Till en skådespelerska
Kommentar
Kommentar
Tre manuskript är kända: ms1 och ms3 är daterade den 7 september 1876, ms2 är odaterat. Dikten publicerades i Svea 1882.
Dikten är tillägnad den svenska skådespelerskan Hedvig Charlotte Raa-Winterhjelm (1838–1907). Raa var medlem i ett svenskt teatersällskap som gjorde en bejublad turné i Helsingfors 1858–1860 och 1864–1865. Som nygift engagerades hon med sin man Frithiof Raa vid Nya teatern i Helsingfors. Charlotte Raa gjorde flera framstående rolltolkningar på svenska, men hon har framförallt gått till den finska teaterhistorien genom sin tolkning av huvudrollen i Aleksis Kivis skådespel Lea 1869. Efter makens död återvände Raa till Sverige och gifte sig 1874 med den norske skriftställaren Kristian Winterhjelm. Hon gjorde därefter några gästspel i Finland, bl.a. uppträdde hon vid en soaré i Helsingfors den 15 augusti 1875. Topelius dikt tillkom ett år senare.
Några diktverser avspeglar den mer reserverade inställning till teatern som Topelius kom att inta i slutet av 1860-talet (jfr Självbiografiska anteckningar 1922, s. 189 f. och Topelius 1970, s. 297 ff.).
Dikten består av tre sonetter. I valet av versform förmodar Enckell ett inflytande från Snoilsky, men konstaterar att Raa hade tillägnats sonetter också av andra, t.ex. av Julius Krohn (Suonio) (1970, s. 301).
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
11 på kothurnen stå framföra högstämda tragedier (koturn: platåsko som skådespelare under antiken använde i tragedier för att öka sin längd).
15 förveten (oförsynt) nyfiken.
21–22 Cassandra, Som [...] gåtor skall förklara. trojansk kungadotter i grekisk mytologi, hade siargåva men blev aldrig trodd; roll i Aischylos tragedi Agamemnon.
Bibliografi
Enckell i Topelius 120 dikter 1970, s. 295–301; Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 189 f.; Finlands krönika 1860–1878 2004, s. 232
Till en skådespelerska.
I.
Att vara allt och trött till intet falla;
Att dö sig sjelf och födas om för stunden
För att, i nya väsens former bunden,
Till lif poetens drömda skuggor kalla;
5Att tjena nycken och beherska alla;
Att fängsla menskolifvet i sekunden
Och le, med eget qval i hjertegrunden;
Se der den verld, der scenens män befalla!
|277|Men klappar hjertat under silkeströja,
10Hur stark att bära, stark att allt försaka,
Skall ej en qvinna
på kothurnen stå
;
Än smidig ranka, som en fläkt kan böja,
Än furie, som mäktar throner skaka,
Än hjeltedjerf – och qvinna, ack, ändå!
|170|II.
15Derute sorlar en
förveten
skara.
Der gäspar en, der hörs en annan klandra;
Applåden öfverröstar alla andra,
Och skratt och snyftningar sig sammanpara.
Men hon på tiljan får dem icke svara.
20Försjunken i sin uppgift, skall hon vandra,
En otillgänglig, drömmande
Cassandra,
Som lifvets dunkla gåtor skall förklara.![kommentar](assets/images/asterisk.svg)
Hon hänför, tjusar, eldar, strider, vinner,
Besvärjer lefvande och väcker döda,
25En krönt idol på ögonblickets thron;
Men i kulissen hennes verld förbrinner,
Ur askan måste gnistan åter glöda …
Hvem är så rik, hvem är så arm, som hon?
III.
O hjerta, dömdt att dina slag fördölja,
30Hur länge skall du dina portar regla?
Hur länge skall du, som vulkanens kegla,
Förbrännas af den eld, som djupen hölja?
|171|Hemlösa, sköna, månbelysta bölja,
Hur länge skall du utan fäste segla?
|278|35Hur länge skall du rampens lågor spegla
Och alla lifvets marknadstorg beskölja?
Sök hamn vid klippor, som ej mer förvittra;
Gå, vilsna bölja, gå din strand till möte,
Och gläns i morgonsolens purpurskrud!
40Vänd från de segrar gömda qval förbittra
Tillbaka till naturens enkla sköte,
Till hem, till make, till dig sjelf, till Gud!
1876.