, att i bottnen af alla dessa föreställningar om norden, vare sig hos folken vid Medelhafvet eller vid Saimas fjärdar, låg ett intryck af sommarljusets och af vintermörkreter i norden. Hvarföre dDet första intrycket i början hade öfverhand, det får man sannolikt var det äldsta|13||29|tillskrifva den menskliga fantasins allmänna antika, den naiva åskådningen ly böjelse att sökaer sällhetens gerna det sällaste och skönhetensaste tjusning i ett långt fjerran; – i nordens aflägsenhet. Hvarföre åter det sednare andra intrycket, eller vinternatten, sedan fick öfverhand Grekernsvårläst p.g.a. strykninga. Med en nästan vemodig fantasi tänkte sig Grekerne fordom tänkte sig fordom, att de lyckliga bo vid verldens yttersta gränser; i vester Kalevala söker kärleken och skönheten långt ifrån Wäinöla, och när Suometar, Finlands sköna dotter, hade att välja mellan tre friare, solen, månen och stjernan, valde hon stjernan, den längst aflägsna. – Det mörka intrycket åter är någonting senare, emedan det är frukten af en reflexion – den reflexion, hvilken kristendomen inkastade som en brandfackla i hela den antika verldens skörhet och som förtärde den – likasom profetiornas elds verldsbrand, ur hvilken en ny himmel och en ny jord skola renade åter stå upp. Det är säkert att medelhafsmytherna om norden gingo under i den den kristna reflexionen; jag vågar ej afgöra till hvilken grad detsamma kan ha vaskett med den finska. Det är inte svårt att på äfven på andra enstaka ställen i Kalevala, än sista runan, upptäcka kristna inflytanden, men då man alltid kan tänka sig att de ha tillkommit under runornas gång genom 15 till tjugsvårläst p.g.a. överskrivningo kristna generationer, så vore det förhastadt att deraf sluta till någon så genomgripande inverkan, som Kalevafolkets sista omkastningen i hela Kalevafolkets ställning till Pohjola. Märkvärdigt är det i alla fall, att i den nya och, som det tyckes, fullkomligt berättigade uppställningen af Kalevalarunorna|14||30| den 41:sta runan, der man kan sa den finska hedendomen kulminerar i Wäinämöinens största sångareära, närmast föregår och efterföljes af krigets utbrott med Pohjola. Det är från och med 42:dra runan, som norden blir för den finska sydbon detta fasornas och olyckornas land, som nyss anmärktes, Kalevahjeltarna segra väl uti striden, och ännu stundom uppglimmara deras sånger och trollkonst i deras fordna glans, men det är icke svårt att i de efterföljande runorna upptäcka ett sjunkande, som förbereder hedendomens fall i den sista. Wäinämöinen förlorar sin skönaste kantele; han söker den förgäfves, han gör sig en ny, men dess ton är en annan; den lockade som förr hela naturen att lyssna, men den förmådde ej mera locka tårarnas perlor ur hans egna ögon. Han förmådde icke rädda Sampo, och Ilmarinen förmådde ej smida en ny. Nordlandens hexa stal sol och måne från hjeltarne; Ilmarinen smidde väl nya, men fick dem icke att lysa; himmelens eld förhärjade landet och förbrände hans kinder. Förgäfves sökte han Ilmarinen intränga i berget, der sol och måne voro fördolda; och det var slutligen Pohjas värdinna sjelf, som af fruktan, för löste ljuset ur dess boja. – Allt det utgör väl inte något bevis, men det utgör en antydning att hedendomens makt var bruten, att dess välde föll sönder inom sig sjelf ungefär vid den tid, när norden mörknade och Kalevalas förhållande till Pohjola kastade om. – Var det verkligen så, då ha vi här den framträngande kristna reflexionen, |15||31|som ännu omedveten rubbade också den antika finska mythen om nordens skönhet och förvandladen den till nattligt mörker. Det ljus som segrar till sist i Kalevala blir då mer än en blott natursymbol, det blir kristendomens sol som skiner öfver den stora imponerande taflan af Wäinämöinens afsked från Finland.

