Fredrika Bremers minne
Kommentaari
Kommentar
Ett manuskript är känt. Dikten utkom som separattryck och avtrycktes 6/2 1866 i Helsingfors Tidningar, Hufvudstadsbladet och Helsingfors Dagblad.
Författaren och kvinnosakspionjären Fredrika Bremer föddes 1801 på Tuorla utanför Åbo, men växte upp i Stockholm. Hon debuterade 1829 med Teckningar utur hvardagslifvet och befäste sin litterära ställning med romanerna Famillen H*** och Grannarne. Topelius recenserade kritiskt men uppskattande En dagbok (1843) och I dalarne (1844; HT 27/1 1844 och 26/11 1845). Åren 1849–1851 reste Bremer i Amerika, intrycken skildrar hon i Hemmen i den nya verlden (1856). Efter amerikanskt mönster organiserade hon socialt hjälparbete och bildade fruntimmersföreningar (jfr vers 49–52). Familjen Topelius besökte Bremer i Stockholm sommaren 1862. Värdinnans anspråkslösa liv och generositet mot de fattiga, som hon tog emot i sitt hem, gjorde intryck (ZT–Sofia Topelius 21/6 1862).
Fredrika Bremer dog på nyårsaftonen 1865. I minnesteckningen konstaterar Topelius att Bremer var en förebild för både svenska och utländska författarinnor. Målet hon förelagt sig var »menniskoslägtets förädling på kristlig grund, genom qvinnan och hemmet». Han hävdar att det mest utmärkande draget i hennes författarskap och personlighet var »en sammangjutning av svenskt och finskt»: »Svenskt var hennes mod, svenskt hennes energi och hennes blick öfver verlden; men allvaret i hela hennes sträfvan och den innerlighet, som omgaf hennes skapelser med ett så rörande behag, de voro dock hennes finska fädernearf» (HT 11/1 1866).
Versen i de åtta första stroferna är jambisk med taktschemat 5–5–5–5–5–5–6–6 och rimflätningen AbAbCddC, versen i strof 9–14 är jambisk, tretaktig och har rimflätningen abbacddc. – Topelius berättar om Fredrika Bremer i »Flickan vid Kauttua» i Läsning för barn 7 (1891).
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
17–18 Då kom Idén, [...] Af kristendomens ljus på Qvinnans stig. Bremer fann stöd för kvinnans emancipation och jämställdhet i den lutherska läran (se Burman).
27–32 Hon var en ringa qvinna. [...] och folken hörde henne. I minnesteckningen skriver Topelius: »Den Allsmäktige framkallade denna obemärkta nordiska qvinna, som hvarken ägde ungdom eller skönhet, eller rikedom, eller börd, eller lysande samhällsställning, eller ens det snille, som bländar massorna, men som egde ett klart hufvud förenadt med det rikaste, varmaste hjerta, och utsände henne, som fordom Jeanne d’Arc, att återeröfra konungariken åt det sanna goda på jorden. […] Kejsare och påfvar, konungar och presidenter kände henne, ärade henne.» (HT 11/1 1866)
61–63 Men inga verldshafs töcken, [...] Skall sopa hennes spår från jordens dunkla rand Topelius konstaterar att Bremer hade översatts till nästan alla europeiska språk – utom till finska. »Långt öfver hafven flög hennes rykte framför henne, hvart hon än drog uti fremmande land» (ibid.).
65 andehamn gestalt.
105–106 Dock kärlek, kärlek var / Det bästa du förstått: I en tid »när det brustna i mänskligheten sträfvar att återförenas, […] då behöfdes en kärlekens ande, som förde människorna tillbaka in i deras eget inre» (ibid.).
Bibliografi
Burman, »Fredrika Bremer», Litteraturbanken 2006; Ek, »Fredrika Bremer», SBL; ZT–Sofia Topelius 21/6 1862; Topelius, »Fredrika Bremer», Helsingfors Tidningar 11/1 1866; Självbiografiska anteckningar 1922, s. 198 f.; Vasenius VI, s. 54–58, (V, s. 122)
På grafvarna.
Fredrika Bremers minne.
(Vid Konstnärsgillets årsfest i Helsingfors, 5 Febr. 1866.)
Plats för Idéerna! Plats för de höga,
Friborna tankar, som i verldens natt
Likt gnistor tändas för vårt skumma öga
Och alstra, lyfta, lysa, värma gladt!
5De äro frön, af tidens stormar drifna,
De fatta rot, de spränga klippans barm,
De smälta isarna, och dagen randas varm
För de förtryckta, sorgsna, glömda, öfvergifna.
