I Finlands vinter
Kommentaari
Kommentar
Ett utkast till dikten är känt, daterat 17 dec. 62. Dikten trycktes i Helsingfors Tidningar 2/1 1863.
År 1862 var ett hungerår som särskilt drabbade landets norra delar. Sommaren var kall, frosten kom tidigt och skördarna förstördes.
I dikten uttrycks en kungstanke hos Topelius: att naturen präglar sina odlare. Ett folk som växer upp i ett hårt och kallt klimat blir ett härdat och starkt folk. I En Resa i Finland (1872) avslutas det inledande kapitlet med följande ord: »Kan man älska ett land, så hårdt, så kallt, så fullt af försakelser? Fråga derom det folk, som skickelsen kastat så långt på nordens isiga stränder, och det skall svara: ja, vi älska det öfver allt, emedan vi för det kunna försaka allt. Vi älska det, emedan det är vår rot och vårt väsendes grund, och vi äro sådane vårt land har danat oss, – ett hårdt, ett frostigt, ett kämpande folk – töande drifvor, törstande efter sol och med famnen sträckt emot morgonrodnaden.» (ZTS XIII, s. 11 f.).
Versen är jambisk med taktschemat 4–4–4–4–3–4–4–4, rimflätningen aabbXccc och cirkelkomposition (v. 6–8, 78–80).
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
5–8 Hur kan så kär du vara? [...] töa upp en menskobarm! Jfr »Fänrik Stål»: »Hur kunde, arma fosterland, / Du dock så älskadt vara, / En kärlek få, så skön, så stark, / Af dem du närt med bröd af bark!» (Runeberg, SS V, s. 10).
17 löje leende.
23 snödemantens snöflinga, gnistrande som diamant.
36 höst även i betydelsen skörd.
41–45 O, land af snö, o fosterland, [...] Och ljufva blomsteröar? Jfr »Vårt land»: »Och fördes vi att bo i glans / Bland guldmoln i det blå, […] Till detta arma land ändå / Vår längtan skulle stå» (ibid., s. 3 f., v. 49–54).
74–75 O, värm dig i vår kärleks skygd! / Var rikt i oss! Var ljust och gladt! Jfr »Vårt land»: »Se, ur vår kärlek skall gå opp / Ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp» (ibid., s. 4, v. 63–64). – skygd – hägn.
Bibliografi
Alhoniemi, Isänmaan korkeat veisut 1969, s. 106; Runeberg, SS V, s. 10; Tiitta, Harmaakiven maa 1994, s. 305 f.; Topelius, Finlands krönika 1860–1878 2004, s. 80–89; Vasenius: IV, s. 312; V, s. 269
I Finlands vinter.
O, land af is! O, luft af snö!
O, frusna våg i fjettrad sjö!
O, bleka, sorgsna, döda sol,
Begrafven vid en öde pol,
5
Hur kan så kär du vara?
O, Finlands jord, hur kan, så arm,
Du äga än en hydda varm
Att töa upp en menskobarm!
Din vår är kort, din sommar slut
10I sjelfva knoppningens minut.
Du ler en dag i färg och doft,
Om qvällen är din fägring stoft
I höstens kulna dimma.
Ditt blåa öga skådar gladt
15Ur tusen sjöar upp, för att
Bortslockna långt i vinternatt.
Ditt skönsta
löje
är en tår
Af fruset rim i björkens hår.
Din blomstergård är byggd af snö
20På rutans glas och dömd att dö
Vid första sol, som dagas.
Din rika skatt, din perlekrans
Och
snödemantens
ystra dans
Är vinterfrost och ökenglans.
|32|25Alltfrån vår späda barndoms tid
Lät du oss skåda nöd och strid,
En bädd af kärr med mossa på,
Ett golf af din granit, den grå,
Som inga mödor tämja.
30En ringa hydda var vår verld;
Den sol, som lyst vår hufvudgärd,
Är furans flamma på vår härd.
|28|Vi famnade med härdig arm
Din hårda, frusna modersbarm,
35Vi sådde vår uti ditt bröst
Och bergade så ofta
höst
,
Men sådde ständigt åter.
Vi skördade ju stormens brus,
Vi sågo aska, blod och grus,
40Men sådde hopp och sådde ljus.
Hvad hemlig tjusning bär din strand,
Att den för oss, fast arm och hård,
Är mera kär, än rosengård
45Och ljufva blomsteröar?
Hur kan, så rikt på sviket hopp,
Så ständigt dödadt i din knopp,
Du i vår kärlek blomstra opp?
Ack, dyrast ej i lifvet är
50Det, som oss fröjd och lön beskär,
Men högst vid det vår själ är fäst,
För hvilket vi ha lidit mest
Och våra tårar strömmat.
Och derför, derför, hårda land,
|33|55Så oupplösligt fast du band
Vårt hjerta vid din kulna strand.
Och derför sjunger skaldens sång
Om sommarsol och vattensprång,
Och derför ljuder lärkans röst
60I fjerran bortom natt och höst
Ur djupet af vår längtan.
Och hälften af vårt lif förgår
I väntan på en skymt af vår,
Som speglar sig i sakna’ns tår.
65Men ingen natt vår kärlek ser;
Der snögar ingen vinter mer,
|29|Der hungrar ingen bitter nöd,
Der andas lif, der vexer bröd,
Och dödens dimmor dagas.
70Den hvita drifvan blommar grön,
Den frusna tegen ger oss lön,
Den mulna himlen hör vår bön.
Vårt hjertas land, vår vinterbygd,
75Var rikt i oss! Var ljust och gladt!
Ur skuggan af den mörka natt
Din döda sol skall klarna,
Och Finlands jord, ej mera arm,
Skall äga än en hydda varm,
80Att tina upp en menskobarm.
1863.