Wasaminne.

(Vid femte semisekularfesten för Wasa stads privilegier den 30 Januari 1862.)

Det vida haf, som sluter Finlands stränder

Med moderskärlek till sin blåa barm,

Sin ena arm mot solens uppgång sänder,

Mot midnattssolen sträcks dess andra arm.

5Den ena österlandens perlor samlar,

Den andra skygg bland nordens isar famlar

Och brottas vildt mot nordanstormens harm.

Långt vid den kust, der Bottenhafvet svallar

I smalnad armled, prydd med hundra skär,

10Och mellan Sveriges ek och Finlands tallar

En broderlig, en nära helsning bär;

Der syntes fordom öfver hafvets dimma

Ett åldrigt fästes gråa murar glimma:

Numera sökes det förgäfves der.

15När restes muren? Fråga hafvets vågor!

Hvem har den grundat? Fråga strandens sten!

Ej häfden har ett svar på dessa frågor;

De äro glömda länge, längesen.

Ett enda namn från sagans dunkla tider

20Bär vittne än om korsets första strider;

Från denna strand det spridde vidt sitt sken.

Korsholm! Du mörka ö,*)Mustasaari. som engång dagats

I hedendomens töckenhöljda haf,

Din mur har ramlat, vallarna försvagats,

25Och dina kämpar, dem vet ingen af.

Men fastare än din granit, som vittrat,

Står korset qvar, af inga stormar splittradt,

På dina kämpars längst förgätna graf.

Vid dina vallars värn, i seklers fejder

30Uppvexte fredens hyddor, flitens bo,

En idog slöjd i skörderika nejder

Och ädel bildnings frön och kristen tro.

Ditt hvita tempel lyste klart i töcknen;

Den vilsne seglarn fann en hamn i öknen,

35Och vilsna själen fann en evig ro.

Kom så en tid, när broder stod mot broder

Med svärd och klubba uti vildsint mod

Och isen purprades på frusna floder,

Der uti vinterfrosten slaget stod.

40Men brodermördarns ätt drefs ut med fasa,

Och Carl den bistre log och reste Wasa,

Hans kungalön för Österbottens blod.

Som Liuksialas drottning bar en krona

På landtlig tärnas lock i fordna dar,

45Så sågs, o Wasa, på din panna throna

Det skönsta namn, som nordens ära bar.

Det steg i glans, det strålade kring jorden,

Men du, dess ringa återsken i norden,

Förblef en landtlig tärna, som du var.

50Hvad var din bragd? Mod, dygd och enkla seder.

Som Katharina, har du, blid i håg,

Betalt ditt konungsliga lån med heder:

Du gäldat Wasa blod med Wasa råg.

Och liksom hon, din höghet att försona,

55På sistone din gyllne kungakrona

Ifrån din gråa hjessa ryckt du såg.

I dessa mörka, djerfva nordanbygder,

Der stålet törstar blod ännu i dag,

Der har du värnat fredens lugna dygder,

60Der har du ammat ljus och skipat lag.

Men kom den stund, när stridens flamma blossar,

Minns häfden än, hur dina Wasa gossar

För Finland blödt till sista andedrag.

Ditt mått var fylldt. Och Herren sände flamman

65Att gå till doms med den förgångna tid.

En ringa gnista, och allt störte samman,

Som seklers möda byggt för menskofrid.

Grus, – aska, – stoft! – Och intet mer att skona!

O kungastad, i askan låg din krona!

70Din stolta vase låg förbränd bredvid.

Din saga slutas. Nya tider randas,

Förödelsen ditt tempel öfvergått;

Dock lefver Gud, och du kan åter andas,

Men höljd i arma bondekläder blott. *)Det gamla Wasa är nu en ringa by.

75Till folkets hyddor, dädan du var gången,

Dit skall du återvända. Endast sången

Och minnet gråta nu din sorgsna lott.

Dock stundom än, när från de nya stränder,

De rikare, dit dina söner flytt,

80En vandrare med tårfylldt öga vänder

Till dessa öfvergifna hem på nytt,

Din krona letar han, den glansomgjutna,

Ej mer i askan utaf det förflutna,

Men uti Finlands morgonsol, som grytt.