|124||98|

Votum

för den dramatiska konsten i Finland.

Du, som en dag med nyktra tvifvel tog

Uti din hand historiens digra bok

Och mätte ut med tumstock mensklighetens

Mångbugtande, nyckfulla omloppsbana

5Kring tidens ur; – hvad vet du om de döda?

Såg du myriader väsen droppa ned

I evigheten? Mins du deras drag?

Förnam du ryckningar af lif i murkna

Skeletter, strödda kring i jordens stoft?

10Hvar äro dessa hjeltar, kungar, folk,

Som fylla tideböckerna? – Säg mig,

Hvar är det varma blod, som brusade

I deras ådror? Hvar den höga rodnad

På deras kind af lifvets ungdomsfärg,

15Och vredens hot, och kärleks ljufva glöd,

Och snillets blixt, och tankens örnavingar?

Förnam du längtans suck i deras barm?

Har deras anddrägt fläktat mot din tinning?

Har du kännt deras hjertan klappa, fulla

20Af lidelser? Och har du blickat, öga

Mot öga, in i deras själ? Tryckt hand

I hand? Hört deras läppar hviska dig

Så lefvande, så menskligt varma ord,

Att du har lidit, gråtit, lett med dem

25Och sagt: De voro menskor, liksom jag!

Förgäfves frågar du de stumma bladen

I häfdens bok. Historien sitter hög

|125|

Till doms på grafvarna och ristar bilder

Med kopparstift i marmortaflorna,

30Stora gestalter, obevekligt sanna,

Men utan lif, men utan kött och blod;

Kropplösa tankar, ädla föredömen

Och djerfva handlingar, – men utan armar

|99|

Och utan röst, – brådstörta lidelser

35Med mask för ansigtet. – Der vanka skuggor

Och åter skuggor för din ljumma blick,

Och trött vid denna skog af mensklighet

Förutan menskor, utan grönska, lägger

Du boken bort med namn och åratal,

40Beläsen, uppbyggd, lärd – ja, hvarför icke? –

Men kall, – liksom den lefvande sig skyndar

Från kyrkogården och är glad att åter

Se röken från sin skorsten och förnimma

Gårdshundens skall vid hemmets kära port.

45Då kommer Dikten, detta ljufva barn,

Som i sin oskuld drömmer tusen gånger

Mer sannt, än all den vises forskning tänkt,

Och sänker sig med skära fjärilvingar

På häfdens blad. – Der var hon länge hemma.

50Hon var den knopp, ur hvilken dessa blad

Ha vecklats ut. Hvem, om ej hon, har hviskat

Den första sagan i historiens öra?

Hvem, om ej hon, har stänkt en droppe dagg

I stepperna af krönikans register?

55Allt hvad från hjerta och till hjerta går

Hör henne till. Och se, hon leder dig

Igenom hjeltediktens svärdsgny, genom

Lyrikens yppiga orangeparker,

Till scenens stora, speglande trymå

60I ram af guld på lifvets marknadstorg.

|126|

Förhänget uppgår. Häfden träder fram,

Ej mer i väsenlösa skuggors töcken,

Men frisk, förkroppsligad, förandligad

Och varm, som lifvet andas än i dag.

65Då ljusnar dimman. Det förgångna lefver.

Grafvarna öppnas. Skuggorna stå upp.

Den mörka jorden återger sitt rof,

Ur hafvets afgrund dykar den förliste,

Ur bålets flammor springer fram martyren,

|100|

70Brådt söker hjelten upp sitt brustna svärd,

Sin storhets fallna krona griper kungen,

Sin släckta lampa tänder forskarn åter,

Arbetarn går till länge rostad plog ...konsekvensändrat/normaliserat

Der ligga i ett hörn af kyrkogården

75Fem hufvudskallar. Deras kind får färg.

Förgråtet modersöga, länge brustet

I sorg och död, uppvaknar leende,

Och handen smeker barnets gyllne lock.

En rosig tärna smyger blyg till fönstret

80I qvällens skymning, och derunder smäktar

En ynglings suck i mandolinens strängar.

Upp far tyrannen ur sin tunga slummer

Och griper skrämd sin slöa bilas skaft;

Men se, till blodig skuldra återvända

85Hans offers hufvuden och se på bödeln

Med blickar af osägeligt förakt.

Brist, våld! I vanmakt digna, oförrätt!

Maktlös är bilan! Maktlös är din boja!

Frihetens luft inströmmar genom fängslets

90Tredubbla murar, – folken andas åter,

Och lefvande gå seklerna till doms,

Hvart med sitt slägte, inför efterverlden.

|127|

Lif! Menskobröst! Hvar hade du en suck,

En längtan, ett begär, en sorg, ett löje,

95En dygd, en dårskap, en bedrift, ett brott,

Som ej på scenen blottats utan mask

I all sin storhet, all sin ömklighet?

Hvar ägde du så fasansfull en syn,

Hvar ägde du så oförvissnelig

100En doft af skönhet uppå denna jord,

Att icke diktens genius gripit honom

I flygten och till skräck, till maning, tjusning

Ställt honom fram på scenen för allt folk?

Här samlas alla spridda återljud

105Af denna fallne, gudaborne ande,

|101|

Som biltog bor i mensklighetens barm.

Här rasar han i synd. Här vältrar han

Sig fräck i smutsen af en sinnlig lust,

Här trotsar han, en frossande demon,

110Berusad utaf pöbelns jubelskri,

Dygd, oskuld, heder, sanning, Gud! ...

Och dock

Ur djupet af hans fall uppstiger här

I segerglädje allt det ädlaste,

Det högsta, bästa uti menskobröst

115Och böjer knä inför det heliga,

Hvars namn är alltför stort, att ropas ut

På torgen, men som lyser evigt klart

I villorna af vansklig lust. – Kung Lear

Bär menskligheten i sitt fadershjerta;

120I Hamlet brister verlden uti spillror,

Och tanken stupar maktlös för Guds thron,

Men blott för att stå upp i verldshistorien

Och döma uti Macbeth verldens synd!

1864.