Aftonstjernan
Kommentaari
Kommentar
Inget manuskript är känt.
Dikten kan läsas som en pendang till den föregående. I »Aftonstjernan» framför barnet ett korrektiv till den vuxnes vetenskapliga världsuppfattning. Enckell drar en parallell till »Gåtor» (s. 168) från samma år – också den återger barnets upplevelse av världen som ett helt (1970, s. 248 ff.).
Versen är fyrtaktig, jambisk och parrimmad aaBB och avslutas med en halvvers (utom i sista strofen).
Bibliografi
Enckell i Topelius, 120 dikter 1970, s. 246 ff.
Aftonstjernan.
Nu dagens sol har ändt sitt lopp;
Mitt barn, lyft dina ögon opp!
Se, stjernorna, de brinna klara;
Hvad äro dessa stjernor? Svara!
5– Guds ögon, fader!
|120|Åhja, det är en vacker bild.
Men aftonstjernan, klar och mild,
Säg hvarifrån dess klarhet stammar;
Hvems är det ljus i henne flammar?
10– Guds herrlighets sken.
Ja visst, ja visst. Men, som du vet,
Är aftonstjernan en planet.
Du mins hvad en planet betyder;
Hvem är det aftonstjernan lyder?
15– Guds vilja.
Jag menar: hvilken himlamakt
Sitt välde henne underlagt
Och tvingar henne utan ända
I samma cirkel kring sig vända?
20– Guds allmakt.
Nå, ja. Men kan du ej förstå,
Att det är solens makt ändå,
|154|Som drager henne, liksom alla?
Hvad plär man dragningskraften kalla?
25– Guds kärlek.
Han kallas tyngd och attraktion.
Men hvad är det, som gör, att hon
Ej faller in i solens skifva?
Hur vill den kraften du beskrifva?
30– Guds vishet.
Centrifugal... Men låt det bli!
Du har ju din astronomi,
Och den är kanske ej så illa.
Af hvem har du den lärt, min lilla?
35– Af Guds ord.
Gud öfverallt! O, byt med mig!
Mitt grand af lärdom ger jag dig,
|121|Om jag din barnatro förtjenar ...
Nej, byt ej guld mot kiselstenar!
1870.