|179||139|

Skog och sjö.

1. Ensamhet.

O, vor’ jag det minsta bland lingonen små,

Som vexa i skog,

Så hade jag qvist till att sitta uppå;

Då hade jag nog.

5Jag hade en tufva, som vore mitt fäste;

Nu är jag en ärla, som söker sitt näste,

Allen,

Allen under himmelens blå.

O, vor’ jag en vass vid den ringaste ö,

10Förgänglig och vek,

Så hade jag rot för mitt svigtande rö

I stormarnas lek.

Jag visste min hamn, om än öde är stranden;

Nu är jag en våg, som förrinner i sanden,

15Allen,

Allen i den brusande sjö.

Och vore den hårdaste klippa min vän,

Med jern i sin barm,

Så skulle jag bygga mitt bo uppå den

20Och kyssa den varm.

Jag hade dock en, som jag kallar min egen;

Nu är jag ranunkeln, som trampas vid vägen;

Allen,

Allen och förgäten och arm.