|7|

Nikolai Alexandrovitsch.

(Vid det finska universitetets sorgefest den 24 Maj 1865 med anledning af dess kanslers död.)

»Requiem æternam dona eis, Domine, et lux perpetua luceat eis!språk: latin»

Så genomandad af ett evigt lif,

Uppstämmer dagens sköna hymn sin fridsbön

På grafvarna, der de bortgångne sofva,

Och den i stoftet fångna menskoanden,

5Som fridlös vankar mellan hopp och fruktan

I vexlingarnas verld, han vänder sig

Från stundens villor, stundens lidelser,

Att lyss på harmonierna och suckar

Med samma längtan: Requiem æternam!språk: latin

10I denna, ofta rosenprydda sal,

Der vår och ungdom firat sina fester,

Der glada toner dansat öfver strängen,

Der lagern krönt så mången ynglings lockar

Och der så ofta grånad visdom talat

|178|

15Det höga skaparordet: varde ljus!

|8|

Der stiger Sorgen nu i vårens solsken

Allvarlig på florhöljda talarstolen

Och bryter från Parnassens unga grönska

Ej lager nu, men en cypress, att läggas

20I doft af kärlek på en ynglings graf.

Uti det finska lärosätets namn

Vi helsa denna sarkofag, som gömmer

Dess sånggudinnors främste skyddare,

Han, hvilken, främst i ynglingarnes rad,

25Var kallad att en dag, som icke kom,

Sjelf man, beherska män i detta land.

Oss, som vid Finlands universitet

Sett vetenskapens ädla skördar gro,

Omhuldade af våra furstars hägn,

30Oss var den unge furstesonen kär

Med bördens och med egen bildnings rätt.

I tredje led – son efter far – var han

Den främste vårdarn af den nordligaste

Ljuskälla, som på jorden blifvit danad

35Att vattna öknarna i menskors bröst.

Ett halft århundrade har snart förgått,

Sen Rysslands, Finlands förste Alexander

Förtrodde huldrik detta värf sin broder,

Då tjuguårig och af skickelsen

40Bestämd att en gång med titanisk kraft

Uppå sin panna fästa Peters krona.

När tio år derefter Nikolai

|9|

Var man och herskare i detta landet,

Ihågkom han ett ädelt ungdomsminne

45Och nämnde, högsint, arfvingen till riket,

Då åttaårig, till vår medlare,

Vårt stöd i mången molnomtöcknad tid.

I tjugunio år bar Alexander,

Den andre af sitt namn, kulturens fana

50I Finland, frälst ur lågorna af Åbo

|179|

Och frälst ur tidens faror, som ett löfte

Om Finlands nya morgon, – detta löfte,

Som sedan manligt, kejserligt han höll.

Sist, när ock honom var beskärd en krona

55Af mödor och välsignelser, då såg han

Tillbaka på sin ungdomskärlek, såg

Framåt på Finlands hopp, och nämnde sonen,

Thronarfvingen, tolfårig, riktbegåfvad,

Till arfving af sin kärlek och sitt värf.

60Så var det sed i snart två menskoåldrar,

Att den, som Finlands furste skattat högst,

Och den, som stod hans thron, hans hjerta närmast,

Vardt kallad här att vårda ljusets flamma.

Det är ett furstearf, som ej skall glömmas,

65Så länge dessa ljusa salar berga

En gnista lif. Det är en kärlek, värd

Friborne männers fria hyllningsgärd.

Förrän en krona, förrän bragders glans

Och vetenskapens mognad hunnit smycka

|10|

70Den tredje kejsarynglingen bland oss,

Föll, ett och tjuguårig, Nikolai, som örnen,

Af pilen träffad i sin första flygt,

Hans hela lif, det var ett löfte blott,

Rikt, tjusande och brutet utan brott.

75Han skulle burit denna kronas arf

Att glänsa genom andra tidehvarf;

Han skulle skördat hvad hans Fader sått;

Han skulle ha fulländat detta verk

Af menskorätt och menskolycka, grundadt

80För seklerna i Alexanders dagar.

Allt hvad hans ädle Fader icke hann,

Allt hvad vår stormupprörda tid ej kan,

Allt hvad den ej förstår och ej uppskattar

Och dömer skeft, för att den ej det fattar,

85Allt detta skulle genom honom gått,

Fullbordadt, klarnadt, mognadt och förstådt,

|180|

Till efterverlden, och i höga strider

Han hade vuxit stor för alla tider …

Så skön var denna knopp, som ej slog ut.

90Allt hvad vi visste om hans korta bana

Var höga föredömen, stora tankar,

Allvarlig håg, en barm, som klappade

För ära, sanning, rätt och fosterland;

Och när han, tjuguårig, bredde ut

95Sin famn mot lifvet, slöt han deri ömt

Det skönaste en ynglings hjerta drömt,

|11|

Men blott för att, med edens port upplåten,

Dö, ung och älskad, saknad och begråten.

De döde rida fort. I samma stund

100Från oceanens vida vattenöknar

Ett fasans budskap nått Europas stränder,

Att jernfast Lincoln, han, den väldige,

Som bröt i fjerran vester slafvens boja,

Var fallen, segrande, för nidingshand;

105I samma stund flög från Savoyens dalar

På gnistans vingar bäfvande ett bud,

Att österns man, Befriarn Alexander,

Som rest sin thron på söndersprängda kedjor

Och räddadt menskovärde, stod förkrossad

110Vid sin förstföddes andelösa stoft.