Hur länge bar ej Qvinnan utan klagan
10Sin ärfda lott, att, skonslöst kysst ihjäl,
För mannens blick, som elfvorna i sagan,
Ha tusende behag, – men ingen själ!
Än smickrad, firad, än förtrampad, bruten,
Än vettlös, sysslolös, i glitter gömd,
15Än släpande sitt ok, till tacklös möda dömd,
Var hon från handlingen, från tanken utesluten.
Då kom Idén, – då föll en klarnad strimma
Af kristendomens ljus på Qvinnans stig.
Stå upp! – ljöd ordet. – Slagen är din timma,
20Och halfva menskligheten tillhör dig ...
Stum, tyngd af kedjor, tyngd af diademer,
Förnam den fångna denna starka röst:
En själ bär äfven du, o Qvinna, i ditt bröst!
– Och ordet tog gestalt och vardt Fredrika Bremer.
25Hvem var hon? Verlden vet. Den frusna tåren
Af vinterskyn begråter henne nu.
|64|Hon var en ringa qvinna. Ädelboren
I verldens mening var hon icke ju;
Ej ung, ej skön, ej rik med guld på änne;
30Dock fanns i nord en qvinna ej, som hon;
Dock stego furstarne med aktning från sin thron,
Att trycka hennes hand, och folken hörde henne.
|52|Hon var en ande från den ljusa höjden,
Förklädd till skugga här i skuggors land.
35Hon gick att bära till de sorgsna fröjden,
Hon gick att lösa de förtrycktas band;
Och hvar hon gick, der strödde hon en ljusning
Af kärlek öfver lifvets hvardagsdrägt:
Det ringa adlades, det enklaste blef täckt
40Af godhetens behag, som var dess enda tjusning.
Det innersta, det högsta uti lifvet,
Frid, sanning, kärlek, Gud och mensklighet,
Var ursprungsordet, som blef henne gifvet
Och hennes ryktes enkla hemlighet.
45Det måste bryta väg. Der stod förmäten
En fördom än i jättehög gestalt:
Hvart hon i verlden såg, var Mannen ensam allt,
Och Qvinnan, lifvets doft och hjerta, var förgäten.
Då drog hon ut, drog fjerran öfver hafven,
50Att leta uti mensklighetens barm
Hvar nyckeln, den fördolda, låg begrafven
Till Qvinnans öde. Och idén fick arm,
Idén fick lif, gick ut att fanan bära
För Qvinnans rätt. Och den har fattat rot,
55Snart, snart finns ej en makt, som mer står den emot:
– Det var Fredrika Bremers kallelse och ära.
|65|Nu har hon ro. Den vida oceanen
Begrafvar uti vester hennes spår,
I öster trampar liknöjd karavanen
60De fjät i sanden, der hon gick i går.
Men inga verldshafs töcken, ingen bölja
Och ingen hvirfvelvind af öknens sand
Skall sopa hennes spår från jordens dunkla rand
Och hennes andes verk från dem, som henne följa.
|53|
65Du bleka andehamn
I minnets kära drag,
Hvad rätt ha vi i dag
Att nämna här ditt namn?
När var din ära vår?
70Hvad del ha vi deri?
När gick du här förbi?
Hvar se vi här ditt spår?
Du dotter af vårt land,
Knappt sedd och tidigt flydd,
75Du sökte ej vårt skydd,
Du sökte ej vår strand.
Har du förgätit dem,
Som vid din vagga stått,
Hvi minnas vi din lott,
80När du förglömt ditt hem?
Dock nådde dessa ord
Långt öfver frusna haf
Din solbelysta graf
I Sverges fosterjord,
85Då skulle på dess rand
Den kulna vintersnön
|66|Försmälta för en bön
Om kärlek af ditt land.
I djupet af ditt bröst,
90Der hviskade ännu
En oförgätligt ljuf
Och älskad barndomsröst;
Men, tryckt till Sverges famn,
Der Finland fordom låg,
95Du kom ej mer ihåg
Att skilja deras namn.
Ett land var dig för trångt,
Du hörde verlden till,
|54|Och hvem dig klandra vill
100För att du blickat långt
Och sett från hyddans härd
Vid horizontens rand
Ditt arma fosterland
Uppvexa till en verld!
105Dock kärlek, kärlek var
Det bästa du förstått:
Så mätes dig det mått,
Hvarmed du mätit har,
Och öfver frusna haf,
110Der tidens storm går loss,
Strör Finland genom oss
En blomma på din graf.