ZT–Sofia Topelius 28.1.1868

Lästext

Zacharias Topelius till Sofia Topelius 28.1.1868

Åbo 28 Jan. 1868, Tisdagsmorgon.

Min Älskade Mamma!

1 Posten går härifrån norrut om tisdagar, thorsdagar och lördagar, således hoppas jag få språka litet med mamma hvar tisdag. Icke har jag hört knäpp eller kny af mamma, sedan jag kom hit, men jag har ju ej ännu varit två veckor borta från de mina; jag tycker det är fyra. Tiden vore ej så lång, och skulle flyga hastigare än jag ville för arbetets skull, om jag blott kunde vara lugn för de mina i Helsingfors, men som Mamma vet, ligger Aina svårt sjuk i lunginflammation, och om Gud låter oss behålla det kära barnet, vår förstfödda, som ju äfven är farmors älskling, så fruktar jag mycket, att Mille sedan lägger sig att bli sjuk, ty hvad skall det annat blifva för henne stackare, efter nattvak, oro och ansträngningar? Det är icke roligt att vara borta från de sina under sådana omständigheter och ej kunna vara dem till någon tröst eller hjelp. Jag längtar eftre hvarje bref och bryter det ändå med klappande hjerta, – jag är så rädd, att Gud vill, efter menniskors onödiga lemma startfjäskommentar, kasta mig alldeles ned i stoftet med någon svår pröfning. Han har gifvit oss ovärdige så mycken kärlek och så mycken sällhet, att jag fruktar|| hHan vill taga sina rika gåfvor tillbaka, för att rätt ödmjuka oss. Ske Hans vilje! Jag kan ju icke annat, än ställa oss alla under Hans allmakts och barmhertighets hand, som ända härtills så nådigt bevarat oss. Det som också tröstar mig, är att jag denna gång icke lemnat de mina af egen vilja eller för någon vanlig saks skull, utan likasom på Guds egen kallelse, för att med det pund Han gifvit mig, ringe tjenare, arbeta för Hans rike på jorden. Om och hvad jag kan uträtta, är osäkert, men min Gud vet att jag hafver viljan, och Hans helige Ande skall göra resten. – Jag ville nu så gerna muntra Mamma med ett gladt bref, men min stackars Mille och Aina ligga mig för mycket i hågen. Jag har ännu icke lärt den svåra konsten att, som Abraham, med frimodigt hjerta offra smitt käraste åt Gud. Och så Men det har jag märkt, att med Guds ord följer likväl en förunderlig tröst, så att när man dermed umgås från morgon till qväll, så går det bättre än någonsin annars att kasta alla sina sorger på Herren vår Gud. Att skrifva psalmer, fordrar en mycket stor sjelfförsakelse, der duger ingenting af vårt eget, sjelfva poesins|| fagraste blomster blifva så lätt förvissnade jordiska blommor inför den Högstes ansigte, och deraf kommer det, att få eller inga i vår tid riktigt lyckats dermed, ty i vår tid tränger sig menniskans syndiga Jag mer än förr uti förgrunden och bortskymmer Guds herrlighet. lemma startRunebergs och Stenbäcks omarbetningarkommentar hafva visst fört saken ett godt stycke framåt, och jag begriper nu hvilkena årslånga mödor det kostat dem. Men ändå finnes der ännu mycket, mycket ogräs att bortrensa i Herrens lustgård, och en revision har varit oundgängligt nödvändig, så mycket än Stenbäck är deremot. Det är nu dermed vi hålla på. Hvar eftermiddag kl. 4 kommer Schauman hit till Lille och mig, och så arbeta vi tillsammans, ibland längre, ibland kortare in på aftonen, allteftersom vännerna låta oss vara i fred. På förmiddagarna och deremellan gå vi hvar för sig igenom psalmerna, jemföra dem med hvarandra och med originalerna o. s. v. När vi då äro ense om ett antal psalmer, har komitén formeligt sammanträde med erkebiskopen i domkapitlets rum, då ändringarne ytterligare granskas och godkännas. Det gläder mig mycket, att Schauman och jag äro i de|| flesta frågor af samma tanke, med den skilnad naturligtvis, att han har mångfaldt större insigt och erfarenhet i trosläran och upptäcker brister eller gör rättelser, om hvilka jag ej skulle haft någon aning, så att nog är det han, som gör hufvudsaken. Lille har på sin lott att bena med ord och meningar, jag åter att redigera det nya vi vilja sätta i stället, äfvensom att öfversätta sådana anderika psalmer, som Schauman valt ut och som icke förr funnits uti vår psalmbok, men äro en stor vinst att införa i stället för några mycket skrala gamla psalmer, som mönstras ut. Emellertid ha vi alla en sådan kärlek för gamla psalmboken, att vi endast då sätta någon ändring eller något nytt i stället, när vi sorgfälligt öfvertygat oss om att det nya är bättre. Följden har varit den, att vi redan på en hel mängd ställen återgått från Runebergs och isynnerhet från Stenbäcks förslag tillbaka till gamla psalmbokens kraftigare och anderikare ord eller ordställningar, tillochmed när de varit knaggliga i formen, ty vi anse andens kraft för hufvudsak|| och formen för mindre vigtig, i motsats mot våra föregångare, som varit så ängslige för ett falskt rim eller en stafvelse för mycket, att de derföre uppoffrat månget gammalt guldkorn. Jag vet ej om Mamma har Stenbäcks psalmbok. Han har t. ex. omarbetat trosartiklarna, som läsas från altaret, och vi ha återställt dem nästan alledeles efter gamla psalmboken, utom ett par helt obetydliga rättelser. Jag hoppas detta skall gläda syster Sofi och broder Wilhelm. Det är klart, att vårt verk blir ofullkomligt, som alla de andra, och skall kritiseras som alla de andra och åter efter en tid få sina förbättrare. Men närmare gamla psalmboken står det i alla fall, och mer kan ingen göra, än handla efter sitt bästa samvete, under bön att Guds ande vill upplysa vårt mörker och nedslå vår egen vilja, för att kunna verka i och genom oss, svaga, bristfulla redskap. – När vi komma till slut med detta arbete, veta vi ännu icke, blott att så snart lärer det icke bli möjligt. Jag längtar till de mina, men hvad hjelper det, jag får gå min Guds ärender och endast bedja att vara en trogen tjenare.|| En svårighet ha vi här med vänner och bjudningar, som redan tagit från oss mer än en dyrbar stund och blanda bort våra tankar. Vi ha varit bjudne till Malmströms, Creutz och Renvalls på soupéer samt ryckts äfven på andra håll i rocken. Artiga och vänliga ha många varit, det vore otacksamt att misskänna, och långa tal ha hållits och visor sjungits för oss m. m., men jag sutte långt hellre i fred med mitt kära arbete, det trifs jag bäst med, och det lägger sig som en lugnande hand öfver alla oroliga tankar. Det som mest behagat mig af Åbobornas artighet var en frisk vacker bukett af liljor, neglikor och camelior, som jag en morgon fick mig tillsänd, jag vet ej af hvem, med några ord af en okänd fruntimmershand. Sådana fina artigheter behöfver man ej stå och skämmas för, men att stå i ett stort sällskap och höra på långa grannlåter, är det värsta jag vet – hellre hör jag mig kallas en fähund och lemma startstymparekommentar.|| Hos Malmströms voro vackra barn, hos Renvalls vackra visor, hos Creutzens en treflig värd och isynnerhet en älskvärd grefvinna, omgifven af 10 barn hemma, utom två borta och utom trettonde lilla grefven eller fröken, som väntas till våren. Det var mycket behagligt att se den raden af snälla barn, den äldsta 16 år, och den ännu unga modren med hennes uttryck af godhet och vänlighet, förenade med hållningen af en verklig grefvinna. Oaktadt två biskopinnor sutto jemte grefvinnan i soffan, kände man sig i det huset helt otvungen och frimodig. Hos Bergenheims lärer ännu en större bjudning förestå. Jag önskar den måtte torka in.