Det var en ny befriare, som kom

Att, mäktigast af alla, sönderslita

En kedjas länkar, ty förlossad steg

En frigjord ande jublande mot himlen.

115Och se, det vardt ett ögonblick helt stilla

Uti Europa – denna sjudande,

Dånfylda härd af folk och lidelser.

Vid detta bud blef intet hjerta kallt;

Der tystnade förbannelsen på hatets läppar,

120Der blygdes afunden, der stod begäret,

Som kifvades så nyss om makt och njutning,

|181|

Bestört vid denna unga graf, och trotset,

|12|

Som nyss förmätet grep i verldens roder,

Föll ned på sina knän och tillbad Gud.

125Det vida Ryssland sörjde. Från Moskwa,

Från Nevans öfvergifna kejsarboning,

Gick sorgens bud med klockors klang åt öster,

Gick öfver fält och stepper, vadade

Igenom floderna, dök genom kärren,

130Flög öfver berg och haf och stadnade

Ej förr, än der hvar muskel, värmd af lifvet,

Förstelnat i den öde polens is.

Från Behrings sund till Bottnens svala bölja,

Från Nova Zemlas snöbetäckta fjäll

135Allt till de dalar, der orangen glöder

Vid jordens rygg, det mäktiga Altai,

Der lyssna hundra folk, tallösa skaror

Af alla tungomål, i alla dagrar

Af ljus och skugga, barbari, kultur,

140På sägnerna från Medelhafvets strand.

Hvad hafva alla dessa folk gemensamt?

Ej hem, ej språk, ej sed, ej tro, ej Gud.

I denna vida rymd bo alla gudar:

De kristnes Gud med Allah, Jehovah;

145Brahma med samojedens Num; fetischen

Vid sidan af ostjakens grofva Seid.

Men ett förstå de alla: herskarns ord,

Och aldrig förr var detta ord välsignadt

Som nu. Och derför, när från thronen ljungar

150Till dem ett budskap: kläden er i sorg,

|13|

Ty Herren ryckt från oss vår framtids hopp!

Då fläktar sorgen lik en sommarvind

Kring jordens rund och drifver alla dessa

Obändiga, vidt skilda böljor samman

155Uti en enda sjö, – en menskotår!

Längst bort i vester, här på våra klippor

Utaf Europas hårdaste granit,

|182|

Står ock ett folk, som – hur det än må älska

Sin egen verld – dock är ett trofast folk,

160Som frågar vandrarn från sin hyddas dörr:

Säg, går det nu vår gode furste väl?

Och hör, då svara klockorna i tornet:

Nu har vår gode furste hjertesorg! …

Aktning för Sorgen, för den himmelska,

165Som böjer menskans hufvud, för att handen

Ur det fördolda må få plats att lägga

Rättfärdighetens krona deruppå!

– Vi känna Sorgen. Var ej hon den amma,

Som närde vid sin barm vårt finska folk,

170Som bröt dess hårda bröd, som sjöng dess sång,

Som lärde detta folk att älska, lida,

Försaka, hoppas, tro! – Och derför nu,

Ehuru främlingar på maktens höjder,

Förstå vi jordens mäktige, som lida;

175Ja, då förstå vi dem törhända bäst;

Ty också vi ha lidit …

|14|

Det berättas

I våra sagor om en ädel mor.

Hon satt en qväll vid dödens dunkla flod

Och sörjde, sörjde bittert; ty förblödd

180Vid hennes sköte låg en älskad son.

Förgäfves flöto hennes strida tårar:

För detta sår fanns ingen jordisk läkdom;

Här stod all konst, all visdom utan råd.

Då sände hon ett bi, ett litet bi,

185Till stjernorna, att hemta evig läkdom.

Och biet flög på trons, på bönens vingar

Högt ofvan verldarna till Skaparns famn

Och vände åter med så himmelsk honung

Ifrån Guds Allmakts knän, att alla tårar

190Förvandlades i fröjd och ynglingen

Stod upp förklarad, mera blomstrande

Än någonsin, i glansen af den ungdom,

Den englaskönhet, som ej vissnar mer.

|183|

Så, dyra, höga Moder för vårt folk!

195Så har ditt Finland tydt den gamla sagan

Om dem, som gråta vid en älskad graf.

– Vid stränderna af dödens dunkla flod

Stod också du och såg din älskling

Uti hans blomningstimme vissnad bort,

200Och ingen makt på jorden mer förmår

Att läka detta hjertats djupa sår …

Men se, då flyger bönens trogna bi

|15|

Högt ofvan dessa verldar, som förgås,

Till Allförbarmarns knän, att bringa läkdom

205Och himmelsk sötma ned i smärtans kalk.

Upp står den saknade, i kärlekens,

I minnets fägring, skönare än förr.

Förklaradt är det vackra vemodsdraget,

Som ren i lifvet glänste kring hans panna,

210Likt himlens återsken, och ingen smärta

Skall mer omtöckna detta ädla hjerta,

Och inga tårar skola skymma mer

Den sälla blick Han sänder Dig hit ner …

. . . . . . . . . . . . . . . . .

215. . . . . . . . . . . . . . . . .