14 Det ligger också en mycket skarp motsägelse mellan den hedniska finska mythen och den kristna verldsåskådningen. Den ligger intet så mycket deri att natu finska mythen ger naturen en viss sjelfständighet och erkänner dess krafter för personliga gudar; – det göra alla de flesta hedniska myther. Men den finska mythen ställer menniskoanden högre än kanske någon annan myth hedendom någonsin gjort – den låter menniskans ord, menniskans vishet både skapa naturen och beherrska henne. Väl ligger der bortom detta förherrligande af menniskan också här detn dunkla aningen om en högre makt, för hvars rådslag mythens störste hjeltar stundom stå vanmäktige; – men det är hvarken grekernes Öde eller skandinavernes nornor, det är också ursprungligen också en naturmakt, säger Castrén, framskymtar i runorna här och der en skugglik gudagestalt, men gudarnas makt öfver menniskan är så litet erkänd, att de, i stället att anropas, vanligen endast besvärjas och begagnas af menniskan för hennes enskilda ändamål.” – himmelen Jumalaspråk: finska, Ukko, det är himmelen, åskan, såsom både Lönnrot och Castrén vilja uttyda det. När då kristendomen kom och sträckte menniskan i stoftet inför en högre tanke, en Gud som ej hvars väsende ej kunde rymmas inom något naturföremål och förklarade all menniskans vishet för en dårskap inför den högsta uppenbarade visheten, måste|16||32| denna lära uppryckaskaka hela den finska mythen i dess innersta grund, hvarföre också Wäinämöinen Wäinämöinen kristusbarnet i Kalevala dömer Wäinämo kristusbarnet att krossas med en klubba – och kristusbarnet kallar Wäinämöinen en trollkarl och en dåre. Det är knappt tänkbart att så motsatta läror med ens kunnat utkämpa sin stora strid – vi veta att den strid kristendomens strid med hedendomens qvarlefvan den fortgår ju ännu i dag inomsvårläst p.g.a. strykning det finska folkets bröst – och man har derföre någon anledning att tro, det mythen i Kalevala blifvit underminerad af kristendomen redan någon tid innan den sista stora enkrisen utbrister i 50:de sången af Kalevala.

15 Den finska mythens strid mellan söder och nord, mellan Kalevala Wäinölä och Pohjola, har blifvit tolkad på många olika sätt. Medan några Man kan sammanföra dem under tvenne benämningar: den historiska, som ansettr den ha varit en strid mellan finnar och Lappar, – och den symboliska eller mythiska, som anser både Kalevalas hjeltar och Pohjola gestalter beteckna naturkrafter. Pohjola af Pohjas botten, skulle då, enligt den senare åsigten, beteckna grunden, grundämnet, materien, och Kalevala af Kalu, verktyg, och Kaleva, den verkande, bildande, skulle beteckna anden – således en strid emellan materie och ande. Det är sannolikt troligt att sanningen ligger i en förening af båda dessa åsigter. Det är histori säkert att långa förbittrade|17||33| strider ägt rum mellan de inflyttande Karelarne och de undanträngda Lapparne och mer än sannolikt att ett vapengnyet deraf återljuder ännu i Kalevalas myther. Men likaså troligt är, att den symbolik, den böjelse att i allt inlägga en högre mening, en förborgad vishet som genomgår hela den finska mythen – ej har underlåtit att likasom idealisera det historiskt gifna ämnet ur verkligheten och inlägga deri, medvetet eller omedvetet, sina älsklingsidéer, sitt förherrligande af sången och visheten, sin trängtan efter ljus och sin fasa för mörkret. Natursymboliken i Kalevala, särdeles i jordens eviga strid mellan ljusets och mörkrets makter, är för ofta och för tydligt uttalad i sjelfva dikten, för att någonsin kunna misskännas. Det är derföre jag har vågat framställa den som mäktigt inverkande på föreställningarna om den yttersta norden och sammanställa den med de gamla grekiska och romerska mytherna om samma nejder af verlden.