2 En dag i förra veckan kl. 4 e. m., just när jag tände min brasa, inträdde ett långt fruntimmer och frågade om hon var igenkänd. Jag svarade nej, och hon sade: lemma startJag heter Selma Toppelius.kommentar Nå, jag kysste min goda Selma, och så sutto vi en timma och språkade framför brasan. Hon var inne på några timmar|| i staden med qvarter hos Lindelöfs och helsade från sin Mamma, som mådde väl, utom små känningar af rheumatism efter kalla kyrkan om trettondagen. Helsningen skickar jag nu vidare till vår Fanny. Det var roligt att träffa Selma, hon liknade mycket Johannes och var glad och språksam. Hade jag en dag ledig, skulle jag gerna resa till Nådendal, men det lär knappt kunna ske, vi behöfva hvar timma för vårt långa arbete. – I lördags hörde jag att gubben Z. T., min gamle vän i Brahestad, vandrat af från denna verldens mödor och från sitt trogna, obemärkta arbete i sin mästares tjenst. Gud löne den beskedlige gubben. Jag undrar huru affärerna äro för hans efterlefvande. Sonen, provisorn, är ej mera i Åbo. – Annat nytt vet jag ej, utan omfamnar min älskade Mamma sonligen och kärligen samt beder om mina vänliga helsningar till Fanny, Johanssons, Stina och alla våra vänner i staden. Mammas egen

