Votum för den dramatiska konsten i Finland
Kommentaari
Kommentar
Ett odaterat förarbete är känt, betitlat »Shakespeare». Enckell uppger att dikten är daterad den 20 april 1864 (1970, s. 207). Inget daterat manuskript har hittats.
Titeln på förarbetet och den manuskriptdatering Enckell uppger tyder på att dikten tillkom med anledning av Shakespeares 300-årsjubileum (se kommentar till föregående dikt); formen (blankvers) och allusionerna i vers 74–92 och 118–123 understryker anknytningen till skalden. Shakespeare framträder här tydligt som teaterns moraliska förebild (Wrede 1999, s. 328). Med dikten ville Topelius mobilisera en opinion till förmån för byggandet av ett nytt teaterhus i Helsingfors; det gamla hade brunnit ned i maj 1863.
Klinge noterar att diktens tema långt är detsamma som i förordet till novellen »Konungens handske» (1863): vad vet historiens bok egentligen om livet, om människorna i det förflutna? Historien är i sig stum, kall och livlös, endast Dikten kan ge den liv (2004, s. 173 f.).
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
Titel Votum inlägg, yttrande.
11 tideböckerna krönikorna, de historiska skrifterna.
54 stepperna ödsliga platserna (textstället upptas i SAOB).
57 svärdsgny vapenslammer.
58 orangeparker apelsinlundar.
94 löje leende.
106 biltog fredlös.
Bibliografi
Enckell i Topelius, 120 dikter 1970, s. 204–208; Klinge, Idyll och hot 2004, s. 173; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 329; Wrede, »Zachris Topelius – barnatro och fosterland», FSL 1 1999, s. 328
Votum
för den dramatiska konsten i Finland.
Du, som en dag med nyktra tvifvel tog
Uti din hand historiens digra bok
Och mätte ut med tumstock mensklighetens
Mångbugtande, nyckfulla omloppsbana
5Kring tidens ur; – hvad vet du om de döda?
Såg du myriader väsen droppa ned
I evigheten? Mins du deras drag?
Förnam du ryckningar af lif i murkna
Skeletter, strödda kring i jordens stoft?
10Hvar äro dessa hjeltar, kungar, folk,
Som fylla tideböckerna? – Säg mig,
Hvar är det varma blod, som brusade
I deras ådror? Hvar den höga rodnad
På deras kind af lifvets ungdomsfärg,
15Och vredens hot, och kärleks ljufva glöd,
Och snillets blixt, och tankens örnavingar?
Förnam du längtans suck i deras barm?
Har deras anddrägt fläktat mot din tinning?
Har du kännt deras hjertan klappa, fulla
20Af lidelser? Och har du blickat, öga
Mot öga, in i deras själ? Tryckt hand
I hand? Hört deras läppar hviska dig
Så lefvande, så menskligt varma ord,
Att du har lidit, gråtit, lett med dem
25Och sagt: De voro menskor, liksom jag!
Förgäfves frågar du de stumma bladen
I häfdens bok. Historien sitter hög
|125|Till doms på grafvarna och ristar bilder
Med kopparstift i marmortaflorna,
30Stora gestalter, obevekligt sanna,
Men utan lif, men utan kött och blod;
Kropplösa tankar, ädla föredömen
Och djerfva handlingar, – men utan armar
|99|Och utan röst, – brådstörta lidelser
35Med mask för ansigtet. – Der vanka skuggor
Och åter skuggor för din ljumma blick,
Och trött vid denna skog af mensklighet
Förutan menskor, utan grönska, lägger
Du boken bort med namn och åratal,
40Beläsen, uppbyggd, lärd – ja, hvarför icke? –
Men kall, – liksom den lefvande sig skyndar
Från kyrkogården och är glad att åter
Se röken från sin skorsten och förnimma
Gårdshundens skall vid hemmets kära port.
45Då kommer Dikten, detta ljufva barn,
Som i sin oskuld drömmer tusen gånger
Mer sannt, än all den vises forskning tänkt,
Och sänker sig med skära fjärilvingar
På häfdens blad. – Der var hon länge hemma.
50Hon var den knopp, ur hvilken dessa blad
Ha vecklats ut. Hvem, om ej hon, har hviskat
Den första sagan i historiens öra?
Hvem, om ej hon, har stänkt en droppe dagg
I stepperna af krönikans register?
55Allt hvad från hjerta och till hjerta går
Hör henne till. Och se, hon leder dig
Igenom hjeltediktens svärdsgny, genom
Lyrikens yppiga orangeparker,
Till scenens stora, speglande trymå
60I ram af guld på lifvets marknadstorg.
|126|Förhänget uppgår. Häfden träder fram,
Ej mer i väsenlösa skuggors töcken,
Men frisk, förkroppsligad, förandligad
Och varm, som lifvet andas än i dag.
65Då ljusnar dimman. Det förgångna lefver.
Grafvarna öppnas. Skuggorna stå upp.
Den mörka jorden återger sitt rof,
Ur hafvets afgrund dykar den förliste,
Ur bålets flammor springer fram martyren,
|100|70Brådt söker hjelten upp sitt brustna svärd,
Sin storhets fallna krona griper kungen,
Sin släckta lampa tänder forskarn åter,
Arbetarn går till länge rostad plog ...konsekvensändrat/normaliserat
Der ligga i ett hörn af kyrkogården
75Fem hufvudskallar. Deras kind får färg.
Förgråtet modersöga, länge brustet
I sorg och död, uppvaknar leende,
Och handen smeker barnets gyllne lock.
En rosig tärna smyger blyg till fönstret
80I qvällens skymning, och derunder smäktar
En ynglings suck i mandolinens strängar.
Upp far tyrannen ur sin tunga slummer
Och griper skrämd sin slöa bilas skaft;
Men se, till blodig skuldra återvända
85Hans offers hufvuden och se på bödeln
Med blickar af osägeligt förakt.
Brist, våld! I vanmakt digna, oförrätt!
Maktlös är bilan! Maktlös är din boja!
Frihetens luft inströmmar genom fängslets
90Tredubbla murar, – folken andas åter,
Och lefvande gå seklerna till doms,
Hvart med sitt slägte, inför efterverlden.
|127|Lif! Menskobröst! Hvar hade du en suck,
En längtan, ett begär, en sorg, ett löje,
95En dygd, en dårskap, en bedrift, ett brott,
Som ej på scenen blottats utan mask
I all sin storhet, all sin ömklighet?
Hvar ägde du så fasansfull en syn,
Hvar ägde du så oförvissnelig
100En doft af skönhet uppå denna jord,
Att icke diktens genius gripit honom
I flygten och till skräck, till maning, tjusning
Ställt honom fram på scenen för allt folk?
Här samlas alla spridda återljud
105Af denna fallne, gudaborne ande,
|101|Som biltog bor i mensklighetens barm.
Här rasar han i synd. Här vältrar han
Sig fräck i smutsen af en sinnlig lust,
Här trotsar han, en frossande demon,
110Berusad utaf pöbelns jubelskri,
Dygd, oskuld, heder, sanning, Gud! ...
Och dock
Ur djupet af hans fall uppstiger här
I segerglädje allt det ädlaste,
Det högsta, bästa uti menskobröst
115Och böjer knä inför det heliga,
Hvars namn är alltför stort, att ropas ut
På torgen, men som lyser evigt klart
I villorna af vansklig lust. – Kung Lear
Bär menskligheten i sitt fadershjerta;
120I Hamlet brister verlden uti spillror,
Och tanken stupar maktlös för Guds thron,
Men blott för att stå upp i verldshistorien
Och döma uti Macbeth verldens synd!
1864.