16 Jag ber att slutligen få tillägga ännu en annan sammanställning, som nära berör samma ämne och som mig veterligen ännu inte har vunnit en förtjent uppmärksamhet. Det finns nemligen mellan den skandinaviska och den finska traditionen flera likheter, som man ännu ej lika litet har lyckats förklara på ett tillfredställande förklara, som man lyckats utreda hvarföre flera finska sagor och folkvisor återfinnas i svenska, norska, skottska, ja sydeuropeiska sagor och sånger.|18||34| En dylik likhet mellan de svenska, danska, engelska och tyska folkdikterna har blifvit anmärkt af vår akt högtaktade landsman, kgl.kungliga bibliothekarien Arvidson i förordet till hans 1834 utgifna samling af svenska fornsånger. Om också denna likhet mellan de lyriska dikterna har en hufvudsakligen traditionel grund, så tvekar jag ej att tillskrifva likheten mellan de episka och särdeles de lyriska mythiska dikterna ett gemensamt intryck af stora naturföreteelser. Det är redan märkvärdigt, att det var jätteqvinnorna från Jotunhem, hvilka i den nordiska eddan bröto gudarnas frid och kastade brandfacklan till ett evigt krig mellan ljusets och mörkrets land, likasom det i Kalevala var nordlandets sköna jungfru, som först kastade trätofröet mellan Kalevalas hjeltar och sedan hon föll för Kullervo, utmärkte vändpunkten och den börjande striden mellan Kalevahemmet och Pohja. Hela denna strid mellan gudar och jättar i den skandinaviska sagan, mellan Kalevahjeltarne och Pohjas trollmän i den finska, har, med afräkning af de nationela olikheterna, ett starkt syskontycke. Det märkeligaste är likväl den finska mythens beröringspunkter med Balderssagan, om hvilken man tyckes vara ense om att anse för en myth om solen af indiskt ursprung. Kalevadikten om ljusets|19||35| fängslande uti kopparberget, hvarigenom hela verlden föll i mörker och sorg, är påtagligen intet annat än ett nytt och mera outveckladt uppslag af mythen om Balders död. Sjelfva likheten mellan namnen Loke och Louhi, som voro orsak dertill, är påfallande. Skilnaden är att Balder är en fristående personlig gudagestalt, men den finska mythen var ännu i sin barndom, när den afbrötsklipptes af kristendomen, och förmådde ännu ej lösgöra sina gudar från de naturkrafter, hvilka de ursprungligen betecknade. Likasom Hel sade att hon skulle behålla Balder i underjorden, om ej hela verlden ville begråta hans död, – så säger äfven den finska Louhi i 47:de runan, ”att hon aldrig ingen skall återgifva dem solen derasss frihet, innan hon sjelf löser dem, ”åtföljd af nio hingstar, födda af samma sto.” Men Balder den gode återkommer och med honom en ny tid och ettn nytt slägte verld. Kalevalas sol och måne löstes äfven ur kopparberget, och i deras nya ljus förgicks allt det gamla, Wäinämöinen flydde och en ny tid bröt in. Båda mytherna äro storartade

17 Profetiorna om Ragnarök kunna likaså väl som de yttersta tiderna i Johannes uppenbarelse tydas på kristendomens nya verldsålder. Ännu tydligare uttalas denna tidernas fullbordan i sista runan af Kalevala. Visst är emellertid, att i bottnen af den skandinaviska och den finska mythen ligger samma stora natursymbol, samma intryck af en sjunk den yttersta nordens sjunkande sol, som besegras af natten, men blott för att åter uppstå i en högre förklarad glans, öfver nordens vår och lifvets eviga längtan.|20||36|

18 Jag slutar härmed de literära soiréerna föredragen för denna termin och tackar på, mina företrädares och egna vägnar, våra ärade åhörare för den välvilliga uppmärksamhet, hvilken de skänkt dessa föredrag, som inte kunna ha några andra högre andra anspråk än att för ett gifvet ändamål och för svårläst p.g.a. överskrivningnågon kort stund återförena bildningensoriginal: bidningens vänner för och derjemte bidraga till ett bekant och med intresse omfattadt ändamål.