Z.

3 Jag längtar att höra något om Mamma och huru det nu är hos eder i dessa fattiga tider.

4 Här i Åbo synas ej många tiggare, men yttersta fattigdom råder i norra delen af länet, och Creutz har händerna fulla.

5 Nu har jag stulit två timmar från psalmboken, men jag skall söka taga dem igen. Gud kan ej vara afundsjuk på en älskad moder.

6 Jag mår Gudilof godt och har ett varmt och bra rum bredvid Lilles. Mat och betjening äro också bra, utom kaffet, som är efter ångbåtsmethod.

7 Den 3 Februari skall jag hafva i kärt minne. Gud välsigne Mamma då och i alla tider för all Mammas moderliga kärlek. Gud låte årens snö hvila lätt öfver Mammas älskade hufvud.

8 Mille skickade till Julin några af blomvassprofverna, och han lofvade bjuda mig någon dag på blomvasskaffe. Ezer borde försöka att skära roten i bitar och plantera den som potäter.

9 Har något skickats från NyCarleby till lemma startslöjdaktiebolagetkommentar? Pjexorna bland annat vore bra att försöka med. Helsa de kära syskonen i Larsmo. Hur är det med dem?

 

 

    Kommentar

    Kommentar

    Punktkommentarer

    stycke – textställe – kommentar

    1 fjäsfåfänglighet, ävlan.

    1 Runebergs och Stenbäcks omarbetningar En ny psalmbok som skulle ersätta år 1695 psalmbok hade planerats sedan 1817. Runeberg hade kommit med ett förslag 1853 och Stenbäck 1866. Båda hade förkastats.

    1 stympare usling, oduglig mansperson.

    2 Jag heter Selma Toppelius. Selma Toppelius var dotter till Topelius kusin och informator Frans Toppelius. Efter faderns död hade dottern Fanny blivit fosterdotter på Kuddnäs medan Selma bosatte sig med modern, Elisabeth, kallad Lisette, i Nådendal.

    9 slöjdaktiebolaget Zacharias Topelius hade tillsammans med en grupp andra Helsingforsbor grundat ett bolag vars syfte var att köpa hemslöjdsartiklar av de nödlidande och sälja varorna vidare. Tanken var att befordra flit och arbete. Jfr t.ex. ZT–ST 14/10, 27/10 och 2/12 1867.

    Manuskriptbeskrivning

    • Brevsignum: 2057
    • Avsändare: Topelius, Zacharias
    • Mottagare: Topelius, Catharina Sofia, f. Calamnius
    • Arkiv: Nationalbiblioteket
    • Samling, signum: Topeliussamlingen 244.97
    • Form: brev
    • Status: original
    • Format: 22,5 x 14 cm
    • Lägg: 2
    • Antal blad: 2
    • Sidor brevtext: 8
    • Färg: blåaktigt
    • Kvalitet: skrivpapper
    • Mönster: vattenlinjer, lodräta vattenlinjer
    • Tillstånd: välbevarat
    • Skrivmaterial: svart bläck

    Faksimil