Min Moder
Kommentaari
Kommentar
En renskrift är känd.
Topelius mor Sofia Topelius insjuknade i tyfus i juni 1868, smittad av de tiggare hon bespisade på Kuddnäs, och dog den 1 juli. Emilie och Zacharias Topelius som befann sig i Marstrand underrättades per telegraf om hennes tillstånd. De avreste omedelbart mot Nykarleby men anlände tre dagar för sent. Topelius sörjde djupt att han inte hade hunnit till moderns dödsbädd (1922, s. 249). Dikten tillkom ungefär ett år senare (se Vest 1905, s. 334).
Versschemat kan läsas som nystev, rimflätningen är AABBcc, liksom i dikten »Till Finlands mödrar» (s. 209 f.). Topelius använder nystev frekvent i Ljungblommor (om denna vers, se ZTS I, s. 335).
Bibliografi
Enckell i Topelius 120 dikter 1970, s. 232–234; Nyberg, Zachris Topelius 1949, 397 f.; Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 247–250; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 333 f.
På grafvarna.
Min Moder.
† 1868.
Hvar finns en kärlek, som intill döden
Står oförändrad i alla öden,
Som, lik Guds engel, oss öfvervakar
Och fordrar intet, men allt försakar?
5På denna jorden finns endast en:
En moders kärlek är det allen.
Allt band är sjelfviskt, som hjertat binder:
Den kyss, som bränner på brudens kinder,
Den hulda famn, som en syster räcker,
10Den späda arm, som oss barnet sträcker;
Vår bäste vän har en lön sig drömt:
En moder ensam har det förglömt.
När minnes hon i de långa åren
Den tunga smärtan, den heta tåren,
15Sin ungdoms vår, som ej fås tillbaka,
Och dagens möda och nattens vaka
För detta barn, som hon älskar mer,
Ju mer hon allt för dess lycka ger?
Och hvem kan gifva hvad hon oss skänker?
20Den första tanke, som barnet tänker,
|60|Den första bön, som dess läppar stamma,
Den första kärlekens rena flamma,
|49|Den första maning för rätt och dygd,
För sanning, frihet och fosterbygd!
25Och vi, hvad gifva vi henne åter?
Ack, mången sorg, som hon ömt förlåter,
Vår svala kärlek, åt flera delad,
Vår omsorg, ofta förströdd, förfelad.
Ej ens vår åsyn är hennes tröst:
30Hon lemnas ensam i lifvets höst.
Och dock hon följer med sina tankar
Det vilsna barn, som i verlden vankar,
Och hennes bön, som en engels fackla,
Går klar framför oss, när stegen vackla,
35Och lyser vägen med Christi tro
Och banar stigar och bygger bo.
Välsignad vare en sådan moder!
O, det är sötma i tårefloder,
Det är en hugnad för alla tider,
40Att i det sjelfviska lifvets strider
Få rota sig vid en sådan barm
Och af dess kärlek få kyssas varm!
Så löna, Gud, hvad ej vi förmådde!
Det var ditt frö hon i tiden sådde,
45Det är din kärlek, den evigt höga,
Som speglar sig i en moders öga,
Och derför känns som en sol gått ner,
När detta öga ej strålar mer ...