Skogssköflingen
Kommentaari
Kommentar
Ett ofullständigt manuskript är känt, daterat 24/2 74 överst. Slutet av utkastet (vers 72–104) är av annan penna och kan ha tillkommit senare.
Topelius kritiserar i olika sammanhang den eskalerande avverkningen av skogen (se kommentar till föregående dikt), i »Skogssköflingen» får kritiken sin mest affekterade form. Enckell noterar här det moraliserande draget i Topelius senare dikter, men poängterar att motivet åskådliggör hur djupt engagerad Topelius var i denna fråga (1970, s. 284).
I maj 1873 rapporterar Topelius i Finlands krönika om den febrila verksamheten vid sågverken; i Björneborg väntade då 120 lastfartyg av olika nationalitet på trälast. Han framhåller att den oproportionerligt snabba avverkningen på sikt ruinerar landet i både ekonomiskt och moraliskt avseende: De utländska herrarna köper upp skog, gör stora vinster och lever som furstar medan fattiga bönder som plötsligt får kapital låter den ovana rikedomen »rinna ut, än hit, än dit». Mannen rekvirerar champagne, hustrun frossar i kaffe och socker, döttrarna i siden och grannlåt. En stor del av arbetarnas inkomst går till alkohol. Lyxkonsumtionen växer med det »onaturliga penningflödet», medan det redbara, verkligt produktiva arbetet ringaktas (2004, s. 276; se även s. 278, 285 och 292 f.).
Dikten från följande år upptar samma teman: inledningsvis konstaterar Topelius att avverkningen av skogen historiskt har varit av stor betydelse i civilisationsprocessen (vers 9–12), men »nutids yxa» hugger urskiljningslöst och »allt förödes» (vers 13–25) för snabba inkomster (vers 38–42). Ökat välstånd leder till allsköns frosseri och spritmissbruk (vers 2–3, 43–46, 58–59, 113) medan det hederliga arbetet underskattas (vers 47–50). Penningbegäret ses som roten till det onda. Det uppkomna läget var således en följd av lättja, slapphet och girighet, och avverkningen innebar därmed en skövling inte bara av ekonomiska och ekologiska resurser, utan av heliga dygder och värden (jfr vers 47–53, 129–134). Se inledningen, s. XXI f.
I läseboken Boken om Vårt Land (1875) framhåller Topelius skogens klimatreglerande funktion: »Skogen skyddar landet för kalla windar och hastiga ombyten af wärme och köld. Skogen drager fuktighet åt sig från luften och skyddar för torka. Det regnar jemnare i en skogstrakt; snön smälter ej så hastigt om wåren. För dessa sina egenskaper är skogen likasom landets pels. Ett land i den höga norden behöfver ett godt winterplagg, men kläder det pelsen af sig, får det skylla sig sjelf, om det fryser ihjäl.» (jfr vers 1–2; ZTS XVII, s. 219).
Topelius hade hösten 1873 sålt föräldrahemmet Kuddnäs med tillhörande skog. Köparen lät avverka skogen för hela köpesumman och erbjöd sig sedan att sälja gården tillbaka. Något återköp blev inte av, men Topelius förebrådde sig många år senare för försäljningen (Nyberg 1949, s. 222–425, Enckell 1970, s. 286, jfr Vasenius VI, s. 175 f.).
Dikten är skriven på blankvers med avslutande parrim.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
1–2 De plundra dig, [...] din varma vinterklädnad, Jfr »Fåglalåt»: »Hur skall det land ej frysa uti den höga nord, / Som kläder af sin pels, de gröna skogar?» (vers 8–9, s. 31).
43–46 Med detta guld [...] beständigt tömmas. På de nya industriorterna etablerades krogar och lönnbrännerier med dryckenskap och brottslighet som följd (Kuisma 1993, s. 233).
69 den lumpne Tschud, tjuder: folkgrupp i västligaste Ryssland besläktad med finnarna; tjud användes också nedlåtande om finne.
77–79 För oss finns ingen annan väg [...] Än bön och arbete och enkel sed. Jfr »Fåglalåt» (s. 32): »Dock vet jag trenne gåfvor, som bringa bättre lön; / De heta: enkla seder och arbete och bön» (vers 26–27), och avslutningen »Lef enkelt! Bed! Arbeta!» (vers 41).
82 förgylda bjellror här: falska förespeglingar; jfr »Askungen» i Läsning för barn 7: »Guld och rang är bjällerklang, / Som så mången narr förleder» (1891, s. 202).
Bibliografi
Enckell i Topelius 120 dikter 1970, s. 280–286; Forsgård, I det femte inseglets tecken 1998, s. 20 f.; Kuisma, Metsäteollisuuden maa 1993, s. 233 f.; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 222–425; Tiitta, Harmaakiven maa 1994, s. 202–209; Topelius, »Skogens värde», Helsingfors Tidning 13/10 1855; Finlands krönika 2004, s. 275 f., 279, 284 f., 292 ff., Naturens bok och Boken om Vårt Land, ZTS XVII, s. 219; Självbiografiska anteckningar 1922, s. 280; Vasenius IV, s. 176 f.
Skogssköflingen.
(1874.)
De plundra dig, mitt land! De sälja dig.
De slita af din varma vinterklädnad,
Som drinkaren med fräcka händer säljer
Sin moders tröja för ett uselt rus.
5Väl var du arm i all din rikedom;
Väl lät du dina sköna, stolta furor,
De dunkelgröna, jättestarka söner
Af snöig nord, förmultna utan gagn;
Väl var en yxa förr i odlarns hand,
10Ljusbringaren i öde nejders skugga,
Banbrytaren för europeisk kultur,
Luft, frihet, menskorätt och dagligt bröd;
Men nutids yxa går som dödens lie
Fram öfver moar, dalar, fält och kullar
15Och mejar utan miskund barn med gubbe,
Den branta åsens sommarglade yngling
Med kärrets mossbelupne veteran.
