|158||123|

Fotspåret i klippan.

Jag stod vid hällen på branta stranden

Af flodens våg.

Med stum förundran i hårda klippan

Ett fjät jag såg,

5Ett fjät så tydligt, som uti sanden

Man ser ett spår,

När barnafoten i muntra lekar

Deröfver går.

Nu stoja barnen i språng deröfver

10Med klack och tå,

Men regnet sköljer de lätta spåren,

Och de förgå.

Nu äro hälar, som borra klippan,

Ej mer i bruk:

15Hvems var den fot, som har gått på stenen,

När han var mjuk?

Är det en sanning, att fordom jorden

Som lava flöt

Och att graniten ur djupa remnor

20I dagen skjöt,

Då var ju hällen som mjuka lavan

Så het i brand,

Och menskofot har ej dristat röra

Hans smälta rand.

25Men för millioner försvunna solhvarf

Har Herren Gud

|159|

Sändt ut en engel till jordens lava

Att gå hans bud,

Att spörja grannt, om en verld af skönhet

30Förmådde gro,

Om der Guds afbild i frid och oskuld

Fick fästa bo.

|124|

Och engeln tryckte på heta hällen

Sin barnafot,

35Men drog den åter med hast, förfärad

Af brandens hot,

Och flög till himlarnas thron och sade:

»Min Gud, du bjöd

Mig söka Eden, och se, jag funnit

40Ett klot i glöd.»original: glöd».

Då kom en röst ifrån thronens höjder:

»Se, detta klot

Skall renas först uti eld, att taga

Min älskling mot.

45Ty ingen fläck vid mitt verk skall låda,

Och ingen skall

Förmäten skylla sitt väsens vagga

För synd och fall.»original: fall».

Och Herren lät sina skyar dugga

50Den svala flod

På jordens lava, till dess i blommor

Och vår hon stod.

Men minnesgoda graniten gömde

Sitt englaspår,

55Och menskan skall ej sin vagga skylla

För sorgens tår.

1845.