|137||257|

Ludvig van Beethovens minne.

(Konstnärsgillets fest i Helsingfors d. 17 Dec. 1870.)

Det stormar ute. Brak och hvirfvelvind.

Kanonen ryter, krigets lågor brinna.

Europa rodnar. Folkens lärarinna

Ser barbariet klösa hennes kind.

5Men ej för krigets tårar, bragd och strid

Är denna dagens lagerkrona knuten;

Hon kransar ljuflig, älskande och blid

En mensklighetens seger, full af frid,

Och binder hop ett sekel i minuten.

10Säg mig den röst, den lyckliga, som talar

Till alla folk, till hvarje menskobröst;

Hvars språk förstås i Himalayas dalar

Och ljuder välbekant i polens höst;

Säg mig den makt, på en gång stark och vek,

15Som vingar barnets oskuldsfulla lek,

Som eldar ynglingen för fädrens ära,

|138|

Som färgar ungmöns blyga kinder skära

Och än, när lifvets afton skymmer blek,

Förmår den frusna snön att blommor bära!

20Det är musiken. Det är englasången

Från alltets onämnbara harmoni,

Som i det brustna stoftet ligger fången

Och känner sig i tonen åter fri.

Det är den fallna, bundna menskoanden,

25Som i sin trängtan, skakande på banden,

Uppsamlar hvarje fjerran återljud

Af sin så bittert sörjda frid hos Gud.

|258|

Och liksom ljuset bryts i molnens dimmor,

Så färgas tonerna i menskans barm

30Än glada, leende som solskensstrimmor,

Än veka, sorgsna, trotsiga af harm,

Än stormiga, som hafvets vilda dån,

Än lugna, som ett fridsbud långt ifrån,

Än majestätiska, som stjernors flamma,

35I hymner till den höjd, hvarfrån de stamma.

Om nu så outsägligt rik och skön

Är harmonin, – om nu så utan like

Är tonens ändlöst vida kungarike, –

Hur mäktig måste han ej varit der,

40Som bortom grafven än dess spira bär!

Det är den konungen vi minnas här.

Musikens barndomssaga går tillbaka

Till söderns näktergal och nordens vaka,

Till Orfeus och Wäinämöinens sång.

|139|

45Hon var naturens barn vid källans språng

Och härmade kaskadens sorl i lunden.

Men när den hvite Krist i verlden kom

Och menskoandens längtan såg sig om

På samma gång mot höjden och mot grunden,

50Då löstes tonens vinge, som var bunden,

Då fick det outsägliga gestalt,

Och jordens glädje, jordens sorg försmalt

I harmonin, som hade ord för allt.

Då kommo mästarne med böjda knän

55I Guds tillbedjan. Sekler runno hän,

Årtusenden begrofvo sina strider

I kyrkans lofsång. Då kom Bach omsider

Att prisa under öppen himmel Gud,

Då klädde Haydn musikens konst till brud,

60Då hördes Händels halleluja dåna,

Och då kom Mozart, som ett vingadt bud

Från gracers verld, att tjusa och förvåna.

Nec ultra!språk: latin ljöd det. Tonernas palats

Skall ingen bygga högre. Mellan jorden

|259|

65Och himmelen finns icke mera plats.

Men se, en yngling, som förnam de orden,

Steg, oförväntadt stor, ur skuggan fram,

Djupögd, begrundande och allvarsam.

Han mätte hela höjden af den himmel

70Och hela djupet af den menskotår,

Emellan hvilka tonens skala går

I ständigt böljande melodiskt vimmel,

Och fann ett ändlöst rum, som återstår.

|140|

Han visste knappt utaf, att, än så ung,

75Han hade byggt ett torn på Mozarts fäste;

Han hade stigit högre, än den bäste,

Ludvig van Beethoven var tonens kung.

Ja, konung var han, som det högsta fjället

Sin krona reser öfver molnens lopp,

80När morgonstrimman tidt i hanegället

Den snöbetäckta kedjan lyser opp

Och dalens småsten yfs att i dess skugga

Få svalkas af de arlaregn, som dugga

Ifrån den väldige titanens topp.

85En jätte var han, som ifrån sin borg

Såg öfver lifvets trånga marknadstorg

Långt, långt emot de obekanta landen,

Som hägra der i skyn vid himlaranden

Och bjuda, höjda öfver strid och sorg,

90Ett hopp för hjertat och en hamn för anden.

Han var en ocean, som i sitt svall

Har samlat tusen strömmars strida fall.

Hvad före honom tonens konst har skapat,

Det har han andats in, ej efterapat,

95Och andats det i välljud åter ut,

Men omsmält och förädladt dock till slut.

Så stiger oceanens salta våg i töcknen

Och faller som försötmad dagg igen

Att med välsignelse från himmelen

100Bevattna rikt den ofruktbara öknen,

Och långt från hafvet, der man icke ser

Den forna vågens tummelplatser mer,

|141||260|

Ej hör en suck af böljans sorl mot stranden,

Förnimmer man dess sötma än i sanden.

105Beethoven sjunger ur ett menskobröst

All sorg, all strid, all outsäglig trånad,

All oförklarad fröjd, all namnlös tröst,

Och hvarje ton är ur vårt hjerta lånad.

Han gifver åt naturens tankar röst

110I blommig vår och i förvissnad höst;

Han låter alla tidens missljud storma

I hån mot himmelen, men griper dem

I deras öfvermod och för dem hem

Till källorna för harmonin att forma

115Sig der till högre samklang på hans bud

Och lösta, öfvervunna, prisa Gud.

Det är det himmelska till sist, som segrar,

Det högsta, som i slutackordet hägrar,

Det goda, som ur smärtans graf uppstår,

120Det ädelt sköna, oförgängligt sanna,

Som reser in i döden högt sin panna,

Det eviga, som fram ur tiden går.

Och derför står han än som en koloss

Långt öfver seklets stormupprörda vågor

125För hvarje folk, som frågar tidens frågor,

För verlden, för Europa och för oss.

Och derför står han här i qväll med blida

Ljusflammande gestalter vid sin sida,

Bestrålad än af minnets stjernekrans.*)Beethovens bild var omgifven af en elektrisk ljuskrets och vaktad af genier.

|142|

130Ej dagen blott, en efterverld är hans,

Och hvilka blixtar genom tiden ljunga,

De fjerran sekler skola länge sjunga

Guds lof och lifvets skönhet med hans tunga

Och oförvissnad lager kransa än

135Musikens kung, Ludvig van Beethoven.

 

 

1. *)Beethovens bild var omgifven af en elektrisk ljuskrets och vaktad af genier.