Allt faller, allt förödes. Der hon framgår,
Der stupar grönskan, tystnar fågelsången,
|44|20Der blottas för bebyggarns trötta öga
Den vilda, döda, ofruktbara grunden
Af urtids hällar, dem naturen länge
Barmhertigt dolde under skogens täcke,
Och ändlös, liflös, hopplös breder sig
25I härjarns spår polcirkelns ödemark.
För hvad, mitt land, för hvad förhärjas du?
Har hungern åter gästat dina bygder?
Begär han stammar, icke bark, som förr?
Har väldig ovän ryckt emot din gräns?
30Vill du med skogens bråte skydda dig
|202|Och dina hyddor mot barbarers pilar?
Ack, nej, – du står med öfverfylda lador,
Med rikligt bröd i fredens sommardagar,
Och ingen ovän hotar dina portar,
35Blott dina egna söner sarga dig,
Och andra bygders svultne gamar kretsa
Kring dina stränder, vädrande ett rof.
För redbar flit, för sälla framtidsskördar
Förvandlas ej din gröna skog till guld:
40Med detta guld skall öfverflödet frossa,
Med detta guld skall girigheten ockra,
Med detta guld skall dårskapen sig brösta,
Med detta guld skall rusets kopparpanna,
Som slukar dina skördar, som förgiftar
45Din hyddas frid och mördar dina söner,
Beständigt fyllas och beständigt tömmas.
Dertill behöfves det. Men plöjarns möda,
En idog slöjd, en tyst, förnöjsam flit
|45|Och tankens segrar, lifvets menskligt ädla
50Och anspråkslösa måtta skall förgätas
För detta vissna löf, en hastig vinning,
För detta lyckans väsenlösa spöke,
Som är en flygtig rök, ett sken, ett hån.
Hvad rör det desse kloke för i dag,
55Om morgondagen skall med bittra tårar
Begråta deras villor? Efter dem
Må floden komma, blott, i den sekund
De lefva, bägarns gyllne nektar strömmar
Och nöjet bländar, hopen dem beundrar?
60Hvad angår dem ett öde, härjadt land,
En frusen ödemark i polens kedjor,
Ett först bedåradt, sist förhungradt folk?
Hör ej den vida verlden menskan till?
Man kastar bort den pressade citronen
65Och väljer sig en annan; land som land!
När du, mitt land, afklädt din vinterpels,
Begrafvet i din bottenlösa drifva,
Då andas ju dödgräfvarne ej mer,
|203|Och för den lumpne Tschud, som efter kommer,
70Skall på Amerikas, Australiens stepper
Dock återstå en menskotom oas.
Men vi, som älska dig, som ville kläda
Din mo med skördar, dina kärr med hjordar,
Ditt folk med ljus och dina hem med dygder,
75Vi sörja öfver din förvildnings dag.
Vi tro ej på ett guldregn i vår snö;
För oss finns ingen annan väg till välstånd,
|46|Till ljus, till frihet och till mensklig lycka,
Än bön och arbete och enkel sed.
80Det finns ej annan rikdom, som består,
Än Guds välsignelse och tålig kraft.
Tro icke klangen af förgylda bjellror,
Som ila dig, mitt land, en qväll förbi!
När den förgått, står ödemarken qvar.
85O, att du kunde, medan än de klinga,
Förnimma deras spruckna ljud, förrän
Du följer dem bedöfvad bort i natten
Och vaknar frysande i drifvan upp!
Förstår du oss? Vi kunna icke tänka
90För oss en annan strand vid lifvets haf,
Vi kunna icke sälja, icke byta,
Förråda eller glömma dig för alla
De jordens paradis, som bjudas oss,
Och derför är vårt ord en lans af stål
95Mot dem, som kunna och som vilja det.
Säg sedan, att vi smäda! Kalla oss
Vanvettingar, som blanda diktens drömmar
I verklighetens nyttiga förvärf!
Vi kunde svara dig, att detta allt
100Är genomlefvadt, icke drömdt; vi kunde
För dina fötter kasta trasorna
Af menskolycka, samvetsro och hemfrid,
Förhärjade af detta usla guld,
Som nu i strömmar rinner in och ut.
105Men du förstår oss icke. Andra slägten,
Som efter komma, skola se tillbaka
|47||204|På våra dagar, sägande med harm:
Arftagaren fann i sin faders hörnskåp
Ett oförväntadt kostbart testamente,
110Ett kapital, som syntes outtömligt.
Hvad gjorde han? Tog han det vist i vård
Att blifva, räntebärande, hans bröd?
Nej, han förslöste det för stundens rus.
Guldäpplen mognade på furans gren,
115På enrisbusken skeno silfverfransar,
På gärdsgårdsstören hängde röda drufvor,
Allt landet var i rosenskimmer klädt;
Men ack, det var en dröm, och drömmar slå,
Som alla veta, i sin motsats om.
120Från denna tid är åsens hjessa kal,
Stenkumlet naket, fältet ofruktbart
Och åkern skyddslös, floder, bäckar, sjöar
Än härjande, än vattenfattiga
Och eldens flamma närd af usel torf …
125Den första fattigdomen, manligt buren,
Var välmakts tider, jemförd med den andra,
Som glömt arbeta, glömt sin ädla konst
Att gladt försaka, nöjdt med ringa lott …
Land, gif oss åter dina mörka skogar
130Och våra låga hyddor! Tag vårt guld,
Och sänk det ned i dina djupsta kärr,
Allenast vi behålla qvar oss sjelfva,
Arbetets ära, kärlek, bergfast tro
Och Guds välsignelse i enkelt bo!