Till G. H. Mellin
Kommentaari
Kommentar
Två manuskript är bevarade, ms1 är daterat Marstrand 9 Juni 1868.
Prästen och författaren Gustaf Henrik Mellin (1803–1876) var prästson, född i Siikajoki, Uleåborg, men under kriget 1808 flydde familjen till Sverige (se ZTS XII, s. 273). Mellin är framför allt känd för sina verk med historiska motiv; Sverige framstäldt i teckningar var i flera avseenden en förebild för Topelius bildverk Finland framställdt i teckningar (1845). Från 1852 tjänstgjorde Mellin som kyrkoherde i Norra Wrams och Bjuvs pastorat utanför Lund. Makarna Topelius gästade Mellin på prästgården i Wram efter att de deltagit i Lunds universitets 200-årsjubileum i maj 1868. Utflykter gjordes runt om i trakten. När Mellin förevisade prästgården pekade han ut Tegnérs fönster och därefter ett annat som skulle bli Topelius, i gengäld önskade han ett skaldebrev (1922, s. 244). Den 4 juni reste de vidare till kurorten Marstrand där Topelius skrev sin dikt.
Vasenius läser några verser som »en poetisk gensaga mot svenskarnes vanföreställningar om Finland», men utan indignation eller tillstymmelse till polemik: fosterlandet talar till sin son och vädjar till hans barndomsminnen av hem och natur (vers 55–62; IV, s. 524 f.). Angående besöket i Wram konstaterar Topelius i brev till dottern Aina att Mellins »skrifter äro uppfyllda af utrop öfver det ryska slafveriet» (jfr vers 59–61); Mellins Sveriges sista strid (1840) är en ryskfientlig samtidsskildring.
Verserna 1–13 och 38–70 är skrivna på alexandrin, verserna 14–37 är jambisk-anapestiska med taktschemat 4–3–4–3–4–3–4–3 och rimflätningen ababcdcd.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
9–12 Och flyg till Skånes dal, [...] der näktergalen drillar Jfr naturskildringen i »Lund», s. 87 f.
15 bygger bor och är verksam.
51 Svithiods fornnordisk benämning på sveafolket och svearnas land.
Bibliografi
Topelius, Finland framställdt i teckningar ZTS XII 2011, s. 273 och Självbiografiska anteckningar 1922, s. 242–245; Vasenius IV, s. 336, 524 f.; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 317
Till G. H. Mellin.
(Bref från Marstrand.)
Flyg, Marstrands hvita mås, med helsning från de stränder,
Der krämpan söker bot och helsan återvänder;
Förtälj hur sommarregn mot öde klippan slå
Och väcka ej till lif dess hårda barm ändå;
5Bär budskap från två haf, som mana ut hvarandra,
En stormig ocean, der berg af vågor vandra,
Och en förstelnad fjärd med böljor af granit,
Som smultna kokat upp ur jordens hjerta hit;
10Der slätten böljar grön, af rika skördar närd,
Der kullen bäddas mjuk, som Skaparns hufvudgärd,
Der storken bygger bo, der näktergalen drillar
Och der naturens frid fördolda smärtor stillar!
I landtlig hydda vid bok och ek,
15Der
bygger
en grå Titan;
Mångpröfvad är han i striders lek
Bland kämpar på ljusets ban.
Han skiftat svärdshugg, hans arm har blödt
Mot smygande mörkrets band;
20I fyrti år har han kring sig strött
Ett solsken från diktens land.
Nu tjenar han i den Mästarns hus,
Från hvilken all gåfva kom;
|87|Han återspeglar den klarhets ljus,
25Som aldrig skall skifta om.
|70|Han verldens äflan och verldens lön
Lagt ned för sin Herres thron,
Och orgeln blandar en himmelsk bön
I jordiska lyrans ton.
30I aftonlugnet vid blommig äng
Förnimmes en samklang då:
Wrams siare leker med harposträng,
Och Sverge lyssnar derpå.
Två ord beteckna hans diktarstam
35(Han är dock en hjertetjuf):
Fram, fram! det rimmar på gröna Wram
Och ljuf på det täcka Bjuf.
Flyg, Marstrands hvita mås, flyg sedan bort mot norden,
Der Bottenhafvets våg mot glömda stränder slår,
40Och doppa vingen lätt i purpurröda fjorden,
Der Sverges morgonsol ur Finlands böljor går!
Flyg derpå än engång till Skånes gröna vår,
Förtälj för honom der, den alltför tidigt flydde,
En saga om den björk, der förr hans moder satt;
45Bär väppling från den ås, der han tog fjärlar fatt;
Tag strimmor af den sol, som der i midnatt grydde,
Och låna sen en ton af forsens höga brus,
Af ödemarkens trast, af mörka furans sus,
Och fråga, om han mins de stämmor i naturen,
50Med hvilka diktens ton till honom först blef buren,
Och fråga, om han glömt för
Svithiods
ädla land,
Hans andra fostermor, sin barndoms gömda strand!
Säg honom, att den våg, som böljat kring hans vagga,
Är samma våg ännu, fastän med annan flagga!
|88|55Säg honom, att det land, det folk, som varit hans,
Är dock detsamma än, som knöt hans första krans,
Och fast den nya tid på nya gåtor stafvar,
Vet minnet än sitt arf, sitt ankar hoppet bär.
Der rasslar ingen ked, som icke brottets är,
60Der trampar ingen slaf på frie fäders grafvar;
|71|Med upprätt panna går hvar redlig man, som förr,
Och Sverges gamla lag beskyddar kojans dörr.
Sist lös, du hvita mås, en fjäder ur din vinge,
Och skrif i Skånes bok en tacksam helsning än
65Från land till land, från folk till folk, från vän till vän!
O, att vi alle så vår vinge lyfta finge!
Då funnes ingen gräns, då häfdes intet haf,
Som skiljer hjertan åt och sliter banden af ...
Flyg, hvita mås! Farväl! Din rymd, der solen glänser,
70Är ljusets fria verld, ett rike utan gränser.
9 Juni 1868.