ZT–Sofia Topelius 25.2.1868

Zacharias Topelius till Sofia Topelius 25.2.1868

Åbo 25 Februari 1868, Fettisdag.

Min Älskade Mamma!

1 Jag föreställer mig, att jag sitter vid Mammas kaffebord nu på fet-tisdagsmorgon. En mager fet-tisdag är det. Gudnåde för mången och för hela vårt land. Den, som har helsa och bröd, kan icke vara nog tacksam. Det som finns ymnigast, är snö. För en vecka sen var ett yrväder, så att prof. Ahlqvist, som for till Helsingfors, måste vänta ett helt dygn på en gästgifvargård, emedan han ej slapp fram. I går var ungefär ett dylikt; i dag är det bättre, men snögar i alla fall ganska tjockt. Det är fastlagsmarknad i Åbo af gammal vana och gatorna fulla med folk, men göra ha de att slippa fram. Jag satt i går afton och lagade om N:o 273 om werldens fåfänglighet och förakt, och i går på e. m. hunno vi vid det formliga sammanträdet med erkebispen till N:o 250. Deraf kan Mamma se huru långt vi avancerat. Schauman dröjer till nästa veckas slut, och till dess skola vi ha psalmboken genomgången. Sedan beror vår hemresa på bihanget. Erkebispen vill nödvändigt ha allt färdigt, när vi resa, och jag undrar ej derpå, när man, som han, är 70 år och redan i 14 år har hållit på med den saken. Men|| Lille och jag äro af annan mening. Vi tycka det är mera onödigt och dessutom kostsamt för kronan att sitta här och skrifva sådant som kan göras i Helsingfors lika bra. Få nu se, om vi kunna drilla så, att vi få någon del af regi bihanget färdig och register på resten, så att bispen kan berätta för senaten att det är komplett. Det är mera svårt för oss att vara så länge bort. Der vänta flera på mig, för att tentera till kandidatexamen, och så är Mille stackare ensam med sina bekymmer, fastän hon har så många omkring sig. Fru Candelin var nu der och fick af Estlander den domen, att hon kom för sent, hon skulle bara resa hem och vänta något år på sitt slut. Det var ej någon glad nyhet. Och så är Mille bekymrad för Anna. Hade vi vetat att hon var så skral, hade vi visst ej bedt flickan stackare till oss, ty Helsingfors klimat är ej bra för bröstlidanden, isynnerhet de skarpa vårvindarna, och jag skref i går åt Mille, att hon skulle rådgöra med Hjelt, om Anna borde resa hem på vinterföret. Onkel Adam, som jag skref till, rådde att begagna luftklockan, men nu råkar den vara i olag. Ja måtte|| vår gode Gud bevara oss alla. Det tycks nu vara sjukligt i Helsingfors. Här i Åbo hörs just icke af sådant mer än vanligt, men hvad vet heller en eremit i sin enslighet? Det har nu blifvit, till all lycka, mera tyst omkring oss, så att vi ibland arbetat mest hela veckan, utan att se andra än vederbörande och de vanliga middagsgästerne. Flitiga ha vi varit, utan att arbetet just lidit fortare framåt för det. Vore här litet mera motion, skulle jag trifvas så bra man kan trifvas långt från de sina. Har jag ej särskild anledning till oro, så brukar jag aldrig ha ledsamt. Jag undrar ej på, att gamla ungkarlar bli egoister. Vid ett sådant lif för sig sjelf vänjer man sig snart vid den tanken, att andras väl eller ve mera litet angår en. Och dock borde nu alla lefva för andras väl mer än någonsin. Här äro få variationer i nödens sorgespel. Höbrödet sprides allt mera genom Julins ifver, och han påstår att det välsignas af alla, som gjort bekantskap dermed. Det är två delar hö och en del rågmjöl. Vällingen deraf skall vara utmärkt. – Här ätes i Åbo temligen som förut. Förra tisdags var jag på stor middag hos doktor Avellan, i onsdags på liten|| hos prosten Indrén och i söndags på blinimiddag hos statsrådet Gripenberg; bara fint folk den gången, d. v. s. utom värdsfolket bara erkebispen, grefvinnan Creutz och två professorer. Här bos och lefves och ätes grannare, än i Helsingfors. Stora ämnen för menniskors lif och tankar är här mera ondt om, men mycken artighet, här och der också hjertlighet, har jag funnit i Åbo. Det bästa jag sett här, är gubben Procopé, grefvinnan Creutz och fru Reuter.

2 Jag hade nyligen bref af bror Albert i affärer, och skulle han vara återkommen, beder jag Mamma helsa honom och säga, att han kan vara lugn för brandstodsräntan. Han skrifver att Mamma mår väl. Gud vare lofvad derför. Måtte ni alla få vara friska. Jag gissar att Mamma nu skrifvit till Emili, så att hon skickar väl brefvet till mig. Helsa hjertligt Fannina och alla vännerna, Stina ej att förglömma. Jag drömde mig nyss vid mammas kaffebord. Låt oss hoppas, att vi ännu få den glädjen att sitta med mamma der, det är min ljusa förhoppning under hela den långa vintern.

Mammas egen

Z.

3 Jag skickar för ro skull ett koncept till min första Davidspsalm, som nu är godkänd. Utom början och slutet, är allt efter bibeltexten, om det roar Mamma att jemföra.

4 Ezer har väl läst i tidningarna huru man planterar brödtallen. Jag hoppas han gör försök dermed. Det vore roligt att se huru det lyckas. Och så hoppas jag han ej krusar att beställa frön genom oss.

5 Helsa moster Calamnius, äfvensom Lybecks alla. – Eugenie Leuchtenberg, numera fru Oldenburg, har ställt sig i spetsen för en bazar, som inbragt 35,000 rubel åt Finland. Dagmar har hindrats af opasslighet att göra det.

6 Arppes sentida svar i Allmänna Tidningen var ett nytt misstag. Det ref åter upp det som redan höll på att glömmas.